Jag skulle nog se mig själv som en person som inte lämnar avtryck, en sådan som folk inte minns (och om de minns mig så tror jag bara att de minns mig för något jag själv tycker var korkat och som jag ältar om och om igen).

Jag fungerar väldigt dåligt i grupp, jag blir lätt utesluten för att jag inte tar någon plats så det blir bara att jag står tyst. Det är lättare med bara en person då jag mer eller mindre tvingar mig själv till att prata.

På arbetet är det inga problem, där kan jag vara jag utan att vara jag, det vill säga där spelar jag en yrkesroll och det flyter bara på när det är arbetsrelaterat så problemet är alltså den sociala biten i mitt privatliv.
Jag vill kunna vara med och prata, men det är bara blankt i huvudet och det enda jag kan tänka på är att jag inte kommer på något att säga, har oerhört svårt att hoppa in i ett samtal och ta plats.

Andra har sagt till mig att jag ses som tråkig, arrogant, ointresserad fast jag egentligen är raka motsatsen, vet bara inte hur jag ska kunna ge det intrycket. Jag är en sån person man måste ge tid för att lära känna, det går liksom inte att gå på första intrycket. Men det är svårt vid nya möten, andra blir inte tillräckligt intresserade att de vill lära känna mig bättre.
Har just nu inga vänner jag umgås med så det blir väldigt ensamt och är desperat efter nya kontakter.

Någon som har tips på hur man kan göra för att fånga andras intresse?
Mvh elin

Jag efterfrågar tips jag med!

Välkommen skall du vara, error.

det undrar jag också...


men välkommen!

earlydayminer skrev:Jag efterfrågar tips jag med!

Välkommen skall du vara, error.

tack!

miserykidd skrev:det undrar jag också...


men välkommen!

tackar!

Tackast?

Riktigt trist att du uppfattas som raka motsatsen till den person du egentligen är. Dessvärre är det jättevanligt att personer med asperger, och även folk med social fobi, drabbas av det här. Folk som själva inte har några sociala problem kan inte föreställa sig att det finns människor som faktiskt tycker att sociala situationer är jobbiga och inte världens naturligaste.

Jag har själv varit i en liknande situation som du (har social fobi som numera är så gott som försvunnen sedan jag började käka antidepressiva), och det jag gjorde för att skaffa vänner var att söka mig till olika forum och communities på nätet. På så vis kunde jag prata med en person i taget och sedan träffa denne IRL, utan att denne hade några förutfattade meningar om mig. Jag har faktiskt träffat merparten av mina vänner på detta sätt och när jag börjat känna förtroende för personen i fråga har jag berättat att jag haft social fobi, och jag har aldrig fått några negativa reaktioner på detta.

Att du söker dig olika forum och communities och tar kontakt med folk den vägen är som sagt ett tips. Varför inte försöka här på Aspergerforum? Om du vill ha kontakt med en person i taget så skriv ett inlägg i tråden "Träffar". Annars brukar det ordnas regelbundna träffar på ett flertal olika orter i landet, det är bara att kika i avdelningen för träffar så ser du vad som ska hända och ske. Det fina med dessa träffar är att folk får vara som de ÄR.

Om du bor i Stockholm så är du välkommen på våra skojiga träffar (idag har vi varit och fikat och på tisdag ska vi käka tacobuffé).

Välkommen till forumet hur som helst!

MissNervvrak skrev:Riktigt trist att du uppfattas som raka motsatsen till den person du egentligen är. Dessvärre är det jättevanligt att personer med asperger, och även folk med social fobi, drabbas av det här. Folk som själva inte har några sociala problem kan inte föreställa sig att det finns människor som faktiskt tycker att sociala situationer är jobbiga och inte världens naturligaste.

Jag har själv varit i en liknande situation som du (har social fobi som numera är så gott som försvunnen sedan jag började käka antidepressiva), och det jag gjorde för att skaffa vänner var att söka mig till olika forum och communities på nätet. På så vis kunde jag prata med en person i taget och sedan träffa denne IRL, utan att denne hade några förutfattade meningar om mig. Jag har faktiskt träffat merparten av mina vänner på detta sätt och när jag börjat känna förtroende för personen i fråga har jag berättat att jag haft social fobi, och jag har aldrig fått några negativa reaktioner på detta.

Att du söker dig olika forum och communities och tar kontakt med folk den vägen är som sagt ett tips. Varför inte försöka här på Aspergerforum? Om du vill ha kontakt med en person i taget så skriv ett inlägg i tråden "Träffar". Annars brukar det ordnas regelbundna träffar på ett flertal olika orter i landet, det är bara att kika i avdelningen för träffar så ser du vad som ska hända och ske.

Om du bor i Stockholm så är du välkommen på våra skojiga träffar (idag har vi varit och fikat och på tisdag ska vi käka tacobuffé).

Välkommen till forumet hur som helst!

Ja, forum & communities är absolut ett tips. Så har jag träffat, eller fördjupat bekantskapen med, de flesta av mina vänner jag också, skulle jag tro.

MissNervvrak skrev:Riktigt trist att du uppfattas som raka motsatsen till den person du egentligen är. Dessvärre är det jättevanligt att personer med asperger, och även folk med social fobi, drabbas av det här. Folk som själva inte har några sociala problem kan inte föreställa sig att det finns människor som faktiskt tycker att sociala situationer är jobbiga och inte världens naturligaste.

Jag har själv varit i en liknande situation som du (har social fobi som numera är så gott som försvunnen sedan jag började käka antidepressiva) och det jag gjorde för att skaffa vänner var att söka mig till olika forum och communities på nätet. På så vis kunde jag prata med en person i taget och sedan träffa denne IRL, utan att denne hade några förutfattade meningar om mig. Jag har faktiskt träffat merparten av mina vänner på detta sätt och när jag börjat känna förtroende för personen i fråga har jag berättat att jag haft social fobi, och jag har aldrig fått några negativa reaktioner på detta.

Att du söker dig olika forum och communities och tar kontakt med folk den vägen är som sagt ett tips. Varför inte försöka här på Aspergerforum? Om du vill ha kontakt med en person i taget så skriv ett inlägg i tråden "Träffar". Annars brukar det ordnas regelbundna träffar på ett flertal olika orter i landet, det är bara att kika i avdelningen för träffar så ser du vad som ska hända och ske. Det fina med dessa träffar är att folk får vara som de ÄR.

Om du bor i Stockholm så är du välkommen på våra skojiga träffar (idag har vi varit och fikat och på tisdag ska vi käka tacobuffé).

Välkommen till forumet hur som helst!

ja, jo det är kanske så man får gå till väga. tack!

error skrev:Jag skulle nog se mig själv som en person som inte lämnar avtryck, en sådan som folk inte minns (och om de minns mig så tror jag bara att de minns mig för något jag själv tycker var korkat och som jag ältar om och om igen).

Jag fungerar väldigt dåligt i grupp, jag blir lätt utesluten för att jag inte tar någon plats så det blir bara att jag står tyst. Det är lättare med bara en person då jag mer eller mindre tvingar mig själv till att prata.

På arbetet är det inga problem, där kan jag vara jag utan att vara jag, det vill säga där spelar jag en yrkesroll och det flyter bara på när det är arbetsrelaterat så problemet är alltså den sociala biten i mitt privatliv.
Jag vill kunna vara med och prata, men det är bara blankt i huvudet och det enda jag kan tänka på är att jag inte kommer på något att säga, har oerhört svårt att hoppa in i ett samtal och ta plats.

Andra har sagt till mig att jag ses som tråkig, arrogant, ointresserad fast jag egentligen är raka motsatsen, vet bara inte hur jag ska kunna ge det intrycket. Jag är en sån person man måste ge tid för att lära känna, det går liksom inte att gå på första intrycket. Men det är svårt vid nya möten, andra blir inte tillräckligt intresserade att de vill lära känna mig bättre.
Har just nu inga vänner jag umgås med så det blir väldigt ensamt och är desperat efter nya kontakter.

Någon som har tips på hur man kan göra för att fånga andras intresse?
Mvh elin

Hej och välkommen!

Känner igen mig mycket i det du skriver och önskar jag hade ett riktigt vettigt förslag komma med. Står det still i huvudet kanske du helt enkelt hamnat i fel gemenskap? För mig är det så i hög grad; med vissa flyter orden bara på medans andra får man tunghäfta mest hela tiden.

Det kan också vara så att man växer sig in i en viss "jargong" och sätt att prata om man umgås regelbundet med en specifik grupp människor. Så blev det för mig! Såsmåningom kom orden automatiskt. Kände inte samma utmattning över att behöva vara trevlig med folk. Jag kunde fortfarande känna mig osäker och få tunghäfta när vi inte umgicks gemensamt i gruppen, men så länge vi var tillsammans hade jag kul och kände mig sällan "tvungen någon" eller nervös över vad jag skulle säga eller hur jag förväntades beté mig. Humor upplevde jag som en väldigt viktig ingrediens i den gemenskapen. Kommer man som ny person till en redan sammangjuten grupp kan den vara svårt att få en syl i vädret då ingen förväntar sig att en ytterligare en person deltar i konversationen. Gemensamma minnen, gemensamma bekanta, interna skämt osv.

Har du något du är speciellt intresserad och kunnig inom/duktig på finns det annars säkert likasinnade nånstans. Communities och föreningar som sagt är ett tips. Det kan kännas lite tillgjort och ytligt, åtminstone till en början, men man slipper i alla fall känna sig ensam. Många söker ju sig också till ideellt arbete och mår bra av det. Det gör mycket för självkänslan att känna sig nödvändig och behövd; bara man inte hänger upp sig enbart på det; använder det som ett sätt att fylla upp inre tomrum som jag har gjort. Att samarbeta med andra människor i kreativa processer är även något jag får väldigt mycket positivt utbyte av. Förhoppningsvis är de du samarbetar med också lika nördiga som dig.

error skrev:Jag skulle nog se mig själv som en person som inte lämnar avtryck, en sådan som folk inte minns (och om de minns mig så tror jag bara att de minns mig för något jag själv tycker var korkat och som jag ältar om och om igen).

Jag fungerar väldigt dåligt i grupp, jag blir lätt utesluten för att jag inte tar någon plats så det blir bara att jag står tyst. Det är lättare med bara en person då jag mer eller mindre tvingar mig själv till att prata.

På arbetet är det inga problem, där kan jag vara jag utan att vara jag, det vill säga där spelar jag en yrkesroll och det flyter bara på när det är arbetsrelaterat så problemet är alltså den sociala biten i mitt privatliv.
Jag vill kunna vara med och prata, men det är bara blankt i huvudet och det enda jag kan tänka på är att jag inte kommer på något att säga, har oerhört svårt att hoppa in i ett samtal och ta plats.

Andra har sagt till mig att jag ses som tråkig, arrogant, ointresserad fast jag egentligen är raka motsatsen, vet bara inte hur jag ska kunna ge det intrycket. Jag är en sån person man måste ge tid för att lära känna, det går liksom inte att gå på första intrycket. Men det är svårt vid nya möten, andra blir inte tillräckligt intresserade att de vill lära känna mig bättre.
Har just nu inga vänner jag umgås med så det blir väldigt ensamt och är desperat efter nya kontakter.

Någon som har tips på hur man kan göra för att fånga andras intresse?
Mvh elin

det låter exakt som mig :O

Jag känner också igen mig, och säkert massor med aspergare till. Kommer dock inte på några nya tips.

Har du något specialintresse? Jag har samma problem som dig, men har funnit lösningen till stor del i mitt specialintresse "modelljärnvägar". Det innebär att jag är med i två föreningar som bygger modelljärnväg som moduler och sedan tar man med sig sin modelljärnvägs-modul till olika träffar och sätter ihop modulerna till jättestora modelljärnvägar.

Poängen är att om man träffar folk med samma intresse som man själv har så är det lättare att ha något att prata om. Och man kanske inte ens behöver säga så mycket, jag brukar vara ganska tyst även på modelljärnvägsträffarna, men har man med sig 10 meter modelljärnväg till en träff så blir man poppis ändå

Mvh Daniel

Alldeles för trött för att ge några råd just nu (tycker också ofta det är svårt med sociala situationer).

Det jag kan säga är iaf att jag redan "minns dig" här från forumet trots att du är så ny. (Vissa andra har varit här längre än jag och jag har fortfarande knappt nån aning om vilka de är.)

Jag har fått bilden av dig som en intressant, konstnärlig, tänkande och annorlunda (på ett positivt sätt) person. Inte vet jag om allt det stämmer.. men det är iaf bilden jag fått.

(Kan tillägga att de ggr jag ger komplimanger till folk vilket inte är helt sällan så menar jag det jag säger, gillar verkligen inte falska komplimanger, då är det bättre att inte säga nåt alls.)

Jag får väl ansluta mig till skaran och säga att jag känner igen mig i det du säger.

Ett tips som visserligen redan nämnts är ju att söka sig till internet, där "umgås" man ju på ett helt annat sätt helt enkelt.

Sen har jag märkt att jag blir mycket mer social när jag får lite alkohol i mig, det är en finfin lösning för diverse fester men inte en särskilt bra lösning i vardagen, man kan ju inte gå omkring och vara full hela tiden.

error skrev:Jag skulle nog se mig själv som en person som inte lämnar avtryck, en sådan som folk inte minns (och om de minns mig så tror jag bara att de minns mig för något jag själv tycker var korkat och som jag ältar om och om igen).

Jag minns dig, om nu forumet räknas. Och inte för något negativt.

Jag känner igen mig i det där med att ha svårt att hoppa in i ett samtal. Antingen väntar jag tills det blir tyst, och det blir det sällan, och då har folk redan hunnit byta samtalsämne flera gånger och det blir konstigt om jag återvänder till det "uttjänta" ämnet.

Eller så försöker jag sticka emellan med en replik, och då blir jag åthutad för att jag avbryter. Jag saknar helt enkelt den rätta "fingertoppskänslan" för att tajma det rätt.

Detta gällde även på fikarasterna på jobbet. Ofta skulle jag lika gärna stannat på rummet och fikat med en tidning, men då skulle man blivit ansedd som udda och osocial, som inte ville umgås.

För min del har jag insett att jag bara funkar i smågrupper. Eller i mer strukturerade former, som aspergergrupper. Aspergerträffar är en annan form, iom att man känner sig mer accepterad där.

Känner igen mig, men beror ju självklart på vilken grupp man pratar med.

Är det med föräldrar och släktingar, eller närmaste vänner, så är det oftast inget problem.. visserligen har jag lite svårt för att delta i en diskussion utan att det låter som att jag håller föredrag (morsan brukar säga att jag måste lära mig att kunna samtala, och inte hålla föredrag).
Sen så känner jag också igen mig i att det är svårt ibland att lyckas få in sin talan i en diskussion.

Men som sagt, är det med släktingar/familj, så bryr jag mig inte för dem känner mig så väl och jag dem, så jag behöver inte skämmas.

Därimot, skulle jag försöka prata tillsammans med en grupp i skolan eller på arbete, ja då blir det svårt, då jag känner att jag inte klarar det utan att göra bort mig, och undviker det.

Minns när jag sist jobbade, på lunch-rasterna valde jag alltid att sitta vid det bord som var tomt, och inte vid dem bord där mina arbetskollegor satt och snackade, för jag skulle i sånna fall bara bli nervös och få det svårt att hänga med.

Sen har jag ätstörning också.. vilket gjorde det pinsamt att äta med andra, eftersom jag inte kunde äta, eller åt väldigt långsamt. Så det förvärrade också saken.

error:

Jag drar en parallell till det folk bekriver om dig i stil med arrogans, jag kan bli så när jag blir stressad ( en stressad situation som gör att jag blir otrevlig och ..wrong ) men i övrigt får jag höra att jag är trevlig och social. Det sociala har jag arbetat med via en bra arbetsplats som är öppen för och anpassar lite min situation mot arbetsplatsen ( har fått pröva olika arbetstider för att jag ska känna mig välkommen ).


Jag själv hade svårt med samspel i grupp när jag var liten, jag ville tydligen styra det hela själv men det har jag jobbat med som vuxen.


Jag tror att en samtalsgrupp kan vara bra där man får tala om sin situation, det finns t.ex Asperger-träffar där folk med samma diagnos då träffas och gör saker.


Det viktiga som jag tycker är att trots! dessa fula ord om en..om dig så ska du som man säger tro på dig själv och inte låta dig gå ner dig pga detta. Jo..det kan vara svårt men jag kan lova att med stöd t.ex från en Habilitering i den kommun du bor i samt en bra arbetsplats t.ex och rätt vänner så kommer det att gå i rätt riktning..man klarar bra mycket mer än man tror..


Jag trivs här, det kommer nog du oxå göra.


Varma hälsningar
Christer

HISOKA skrev:Känner igen mig mycket i det du skriver och önskar jag hade ett riktigt vettigt förslag komma med. Står det still i huvudet kanske du helt enkelt hamnat i fel gemenskap? För mig är det så i hög grad; med vissa flyter orden bara på medans andra får man tunghäfta mest hela tiden.

Fel gemenskap. Det trodde jag efter:
- högstadiet
- gymnasiet
- lumpen
- yrkesutbildning

Tänk då att de första 21 åren av mitt liv så försökte jag vara som alla andra. Ska jag skratta eller gråta hos psykologen?

Jag börjar seriöst tro att det är överlag jag som hanterar människor med fel regler. Skulle gissa att min lynnighet är en annan sak som kan ställa till det.

Jag har också hört orden tråkig, arrogant/högfärdig, ointresserad i samma mening med ett du. Fast ibland så väljer jag vara en människa med de egenskaperna, särskilt vid tidspress.