En sak som slagit mig efter att ha läst många av posterna här på forumet, är hur påfallande stor självinsikt många har över sina egna beteendemönster och tillkortakommanden.

Är detta ingående självanalyserande verkligen förenligt med AS - ett funktionshinder som till stor del handlar om en oförmåga att kunna förstå sitt eget beteende och hur det påverkar andra i de sociala situationerna?

Jag menar, ser man sina brister i ett visst sammanhang, så har man ju ändå en god bild av vad som är acceptabelt socialt beteende. Detta borde gå stick i stäv med AS-diagnosen, då den klassiska AS:aren inte kan förstå var problematiken till de sociala misstagen ligger. Detta har neurologisk grund.

En vanlig människa, eller neurotyp, kan ju analysera sig själv och sätta fingret på vad som är rätt och fel i sociala sammanhang. Det är ju också därför de kan anpassa sig och smälta in i mängden.

Är inte en AS:are som analyserar sitt beteende i sociala sammanhang, och som har en känsla för vad som är "rätt" och "fel", lite som en färgblind som kan se färger, eller en psykopat som kan känna medkänsla?

Det känns som många, bara genom sina poster, utesluter sig som möjliga AS-kandidater.

Några tankar kring detta?

Man har hört om sina brister i hela sitt liv. Problemet är att de som upptäckt bristerna har också helt enkelt missuppfattat orsakerna bakom. Men vi vet varför och har förmodligen alltid gjort. Sedan när man läser mycket om diverse, ja då börjar associationerna dra igång. Då har man en tidslinje, och vid varje ord man läser så "poppar" olika ögonblick och tankar upp. Så är det för mig i varje fall. Utifrån det har jag lyckats göra en "profil" av mig själv.

Vi är inte dumma i huvudet. Jag har större oförmåga att förstå andras beteende. Men om det förklaras för mig så kan jag enklare tänka mig in i det.

Jag tror inte att bristen på självanalys skulle vara en tillräcklig stor orsak för AS-diagnos att den kan strykas då patienterna börjar syssla med navelskådning. Isåfall vill jag hellre se det i diagnoser som depression och shizofreni. Dels så är det inte konstigt att en del börjar med navelskådning efter diagnosticering, eftersom Läkarna (gudar) har gett pat. ett namn på varför pat. urskiljer sig från andra.

Antingen är inte jag aspergare eller också vet jag redan från mig själv att prntscrs resonemang är felaktigt. När det förs på allvar av utanförstående ("NT") är det ju också farligt för oss.

Reda ut hur är en annan femma som man inte ska skriva om med frukostgröten i huvudet.
Men en del i det är att försöka få folk - även "NT" - att tänka mindre _aspigt_ förenklat och rigitt. Påpeka att det är skillnad på automatisk oreflekterad vetskap man skaffar sig, eller plötsligt bara har, om sociala saker i den ålder då de flesta brukar få den och att, dels skaffa sig den på samma sätt mycket långsammare och senare, dels skaffa sig någon protes till den på mer medveten och avsiktlig väg den genom iakttagelse, analys och - just - introspektion.
Vilken sistnämnda man då har väldigt goda möjligheter att öva upp mer än de flesta. Även om det inte nödvändigtvis måste göra en bra på det, viktigt att påpeka.

I den mån det är det där med vår påstådda generella "empatiska" oförmåga prntscr syftar på så låt mig bara få sucka över ämnets ständiga återkomst från noll, start och ta-allt-från-början-en-gång-till (ta det inte personligt, prntscr, det är forskarnas och massmedias fel) och hänvisa hit.

prntscr skrev:En sak som slagit mig efter att ha läst många av posterna här på forumet, är hur påfallande stor självinsikt många har över sina egna beteendemönster och tillkortakommanden.

Är detta ingående självanalyserande verkligen förenligt med AS - ett funktionshinder som till stor del handlar om en oförmåga att kunna förstå sitt eget beteende och hur det påverkar andra i de sociala situationerna?

Jag menar, ser man sina brister i ett visst sammanhang, så har man ju ändå en god bild av vad som är acceptabelt socialt beteende. Detta borde gå stick i stäv med AS-diagnosen, då den klassiska AS:aren inte kan förstå var problematiken till de sociala misstagen ligger. Detta har neurologisk grund.

En vanlig människa, eller neurotyp, kan ju analysera sig själv och sätta fingret på vad som är rätt och fel i sociala sammanhang. Det är ju också därför de kan anpassa sig och smälta in i mängden.

Är inte en AS:are som analyserar sitt beteende i sociala sammanhang, och som har en känsla för vad som är "rätt" och "fel", lite som en färgblind som kan se färger, eller en psykopat som kan känna medkänsla?

Det känns som många, bara genom sina poster, utesluter sig som möjliga AS-kandidater.

Några tankar kring detta?

Jag är röd-grön färgblind.

Kan vara frustrerande för en färgblind att inte se nyansskillnader som andra uppenbarligen ser och inte veta varför. Det slutar med att man gissar, och man gissar alltid fel.

Självanalyserande aspergare = en färgblind som är medveten om att färgblindhet existerar och att han har det. Då kan han jämföra sina brister med det som förväntas och agerar därefter.

En sak som har slagit mig mer än en gång, och ett tag innan jag kände till AS, är att "alla andra" (kallas ofta NT) verkar ha fruktansvärt dålig självinsikt och koll på egna tillkortakommanden (alternativs överdriva sina egna tillkortakommanden).

För mig sker inte alls så många psykologiska processer undermedvetet, som det gör hos NT:are (generellt alltså). Jag behöver så gott som aldrig lära mig att veta vad jag egentligen tänkte eller kände när jag trodde att jag kände mig på något annat komplicerat sätt. Jag brukar inte ens komma så långt att jag får tankar och känslor som är så långt ifrån vad de kommer ifrån, att jag måste ha terapi för att ta reda på vad jag själv tänkte.

Precis som Zombie antyder så ligger skillnaden i HUR vi skaffar oss vetskapen. Att påstå att vi inte skulle kunna lära oss sociala regler och självinsikt är ungefär som att påstå att vi inte skulle vara kapabla till att ta in information överhuvudtaget.
Det finns studier som antyder att personer med autism lagrar information på ett annorlunda sätt än s.k. NT personer, vilket bl.a. förklarar varför vi tar längre tid på oss att lära oss vissa saker.
Detta sätt att ta in information tror jag ger oss en viss förmåga att kunna analysera och strukturera upp informationen på ett unikt sätt, vilket kan förklara varför vi ofta, med tiden, kan utveckla utmärkt självinsikt.

prntscr skrev:En vanlig människa, eller neurotyp, kan ju analysera sig själv och sätta fingret på vad som är rätt och fel i sociala sammanhang. Det är ju också därför de kan anpassa sig och smälta in i mängden.

Jag upplever att de snarare kollar på andra, monkey see monkey do. Självinsikt saknas ofta.

Att jag fått så stor självinsikt kan jag till stor del tacka min partner sedan 6 år tillbaka för. Han är intelligent och har lätt för att förklara människors egenskaper och beteenden i ord.

Och så har jag hängt mycket på forum och hittat människor som är lika mig. Sådana människor har allt som oftast diagnoser som AS, narcissistisk ps, schizotyp ps, Tourettes, OCD med mera.

Men analysera och passa in i mängden, det kan jag inte göra. Jag kan bara analysera i efterhand. När skadan och skammen redan är skedd.

"En vanlig människa" har inte alls stor självinsikt, anser jag. Däremot har de som SRM skrev förmåga att omedvetet imitera och automatisera.

Jag hade själv ingen vidare självinsikt heller, så länge jag var omedveten om min AS. Jag grubblade över de nyckfulla och oförutsägbara människorna i min omgivning, inte över mig själv. Jag var ju normal!

Efter att ha fått diagnosen har jag grubblat så mycket mer på vad som är AS, hur det yttrar sig hos mig och på vilket sätt jag skiljer mig från vanliga.

När man tillhör en minoritet, har man större anledning att fundera. Den som hör till majoriteten kan bara vara.

De som är lågfungerande autister kanske inte heller har självinsikt. Vet inte om det gör dem lyckligare el olyckligare.

Trial and error är, för övrigt, om än långsam, en underskattad process

Jo men låt dig inte "luras" av allt som du läser här på forumet. Det du lär känna genom texterna här är bara en liten del av människorna med diagnosen. Du får inte helheten och då kan du inte bedöma korrekt heller. Men som du kanske såg i i mitt inlägg om en vandrande social katastrof finns det ju olika grader av hur väl man ser situationen i sin helhet. Flera tyckte inte det var märkvärdigt alls att göra sociala misstag medan andra hakade upp sig på detaljer i det som jag skrivit och det blev upprepningar. Och när det gäller att bete sig socialt. Jovisst kan vi räkna ut mkt och på många sätt hänga med i sociala situationer, men det tar fruktansvärt mkt energi och då blir man trött och det är då misstagen börjar dyka upp.

"Är inte en AS:are som analyserar sitt beteende i sociala sammanhang, och som har en känsla för vad som är "rätt" och "fel", lite som en färgblind som kan se färger, eller en psykopat som kan känna medkänsla?"

Nej! Håller inte med. Det beror på så många olika saker. T ex hur lätt du har för att lära dig sociala koder. Även om jag fick min diagnos väldigt sent så har mina föräldrar uppfostrat mig till att bli väldigt medveten om mina problem. Det har hjälpt mig jättemkt att "träna" in de sociala koderna, men det hjälper inte alla. Och det är inget som har kommit naturligt.

"Jag menar, ser man sina brister i ett visst sammanhang, så har man ju ändå en god bild av vad som är acceptabelt socialt beteende. Detta borde gå stick i stäv med AS-diagnosen, då den klassiska AS:aren inte kan förstå var problematiken till de sociala misstagen ligger. Detta har neurologisk grund".

Återigen, inget man lärt sig självmant, iaf inte jag. När det gäller att se sina brister. Inte förrän folk har påpekat saker i mitt beteende eller om jag känt att ngt varit konstigt och därigenom frågat t ex mina föräldrar varför det kan blivit si och så, så har jag lärt mig vad som brustit i mitt beteende och vad gäller acceptabelt socialt beteende.

Plus att det finns så många olika grader på hur mkt man klarar av olika situationer.


Hmmm. Förlåt om det blev lite rörigt, får skylla på trötthet. Ville bli av med mina funderingar innan jag lägger mig. Ska upp tidigt imorgon!

prntscr skrev:En sak som slagit mig efter att ha läst många av posterna här på forumet, är hur påfallande stor självinsikt många har över sina egna beteendemönster och tillkortakommanden.

Är detta ingående självanalyserande verkligen förenligt med AS - ett funktionshinder som till stor del handlar om en oförmåga att kunna förstå sitt eget beteende och hur det påverkar andra i de sociala situationerna?

Jag menar, ser man sina brister i ett visst sammanhang, så har man ju ändå en god bild av vad som är acceptabelt socialt beteende. Detta borde gå stick i stäv med AS-diagnosen, då den klassiska AS:aren inte kan förstå var problematiken till de sociala misstagen ligger. Detta har neurologisk grund.

En vanlig människa, eller neurotyp, kan ju analysera sig själv och sätta fingret på vad som är rätt och fel i sociala sammanhang. Det är ju också därför de kan anpassa sig och smälta in i mängden.

Är inte en AS:are som analyserar sitt beteende i sociala sammanhang, och som har en känsla för vad som är "rätt" och "fel", lite som en färgblind som kan se färger, eller en psykopat som kan känna medkänsla?

Det känns som många, bara genom sina poster, utesluter sig som möjliga AS-kandidater.

Några tankar kring detta?

Att väl känna till sina svagheter och ändå
göra samma misstag om och om igen.

Bra självinsikt men svårt att lära om beteendet.
Särskilt när viljan saknas.

Jag vill gärna tro att psykopater fungerar mer rationellt vad
gäller att lära in framgångsrikt betende. De kan lättare
utge sig för att vara charmiga och omtänksamma.

Jag analysera mig själv väldigt mycket, och jag tycker att det finns en skillnad mellan att automatiskt förstå vad som är fel och att "veta" vad som är fel. Jag har väldigt svårt att veta vad felet är ibland, och skulle jag inte ha kontakt med psykiatrin skulle mina tankar, mitt analyserande, vara än mer neurotiskt än vad det är.

Finnes; Mångårig Självanalytiker.

Sökes; Öppning Att Stoppa Insikter I Så Att De Beblandar Sig Med Mig.






_____________________

... le jour de gloire est arrivé...

atoms skrev:Finnes; Mångårig Självanalytiker.

Sökes; Öppning Att Stoppa Insikter I Så Att De Beblandar Sig Med Mig.






_____________________

... le jour de gloire est arrivé...

ORD

Ja, det må jag säga.

Kan även annars bara instämma med Alien, Glimma och andra kloka.

Det är rätt naturligt att analytiskt lagda människor analyserar...

KrigarSjäl skrev:Det är rätt naturligt att analytiskt lagda människor analyserar...

... och den analytiska läggningen tenderar att drivas fram av upprepade och ständigt nya varianter av missöden i det sociala umgänget i vid mening, allt från tidig barndom,

dvs av en undran: Vad har jag nu gjort? Varför gick det nu fel än en gång?

Har en väldigt analytisk hjärna överlag som gärna hänger upp sig på saker och går igenom saker om och om igen, så att det blir en del självanalys av det hela också går ju inte att undgå. Tycker folk överlag (NT:s) verkar reflektera otäckt lite över sig själva ibland. Jag förstår det mesta av mina känslor och av vad jag gör.

Jag får mycket ofta höra att jag har god självinsikt, även att jag är god diplomat. Jag kan ofta läsa av vad som händer utan att parterna alltid själva märker det (ofta attackerar folk vad de TROR den andra menar, inte vad denne FAKTISKT menar).

atoms skrev:
... le jour de gloire est arrivé...

Blir nyfiken på varför du citerar franska nationalsången?

Alien skrev:De som är lågfungerande autister kanske inte heller har självinsikt. Vet inte om det gör dem lyckligare el olyckligare.

Saliga äro de korkade, ty de hålla sig flytande.

Och så kanske jag ska skriva ett eget inlägg också, och inte bara reagera på andras. Utredningsläkaren talade en hel del om min påtagligt höga självkännedöm, självinsikt och att jag var så nyanserad därvidlag.

Inte så konstigt när man dels är analytiskt lagd, tänker i stort sett jämt, har psykologi eller iaf människors fungerande som ett specialintresse sen decennier, är enveten som en terrier i att vända på stenar tills det känns som man hittat en hållbar förklaring, har gått läääänge i terapi, ogillar lögner och bedrägerier såväl hos sig själv som hos andra och har en massa andra diagnosadekvata drag som bidrar.

Så nej, jag ser inte AS som en belastning vad gäller självkännedomen eller människokännedom i stort, tvärtom.

Däremot betyder det inte att jag begriper mig på folk mer för det, dvs förstår deras prioriteringar och värdeskalor osv. Jag bara vet mer om dem än de oftast vet om mig eller kanske sig själva.

Jag får också höra, väldigt ofta, att jag har god självinsikt. Av alla doktorer och psykologer jag mött får jag höra det. Är också specialintresserad av psykologi.