vadloink: jag känner igen mig i mycket av din beskrivning, bortsett från att jag varken har barn eller barnbarn.

Tack Vadloink för ditt utlämnande svar. Det uppskattar jag verkligen. Du och maken har likheter, helt klart. Han är en underbar pappa och den kramigaste man kan tänka sig.

Jag är starkt bekräftelsetörstande (har även varit i andra relationer) och kan ju ser hur det skär sig med en AS-personlighet.
Jag till och med lockar fram konflikter dagligdags, för att få bekräftelse. Jag står helt enkelt inte ut med likgiltigheten han visar upp. Jag vet inte hur många gånger jag klankat ner på mig själv- mitt beteende, utseende och försökt ändra mig för att kaaaanske få någon reaktion.
Vad som helst för en reaktion-vilket många gånger fått mig att bli rabiat, tappa fotfästet, kontrollen och få riktiga utbrott.
Detta har han i sin tur använt emot mig. Det känns som om han VINNER. Varje gång. Och trycks längre ner mot marken och tappar successivt självkänslan.

Attans. Rörigt igen. Kanske någon orkade hänga på i resonomanget.
Det skrämmer mig att jag kanske aldrig kommer att känna bekräftelse fullt ut och att jag kommer att få kämpa för kärlek hela livet ut.

Vindra

Du antyder att du är starkt bekräftelsetörstande. Kan det finnas sätt, tror du, som du kan jobba på den biten?

Jag menar, det låter inte hälsosamt att provocera fram konflikter för att få bekräftelse. Finns det något du tror att du skulle kunna göra för att undvika sådant?

weasley skrev:Vindra

Du antyder att du är starkt bekräftelsetörstande. Kan det finnas sätt, tror du, som du kan jobba på den biten?

Jag menar, det låter inte hälsosamt att provocera fram konflikter för att få bekräftelse. Finns det något du tror att du skulle kunna göra för att undvika sådant?

Jomen....jag håller med om att det är ett mindre fint drag. Men jag tycker faktiskt att jag försöker. Många gånger har jag väntat ut att han för en gångs skull ska ta initiativet till någon som ska göras eller inleda en dialog. Jag lyckas aldrig hålla ut, för det HÄNDER ju aldrig något. Och varje gång jag lyckats vänta länge säger han att "jag HINNER ju aldrig"!
Vi måste verka som nötter.
Det finns givetvis andra bitar också.

Är det många med AS som uppfattas som ointresserade och oengagerade tro?

Vindra: Du kan ju inte begära att han ska vara nån annan än den han är. Hur han visar sin kärlek måste du ju upptäcka efter hand, han kan ju inte visa den på DITT sätt, utan bara på SITT.

Om förhållandet kräver att det är du som tar initiativet så måste det ju vara så. Samtidigt kanske han tar initiativ på sätt som du inte har lärt dig än.

Du kan i alla fall inte förändra honom, det enda du kan göra är att lära känna honom, och kräva att han vill lära känna dig.

Men bekräftelsebehovet känner jag igen.
Jag har en del andra synpunkter på det här, utifrån mina egna erfarenheter, så vill du PM:a mig är du välkommen.

Flia skrev:Vindra: Du kan ju inte begära att han ska vara nån annan än den han är. Hur han visar sin kärlek måste du ju upptäcka efter hand, han kan ju inte visa den på DITT sätt, utan bara på SITT.

Om förhållandet kräver att det är du som tar initiativet så måste det ju vara så. Samtidigt kanske han tar initiativ på sätt som du inte har lärt dig .

Vi har levt tillsammans i över tio år.

Så då är anpassningen bara upp till mig? Jag förstår också att han måste visa kärleken på SITT sätt, men jag måste ju visa den på MITT eller?
Han kanske måste lära sig att ta initiativ som JAG förstår?

Det kanske är det som är poängen- att lever man med någon som har AS kan man aldrig förvänta sig anpassning?

Det är klart han också måste anpassa sig, på de områden han kan. Visst är vi med npf lite extra krävande på det området, så är det ju.

Det är lite av mitt krux ju.
I början (innan jag anade AS) älskade jag honom trots att han var en besservisser, översittare, asocial kuf Men kände att jag faktiskt hade rätt att kräva att han ändrade sig i viss mån.
Nu är det svårare. Jag har svårt att se i vilken mån han kan anpassa sig. Jag vill ju inte vara orättvis....

Vindra skrev:Det är lite av mitt krux ju.
I början (innan jag anade AS) älskade jag honom trots att han var en besservisser, översittare, asocial kuf :) Men kände att jag faktiskt hade rätt att kräva att han ändrade sig i viss mån.
Nu är det svårare. Jag har svårt att se i vilken mån han kan anpassa sig. Jag vill ju inte vara orättvis....

Ajajaj, jag hoppas att jag tolkade det där inlägget på ett helt annat sätt än det var menat.... det låter på inlägget som om du blev kär i någon och sedan hoppades att denne skulle ändra sej för er kärleks skull, eller för att du är helbrägdagörande för honom, eller något annat poetiskt. Det är en väldigt vanlig fälla - jag har själv trillat i den en gång!

Det är svårt att ändra på sej. Jag har problem med glömska och minns inte alltid att skriva ner saker på en lapp. Detta har irriterat min pv väldigt länge, men det är så jag är - just nu iaf! Det kanske ändrar sej någon gång, det vet jag inte, men så ÄR det just nu. Det får han leva med. Och jag får leva med att han ALDRIG stänger toalocket TROTS att jag förklarat för honom om bajsbakterierna!

Nej, nej weasley. Så var det INTE. Jag blev kär i en man som jag inte förstod mig på. Och hela mitt liv från den dagen har gått ut på att försöka få honom att se mig och hitta en väg att samarbeta.

Jag kanske borde nämna att han har sidor som jag bedårar. Han ÄR unik, vågar stå på sig och inte anpassa sig till andra alltid. Han behöver inte hävda sig, försvara eller förklara sig. Han är oerhört intelligent....och även kärleksfull. I synnerhet mot våra barn.

Så jag har aldrig hoppats på att ändra honom. Däremot måste man väl alltid anpassa sitt beteende till den man älskar?

Min poäng var att tidigare kunde jag bli förbannad på hans ointresse för att få det hela att funka. Nu börjar jag tro att han kanske inte kan anpassa sig.

Vindra, har du hört den här historien:

Kvinnan: Du säger aldrig att du älskar mig!

Mannen: Men det sa jag ju för 10 år sen, och det gäller tills vidare. Jag meddelar om det blir någon ändring.

Det låter som en aspieman.

Alltså, man kan visa sin kärlek på olika sätt. T ex genom praktisk omtänksamhet. Min man säger aldrig att han älskar mig (och inte jag till honom heller). Jag tycker handlingar säger mer än ord.

Du kan förklara för honom vad du behöver, men har du ett ovanligt stort bekräftelsebehov får du nog gå till en terapeut, och inte tro att din man kan uppfylla det.

När det gäller saker som ska göras känner jag igen mig själv. Du får finna dig i att din man aldrig kommer att hinna/orka med det som "alla andra män" gör. Han behöver kanske hjälp med att prioritera och slippa ifrån en del mindre viktiga saker.

Alien, inte tänker jag uppsöka terapeut för att jag tycker att min man ska hålla om mig ibland.
Ett enormt bekräftelsebehov skapas ju av att man aldrig får bekräftelse.

Jo, jag vet också att man kan visa kärlek på olika sätt. Det hävdar han också och pekar på olika konkreta saker han gjort för att visa det. T.ex. bor han ihop med mig och har sagt att han älskar mig.
Och det ska tydligen räcka livet ut. OCH det faktum att han anpassat sitt specialintresse lite.

Vindra skrev:Nej, nej weasley. Så var det INTE. Jag blev kär i en man som jag inte förstod mig på. Och hela mitt liv från den dagen har gått ut på att försöka få honom att se mig och hitta en väg att samarbeta.

Jag kanske borde nämna att han har sidor som jag bedårar. Han ÄR unik, vågar stå på sig och inte anpassa sig till andra alltid. Han behöver inte hävda sig, försvara eller förklara sig. Han är oerhört intelligent....och även kärleksfull. I synnerhet mot våra barn.

Så jag har aldrig hoppats på att ändra honom. Däremot måste man väl alltid anpassa sitt beteende till den man älskar?

Min poäng var att tidigare kunde jag bli förbannad på hans ointresse för att få det hela att funka. Nu börjar jag tro att han kanske inte kan anpassa sig.

Pust! Jasedär! Så fel jag hade! Vilken tur!

Jag tror nog att han ser dej. Absolut. Men ibland gäller det att prata om hur man visar omtanke med den andre tex. Eftersom alla är så olika kan omtanke visas på så många olika sätt. De flesta gör det på ungefär samma vis och då blir det inte så många konflikter, men en del är lite egna när det gäller hur man visar omtanke.

Mitt tips till dej är:

Sätt dej ner med din käraste.
Fråga honom hur han tänker kring ditt bekräftelsebehov.
Säg åt honom att du tror att han visar dej omtanke men att du inte förstår hur. Be honom ge två-tre exempel på hur han känner att han visar dej omtanke. Det kan hända att du själv inte riktigt begriper tex "hur kan det där vara omtanke" men skriv ner sådana frågor på en lapp och ställ dem inte i det här initiala skedet.
Avsluta samtalet med att:
Berätta sakligt att du tycker det är viktigt att bli bekräftad.
Berätta sakligt hur du skulle vilja bli behandlad för att få den känslan.

Försök beväpna dej med massor av gott mod inför den här samtalsstunden. När jag skriver ordet "sakligt" så menar jag mest att du ska försöka hålla samtalet så fritt från värderingar som möjligt. Med värderingar menar jag alltså utbrott av typen "ja men det är myyyyycket bättre att kramas än att pussas!!!!!" eftersom sådant är så väldigt subjektivt i sådana här sammanhang!

Det är också bra att försöka låta bli att angripa problemet för intensivt med utryck som "vad menar du nu?" utan att om du får ett svar "jag vet inte" så är det bästa att retirera och be om ett svar senare.
Jag vet att iaf JAG blir otroligt stressad när jag måste svara på saker jag inte har tänkt över ordentligt. Därför är det bättre att låta MEJ vara en stund och sedan komma tillbaka med frågan, kanske nästa dag. Då brukar jag ha funderat klart och kan komma med ett svar. Kanske din make funkar likadant?

Och ja, ibland är det saker man bara inte KAN göra något åt. Jag är väldigt ljudkänslig. Så är det. Jag kan inte göra något åt att jag har hörsel som en tolvåring (har kollat upp den), så min pv får vackert finna sej i att jag blir galen på vissa datorer samt att jag inte klarar att åka bil och lyssna på radio samtidigt. Jag ser inte att det är stökigt. Han ser det. Jag tycker att jag är jätteduktig som sköljer av tallrikarna efter mej när jag har ätit. Han tycker jämt att jag sköljer jättedåligt och inte har något "hyfs". Men jag gör ju så gott jag kan! Jag SER bara inte vad skillnaden är mellan mina sköljda tallrikar och hans!

Så du har delvis rätt. Det finns saker man inte kan göra något åt och det beror inte på att man är lat eller slö eller inte har hyfs. Det beror på att man kanske inte SER saker på samma sätt. De registreras inte. Huga, jättesvårt att beskriva.

Tack Weasley. Jag blev nästan rörd över att du tagit dig tid att förklara så ingående och konkret. Precis vad jag behövde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit redo att kasta in handuken och bara fly. För att det är så smärtsamt tungt.
Ändå har jag alltid haft en känsla av att vårt förhållande skulle bli makalöst när vi väl knäckt koden för hur vi ska interagera.

Lite ironiskt att det är JAG som är slarvern i vår familj. Slarver utan dess like. Jag kan inte heller köra bil med musik....

Tror ni att det är lätt att också "gömma sig" bakom sin AS?
Jag menar nu inget oförskämt, utan är mer nyfiken på om man kanske slutar försöka i viss mån när man har en diagnos?

Om man har ett ovanligt stort bekräftelsebehov skulle jag snarare tro att det beror på ens barndom. Jag tycker inte man ska vänta sig att ens partner ska "bota" en. Vill jag krama min man, så gör jag det själv, jag väntar inte på att han ska göra det.

Det kan vara så att man slutar försöka när man fått diagnos. Man har försökt hela livet att vara normal, men ändå aldrig riktigt varit bra nog. Får man en diagnos vet man att det är medfött och obotligt, då kan man ge upp. "Så här är jag, take it or leave it." Men din man har väl inte fått någon AS-diagnos? En diagnos kan också göra en mer ödmjuk, man inser att allt inte beror på att de andra har fel.

Här är två reportage om kvinnor med AS-män:
Så länge vi umgås på hans sätt är allt jättetrevligt

Vuxen - utan att förstå socialt samspel

Fast jag förväntar mig ju inte att min man ska bota mig. Det har jag aldrig påstått.
Jag kramar honom också när jag vill ha en kram. Jag tänker inte gå i psykoanalys för att jag kräver lite bekräftelse av mannen som valt att leva med mig.

Nej, min man har ingen diagnos. Några i vår närhet har nämnt AS och jag själv har misstänkt det länge.
Men han själv kallar sig individualist. Och att ta upp AS med honom skulle nog såra honom oerhört.

Men att han valt att leva med dig (och stannar kvar) är också en bekräftelse.

Du kan inte kräva att han ska bekräfta dig på "ditt" sätt. Dessutom, vad man förväntar sig beror mycket på vad man lärt sig är "normalt". Om han har AS, så kan han aldrig bli NT.

Din man kanske blir sårad först, men i längden tycker jag att sanningen är bäst. Han kanske har en felaktig bild av vad AS är, tänker på typ Rain Man.

Om du läser t ex Stadlers bok kan du ju låta den ligga framme, kanske han börjar bläddra i den.

Vindra skrev:Tack Weasley. Jag blev nästan rörd över att du tagit dig tid att förklara så ingående och konkret. Precis vad jag behövde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit redo att kasta in handuken och bara fly. För att det är så smärtsamt tungt.
Ändå har jag alltid haft en känsla av att vårt förhållande skulle bli makalöst när vi väl knäckt koden för hur vi ska interagera.

Lite ironiskt att det är JAG som är slarvern i vår familj. Slarver utan dess like. Jag kan inte heller köra bil med musik....

Tror ni att det är lätt att också "gömma sig" bakom sin AS?
Jag menar nu inget oförskämt, utan är mer nyfiken på om man kanske slutar försöka i viss mån när man har en diagnos?

Jo jag vet. Det är inte så lätt alla gånger. Inte för den "på andra sidan" heller.

Vad jag vet av egen erfarenhet och vad personer på det här forumet har berättat så är dock öppen, noggrann och saklig konversation -mycket- uppskattat så jag kan varmt rekommendera dej att ta den där diskussionen med din make. "Beväpna dej" med papper och penna och om du känner att det är något du vill utveckla men han inte kan svara på för stunden så skriv ner det. Fråga om det senare. Ibland kan man behöva lite tid på sej, som jag tex.

Personligen vet jag att jag inte "slutar försöka" på en del plan. På andra plan har jag insett att jag ÄR sämre rustad än andra, så där har jag "slutat försöka". Jag har (äntligen) förstått att jag från början inte har förutsättningar för vissa saker (och slutat banna/anklaga mej själv för det). Men jag kan göra andra saker desto bättre.

Det handlar för mej bara om prioritet. Jag prioriterar tex min pv väldigt högt så jag FÖRSÖKER skölja av tallrikarna. Jag FÖRSÖKER titta noga om det är städat eller inte. Jag vet ju att jag inte är världens bästa på de här sakerna så jag tog upp det självmant med honom. Han har förståelse för det och vet att jag inte gör det för att jävlas eller så. Åas fäller han inte ner toalocket. ;-D

Så jag tror att den "kod" du vill knäcka attackeras först via den där raka kommunikationen jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag vill inflika här att det bästa för DEJ är att säga "jag gillar att.." eller "jag tycker att..." och inte komma med vaga hintar typ "rosor är fina". För koden handlar för det andra ganska mycket om logik och om du betraktar meningen "rosor är fina" finns det logiskt sett ingenting i den som betyder "köp/bryt av några rosor och ge dem till mej tillsammans med choklad".

Så om det är rosor och choklad du vill ha tex; säg det! "Jag tycker om att få rosor och choklad, kan vi komma överens om att du ger mej det [välj_när_du_vill_ha_dem]?"

Vindra skrev:Jag till och med lockar fram konflikter dagligdags, för att få bekräftelse. Jag står helt enkelt inte ut med likgiltigheten han visar upp. Jag vet inte hur många gånger jag klankat ner på mig själv- mitt beteende, utseende och försökt ändra mig för att kaaaanske få någon reaktion.
Vad som helst för en reaktion-vilket många gånger fått mig att bli rabiat, tappa fotfästet, kontrollen och få riktiga utbrott.

Detta påminner VÄLDIGT mycket om min frus upplevelse av vår relation.. Förvisso är jag utan diagnos tills vidare, men jag kan förstå både din och hennes frustration.

Har nog tyvärr inga råd att ge, behöver snarare egna.. Är urusel på att ge bekräftelse, se, förstå och förutse andras behov..

Alien skrev:[url=https://www.svd.se/vuxen-utan-att-forsta-socialt-samspel[/url]

Den där var underbar att läsa för mig som mamma.

En tidigare tråd där en kvinna frågar om en aspieman:

http://www.aspergerforum.se/asperger-och-omhet-t1399.html

jorand skrev:

Vindra skrev:Jag till och med lockar fram konflikter dagligdags, för att få bekräftelse. Jag står helt enkelt inte ut med likgiltigheten han visar upp. Jag vet inte hur många gånger jag klankat ner på mig själv- mitt beteende, utseende och försökt ändra mig för att kaaaanske få någon reaktion.
Vad som helst för en reaktion-vilket många gånger fått mig att bli rabiat, tappa fotfästet, kontrollen och få riktiga utbrott.

Detta påminner VÄLDIGT mycket om min frus upplevelse av vår relation.. Förvisso är jag utan diagnos tills vidare, men jag kan förstå både din och hennes frustration.

Har nog tyvärr inga råd att ge, behöver snarare egna.. Är urusel på att ge bekräftelse, se, förstå och förutse andras behov..

Hur skulle DU vilja att hon betedde sig för att det skulle bli lättare för dig?

Jag har funderat lite. Min fru blir väldigt irriterad i vissa lägen. Det är antingen när jag inte svarar, ger återkoppling, eller när jag svarar för intensivt. Jag har svårt att hamna på rätt nivå av kontakt, samtidigt förväntar sig hon lite för mycket av mig. Där ligger mycket av våra problem.

Jag förstår att många människor utan AS liksom överlämnar en del av sig själva till sin partner. Det talas ju om hur kärleken gör människor hela. Men jag är inte sån och tror att det har med min asperger att göra. Jag behöver inte min fru för att bli hel. Hon är kul, intelligent, snygg, rolig och bra på alla möjliga sätt, men jag behöver inte henne för att överleva, för att känna mig fullständig.

Jag förstår att jag avviker från normen. Långt innan jag fick min diagnos fattade jag att jag inte känner och reagerar som alla andra. Det kan låta konstigt, men jag är inte normal, det är hon som är det, och om jag vill leva med henne så får jag acceptera det. Jag kan inte ifrågasätta allt hon säger, får leva med att vissa saker inte fungerar på det sätt som jag vill, ibland får jag backa bara för att hon säger att jag ska backa. Det är jobbigt ibland, men det är å andra sidan jävla jobbigt för henne att stå ut med mig när jag blir som mest muppig. Jag står ju inte ut med mig själv ibland när jag är i miffoland.

Jag kan ju inte jämföra med någonting annat, men jag har en känsla av att inte vem som helst pallar att leva med en aspergare och framförallt gäller det nog det romantiskt luddiga. Jag vet inte hur andra aspergare fungerar, men i min värld är sådana känslor tämligen sällsynta.

Men å andra sidan, om nu din snubbe skulle ha asperger så kan han tydligen ingå i en relation, även om du tycker att den inte är perfekt. Det är en bra början. Min relation till min fru har blivit dramatiskt mycket bättre sedan jag fick min diagnos, även om vi fortfarande har problem, både gemensamma och på egen hand, så är det en enorm lättnad att inse att en hel del jobbiga grejer inte beror på att vi är knäppa, dåliga, onda eller inte älskar varandra tillräckligt, utan på att vi fungerar på olika sätt.

Jag har det väldigt jobbigt just nu som nydiagnostiserad aspergare, håller på att försöka begripa vem jag är egentligen, omvärderar hela mitt liv, men när det gäller min fru och mina barn så har jag fått hoppet om ett gott liv tillbaka efter att ärligt talat ha varit på väg att ge upp.

Jag vet inte hur mycket allt detta har med din situation att göra, men utan att veta så mycket om er relation så tror jag att du kan ha rätt, ni kan säkert få det bra ihop om ni får koll på vilka ni är. Min korta erfarenhet av att vara medveten om min asperger är att jag var mycket, mycket mer funktionshindrad när jag inte visste att jag var funktionshindrad.

Vadloink, din berättelse var mycket intressant.
JUST din beskrivning av att inte behöva någon annan för att känna sig hel, kunde vara skrivet av honom!

Han förstår nog också att han är annorlunda,
men är också mycket stolt över det.
Han tror nog att han är mer "orginell" kanske.
(I viss mån tror jag han lider av det asociala)

Idag när vi satt och pratade vid middagsbordet så
var det som att sitta där med en annan man.
Han såg mig i ögonen och vi konverserade utan konflikt i över
en halvtimme! Förvisso pratade vi mest om honom och om tid
och våra barn. Men ändå.
Många gånger slår det mig att det kanske är MIG det är fel på. Han har den inverkan på mig.

Vadloink, det var intressant att läsa att du så självklart ser det som att "hon är normal, jag är det inte". På vilket sätt är hon det och inte du?
Och hur beter du dig när du är i miffoland och inte står ut med dig själv?
Om du orkar...