Bara roligt med lite "pladder". Den beskrivningen låter definitivit som någon som mycket, mycket väl kan ha AS!

Vill bara passa på att önska dig välkommen, Vindra! Alltid kul när anhöriga vill lära sig mer och vågar sig hit (tycker åtminstone jag).

Alien skrev:Här står kriterierna och mycket annat:
http://habilitering.se/det-har-ar-autism

Något jag la märke till:

"Ett annat krav för att diagnosen Aspergers syndrom är att personen ska ha en begåvning inom den så kallade normalvariationen, vilket innebär att det inte får finnas någon generell utvecklingstörning. Personen ska inte heller ha någon generell försening av den tidiga allmänna språkutvecklingen."

Hmm.. det där var konstigt, eftersom jag hade grav språkstörning när jag var barn. Skulle det betyda att jag inte har Aspergers Syndrom?

Hyper skrev:

Alien skrev:Här står kriterierna och mycket annat:
http://habilitering.se/autismforum/om-diagnoser/aspergers-syndrom

Något jag la märke till:

"Ett annat krav för att diagnosen Aspergers syndrom är att personen ska ha en begåvning inom den så kallade normalvariationen, vilket innebär att det inte får finnas någon generell utvecklingstörning. Personen ska inte heller ha någon generell försening av den tidiga allmänna språkutvecklingen."

Hmm.. det där var konstigt, eftersom jag hade grav språkstörning när jag var barn. Skulle det betyda att jag inte har Aspergers Syndrom?

Du kanske i stället hade autism och nu är "högfungerande autist". Men i praktiken är det ingen skillnad på HFA och aspergare i vuxna år.

Min pappa är en samlare och kan vara "borta" i sina tankar när han sitter och arbetar med sitt samlande. Han kan också vara ärlig, även om han förstår när folk skulle ta riktigt illa upp. Han kan säga "får man en kopp kaffe?" precis när en person har öppnat dörren. Han är väldigt envis och ska alltid klara sig själv.

Det som kan vara dåligt är att han inte riktigt "tar itu" med familjeangelägenheterna - min låtsasmamma har fått agera förälder många gånger medan min pappa liksom sluppit undan. Han ser inte när barnen varit dumma eller sånt. När han väl ser det kan han bli ganska arg.

Alien skrev:Du kanske i stället hade autism och nu är "högfungerande autist". Men i praktiken är det ingen skillnad på HFA och aspergare i vuxna år.

Kanske....

Men det verkar som att den saken klarna upp nu ändå, den sidan hade förklarat det där närmare här:

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... varigheter

Tydligen så kan man ha Aspergers Syndrom fast man hade språkstörning.

Vindra skrev:För mig är det en självklarhet att även människor med AS inte är lika.
Det verkar ju dock finnas gemensamma drag?

Min man är storsamlare och har varit hela sitt liv. Han är mycket svår att komma in på livet och kan uppfattas som en riktigt kall och okänslig besservisser. När vi träffades tyckte jag att det var så jobbigt att han inte kunde de "sociala koderna" riktigt. Han tackade inte för maten t.ex. och sa liksom rätt ut (och plumpt) vad han ville- t.ex. om han var trött, hungrig eller inte ville ha sex. Att göra/säga något för min skull enbart föll sig liksom inte naturligt. Ärlighet är ju bra och eftersom jag är uppvuxen i en familj som tvärtemot är överdrivet inställsamma, var jag fascinerad av hans uppriktighet och såg det som ärligt.

Nu blev det pladder. Jag ville väl kompensera mitt fåordiga, första inlägg.
Och för att undvika missförstånd i fortsättningen vill jag göra klart igen att jag inte alls ser på människor med AS som empatilösa. Tvärtom. Men kluriga pussel.
Jag har dock alltid gillat problemlösning.

Det låter som jag (förutom samlandet). Men jag har bara misstankar om AS än så länge.
Jag är uppvuxen i en AS-familj, så "Aspergska" var dessutom mitt förstaspråk, och NT (neurotypisk=normaltokar) har jag inte lärt mig prata än.
Om jag säger "ser jag tjock ut i den här klänningen?" så vill jag inte ha lögner eller undvikanden till svar. Jag vill veta så att jag kan byta.
Har jag en dålig dag så bråkar jag inte om småsaker, utan skriker "JAG HAR EN SKITDAG IDAG!" så vet alla det

Kan du se det som ett annat språk?

nallen skrev:Förutom jag då...
...fast, jag har ju ingen diagnos

Inte då. Men att försöka prata med dig är som att prata med en vägg ibland.

Flia skrev:Kan du se det som ett annat språk?

Ja, kanske. Men det är ju samtidigt inte helt fel. Det är bra med uppriktighet (även om man kanske inte behöver säga skämtsamt rent ut att man är bajsnödig).

Jag är van vid att det finns undermeningar och har svårt att förlika mig vid tanken att det inte finns mer, liksom.
Jag har alltid känt mig otillräcklig och obekräftad. Han hävdar att han ALLTID visat att han vill ha mig. För honom kanske det var stora steg att ta i närmanden. Man har honom bara "nästan", förstår du? Den ultimata utmaningen, gissar jag. Men jag har alltid trott att jag skulle kunna ändra mig i sådan utsträckning att han reagerar på andra sätt.

Nu blev det pladder igen
Och det där att andra vet när man har en dålig dag....mja....det är nog inte bara AS-problematik förunnat

Moderator Barracuber:

Rättade till namnet i citatet

Välkommen, Vindra!

Din fråga är inte lätt att besvara, vilket du ju redan förstått och jag har tyvärr inget att komma med mer än att jag skulle vilja påstå att vi med As. nog är mer skiljer hos mer åt varandra än vad Nt:s emellan gör. Därför att här finns specialintressen m.fl. ovanliga/udda "talanger".

Hej Vindra och välkommen!

Skulle vilja tipsa om en bok som kom ut i mitten av förra året; jag har bloggat om den här: Färsk bok om subklinisk Aspergers syndrom, med länkar till boksajter där man kan köpa den, men den finns även att låna på biblioteken.

Boken handlar ganska mycket om asperger i relationer. Flera, inklusive jag, tycker ibland att boken är litet negativ i beskrivningar av hur asperger kan yttra sig. Men det kan ju ge dig tillfälle att jämföra med din egen situation. Författarinnan som själv är psykolog har i sitt yrke träffat många aspergare (eller som hon misstänkt vara aspergare).



Själv misstänker jag att jag har AS. Jag är gift och min fru är rätt så NT. Jag känner igen att jag i början gjorde bort mig om sociala koder. Det kan iofs delvis ligga i att jag hade ganska "snälla" föräldrar medan min fru är mer strängt uppfostrad med ordning och reda och ordentlighet.
EDIT: Jag menar inte att sociala koder = ordentlighet, utan att min fru har lägre tolerans när jag missar sociala koder.

Visst har vi haft och har våra kontroverser och det har säkert ofta varit otroligt tufft för henne att leva med mig. Vad som gjort att vi fortfarande lever ihop diskuterar vi ofta. En sak vi misstänker är att hon, trots att hon är extremt NT på ytan, antagligen har någon ADHD som iofs märkes mest under uppväxten - hon var glömsk och gick för sig själv mycket. Detta kan ha gjort att vi förstår varandra och lyckas hålla ihop,

Vindra skrev:Jag har alltid känt mig otillräcklig och obekräftad. Han hävdar att han ALLTID visat att han vill ha mig. För honom kanske det var stora steg att ta i närmanden. Man har honom bara "nästan", förstår du? Den ultimata utmaningen, gissar jag. Men jag har alltid trott att jag skulle kunna ändra mig i sådan utsträckning att han reagerar på andra sätt.

Låter mest som att du faktiskt inte kan tolka honom, och att han inte kan bekräfta dina neurotypiska förväntningar kring parrelationer. Finns nog inte många lösningar på detta. Det här är det enda möjliga så vitt jag förstå:

1. Du måste lära dig att tolka honom
2. Du måste lära honom hur han ska kunna spela ditt spel för att du ska bli bekräftad
3. Du får finna dig i att förbli obekräftad.

rdos skrev:

Vindra skrev:Jag har alltid känt mig otillräcklig och obekräftad. Han hävdar att han ALLTID visat att han vill ha mig. För honom kanske det var stora steg att ta i närmanden. Man har honom bara "nästan", förstår du? Den ultimata utmaningen, gissar jag. Men jag har alltid trott att jag skulle kunna ändra mig i sådan utsträckning att han reagerar på andra sätt.

Låter mest som att du faktiskt inte kan tolka honom, och att han inte kan bekräfta dina neurotypiska förväntningar kring parrelationer. Finns nog inte många lösningar på detta. Det här är det enda möjliga så vitt jag förstå:

1. Du måste lära dig att tolka honom
2. Du måste lära honom hur han ska kunna spela ditt spel för att du ska bli bekräftad
3. Du får finna dig i att förbli obekräftad.

Du har säkert rätt.
Nr 2 är uteslutet. Han är en stor individualist och har själv beskrivit hur onaturligt det är för honom att "spela" omtanke. "Jag vet inte varför jag inte bara kan hålla om dig när du är ledsen".
Att förbli obekräftad i ett förhållande går ju inte. Vilken är då poängen?
Så då återstår nr 1 och det är väl därför jag är här.
Hur attans lär jag mig att tolka honom då?

Du kan ju fråga honom när du inte är säker. Han kanske lär sig vad du inte förstår och blir tydligare.

när man har as så agerar man snabbare än man hinner tänka anser jag eller man tänker inte på att personen i fråga kan ta illa up eller bli ledsen för jag sjäv inte skulle blivit det.. jag skulle föredragit att man tog upp problemet med mig och förklarade sin syn på det hela .. annars förstår jag inte. du säger att din man skulle bli sårad om du frågade om han har asberger.. för mig va det skönt å veta =) och att veta att man inte var ensam.

Vindra skrev:Han är en stor individualist och har själv beskrivit hur onaturligt det är för honom att "spela" omtanke. "Jag vet inte varför jag inte bara kan hålla om dig när du är ledsen".

Vet inte om jag förstår detta rätt. Är det så att han inte förstår när du är ledsen, eller att han inte vill hålla om dig när han vet att du är ledsen? Är det första alternativet, så föreslår jag att du blir mer tydlig. Säg: "Jag är ledsen, håll om mig". Vill han inte det så tycker jag han måste ändra på sig.

Vindra skrev:Att förbli obekräftad i ett förhållande går ju inte. Vilken är då poängen?
Så då återstår nr 1 och det är väl därför jag är här.
Hur attans lär jag mig att tolka honom då?

Det är svårt, för att inte säga nästan omöjligt. Om det är detta alternativ som återstår, så tror jag att ni båda måste bli tydligare med vad ni vill och menar, och klart säga i ord vad ni naturligt skulle uttrycka med kroppsspråk. Förutsätt att han är blind, och inte kan tolka dina "vinkar", och säg rakt ut vad du vill.

Tack för svar.

Jo, han förstår att jag är ledsen. Han säger att han önskar att han bara kunde hålla om mig. Det känns onaturligt. Ja, det låter inget vidare, jag vet.

Men om det är näst intill omöjligt - är det då näst intill omöjligt att leva med någon som har AS?

En smekning i nacken eller att stryka runt midjan, kan var samma sak som att säga dom där orden som inte känns och aldrig har känts så bekväma att säga.

Vindra skrev:Tack för svar.

Jo, han förstår att jag är ledsen. Han säger att han önskar att han bara kunde hålla om mig. Det känns onaturligt. Ja, det låter inget vidare, jag vet.

Onaturligt? Jag skulle förstått det om det handlade om taktil överkänslighet, men jag köper inte att det skulle vara onaturligt. Är du säker på att han inte är överkänslig för beröring? Det är enkelt att testa. Om han är överkänslig för beröring, prova isf att kramas hårt, och inte löst.

Vindra skrev:Men om det är näst intill omöjligt - är det då näst intill omöjligt att leva med någon som har AS?

Jag menade bara att det är nästan omöjligt för dig att lära dig att tolka en Aspie. Det är egentligen svårare än det är för honom (eller någon av oss) att lära oss tolka NTs. Vi har ju erfarenhet av detta under ett helt liv, men vissa av oss har ännu inte lyckats förstå det tillräckligt bra.

Jag borde haft med ett alternativ till:

4. Möts på halva vägen. Bli mer explicita med era förväntningar och önskningar. Förutsätt inte att den andra parten förstår era önskningar och förväntningar naturligt, utan kommunicera dem direkt (med vanligt, klart och tydligt, språk).

lasseivägen skrev:En smekning i nacken eller att stryka runt midjan, kan var samma sak som att säga dom där orden som inte känns och aldrig har känts så bekväma att säga.

Jo, eller att pilla med någons hår? Men än så länge har iaf jag ingen manual på vad allt detta egentligen betyder. Fast den kanske kommer om några år, vem vet?

lasseivägen skrev:En smekning i nacken eller att stryka runt midjan, kan var samma sak som att säga dom där orden som inte känns och aldrig har känts så bekväma att säga.

Nu är jag nog inte riktigt med...
Han hävdar förvisso att han alltid visar att han tycker om mig, medan jag känner mig ständigt obekräftad. Så visst, kanske jag har missat de få ömhetstecken han har visat.

Vindra skrev:Hur vet jag om jag är gift med en man som har AS?
Kan han vara en underbar, kramig pappa och fungera i ett heltidsarbete?
Det verkar så "luddigt" detta med AS. Jag skulle vilja ha exempel på hur de känslomässiga relationerna brister för er med diagnos.
Om någon vill....

Jag har Aspergers syndrom. Jag är en underbar, kramig pappa, och farfar sedan ett halvår, och sköter, för det mesta, ett heltidsjobb, om än mycket på mina egna villkor.

Jag har egentligen inga känslomässiga brister när det gäller aspergeriet. Mitt sätt att hantera känslor, mina och andras, är snarare inte riktigt som "normala" människors.

Anledningen till att du tycker att AS verkar luddigt är antagligen att aspergare är vädligt olika. Jag kan bara berätta om hur jag fungerar.

Jag har lärt mig att läsa folk ungefär som en "normal" människa, men jag blir trött, jättetrött av att umgås med människor för mycket. Och jag är extremt känslig för aggressiva människor och människor som är alltför närgångna. Men jag har för det mesta inga större problem med fysisk närhet när det gäller min fru och mina barn, men behöver få vara för mig själv ibland.

Det som ställer till mest problem för mig är min relation till språket. Jag har en väldigt konkret språkuppfattning. När jag pratar förmedlar jag inte en massa känslor mellan orden. Jag säger det jag menar. När folk försöker tolka mig blir jag irriterad. När folk förväntar sig att jag ska förstå ett underliggande budskap blir jag frustrerad.

I princip blir jag och min fru bara osams när kommunikationen brister. När hon pratar "känsliska" och jag pratar "aspergska" blir det kaos ibland. Och det kan vara jobbigt för henne när jag helt enkelt bara inte orkar med några som helst känslor.

Min AS innebär också att jag, trots att jag är väldigt smart när det gäller vissa saker är helt puckad när det gäller andra. Tidigare i kväll höll jag på att börja gråta när jag skulle hänga upp ett par byxor med pressveck på en galge. Jag fick gå till min fru och fråga hur man gör. Jag har massor av såna hål i skallen och det jobbiga är att det hela tiden dyker upp nya hinder.

Sen har jag mer klassiska känslomässiga problem, som egentligen inte har med AS att göra. Men de hör liksom inte hit.

Vindra skrev:

lasseivägen skrev:En smekning i nacken eller att stryka runt midjan, kan var samma sak som att säga dom där orden som inte känns och aldrig har känts så bekväma att säga.

Nu är jag nog inte riktigt med...
Han hävdar förvisso att han alltid visar att han tycker om mig, medan jag känner mig ständigt obekräftad. Så visst, kanske jag har missat de få ömhetstecken han har visat.

Kan nog vara svårt för en NT att förstå hur det är att ha problem med beröring (ganska vanligt bland AS). Att stryka hustruns underarm med pekfingret kan vara samma som en stor kram för en NT.

Dessutom kan känsligheten variera, en gång kan en jättekram vara OK, en annan gång kan det kännas som ett överfall. Själv klarar jag bara att krama döttrarna, särbon och hennes dotter, alla andra känns helknasigt att krama.

tahlia skrev:Men att försöka prata med dig är som att prata med en vägg ibland.

Det beror för det mesta på att man inte tar hänsyn till givna förutsättningar Ibland missar jag att ge dem för att de är så självklara och ibland verkar ni inte läsa dem. Men det är väl strängt taget en annan diskussion.