Hör alltfler använda "ish" i alla möjliga sammanhang och till ord som egentligen inte går att böja så. Det kommer givetvis från engelskan men används väldigt generöst på samma sätt-ish som ordet typ används, för att indikera lite osäkerhet, att det kanske inte är exakt så men nåt ditåt men att man inte riktigt orkar reda ut det.

Har även förkommit mer och mer i amerikanska TV-serie, som Dollhouse. Där personerna kan säga "angry-ish" och liknande.

Hör det ofta nu och några meningar jag hört det anändas i:
"Vi ses väl 9-ish"
"Det gick väl bra-ish"
"Det kostar väl 500-ish"
"Tentan var svår-ish"
"Han blir grinig-ish för det där."
"Pokern gick bra-ish"
Bara "ish" som svar på en fråga. "Har du mycket att göra i morgon?", "ish".

Har väl även märkt att jag börja slänga in nåt ish i dylika sammanhang. Det funkar just för att indikera osäkerhet-ish.

Har också noterat det på internet. Dock inte i verkligheten eller på Tv, tillbringar inte så lång tid där ändå.

1. Slang term often used to replace "shit." Derived from the process of editing the vocals of rap-songs by revershing the curse words so said song could be played on radio or television.
"That's the dope ish"

http://www.urbandictionary.com/define.php?term=ish

Parvlon skrev:Har också noterat det på internet. Dock inte i verkligheten eller på Tv, tillbringar inte så lång tid där ändå.

1. Slang term often used to replace "shit." Derived from the process of editing the vocals of rap-songs by revershing the curse words so said song could be played on radio or television.
"That's the dope ish"

http://www.urbandictionary.com/define.php?term=ish

Fast det är inte så som det används. Det är "kind of"-betydelsen som används.

Moggy skrev:

Parvlon skrev:Har också noterat det på internet. Dock inte i verkligheten eller på Tv, tillbringar inte så lång tid där ändå.

1. Slang term often used to replace "shit." Derived from the process of editing the vocals of rap-songs by revershing the curse words so said song could be played on radio or television.
"That's the dope ish"

http://www.urbandictionary.com/define.php?term=ish

Fast det är inte så som det används. Det är "kind of"-betydelsen som används.

Låter troligt, men tyckte det var intressant ifall det är därifrån ordet kommer. Borde vara förknippat med "skit" ett tag framöver om det ligger till så. Allmän cencur lär det ju dröja ett tag med, hoppas jag.

Jagish trorish jagish kännerish enish personish somish snackarish såish därish iblandish. Hanish ärish rörmokareish ochish joabbarish iish Stockholmish ochish hanish ärish väldigtish svagish iish spritish ochish haschischish.

På sätt och vis påminner det starkt om den gamla 70-talsändelsen "-is" som lades till allt möjligt i både folks namn men även ställen som daghem, vilket blev dagis.

Parvlon skrev:

Moggy skrev:

Parvlon skrev:Har också noterat det på internet. Dock inte i verkligheten eller på Tv, tillbringar inte så lång tid där ändå.

[quote]1. Slang term often used to replace "shit." Derived from the process of editing the vocals of rap-songs by revershing the curse words so said song could be played on radio or television.
"That's the dope ish"

http://www.urbandictionary.com/define.php?term=ish

Fast det är inte så som det används. Det är "kind of"-betydelsen som används.

Låter troligt, men tyckte det var intressant ifall det är därifrån ordet kommer. Borde vara förknippat med "skit" ett tag framöver om det ligger till så. Allmän cencur lär det ju dröja ett tag med, hoppas jag.[/quote]
Tror inte det är därifrån det kommer.

-ish betyder -aktig: t ex blue-ish = blåaktig. Sen började man använda det i andra sammanhang:12-ish = runt tolvsnåret, sad-ish = inte jätteledsen men lite smådeppad, typ.

Tycker vi har tillräckligt bra sätt att uttrycka detta på svenska utan att vi behöver importera det ordet också.

Inger skrev:Tycker vi har tillräckligt bra sätt att uttrycka detta på svenska utan att vi behöver importera det ordet också.

Håller med!
Blue-ish -> typ blå
12-ish -> typ klockan 12
sad-ish -> typ ledsen

Moggy..hah det här var spännande ju-ISH


Jag har en arbetskompis och hans kompisar använder det "språket" som ändelse till ord. Jag och min arb.kompis brukar säga - Ska du ringa All-ish ( kompisen heter Alexander, men kallas Alle )

Inger skrev:Tycker vi har tillräckligt bra sätt att uttrycka detta på svenska utan att vi behöver importera det ordet också.

Jo, det är tillräckligt typ-aktigt redan och har vart många år. Iallafall i västra sverige.

Jag tycker bara det låter korkat, som om man är en sitcomjunkie och popsnöre av lågverbal härstamning. Tacka vet jag Strindberg.

Språket är för mig ett redskap för att förmedla mina upplevelser av mig själv och min tolkning av omvärlden. Hur svenskan kommer se ut i framtiden? Det får avgöras av hur behovet av uttryck är just då och av vilka influenser som är inne just då.

Språket utvecklar sig hela tiden och jag ser det som ett sundhetstecken. Hade svenskan konserverats i den form den var i på Strindbergs dagar så hade svenska idag kanske varit ett ganska dött språk. Varför? Strindbergsspråket hade inte varit användbart som kommunikationsmedel i dagens samtid. Det hade saknat ord och uttryck för att beskriva och informera om dagens omvärld, saker samt de synsätt, känslor och influenser som påverkar människor idag. Svenska skulle ha blivit förpassat till något som hängivna små sällskap med specialintresserade hade pratat enbart för nöjes skull. Det hade inte varit något som kunde användas i vardagen för att föra fram information. Inte heller hade det gått att på ett enkelt sätt beskriva många saker som är tidstypiska för idag.

Givetvis betyder inte detta att språk och språkutveckling är något som är odiskutabelt. Inte heller är det säkert att alla nya uttryck kommer bevaras eller heller för den delen användas av alla som talar svenska kommer ta till sig alla nya uttryck.


Jag är som ni nog förstår ganska språkliberal. Det tar sig sin grund i att jag främst betraktar språket som ett kommunikationsverktyg.

Jag tycker Einar Heckscher sammanfattar mina åsikter perfekt, jag hade omöjligt kunnat säga det lika bra själv:

EINAR HECKSCHER om att slänga sig med slang - och om ord som måste räddas.
(Artikel från Aftonbladet -04)

”Goda vänner brukar ibland berätta för mej när böcker jag översatt har blivit recenserade. På senare tid säjs det tydligen då och då att slangen jag använder behöver uppdateras. Nån förnärmad predikant lär för en tid sen ha antytt att jag kunde tänkas översätta Joyce Carol Oates till 70-talistisk pundarslang. Det skulle väl dels bero på om hon använder den, dels på vad mannen menar med ”pundarslang”. (En särskild slang för amfetamintorskar?) Faktum är dock att tjyvar, knarkare och rövare om än uppfinningsrika ändå är betydligt konservativare i sitt bruk av slanguttryck än trendkänsliga innekoryféer. Inte heller kan man förvänta sig att en bonddräng på till exempel franska landsbygden skulle använda termer som ”chilla” eller ”softa” eller andra anemiska språkliga dagsländor. Den moderna anglicistiska pop-slangen i storstäderna förtunnar ofta begreppets innebörd snarare än berikar eller preciserar den; uttrycken lever dessutom sällan länge.

Jag inbillar mig inte att mina översättningar är grodfria, och hade jag inte oftast såna kunniga och engagerade förlagsredaktörer skulle mina alster nog här och där kväka eller rentav kvacka än värre. Men när jag brukar slangtermer och ibland också andra uttryck med nåra år på nacken är det avsiktligt och beror på att jag tycker man ska försöka hålla levande ord vid liv. Den slang som uppstår numera - bortsett främst från invandrarslang, som fortfarande till dels funkar som en kreativ försvarsmur - är ofta förytligande anglicismer, inte som äldre slang berikande uttryck som fyller i hål i det vanliga språket. Det är också alltid någon som första gången har använt ett uttryck som sen hamnat i slangvokabulären, varför jag finner det legitimt i enstaka lägen att som Céline använda jungfrutermer som dyker upp i skallen på en. Att skriva är att skildra och att vädja till läsarens egen inre skaparkraft. Inte att vara veckokorrekt.

I en recension av Alan Warners ursinnigt uppsluppna, ordglada och otäcka rövarroman Vandraren lär någon ha klagat på att jag använt det gamla vad jag vet romska uttrycket ”tjinona”. Men förutom att ordet tycks mig sällsynt levande har en äldre skotsk lantisgangster en annan vokabulär än en popjournalist eller snoppreporter eller reklamknarkare. I en bok måste man beakta vem som säger orden, i vilken tid, men i lika mån även det melodiska och innehållsliga sammanhanget. Dialogöversättande handlar också om hur språket låter. Man skriver inte gärna ”förbannande tantens tarmvred skred han förlägen ut ur lägenheten utan ett ord, med mord i sinnet”, därför att ljudupprepningarna låter fan; men till exempel ”lämnar kvarten ganska ställd”. I stället. (Eller så kan han, för all del i ytterst trängt och adjektivmättat läge, kanske rentav ”nybrutalistiskt tuta ut under snöpt ylande tystnad”: det beror liksom dels på vad som står i originalet, dels på vad det är som egentligen händer på det stället i texten, och i sistnämnda lätt hysteriska fall på vad den tillfälliga nöjeslystnaden kräver innan man stryker det.)

Även om jag tror att även det utgör en del av förfallet ska jag här inte gå närmare in på hur man avskaffar kommatecken, semikolon och konjunktiver, och sålunda plattar till språkets rytmik. Människor talar med kommatecken, semikolon och tankstreck; konjunktiv är en egen tonart; det är inte bara estetiska skäl som talar för ett musikaliskt språk. Det handlar också om nyanser och betydelsebetoningar mellan raderna; det handlar om färgskalor och klimatisk karaktär.

Överhuvudtaget tycks mig svenskan mer och mer hotad av förflackning och anglificering. Lite lustigare är det ju att uppleva nånting som ”klockrent” än som ”super”. I Martin Kellermans serie Rocky driver han friskt med unga män som knappt ens pinkar på svenska längre, och använder ammrikannska för att skyla över sin hemlöst men inlåst andefattiga längtan. Kellerman är satiriker; men annars syns mig ord- och uttrycksglädje på svenska ofta närmast motarbetad.

För ett par år sen fick jag ett par brev från Gunnar Lindkvist, Timo Sundberg och andra kumpaner på avsomnade motståndsnästet Lilla Maria, där de skickade mig listor på ord de inte ville få avskaffade, som de uppmanade mig att efter förmåga smuggla in. Så nu avslutar jag denna egenrättfärdiga drapa med att erbjuda ett valfläskskadat liknöjt och poppsnoppigt Inne-Sverige följande slumpvisa urval från den underjordiska försvarsmakten av ibland antikverade men ännu sprattlande glosor med anknytning till språkliga bruk och attityder, och hälsningar från Timo och Gunnar:

sumprunkare - betuttad - fesmört - brådraskig - muggelsimpa - buskablyg - skränfock - klädd i näbben - sopprot - snorkpotta - möktugg - sladdertacka - fisförnäm - golbög - pådyvla - spelevink - brasgänges - dingbröla - smörbytta -pillemarisk - strulmula - vederstygglig - rackabajsare - flåskrås - kysstäck - fåntratt - mackapär - grötmyndig - dråsagaton - surkuk - ohemul - svassa - drullputte - mallgroda - dyngrak - knyffelknutte - åbäke - gottköpsknodd - illbatting - geggamoja - etc ad inf”

"Ish" låter groteskt i svenska. Vi har väl inte ens den stavningen på något sje-ljud? Sje-ljuden har väl från början uttalats ungefär som de stavas (t.ex. st-jerr-na om stjärna) och "sss-HÖH" har jag svårt att tänka mig att folk sade...
Jag föredrar att säga "typ".
Folk har tydligen börjat säga tjugofyra-sju eller twenty four-seven i stället för dygnet runt också. Brrrr....
Jag skäms över mig själv när jag säger anglicismer. Att säga "yesss!" tycker jag är OK, typ när man tittar på TV och får höra att en politiker man avskyr har fått en tårta i ansiktet. "Yess!" sådär lite småelakt låter bättre än: "Ja!"
Tyvärr säger jag också sådant som "fejset" i stället för ansiktet, och att "amerikanska TV-serier beepar ljud och blurrar sådant man inte får se. Men just för beep och blur hittar jag inga svenska motsvarigheter (pipa och fläcka låter ju inte så bra...)