Dalmål är bäst. Finlandssvenska och göteborgska är också trevligt. Det enda som är riktigt vedervärdigt är det som kommer från Stockholm.

Hälsingemål känns som hemma för mig så det blev det. Men vart tog värmländskan vägen? Den är ju rätt charmig med!

värmländska är en mycket trevlig dialekt, som påminner ganska mycket om norska, på uttalet, enligt min mening.

En ofullständig lista må jag säga. Men i och för sig, ska man ta med alla dialekter blir väl listan hur lång som helst.

Ja, jag hade nog röstat på värmländska eller gotländska om de hade varit med. Men av de här alternativen blev finlandssvenska mitt val. Svenska med finsk brytning brukar låta illa i mitt tycke, men finlandssvenska låter verkligen mysigt...

ford skrev:värmländska är en mycket trevlig dialekt, som påminner ganska mycket om norska, på uttalet, enligt min mening.

Jepp. Men i ton så går värmländskan ner medan norskan oftast stiger.

Varför finns inte Östergötska med som alternativ???

earlydayminer skrev:

ford skrev:värmländska är en mycket trevlig dialekt, som påminner ganska mycket om norska, på uttalet, enligt min mening.

Jepp. Men i ton så går värmländskan ner medan norskan oftast stiger.

Åh vad töligt att folk alltid tar en för norsk, visserligen är jag halvnorsk och uppväxt femtio meter från norska gränsen, men ändå... ingen tar väl en skåning för dansk, eller?

MsTibbs skrev:Åh vad töligt att folk alltid tar en för norsk, visserligen är jag halvnorsk och uppväxt femtio meter från norska gränsen, men ändå... ingen tar väl en skåning för dansk, eller?

Nä men halv-dansk!

Jag vet stockholmare som kallar folk från Västsverige för danskar!

Jag har alltid haft en svag punkt för skånska. Jag gillar Skåne också, det känns lite exotiskt. Ja, jag kommer ju ursprungligen lite längre norrifrån så det är väl inte så konstigt.

Däremot gillar jag inte de olika norrländska dialekterna. Det låter släpigt och slarvigt.

barracuber skrev:

MsTibbs skrev:Åh vad töligt att folk alltid tar en för norsk, visserligen är jag halvnorsk och uppväxt femtio meter från norska gränsen, men ändå... ingen tar väl en skåning för dansk, eller?

Nä men halv-dansk!

Jag vet stockholmare som kallar folk från Västsverige för danskar!

På ett ställe där jag var lokalvårdare förut, hade de en karta där någon ritat en "LAPPGRÄNS" någonstans i södra Dalarna.
När jag pluggade i Stockholm blev folk helt chockade om jag sade att jag pendlade från Uppsala. För stockholmare låter det tydligen som om man fotvandrar från Jokkmokk. T.o.m. Märsta tycker de ligger långt bort och det är kanske 3 mil mellan Märsta och Stockholm.

barracuber skrev:

MsTibbs skrev:Åh vad töligt att folk alltid tar en för norsk, visserligen är jag halvnorsk och uppväxt femtio meter från norska gränsen, men ändå... ingen tar väl en skåning för dansk, eller?

Nä men halv-dansk!

Jag vet stockholmare som kallar folk från Västsverige för danskar!

Den har jag också hört...

Jag har också blivit tagen för tysk en massa gånger, av tyskar! Visserligen kan jag litet tyska men inte så bra, de börjar prata tyska med mig på stan utan att jag öppnat munnen, i Sverige altså, sen blir de förvånade när jag är svenska och säger att jag såg tysk ut, har säkert hänt tio gånger!

Pemer skrev:Ja, jag hade nog röstat på värmländska eller gotländska om de hade varit med. Men av de här alternativen blev finlandssvenska mitt val. Svenska med finsk brytning brukar låta illa i mitt tycke, men finlandssvenska låter verkligen mysigt...

tack för den du

Saknar alternativet Robot-asperiganska.

Jag brukade inbilla mig att jag pratade rikssvenska. Numera förstår jag att det är södersnack som är min dialekt. Ett tag trodde jag att det var södersnack-light men det är nog södersnack faktiskt.

MsTibbs skrev:Åh vad töligt att folk alltid tar en för norsk, visserligen är jag halvnorsk och uppväxt femtio meter från norska gränsen, men ändå... ingen tar väl en skåning för dansk, eller?

Mellan Skåne (med Bornholm på den tiden bornholmska talades) och Danmark går faktiskt en skarp dialektgruppgräns där en mängd lätt hörbara saker skiljer sig (som ändelsevokaler, de skånska diftongeringarna, grav accent kontra den danska stöten); svenska och norska däremot går över i varandra utan skarpare gränser än inom respektive land.

Bortsett från den likriktning inom varje stat som skola och massmedia har ställt till med då. Men det gamla "naturvuxna" dialektmönstret märks ändå ofta ännu i små subtiliteter i folks uttal.