Tycker du om dig själv?
74 inlägg
• Sida 2 av 4 • 1, 2, 3, 4
Jag går inte omkring och gillar mig själv, är mest besviken och känner mig otillräcklig men när jag mår som sämst, är trött och sönderstressad tycker jag riktigt illa om mig själv. Nu när jag läser frågan här på forumet så kan jag direkt komma på bra egenskaper hos mig som jag värdesätter men en generell känsla av att gilla eller ens duga har jag inte.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Jag tycker jävligt bra om mig själv.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Edit:på sätt och vis kan jag säga att det varierar för när jag blir jag arg på mig själv och i de lägena tycker jag inte om mig själv men det är för att jag då är i ett destruktivt läge där jag inte kan tänka helt klart och sunt och innerst inne tycker jag om mig själv - så svaret får ändå bli som i föregående inlägg - i grunden tycker jag om mig själv.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 1 gång.
Jag tycke inte så mycket om mej själv, skäms över min person, sällan nöjd med det jag gör.
Senast redigerad av lasseivägen 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 1 gång.
- lasseivägen
- Inlägg: 4798
- Anslöt: 2009-07-20
- Ort: På havet kaparkapten inte Rövare
Jag har alltid haft svårt för det, men ju äldre jag blir desto mer överseende har jag med mina brister. Den som man tillbringar överlägset mest tid med under livet är ju jag själv. Då gäller det att lära sig gilla läget.
Senast redigerad av TK71 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 1 gång.
atoms skrev:ford skrev:Jag tycker nog ganska bra om mig själv, även i motgångar.
Pragmatism när det är som allra vackrast.
Kanske det, men om jag nu skall släppa lite på min tuffa image och vara ärlig om mina känslor, så har jag ett annat problem. Jag tycker visserligen om mig själv, men jag har, sanningen att säga mycket svårt för att lita på att andra tycker om mig. I mina värsta stunder kan jag t.o.m. bli tveksam till huruvida så pass närstående personer som mina föräldrar, eller min svägerska tycker om mig innerst inne.
Jag vet egentligen att de tycker om mig, men jag har ibland svårt att lita på det rent känslomässigt, och det gäller inte bara dom, utan i princip alla människor.
Jag har varit så van vid att bli bortglömd, eller hamna utanför att jag blivit märkt av det, det faktum att jag dessutom ofta fått höra att jag skulle vara en stor jävla skitstövel, eller en dålig människa har inte gjort saken bättre.
Kanske är jag i mångt och mycket en skit; jag kan vara väldigt kaxig och retsam, har en förmåga att både vara självgod och snacka skit om folk ibland (dock utan att ljuga eller överdriva), söker uppmärksamhet genom clownerier o dyl när jag känner mig rastlös, men inbillar mig ändå att jag innerst inne är en bra kille, som bryr mig om mina medmänniskor och kan ibland känna mig oerhört ensam, fast jag är lyckligt gift.
Visst kan jag polera min personlighet lite grand på ytan, när så krävs (vilket jag ofta också gör), men jag kommer alltid att vara samma människa
Önskar jag kunde lita på att fler människor än Tess kan uppskatta mig för den jag är, trots mina fel och brister, som människa..
Senast redigerad av ford 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 2 gånger.
Jag tycker du verkar vara en genuin person och har alltid gillat det jag sett av dig här. For what it's worth.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Antagligen är du inte heller den enda, problemet är bara att mitt intellekt fattar det, men känslomässigt är det jättesvårt att ta in, och jag tror ju kanppast att någon som känner mig (i synnerhet inte de jag har omkring mig IRL) skulle förneka dessa sidor hos mig. Men jag hoppas ändå innerst inne att de kan se mina goda sidor och åtminstone acceptera (om än inte gilla) de dåliga, så länge man försöker hålla de värsta avarterna i schack, för en helt annan människa kommer jag aldrig att bli...
-Jag tror dock att detta kan vara en mycket starkt bidragande orsak till varför jag med jämna mellanrum söker bekräftelse i olika former, såväl här på forumet, som IRL, även om det säkert inte är hela förklaringen, för jag tror även att jag av naturen är en människa som gillar att stå i rampljuset, snarar är detta två fatkorer som förstärker varandra, misstänker jag...
-Jag tror dock att detta kan vara en mycket starkt bidragande orsak till varför jag med jämna mellanrum söker bekräftelse i olika former, såväl här på forumet, som IRL, även om det säkert inte är hela förklaringen, för jag tror även att jag av naturen är en människa som gillar att stå i rampljuset, snarar är detta två fatkorer som förstärker varandra, misstänker jag...
Senast redigerad av ford 2011-05-04 23:16:40, redigerad totalt 1 gång.
atoms skrev:ford skrev:Jag tycker nog ganska bra om mig själv, även i motgångar.
Pragmatism när det är som allra vackrast.
Först menade jag att enbart vara ironisk men sedan försökte jag tona ned det och lyfta fram den ljusa sidan av din förmåga. Egentligen önskar jag att jag ägde din förmåga till pragmatism. Det dröjde en stund innan jag insåg det.
Senast redigerad av atoms 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
JAG själv är det enda jag hela tiden formar och därför något jag aldrig kan tycka är helt färdigt, komplett och perfekt. Men jag tycker nog i a f att "Gud" gav mig bra verktyg för att jobba med det här.
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Mycket av det Ford skriver stämmer in på mig också, iaf när jag var yngre.
Med ålder så påverkar det mig mindre negativt, om någon inte gillar mig.
Ofta så är det det man gjort som ogillas, inte den person man är.
Jag gillar absolut mig själv som jag är, framför allt är jag numera trygg i att vara den jag är. Men att säga att jag älskar mig själv känns för starkt.
Med ålder så påverkar det mig mindre negativt, om någon inte gillar mig.
Ofta så är det det man gjort som ogillas, inte den person man är.
Jag gillar absolut mig själv som jag är, framför allt är jag numera trygg i att vara den jag är. Men att säga att jag älskar mig själv känns för starkt.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
Ungefär nu känner jag att jag skulle vilja inflika att påståendet "du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv" är regelrätt skitsnack. Jag vet inte hur många gånger jag fått den idiotin kastad i ansiktet.
Man behöver varken tycka om sig själv eller älska sig själv för att vara kapabel att älska någon annan.
Man behöver varken tycka om sig själv eller älska sig själv för att vara kapabel att älska någon annan.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
tahlia skrev:Ungefär nu känner jag att jag skulle vilja inflika att påståendet "du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv" är regelrätt skitsnack. Jag vet inte hur många gånger jag fått den idiotin kastad i ansiktet.
Man behöver varken tycka om sig själv eller älska sig själv för att vara kapabel att älska någon annan.
Jag tror detsamma.
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Jag vet inte om jag älskar mig själv. Antagligen. men det betyder inte att jag älskar mitt liv som det har blivit.
Man blir ju itutad att om man vill ta livet av sig och/eller är djupt deprimerad, så måste man tycka illa om sig själv eller tycka att man är värdelös. Det har jag aldrig gjort, trots depression som har varit väldigt djupa.
Inte heller ogillar jag mig själv när jag funderar på om jag vågar, och hur, jag ska ta livet av mig.
Det blandas för ofta ihop.
Man blir ju itutad att om man vill ta livet av sig och/eller är djupt deprimerad, så måste man tycka illa om sig själv eller tycka att man är värdelös. Det har jag aldrig gjort, trots depression som har varit väldigt djupa.
Inte heller ogillar jag mig själv när jag funderar på om jag vågar, och hur, jag ska ta livet av mig.
Det blandas för ofta ihop.
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Nej verkligen inte
Jag har för många brister och nästan inget som väger upp
Jag har för många brister och nästan inget som väger upp
Senast redigerad av Deadly_Nightshade 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Jag vill lära mig att tycka om mig själv, men oftast gör jag inte det. Jag känner ofta likadant som Kahlokatt skrev.
Ibland tycker jag att jag är en alltigenom ond person, men det är jag inte. Jag kan bli så svart/vit i mitt tänkande när jag är nedstämd. Då ser jag inte både bra och dåliga sidor hos mig själv och inte hos andra heller. Men när jag är lugn och hyfsat balanserad, då tänker jag inte alls på det sättet.
Ibland tycker jag att jag är en alltigenom ond person, men det är jag inte. Jag kan bli så svart/vit i mitt tänkande när jag är nedstämd. Då ser jag inte både bra och dåliga sidor hos mig själv och inte hos andra heller. Men när jag är lugn och hyfsat balanserad, då tänker jag inte alls på det sättet.
Senast redigerad av svartamolnet 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
- svartamolnet
- Inlägg: 1232
- Anslöt: 2009-09-25
tahlia skrev:Ungefär nu känner jag att jag skulle vilja inflika att påståendet "du kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv" är regelrätt skitsnack. Jag vet inte hur många gånger jag fått den idiotin kastad i ansiktet.
Man behöver varken tycka om sig själv eller älska sig själv för att vara kapabel att älska någon annan.
Underbart att du skriver det! Jag hatar när folk kommer dragande med den där klyschan. Tycker snarare att personer som är alltför uppfyllda av sig själva inte kan älska andra. Om klyschan stämde skulle jag hata varenda varelse på hela jorden.
Jag har fått höra av flera olika "tanter" inom psykvården att jag måste börja älska mig själv för att få fler vänner, få en partner, få andra att tycka om mig. Men känner man sig ensam och misslyckad kan man ju inte älska sig själv, det blir ju rena Moment 22.
Senast redigerad av Kahlokatt 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
Om jag fick träffa mig själv skulle det vara skitkul. Att lära sig se alla positiva egenskaper jag och mig själv har skulle vara en spännande och rolig resa.
Fåfänga? Sure! En släng av narcisism (om jag bara kunde lära mig hur det ordet stavas), kanske. So what?
Jo, jag gillar mig. Och om jag inte är din "cup of tea" så är det faktiskt inte mitt problem. Är det ett problem för dig: Deal with it. Är det inte ett problem för dig? Så bra då.
För övrigt borde vi alla börja varje morgon med att se sig själv i ögonen i spegeln och säga "Damn your good". Bara för att påminna sig själv. Om man skulle ha glömt det.
Fåfänga? Sure! En släng av narcisism (om jag bara kunde lära mig hur det ordet stavas), kanske. So what?
Jo, jag gillar mig. Och om jag inte är din "cup of tea" så är det faktiskt inte mitt problem. Är det ett problem för dig: Deal with it. Är det inte ett problem för dig? Så bra då.
För övrigt borde vi alla börja varje morgon med att se sig själv i ögonen i spegeln och säga "Damn your good". Bara för att påminna sig själv. Om man skulle ha glömt det.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh skrev:Om jag fick träffa mig själv skulle det vara skitkul. Att lära sig se alla positiva egenskaper jag och mig själv har skulle vara en spännande och rolig resa.
Du får väl hoppas att du har en enäggstvilling någonstans därute, det är så nära man kan komma att träffa sig själv.
Senast redigerad av BMW 2011-05-04 23:16:47, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare