Jahapp! Nu var det dags för mig att klaga lite på framför allt mig själv. Jag är så trött på att jämt ställa till det när det gäller sociala sammanhang. Som i kören igår. Ledaren började prata om mittenstämma men jag missuppfattade totalt, och tänkte att han ville veta hur vi satt i kyrkan sist vi hade övning. Vi brukar inte öva i kyrkan. Så då sa jag att killarna satt i mitten och altarna & sopranerna runt om. Och var totalt förvirrad. Trött var jag också. Vilket inte hjälpte. Ngt jobbigt för alla hade ju hört det. Ledaren ville ju veta vilka som sjungit mittenstämman och inte hur vi hade suttit stämvis. Och detta vet jag ju i vanliga fall. Men var som sagt trött och haft en massa annat att tänka på. Senare på vägen hem var det dags igen. Med i bilen satt en nykter alkoholist och vi började prata om att det brukar gå på underliga människor vid min busshållsplats. Och jag min trötta toka gick igång och sa att den ena alkisen efter den andra brukade dyka upp. Som tur var kom jag på mig själv med att tänka på detta och bad om ursäkt på klantigt uttalande. Men då var det ju redan försent.

Jag blir så trött på dessa missförstånd från min sida. Det hjälper inte självförtroendet ett dugg. Jag försöker inför varje socialt tillfälle att tänka igenom strategier för att förbereda mig så mkt som möjligt. Men det hjälper ju inte för oftast går inte dessa situationer åt det håll som jag först föreställt mig att det ska göra. Inför varje körpass uppmanar jag mig själv att inte säga för mkt eller lägga mig i. Men det är nästan så att det stjälper mer än hjälper. Gissar att det tar så mkt energi att komma ihåg och att lägga upp dessa strategier att man faller på eget grepp, så att säga. Men hur ska man göra då? För det mesta går det bra utan fadäser. Det som är så jobbigt när det väl händer ngt är att det sätter sig fast i minnet på ett obehagligt jobbigt sätt. Antagligen för att jag omedvetet vill minnas att inte göra om den fadäsen vid ngt annat tillfälle. Det är bara det att den ena sociala situationen är inte den andra lik. Och det hela slutar med att man trackar sig själv kopiöst onödigt mkt för sina missar. Till vilken nytta egentligen? Jaja.

Dessutom har jag problem med en kompis just nu som jag känner vet för mkt om mig. Men jag orkar inte träffa henne längre för hon tjatar bara om hur trött hon är hela tiden. Och när hon är på kören gnäller hon bara på hur dåligt det låter. Vi var båda med i en annan kör innan kyrkokören och den är på ett sätt bättre. Men körerna är så olika så det går inte att jämföra. Och det fattar inte hon utan vill ödsla energi och tid på att beklaga sig över hur dåligt det låter. Fast det låter rätt bra. Hon jobbar som lärare och tränar aldrig. Det är väl därför hon är så trött jämt. Men summan av kardemumman är att jag känner att jag får inget ut av vår vänskap längre. Hon har gått och blivit min energitjuv. Och även det faktum att jag anförtrott mig rätt mkt åt henne gör det inte heller lätt. Jag tycker inte jag får ngn respons från henne alls. Vi har alldeles för olika värderingar och mål har jag upptäckt.

Jag fattar inte hur vi blev kompisar från första början. Hon sökte sig till mig. Ibland vet jag inte om hon umgås med mig av medlidande och för att hon känner att hon måste mer än för att hon verkligen vill. Så nu har jag bestämt mig för att inte kontakta henne lika mkt och få lite distans till henne. Men det är inte helt enkelt eftersom hon är den enda kompis jag har kvar i stan. Hemskt att säga men jag är rätt TRÖTT på henne och hennes gnäll eftersom jag hela tiden får kämpa för minsta lilla och hon får det mesta serverat på ett silverfat. Har svårt för personer som köper skor för 2000 kr bara för att de är snygga. Medans man själv knappt har råd till kläder eller ens en fika på stan. Kanske låter som avundsjuka men inte. Vi värderar olika helt enkelt och nu behöver jag paus från hennes värderingar.


Jaja lite gnäll från mig. Sorry! Men jag behövde få ur mig lite efter allt misslyckande i det sociala livet.

Har läst men förstår inte riktigt vad det är du har misslyckats med...

Alla klantar sej ibland. Med eller utan diagnos.

weasley skrev:Har läst men förstår inte riktigt vad det är du har misslyckats med...

Alla klantar sej ibland. Med eller utan diagnos.

Att hålla koll på situationen...... och veta vad som pratas och inte pratas.... Jo men jag känner att jag klantar mig mer än vanligt. och detta var egentligen ngt jag behövde få hur mig bara. skriva av mig. en stor dos självironi i det hela. Och få distans till mig själv.

Jag är nog också en vandrande social katastrof... jag kan helt enkelt inte uppföra mig "som folk". Vet inte varför, eller exakt vad jag gör för fel, men många verkar tycka ganska illa om mig..haha

Jag kände att jag kunde relatera mycket till det här. Det påminde mig väldigt mycket om min skoltid. Själv var jag odignoserad då, vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad och trött. Nu inser jag att du inte var ute efter något tips eller så, men för min del har dessa problem blivit bättre med tiden. Det finns nog inte direkt någon snabblösning på dessa problem.

Men summan av kardemumman är att jag känner att jag får inget ut av vår vänskap längre. Hon har gått och blivit min energitjuv. Och även det faktum att jag anförtrott mig rätt mkt åt henne gör det inte heller lätt.

Byt ut genus, och detta skulle kunna vara taget direkt ut mitt liv. Faktum är att jag har sagt upp vänskap av denna anledning. I efterhand känner jag dock att det kanske var onödigt att gå till väga så. I efterhand tänker jag att det är bättre att istället inte ta åt sig allt som vissa människor lägger på en. Att helt enkelt ta andra människor med en nypa salt. Bara för att hon t.ex. ständigt beklagar sig inför dig så finns det väl egentligen inget som säger att du ska behöva ge gensvar och visa empati, om du känner dig för trött för att orka göra det.
Nåja, du har säkert redan koll på dessa saker själv, men det var i alla fall mitt perspektiv på saken

temporary21 skrev:Jag kände att jag kunde relatera mycket till det här. Det påminde mig väldigt mycket om min skoltid. Själv var jag odignoserad då, vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad och trött. Nu inser jag att du inte var ute efter något tips eller så, men för min del har dessa problem blivit bättre med tiden. Det finns nog inte direkt någon snabblösning på dessa problem.

Men summan av kardemumman är att jag känner att jag får inget ut av vår vänskap längre. Hon har gått och blivit min energitjuv. Och även det faktum att jag anförtrott mig rätt mkt åt henne gör det inte heller lätt.

Byt ut genus, och detta skulle kunna vara taget direkt ut mitt liv. Faktum är att jag har sagt upp vänskap av denna anledning. I efterhand känner jag dock att det kanske var onödigt att gå till väga så. I efterhand tänker jag att det är bättre att istället inte ta åt sig allt som vissa människor lägger på en. Att helt enkelt ta andra människor med en nypa salt. Bara för att hon t.ex. ständigt beklagar sig inför dig så finns det väl egentligen inget som säger att du ska behöva ge gensvar och visa empati, om du känner dig för trött för att orka göra det.
Nåja, du har säkert redan koll på dessa saker själv, men det var i alla fall mitt perspektiv på saken

Feedback är alltid bra och jag uppskattade verkligen ditt inlägg ska du veta. Och skönt att höra att det finns flera med liknande problem. Under dagen har jag hunnit tänka mera och kommit fram till att det jag verkligen behöver träna på är att lägga upp en sund distans till min kompis. Inte att stänga ute henne totalt för jag gillar ju henne i måttliga mängder. Och risken finns att jag blir utan kompis då med och det är inte kul i längden. Svårt och krävande att hitta nya.

Mitt problem är att jag ofta går upp i personer så mkt att det blir problem.Det är nog därför de tar för mkt energi. De blir lätt specialintresse och jag har märkt att människor är för mig ett slags specialintresse. Jag älskar att studera och analysera och lära mig av andra.

Måste bara hitta ett system så att det inte blir så intensivt. Hade inte kommit fram till detta om jag inte skrivit det jag skrivit här och läst ngr andras funderingar om det. Det här med min kompis är inga nya funderingar utan är sådant jag har gått & tänkt på sedan i maj. Det blev lite väl intensivt med henne i vår och sommar och det speglar nog mina reaktioner. Men det är inte första gången dessa funderingar om vänner dyker upp. Så jag vet att det kan bli en bra lösning efter ett tag. Men vägen dit kan bli jobbigt om fastnar i funderingarna för mkt. Vilket jag gjort!

Hehe, ja, det där med att andra personer blir ett specialintresse är alldeles för bekant Det kanske inte egentligen hade varit ett så stort problem ifall man kunde lära sig att fokusera på flera personer samtidigt, istället för att bli värsta skumma stalkern på en och samma person

Så jag vet att det kan bli en bra lösning efter ett tag. Men vägen dit kan bli jobbigt om fastnar i funderingarna för mkt. Vilket jag gjort!

Ja precis, man blir liksom fånge i sitt eget huvud. Men precis som du säger så brukar lösningen komma med tiden

Orkar bara skumma, men nog känner jag igen mig. Också i att det är värre för en själv än för "alla" andra (som jag på den tiden inte visste var "NT"). Men weasley har rätt i att alla gör bort sig någon gång. Sådana som vi underskattar nog väldigt ofta hur ofta och svårt. Att klara sig sämre under stress (inklusive den som beror på att man redan har gjort bort sig en gång) är också allmänmänskligt.

weasley skrev:Har läst men förstår inte riktigt vad det är du har misslyckats med...

Håller med.

Och gällande kompisen som gnäller så går det väl att säga att du inte har orken att höra på kverulerande om nåt som personen ändå inte verkar vilja göra nåt åt (byta kör t ex). Du har nog med ditt eget just nu. Det kan man säga. Det är självbevarelsedrift, inget ofint alls.

Tänk på det där de säger på flyget. Först syrgasmask på sig själv, sen hjälpa andra med att sätta på den.

Dig själv ska du ha hela livet, då måste du orka. Det gör du sämre om du tappas på ork av det där småspikregnandet som körkompisen verkar utgöra.

alfapetsmamma skrev:

weasley skrev:Har läst men förstår inte riktigt vad det är du har misslyckats med...

Håller med.

Och gällande kompisen som gnäller så går det väl att säga att du inte har orken att höra på kverulerande om nåt som personen ändå inte verkar vilja göra nåt åt (byta kör t ex). Du har nog med ditt eget just nu. Det kan man säga. Det är självbevarelsedrift, inget ofint alls.

Tänk på det där de säger på flyget. Först syrgasmask på sig själv, sen hjälpa andra med att sätta på den.

Dig själv ska du ha hela livet, då måste du orka. Det gör du sämre om du tappas på ork av det där småspikregnandet som körkompisen verkar utgöra.

Misslyckandet ligger i hur jag har uppfattat körledarens fråga. Och detta blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över för mig, efter tidigare liknande misstag. Jag trodde ju han pratade om hur stämmorna satt inte vilka som sjöng stämmorna. Vilket varit frågan.

Men jag insåg också en trevlig sak efter körövningen som jag inte insåg innan och det var att min kompis egentligen inte har så god kontakt med de andra körsångarna. Hennes man är med så jag gissar att det är därför hon oxå vill vara kvar plus mig. Kommer ihåg att jag vid ett tillfälle sa just det att vi har umgåtts nästan lite för mkt och att det kanske får bli en paus. Även om jag menade allvar sa jag det på skämt så jag vet inte hur jag ska tolka det hela utifrån detta samtal.

Men det är lite trist att hela tiden vara den som föreslår saker att göra och sedan ställer hon in bara för att hon är trött. Jag har uppfattat det som att det ska ske typ varannan gång att man ska hitta på saker. Men när jag funderar på vem som föreslagit mest så har det allra mest varit jag. Det gör det svårt att veta hur mkt hon egentligen vill umgås med en. Aja! Hur som helst så känns det som att jag kommit så långt att jag vet hur jag ska hantera detta nu. Vilket är jättebra. Alfapetsmamma du kom med en bra sak..... man måste orka och då får man prioritera.

Det kan visst vara ofint att säga att hon är jobbig med sitt gnällande, om man säger det på fel sätt. Felformulerat kan det ju göra henne jätteledsen.

Säg det istället på ett konstruktivt vis, utgå från din egen upplevelse. "Du pratar mycket om hur svårt du har det. Jag förstår att det är jobbigt, men jag känner inte att jag klarar av att höra om det. Skulle du kunna försöka hålla ner på det negativa lite när vi umgås?".

"Det är sant att kören inte är den mest finstämda på jorden, men det blir inte bättre om du fokuserar på det och du riskerar att framstå som gnällig. Jag tror att om du håller det inne lite och försöker ha roligt istället, så kommer du nog trivas bättre."

Det ligger ju lika mycket i hennes intresse att inte framstå som jobbig. Det ligger dock i ditt intresse att i första hand försöka få till det så att relationen håller. Dumt att tappa en vän bara för att man inte vågade kommunicera om relationen.

Angående att göra bort sig så är inte det viktiga om man göra bort sig ibland, utan hur man hanterar det. Kan man skratta åt det och ha självdistans blir det bara en lustig egenskap som faktiskt kan vara till ens fördel då det ger en karaktär.

Om man däremot säger opassande nervärderande saker, som möjligen det där om alkoholister var, beroende på tonfall och kontext. Då handlar det nog om att fundera på sina grundvärderingar, kanske borde man försöka generalisera mindre? Eller helt enkelt öva på att hålla tyst om man inte vill stå för vad man tycker.

Jnx skrev:Det kan visst vara ofint att säga att hon är jobbig med sitt gnällande, om man säger det på fel sätt. Felformulerat kan det ju göra henne jätteledsen.

Säg det istället på ett konstruktivt vis, utgå från din egen upplevelse. "Du pratar mycket om hur svårt du har det. Jag förstår att det är jobbigt, men jag känner inte att jag klarar av att höra om det. Skulle du kunna försöka hålla ner på det negativa lite när vi umgås?".

"Det är sant att kören inte är den mest finstämda på jorden, men det blir inte bättre om du fokuserar på det och du riskerar att framstå som gnällig. Jag tror att om du håller det inne lite och försöker ha roligt istället, så kommer du nog trivas bättre."

Det ligger ju lika mycket i hennes intresse att inte framstå som jobbig. Det ligger dock i ditt intresse att i första hand försöka få till det så att relationen håller. Dumt att tappa en vän bara för att man inte vågade kommunicera om relationen.

Angående att göra bort sig så är inte det viktiga om man göra bort sig ibland, utan hur man hanterar det. Kan man skratta åt det och ha självdistans blir det bara en lustig egenskap som faktiskt kan vara till ens fördel då det ger en karaktär.

Om man däremot säger opassande nervärderande saker, som möjligen det där om alkoholister var, beroende på tonfall och kontext. Då handlar det nog om att fundera på sina grundvärderingar, kanske borde man försöka generalisera mindre? Eller helt enkelt öva på att hålla tyst om man inte vill stå för vad man tycker.

Det är bara det att allt det där du skrivit vet jag redan och har redan tänkt på så det är intet nytt för mig.Tycker bara det blir en upprepning av det jag redan skrivit här. Men tack för omtanken. Visst har jag självdistans och kan skratta åt mig själv. Men ibland räcker inte det alltid....

Varför inte? När du upptäckte misstaget och sa "ojsan, hörde fel", blev de andra arga på dig? Sparkade de dig ur kören?

Jnx skrev:Varför inte? När du upptäckte misstaget och sa "ojsan, hörde fel", blev de andra arga på dig? Sparkade de dig ur kören?

Ingen blev arg och ingen sa egentligen ngt för jag kunde skratta åt det själv direkt, men jag blev trött på mig själv för jag kände Åhnej inte igen. Bara allmän förvirrning. Meningen med det jag skrivit ska nog ses som ett exempel på vad jag brukar dabbar mig på när det gäller sociala situationer i allmänhet. Eftersom det händer lite för ofta, blev jag bara så trött på mig själv när detta hände igen och jag behövde mest skriva av mig.

Ang. sociala klavertramp.
Tror fan att det är en aspergare med bra självkännedom som myntat uttrycket:
"Bättre att hålla käft och tas för en idiot än att öppna den och undanröja alla tvivel."

Been there, done that.