När jag är i miffoland kan jag vara skakig av ångest och bara sova 17 timmar per dygn, vill inte prata med någon och göra något, då står jag inte ut med att vara jag.

Ibland är jag grinigt självupptagen, märker ord, överreagerar på människor som visar känslor.

Andra gånger är jag besatt av något kul projekt och håller på hela min lediga tid med det. Om det inte krockar med familjens behov så brukar det funka. Ibland blir jag extremt social. Många saker blir lite för mycket helt enkelt.

Min fru är normal. Hon har inga funktionshinder. Lite neurotiskt jobbig kan hon vara, men hon är inte som jag, avvikande från majoritetsbefolkningen. Det kan ju bero lite på vad man lägger in i ordet normal. Jag ser det inte som nevärderande att kalla mig onormal. Däremot är jag en vanlig människa. Jag lever inte i en annan värld, är inte ett annat sorts djur.

Så här skrev en kvinna som är gift med en aspergare:

Jag vill ge en mer vardagsnära beskrivning av hur det är att vara gift och ha barn med en Aspergerperson. Det må vara bra att vara extremt fokuserad på jobbet. När omgivningen stängs av är det däremot mycket svårt att hantera i en småbarnsfamilj.

Asperger är en form av autism som bland annat innebär att personen i fråga har svårt att sätta sig in i andra människors känslor. När barn blir ledsna eller otrygga av anledningar som inte direkt är logiska, kan inte Aspergerpersonligheten sätta sig in i deras situation och därmed inte heller trösta dem. Det finns ju ingen anledning att vara ledsen och därmed finns inte heller något behov av tröst. Barn till Aspergerföräldrar behöver därför få verktyg för att hantera den speciella egenskapen som föräldern har.

Att leva i en nära relation med en aspergare betyder att hela familjen ska ta hänsyn till hans eller hennes speciella svårigheter utan att han eller hon tar hänsyn till familjen. Kort sagt - Asperger blir lätt till endast omgivningens problem vilket gör att den som har Asperger mår bra samtidigt som familjen runt omkring kan må dåligt.

https://www.svd.se/artiklarna-har-givit-mig-hopp

Så kan det förstås kännas för den NT som är gift med en aspergare. Men hon vet ju inte om han öht kan anpassa sig. Han kanske har fullt upp med att anpassa sig till arbetslivet och inga krafter kvar för anpassning när han kommer hem.

Men det är ju också svårt att veta hur svårt det är och om vederbörande överdriver sina svårigheter, s a s utnyttjar sin AS. Jag undrar själv ibland "kan/orkar jag inte el är jag egentligen bara lat och bekväm?"
Det sista (om utnyttjande av sin AS-diagnos) kan iaf inte gälla TS man, som ju inte har någon diagnos.

För övrigt så gäller det där med att "aspergerpersonligheten" inte kan trösta barn (som är ledsna av "ologiska" orsaker) inte alla aspergare.

Vindra skrev:Hur skulle DU vilja att hon betedde sig för att det skulle bli lättare för dig?

Svår fråga.. Första impulsen är typ "Lämna mig ifred!!" vilket ju inte är realistiskt, om relationen ska kunna fortleva. Speciellt inte med barn.

Jag vet inte.. Hon har provat att ignorera sina känslor och sin frustration, vilket fungerade bra för mig, men hon blev sjukskriven med svår depression. Hon mår bra nu, men inte jag.. Antingen mår jag bra, men inte hon och barnen, eller så mår de bra men inte jag. Så känns det iaf.

Weasley har flera bra tips. Hoppas några fungerar, jag har inte lyckats. Var går gränsen mellan oförmåga och ovilja...?

Fruns önskan är att jag ska ta reda på, samt ta ansvar, för mina oförmågor och brister och stå för dessa. Låter enkelt.

jorand skrev:Fruns önskan är att jag ska ta reda på, samt ta ansvar, för mina oförmågor och brister och stå för dessa. Låter enkelt.

Det tycker jag nog att du är skyldig att göra.
Det här forumet är ju ett bra ställe att ta reda på vilka de är.

Nu har inte jag läst alla inlägg i den här tråden, så egentligen borde jag väl inte babbla på? Men jag lever ju med en man med synliga AS-drag. Jag själv har med största sannolikhet AS (utredningen klar i januari).

Jag kräver mer närhet än min man gör och många gånger känner jag mig totalt nonchalerad då han kan sitta med sitt specialintresse i 14 timmar i sträck, 3 dagar på raken.

Vi är båda två urusla på talad kommunikation, men vi har lätt för den skriftliga kommunikationen. Därför mailar vi alltid varandra då vi vill säga något. Det kanske låter skitlöjligt men det funkar för oss. Vi kan då i lugn och ro diskutera då vi känner att vi har tid. Vi kan fundera och smaka på frågorna under ett längre perspektiv och vi kommer ofta fram till riktigt trevliga lösningar efter några hundra mail

Kanske kan vara ett tips?

Tack Truly och ni andra. Mailandet har vi faktiskt försökt med. Jag skrev fyra sidor med öppet hjärta. Han svarade: "Jag har läst och återkommer."
När han inte återkommit efter en vecka, blev jag såklart (?) förbannad och när jag påpekade blev han arg för att han tycker att det inte alls gått särskilt lång tid.

Det svåraste är konflikterna, tycker jag.
Förr var jag starkare, kunde argumentera och se saken utifrån.
I vår relation har jag krymt. Vem har jag blivit? Jag vet inte vad som är jag längre. Eller vad som är jag i förhållande till honom. Van att bli obekräftad och ignorerad, besserwissad och ibland även kränkt. Och det resulterar i att jag stundvis föraktar honom. Inget är "stort" för honom. "Äh, det är inte så noga", hävdar han när jag oroar mig för barnen, föräldrasamtal och jobb. Och får mig att känna mig joltig och överdriven.
Det känns så uppgivet och tröstlöst. Han kommer aldrig att reagera, känns det som. Som ett barn driver jag fram till en gräns.
Ändå har jag alltid känt att om jag får nyckeln till kommunikation,
kommer vi att få det fint tillsammans.

Hur hanterar ni andra konflikter?

Vindra skrev:Tack Truly och ni andra. Mailandet har vi faktiskt försökt med. Jag skrev fyra sidor med öppet hjärta. Han svarade: "Jag har läst och återkommer."
När han inte återkommit efter en vecka, blev jag såklart (?) förbannad och när jag påpekade blev han arg för att han tycker att det inte alls gått särskilt lång tid.

Konstigt att bli arg över något sådant från hans sida. Du har ju rätt att fråga åtminstone. Sen kan man ha olika uppfattning om vad som är "lagom lång" tid. Svarade han öht?

Vindra skrev:Det svåraste är konflikterna, tycker jag.
Förr var jag starkare, kunde argumentera och se saken utifrån.
I vår relation har jag krymt. Vem har jag blivit? Jag vet inte vad som är jag längre. Eller vad som är jag i förhållande till honom. Van att bli obekräftad och ignorerad, besserwissad och ibland även kränkt. Och det resulterar i att jag stundvis föraktar honom. Inget är "stort" för honom. "Äh, det är inte så noga", hävdar han när jag oroar mig för barnen, föräldrasamtal och jobb. Och får mig att känna mig joltig och överdriven.

Det du skriver härovan är väldigt oroande. Sådär är det inte meningen att du ska känna dej. Temporärt kan man göra det, efter ett gräl eller så. Men att du ska känna såhär långa stunder i sträck är ett väldigt väldigt dåligt tecken.

Vindra skrev:Det känns så uppgivet och tröstlöst. Han kommer aldrig att reagera, känns det som. Som ett barn driver jag fram till en gräns.
Ändå har jag alltid känt att om jag får nyckeln till kommunikation,
kommer vi att få det fint tillsammans.

Hur länge har ni varit tillsammans? Har han någonsin hjälpt dej att leta efter nyckeln? Kan du ha fastnat i ett önsketänkande?

Vindra skrev:Hur hanterar ni andra konflikter?

Jag säger till, rakt upp och ner, när jag blir arg. Fast inte sådär med skrik och gorm utan bara konstaterar att "nu är jag arg, vad ska vi göra åt det" typ. Eller om någon är arg på mej försöker jag se till att lösa konflikten så fort som möjligt antingen genom ord eller handling, beroende på situation.

Tack W, för dina svar.

Det är väl så, att jag inte heller är "oskyldig". Jag har alltid haft dåligt självförtroende, varit osäker och behövt bekräftelse. Drömmen för mig var nog att hitta någon som gav en "manual" på hur han vill ha sin kvinna, så att jag kan möta det och få min bekräftelse.
Min man (vi möttes för 8 år sedan) ger inga manualer. Och ingen bekräftelse.
Jag har letat jorden runt efter exemplar som passar i hans samling, bara för att få en reaktion av honom på julafton. Alla kläder jag köper, köper jag för att han kanske ska skänka en kommentar.
Frågan har alltid varit "Vad vill han ha?"

På andra sidan myntet och om jag tolkar honom som en man med Aspergers syndrom- bytte han stad för min skull. Han har anpassat sig till familjelivet och är en underbar pappa till våra barn.

Han hävdar att han faktiskt visar mycket kärlek. Han vill att det ska vara jag som tar sexuella initiativ, men jag känner mig för osäker. Han gör sig aldrig till- och skulle mycket väl tala om ifall han var för trött. Och då skulle jag känna mig bortgjord.

Det är så svårt att förklara, men det känns aldrig som att jag "får nog". Kramarna är aldrig tillräckligt hårda eller många. Om han sagt att "du är vacker" så ska det räcka så länge.

Jag förstår ju nu att jag måste ge fler och tydligare instruktioner.
Jag har blivit ledsen så många gånger. På BB kom andra pappor med blommor åt sina kvinnor. På mors dag kom inga presenter förräns vi blivit osams och han demonstrativt åkt ner på stan och slagit in en bunt pocketböcker med titlar som antyder på att jag är en bitch.

Det är nog så att en del av poängen försvinner om man måste tala om för den man älskar att tala om att de älskar dig tillbaka. Eller att de ska hålla om dig när du är ledsen.

Hualigen, vad trassligt. Hur blev det så här?

Att "prata om saken" verkar oerhört tröttsamt för någon med AS. Är det så? Det känns nästan som om jag och mannen borde boka upp en timme per vecka för prat så att han kan förbereda sig och ínte känna att för mycket av hans tid upptas?

jorand skrev:Fruns önskan är att jag ska ta reda på, samt ta ansvar, för mina oförmågor och brister och stå för dessa. Låter enkelt.

Vilken j-vla kärring.

Vindra: Nej, AS betyder inte per definition att man har svårt att prata. Att inte tänka på att komma med blommor kan vara ett tecken på AS, men att bli arg när man får det påpekat är det INTE.

OM det skulle vara AS kan ilskan kanske bero på att han inte vet varför han inte kommer med blommor och blir frustrerad över sin oförmåga.
Men att köpa böcker för att visa någon underförstådd poäng är inte särskilt mycket AS.

Jag tycker han verkar göra mycket som är oacceptabelt och nedtryckande, oavsett om han har AS eller inte.

Hej Allihopa!

Jag är sedan 7 månader sambo med en man med AS. Han fick sin diagnos vid 27 års ålder och är idag 34.

Jag skulle vilja få lite tips/inside tips på hur jag enklast kan lägga fram saker. Och jag tänkte att personer som själv har AS måste vara experter på detta området.

Är det bara min älskade som inte är speciellt fysisk? Han håller gärna handen och kramas, men kyssar och pussar är nästan något man får be om.

När jag bli ledsen och gråter för att någon, eller han har gjort mig illa blir han arg?! Börjar ofta skrika förolämpande saker. Är detta "normalt"?

Han påpekar OFTA att jag inte får lämna honom, samtidigt som han håller i sina mjukisdjur ... För då blir djuren ledsna. Jag antar att det är lättare för honom att komununicera igenom djuren?

Han berättar ofta för mig och sin mor om hur dåliga vi är. Men bakom ryggen på oss inför andra hyllas vi som enastående individer som han älskar?

Många har vid flertalet tillfällen sagt till mig att personer med AS lättare är otrogna då de inte känner någon ångest? Stämmer verkligen det?

Och sist men inte minst. Han har oftast haft tillfälliga sexuella kontakter med yngre tjejer innan, kan det vara att dom inte kräver speciellt mycket?

Jag hoppas verkligen att ingen tar illa upp av mina frågor. Jag älskar verkligen min sambo och hans goa små egenheter. Och framför allt hans intelligens och allmänbildning.

Tack på förhand
Helena

Moderator: Slog ihop med tidigare liknande tråd.

Hej! Du blir väl inte vidare hjälpt av att de två grejerna jag citerar nedan tycks mig förfärligt märkliga hos en vuxen människa och att de är något jag personligen skulle ha svårt för. Men nu slipper kanske någon annan här skriva ett sådant här inlägg.

HillePille skrev:När jag bli ledsen och gråter för att någon, eller han har gjort mig illa blir han arg?! Börjar ofta skrika förolämpande saker. Är detta "normalt"?

Han påpekar OFTA att jag inte får lämna honom, samtidigt som han håller i sina mjukisdjur .... För då blir djuren ledsna. Jag antar att det är lättare för honom att komunicera igenom djuren?

De övriga sakerna kan jag tänka mig hör till de typiskt aspiga, även om jag inte har stött på någon av dem någon annanstans än här - och inte är säker på att ha stött på alla alls. Andra får ge mer info om de kan.

HillePille skrev:När jag bli ledsen och gråter för att någon, eller han har gjort mig illa blir han arg?! Börjar ofta skrika förolämpande saker. Är detta "normalt"?

Detta låter en hel del som min pappa. Han har ingen AS-diagnos, men han är väldigt tvångsmässig och har stort kontrollbehov, som aspgerare ibland kan ha. När jag blir ledsen och storgråter kan han säga att jag bara låtsas för att jag vill ha uppmärksamhet, eller så kan han skämta om min nedstämdhet. Det kan vara pga att han inte kan handskas med situationen, och blir arg.

Nåt bra tips har jag dessvärre inte, jag undviker helst min pappa. Men kanske, kanske om du förklara för honom, rakt på sak, att "när du gjorde så/ är detta hände blev jag ledsen. Jag mår bara sämre om du blir arg på mig, så sluta med det"? Han kanske helt enkelt inte förstår att det sårar dig när han blir arg?

HillePille skrev:Han berättar ofta för mig och sin mor om hur dåliga vi är. Men bakom ryggen på oss inför andra hyllas vi som enastående individer som han älskar?

Ännu en sak min pappa gör. Han har aldrig i hela mitt liv sagt att han älskar mig, men till min mamma har han sagt att han gör det. Däremot älskar han att skrika på andra, när de inte har samma åsikter som honom, inte gör saker på "hans sätt" eller "är i vägen".
Ännu en gång; försök förklara för honom att "Jag skulle uppskatta om du säger bra saker om mig TILL mig, inte bara till andra."

Jag har uppfattningen att många sådana "missförstånd" (i brist på bättre ord) helt enkelt beror på att ingen förklarat för personen i fråga att "detta blir bra/dåligt". För NTs är det ofta självklart vad man bör eller inte bör säga, en aspie måste ibland ha någon som förklarar för dem, rakt på sak och så tydligt som det bara går.

HillePille skrev:Är det bara min älskade som inte är speciellt fysisk? Han håller gärna handen och kramas, men kyssar och pussar är nästan något man får be om.

Ja det är vanligt att vi har närhetsproblem

HillePille skrev:När jag bli ledsen och gråter för att någon, eller han har gjort mig illa blir han arg?! Börjar ofta skrika förolämpande saker. Är detta "normalt"?

Jag gissar du skall byta ut arg till frustrerad. Att han blir osäker och inte vet vad han skall säga/göra för att det skall bli bra igen.(Som ett barn)

HillePille skrev:Han påpekar OFTA att jag inte får lämna honom, samtidigt som han håller i sina mjukisdjur .... För då blir djuren ledsna. Jag antar att det är lättare för honom att komunicera igenom djuren?

Pass

HillePille skrev:Han berättar ofta för mig och sin mor om hur dåliga vi är. Men bakom ryggen på oss inför andra hyllas vi som enastående individer som han älskar?

Gissar att du syftar på ett av de mest aspiga dragen, att vara rak o ärlig.
Om han klagar på tex vilken ful tröja du valt. Så menar han att TRÖJAN är ful, du har inte med tröjan att göra. Dvs det inte är kritik mot dig annars skulle han sagt det.

HillePille skrev:Många har vid flertalet tillfällen sagt till mig att personer med AS lättare är otrogna då de inte känner någon ångest? Stämmer verkligen det?

FEL, vi känner visst ångest. Däremot är det mycket vanligt att vi har alexitymi, mao mycket svårt att uttrycka känslor. Många tolkar det här felaktigt som om vi saknar känslor.
Aspies anses generellt vara MER trogna än normalbefolkningen.

HillePille skrev:Och sist men inte minst. Han har oftast haft tillfälliga sexuella kontakter med yngre tjejer innan, kan det vara att dom inte kräver speciellt mycket?

Tror det är åldersskillnaden som lockat. Kunde lika gärna varit äldre.

[*]Här är två omröstningar om AS och trohet:

as-och-otrohet-omrostning-t6250.html

hur-viktigt-ar-trohet-for-aspergare-omrostning-t3954.html

Men fråga honom själv vad han anser om trohet. Troligen kommer han att svara sanningsenligt.

Tidigare trådar av NT om partners med AS:

svart-att-formulera-tankar-i-ord-for-pojkvan-med-as-t13800.html

anhorig-boktips-t13502.html

nt-as-sant-t14432.html

asperger-och-omhet-forhallande-nt-och-aspie-t1399.html

Och trådar av aspergare med NT-partner:

varfor-sarar-jag-min-flickvan-t8166.html

behover-hon-bekraftelse-eller-vad-t4934.html


Till slut vill jag rekommendera en bok: Karin Stadlers Konflikter, missförstånd, ensamhet

Tack för att ni tog er tiden att besvara mina frågor!

Ha en trevlig dag i snöovädret!

Hej!
Jag är ny här. Min kille tror att han har asperger. De tror jag me, för de stämmer så mycket in på han. Jag håller på att bli tokig på att han inte förstår vad jag menar, när vi pratar om vårat förhållande. Han tror att jag är sur hela tiden men det är jag inte. Jag har läst på om asperger men hittar inte nått bra om hur jag ska betee mig och säga utan att han tror jag är sur. Finns det nån som kan hjälpa mig? Tack på förhand.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Låter som att han inte förstår dig, tror inte det har med aspergers att göra men han kanske behöver längre tid för att lära känna dig iofs.

Om det inte hjälper att tala om att du inte är sur, så fråga honom varför han tror att du är sur. Det är viktigt att ni båda är 100% ärliga om det här. Det är lätt att tro på svaren man ger ibland för att man glömmer att det finns någon annan, bakomliggande anledning som gör att man reagerar som man gör.

Det kanske inte är asperger men jag tror de. Vi är särbos och varit tillsammans i 2 år. Jag vill lära mig hur jag ska betee mig så han förstår och inte tror att jag är sur. Annars kommer det inte fungera längre. Han verkar föstå hur han ska betee sig i sociala relationer men inte i relation till mig. Är de svårare att lära sig hur man ska betee sig i en relation än i andra sociala sammanhang?

diana2 skrev:Är de svårare att lära sig hur man ska betee sig i en relation än i andra sociala sammanhang?

Ja, det kan det absolut vara. Dels så är erfarenheter av relationer (med NTs) svårare att få till, och dels så handlar det om andra beteenden i en relation jämfört med allmänna sociala sammanhang.

dessutom är det oftast längre perioder man ser den man är tillsammans med än vad man är social i andra sammanhang. det kan ställa till en hel del, då det ofta tär på ens energi att vara social under längre perioder

Ja, precis. Många orkar knappt med att vara sociala i vanliga sammanhang, och att spela roller 24/7 i ett förhållande kan var långt över mångas förmåga.

Som NT partner bör man dessutom vara medveten om att det är just roller det handlar om ifall NT personen ska kunna vara sig själv. Hur kul är det egentligen att den man är tillsammans med inte kan vara sig själv? Det gäller i någon mån att mötas någonstans mitt emellan för att det ska fungera över tid.