Hyper skrev:Dock har jag inte vågat mig så långt ännu att jag vågar lära mig att gå till och sköta en bankomat, eller åka tunnelbana (ensam). Så jag har ingen erfarenhet där.

Jag ångrar att jag åkte till Stockholm ensam och åkte tunnelbana. Jag blev svårt traumatiserad och drömmer mardrömmar ännu 10 år senare.

Vissa saker gör man bäst i att inte försöka sig på. Jag var så himla framåt när jag var yngre, trotsade mina rädslor och drog på mig trauma efter trauma i min kamp för att bli en självständig människa.

Vissa saker är bäst ogjorda. Bra självförtroende kan vara en förbannelse när det kombineras med ett vekt psyke och, ja vad ska man kalla det... annorlunda verklighetsuppfattning, annorlunda perceptionsförmågor.

Det där tror jag är jätteviktigt, och svårt att få andra att fatta. Att det som kan vara styrkande och läkande för en kan knäcka eller skada en annan för livet.

Egentligen borde det inte vara särskilt svårt att fastställa riskpersoner genom att objektivt mäta sensibilitet, perception och hur man funkar psykiskt. Hade jag den rätta utbildningen och orken skulle jag vilja forska på sånt här.

Inger skrev:Det där tror jag är jätteviktigt, och svårt att få andra att fatta. Att det som kan vara styrkande och läkande för en kan knäcka eller skada en annan för livet.

Egentligen borde det inte vara särskilt svårt att fastställa riskpersoner genom att objektivt mäta sensibilitet, perception och hur man funkar psykiskt. Hade jag den rätta utbildningen och orken skulle jag vilja forska på sånt här.

Detta (eller åtminstone liknande) har varit uppe på tapeten flera gånger tidigare på detta forum, men oj vad jag nickar bifall och känner igen mig. Jag fattar inte att det ska vara så svårt för dem som ska hjälpa oss - eller föreställa göra det - att fatta att människor har olika behov.

Alexandra skrev:

Inger skrev:Det där tror jag är jätteviktigt, och svårt att få andra att fatta. Att det som kan vara styrkande och läkande för en kan knäcka eller skada en annan för livet.

Egentligen borde det inte vara särskilt svårt att fastställa riskpersoner genom att objektivt mäta sensibilitet, perception och hur man funkar psykiskt. Hade jag den rätta utbildningen och orken skulle jag vilja forska på sånt här.

Detta (eller åtminstone liknande) har varit uppe på tapeten flera gånger tidigare på detta forum, men oj vad jag nickar bifall och känner igen mig. Jag fattar inte att det ska vara så svårt för dem som ska hjälpa oss - eller föreställa göra det - att fatta att människor har olika behov.

Det Alexandra och Inger är inne på är för mig en fråga om respekt. Respekt för andra och deras sätt att leva men också respekt för uppfattningar som jag inte är med på.

Inger, vad tror du om mina "symptom" som jag skrev på sida ett - kan det vara social fobi eller stämmer det bättre med något annat? Jag är inte så bra på att läsa diagnoskoder.