För drygt 2 år sen så fick jag nån konstig störning, så att jag ofta inte kunde äta, fast jag var hungrig.

Jag gick ner 17 kilo på ungefär 1 månad när det inträffade.

Det har också lett till vissa problem, jag undviker helst att äta mat i sällskap med någon, därför att om jag inte kan äta, så blir situationen lite pinsam.

När jag jobbade förut, så blev det jobbigt om jag inte kunde äta under lunchen, och då behövde man gå hungrig resten av dagen.


Jag har blivit bättre på det där idag, dock händer det fortfarande ibland att det inte går att äta, fast mer sällan.


Tänkte höra om det är nån annan här som har haft liknande problem?

Vissa mediciner kan försämra aptiten. Något sådant?

Jag har haft problem att svälja, men det är kanske inte är samma orsak till dina problem? Kan du beskriva lite närmare?

svartamolnet skrev:Vissa mediciner kan försämra aptiten. Något sådant?

Nej, tar inte mediciner, och har inget med aptiten att göra. Jag VILL äta men kan inte, till och från.

Det är som om att du skulle vara hungrig, ser fram mot maten, stoppar maten i munnen och tuggar, men kan helt enkelt inte svälja den.

Jag har även märkt att stress kan påverka det, eller om jag ser något obehagligt medan jag äter, t.ex höga höjder (när jag åt på en balkong förut så påverkade det).

Inger skrev:Jag har haft problem att svälja, men det är kanske inte är samma orsak till dina problem?

Jo det är det..

Varför hade du svårt att svälja? vet du det?

Beror det på konsistens, vissa saker är kanske lättare att äta än andra?

Har du varit hos doktorn?

MsTibbs skrev:Beror det på konsistens, vissa saker är kanske lättare att äta än andra?

Ja, faktiskt.

Jag borde ha försökt gå in mer på detalj i min första post så ni slipper ställa frågor.

Hur som helst, jag har svårt för att svälja, men ibland inte alls. Det har med psyket att göra typ.. sen är det olika lätt att äta olika mat när jag kommer in i en sån period.

svarabhaktivokal skrev:Har du varit hos doktorn?

Jag anser inte att det problemet är så stort så man ska uppsöka läkare. Jag kan förstås äta, men ibland är det svårt/går inte.

Men jag svälter inte i alla fall

Hyper skrev:

svarabhaktivokal skrev:Har du varit hos doktorn?

Jag anser inte att det problemet är så stort så man ska uppsöka läkare. Jag kan förstås äta, men ibland är det svårt/går inte.

Men jag svälter inte i alla fall

Ok, då kanske det har psykiska orsaker snarare än rent fysiska? Även om det tar sig fysiska uttryck. Jag kan inte minnas alla gånger jag gått till läkaren med diverse fysiska krämpor men blivit hemskickad med förklaringen att det bottnar i något psykiskt..

svarabhaktivokal skrev:Ok, då kanske det har psykiska orsaker snarare än rent fysiska? Även om det tar sig fysiska uttryck. Jag kan inte minnas alla gånger jag gått till läkaren med diverse fysiska krämpor men blivit hemskickad med förklaringen att det bottnar i något psykiskt..

Ja, det är rent psysiskt, skulle jag säga.

Alltså ibland jag jag äta väldigt snabbt och tänker inte ens på det problemet. Men i en annan stund får jag det jättesvårt.

Sen kan det bli svårare om jag äter med folk. Då känner jag en press att jag måste äta i normal takt för att dem inte ska märka. Och då kan det förvärras (stressen som jag nämnde förut).

Hyper skrev:

svarabhaktivokal skrev:Ok, då kanske det har psykiska orsaker snarare än rent fysiska? Även om det tar sig fysiska uttryck. Jag kan inte minnas alla gånger jag gått till läkaren med diverse fysiska krämpor men blivit hemskickad med förklaringen att det bottnar i något psykiskt..

Ja, det är rent psysiskt, skulle jag säga.

Alltså ibland jag jag äta väldigt snabbt och tänker inte ens på det problemet. Men i en annan stund får jag det jättesvårt.

Sen kan det bli svårare om jag äter med folk. Då känner jag en press att jag måste äta i normal takt för att dem inte ska märka. Och då kan det förvärras (stressen som jag nämnde förut).

Jag har haft matrelaterade problem så länge jag kan minnas, och dessa har tyvärr förvärrats av en oförstående omgivning. Typ folk som har "tvingat" en att äta vissa saker, eller "tvingat" en att äta när man inte vill, eller glor på en när man äter etc. Ibland kan jag inte äta överhuvudtaget, men har väldigt svängande blodsocker så om jag inte får äta så brakar jag ihop. Jag har löst det som så att när jag inte kan äta på vanligt vis så blandar jag en såndär "shake", typ Nutrilett, för att få i mig näring. Men det är bara tillfälliga lösningar. Kanske kan det hjälpa vid vissa situationer då du måste ha i dig näring men inte kan äta?

svarabhaktivokal skrev:Jag har haft matrelaterade problem så länge jag kan minnas, och dessa har tyvärr förvärrats av en oförstående omgivning. Typ folk som har "tvingat" en att äta vissa saker, eller "tvingat" en att äta när man inte vill, eller glor på en när man äter etc. Ibland kan jag inte äta överhuvudtaget, men har väldigt svängande blodsocker så om jag inte får äta så brakar jag ihop. Jag har löst det som så att när jag inte kan äta på vanligt vis så blandar jag en såndär "shake", typ Nutrilett, för att få i mig näring. Men det är bara tillfälliga lösningar. Kanske kan det hjälpa vid vissa situationer då du måste ha i dig näring men inte kan äta?

Okej.

Mina problem började dock för "bara" drygt över 2 år sen. Alltså jag vill helst inte prata om det för vissa skäl, men en jag känner blev handikappad och fick svårt att äta. Av nån anledning såg det så fruktansvärt ut så jag började själv få svårt att äta, av psykiska skäl.

Jag har en förmåga att bli väldigt rädd för saker, eller tänker för mycket på saker helt enkelt.

För ett exempel så skapar jag ofta nya fobier, när jag var liten brukade jag åka båt och tyckte det var kul, men jag blev bara mer och mer rädd för det, tills en dag jag knappt vågar sätta mig i en båt längre (pratar om små-båtar).

Ibland kan jag få "panik" av att sitta på en buss, och ibland i en bil.


Av egen teori så tror jag att jag utvecklade nån konstig.. rädsla för att äta också.

Undrar ibland varför jag är så. Antar att det är mina asperger drag :/

svarabhaktivokal skrev:Jag har löst det som så att när jag inte kan äta på vanligt vis så blandar jag en såndär "shake", typ Nutrilett, för att få i mig näring. Men det är bara tillfälliga lösningar. Kanske kan det hjälpa vid vissa situationer då du måste ha i dig näring men inte kan äta?

Glömmde kommentera detta.

Ja, så kan man göra. Men problemet är att.. jag skulle tycka det var pinsamt att göra så, och när folk frågar varför jag gör så, så vad ska man svara? Typ: "Jag har psykiska problem och kan inte äta"?

Nää, låter inte bra.

Hyper skrev:

svarabhaktivokal skrev:Jag har löst det som så att när jag inte kan äta på vanligt vis så blandar jag en såndär "shake", typ Nutrilett, för att få i mig näring. Men det är bara tillfälliga lösningar. Kanske kan det hjälpa vid vissa situationer då du måste ha i dig näring men inte kan äta?

Glömmde kommentera detta.

Ja, så kan man göra. Men problemet är att.. jag skulle tycka det var pinsamt att göra så, och när folk frågar varför jag gör så, så vad ska man svara? Typ: "Jag har psykiska problem och kan inte äta"?

Nää, låter inte bra.

Ok, ja jag förstår att det kan kännas konstigt och pinsamt att göra/säga så. Om någon frågar något angående mina matproblem brukar jag säga som det är.. men visst tycker många att jag är knäpp. Fast det brukar folk göra ändå så jag antar att jag har vant mig.

Hyper skrev:

svarabhaktivokal skrev:Jag har löst det som så att när jag inte kan äta på vanligt vis så blandar jag en såndär "shake", typ Nutrilett, för att få i mig näring. Men det är bara tillfälliga lösningar. Kanske kan det hjälpa vid vissa situationer då du måste ha i dig näring men inte kan äta?

Glömmde kommentera detta.

Ja, så kan man göra. Men problemet är att.. jag skulle tycka det var pinsamt att göra så, och när folk frågar varför jag gör så, så vad ska man svara? Typ: "Jag har psykiska problem och kan inte äta"?

Nää, låter inte bra.

Du kan väl helt enkelt säga "jag har svårt att svälja fast mat" och behöver inte förklara varför.

Min far hade svårt att svälja och husläkaren sa att det bara var psykiskt. Då berättade min far att flera av hans släktingar dött i cancer, och då fick han remiss till sjukhuset. Där tittade en specialist på halsen och sa "inte underligt att du har svårt att svälja". Han hade en stor knöl, som de opererade bort. Så där var det en fysisk orsak.

Sen känner jag till en kvinna som aldrig vill äta och dricka tillsammans med andra. Det är ju handikappande, eftersom vid alla möten med andra människor, så ska man förr el senare äta mat el åtminstone fika.

Ångest och depressioner kan ha sådana effekter.

Hyper skrev:

Inger skrev:Jag har haft problem att svälja, men det är kanske inte är samma orsak till dina problem?

Jo det är det..

Varför hade du svårt att svälja? vet du det?

Ja, jag har alltid varit känslig i halsen. Om jag gråter mycket eller har andra starka känslor så snörps det liksom åt så att jag får svårt att svälja och/eller tala. Lite samma sak som när folk säger att de får "en klump i halsen" när de ser något gripande eller upprörande, eller "hjärtat i halsgropen" när de blir rädda, fast hos mig kan det ta längre tid innan det går över. Har ibland haft såna problem i månader eller år i streck. Halsläkare har inte hittat något fel så det är uppenbarligen inte något fysiskt.

När jag var yngre och jobbade tyckte jag det var vidrigt att behöva äta tillsammans med andra p g a att jag hade så svårt att svälja och de andra åt så fort. Hade aldrig hört talas om någon annan som haft såna problem så jag kände mig som ett freak och gjorde allt för att dölja det. Ibland fick jag spotta ut mat i servetten för att vissa saker inte gick att få ner (kötträtter oftast).

Sen var det en kompis som lurade med mig på en yoga-kurs där man förutom övningarna fick lära sig om s k "chakran", nån sorts energicentra/relästationer som man ska ha på vissa ställen framtill på kroppen, bl just vid halsen. Hade aldrig hört talas om något sådant men detta var första gången jag fick en tänkbar förklaring till något jag känt så tydligt i hela mitt liv (inte bara i halsen utan även i bröstet, solar plexus etc) som ingen annan kunnat förklara.

Det halsenergicentrum som jag förnimmer hos mig själv verkar vara exceptionellt sensibelt. Räcker med att tänka på något så känns det direkt. Även kreativitet och musik påverkar. Ett tag höll jag på att bli galen för att jag var så överkänslig där. Har nu blivit lite mindre känslig sen jag fick stabilare humör genom att undvika socker och glutamat. Men jag måste hela tiden vara försiktig och undvika häftiga känslor. Och det blir inte precis bättre av att jag titt som tätt blir förkyld och får ont i halsen. Men jag kan i alla fall äta vanlig mat nu och det är jag väldigt glad över.

Du kanske också är extra känslig och extra fysiskt/emotionellt/energimässigt lättpåverkad, Hyper?

Jag har också svårt att svälja, har varit så så länge jag kan minnas..speciellt tabletter (som typ värktabletter) ibland när jag äter så kan jag mitt i maten få så att det går inte längre att äta..jag blir kallsvettig o sen är det stopp. Konstigt nog när jag ska dricka också så kandet ta stop helt så där bara...
Jag äter ingen medicin annars.

Inger skrev:Du kanske också är extra känslig och extra fysiskt/emotionellt/energimässigt lättpåverkad, Hyper?

Känslig vet jag inte, men jag har en förmåga att tänka för mycket på vissa saker och skapa rädslor och ångest, om man nu kan kalla det för det.

Det verkar förresten som att många här har problem med att äta, har det möjligtvis nån koppling till asperger?


Som jag sa tidigare, jag ser inte detta problem i sig som ett stort problem, eftersom jag KAN äta, men ibland går det inte (och så är det för er också som jag läst).

Dock så skapar det ju ganska stora problem på andra håll, t.ex på den sociala fronten. Det blir ju ibland väldigt svårt att äta tillsammans med folk när man får denna "ät-ångest".
Jag är redan mer eller mindre socialt dum (blyg, nervös, vet inte hur man ska bete sig, etc), och detta ät-problem förvärrar bara saken ännu mer, så det blir än svårare att försöka vara social.

Där är det stora problemet i det hela. Och det är rätt så typsikt egentligen, eftersom maten är en viktig del i det sociala (mat är nästan alltid inblandat när man umgås).

Hyper skrev:För drygt 2 år sen så fick jag nån konstig störning, så att jag ofta inte kunde äta, fast jag var hungrig.
Jag gick ner 17 kilo på ungefär 1 månad när det inträffade.Tänkte höra om det är nån annan här som har haft liknande problem?

Gick du ner 17 kg på EN månad? Det låter för mycket för att vara sant. Jag menar, även om du inte åt måste du ju ha fått i dig vätska.

Men okej, vi kör på att det är sant. Din blodvolym måste ha blivit väldigt mycket mindre om du gick ner så mycket på så kort tid, och jag tänker att det måste ha haft en kraftigt devalverande påverkan på ditt blodtryck. Fick du inte problem med yrsel och balans av detta?

Förövrigt: Om du äter så lite så kan du omöjligt få i dig de näringsämnen kroppen behöver. Jag föreslår att du går till apoteket och försöker få ut näringsdryck. Det är väldigt dyrt, men det kan vara värt det.

Jossan skrev:Gick du ner 17 kg på EN månad?

Jag sa 'ungefär' 1 månad.

Det var över 1 månad, det var nog närmare 2 månader, eller exakt/något över till och med, när jag tänker efter, jag minns inte så exakt eftersom jag inte räknade tiden, och min tidsuppfattning är nog inte den bästa. Fick hur som helst en chock när jag ställde mig på vågen den där dan och såg den kraftiga viktminskningen, eftersom det inte känndes så länge sen jag vägde 17 kilo mer.

Dock var jag någorlunda tjock innan jag gick ner.. jag var ganska matglad innan jag fick denna ät-ångest. Dock ser jag inte negativt på denna plötsliga viktminskning eftersom jag nu väger precis lagom.

Dock är det inte kul att inte kunna äta när man vill, med folk.

Hyper skrev:

Inger skrev:Du kanske också är extra känslig och extra fysiskt/emotionellt/energimässigt lättpåverkad, Hyper?

Känslig vet jag inte, men jag har en förmåga att tänka för mycket på vissa saker och skapa rädslor och ångest, om man nu kan kalla det för det.

Det verkar förresten som att många här har problem med att äta, har det möjligtvis nån koppling till asperger?

Som jag sa tidigare, jag ser inte detta problem i sig som ett stort problem, eftersom jag KAN äta, men ibland går det inte (och så är det för er också som jag läst).

Dock så skapar det ju ganska stora problem på andra håll, t.ex på den sociala fronten. Det blir ju ibland väldigt svårt att äta tillsammans med folk när man får denna "ät-ångest".
Jag är redan mer eller mindre socialt dum (blyg, nervös, vet inte hur man ska bete sig, etc), och detta ät-problem förvärrar bara saken ännu mer, så det blir än svårare att försöka vara social.

Där är det stora problemet i det hela. Och det är rätt så typsikt egentligen, eftersom maten är en viktig del i det sociala (mat är nästan alltid inblandat när man umgås).

Låter som att det är dina egna tankar och känslor runt det som påverkar dig mest.

Känner igen det där att noja över vad andra ska tänka men gissningsvis så bryr sig andra inte alls så mycket om detta som man inbillar sig att de gör. För mig var det värst när jag inte själv förstod vad det var och inte kunde förklara det för någon. Kände mig verkligen som ett ufo då. Men sen jag fattade att jag fungerar lite annorlunda så har jag varit mycket mer avslappnad i att jag är som jag är, och när jag fick diagnosen så kändes det som att jag fick ett par bokstäver som förklarar det för andra, ifall någon händelsevis skulle undra. Inte för att just sväljsvårigheter är något typiskt för AS, men ätproblem och udda beteende i största allmänhet är ju vanligt bland aspergare, så då kan detta liksom gå under samma hatt.

Hoppas du också kan få en sån mer avslappnad inställning till problemet, och då skulle jag gissat att det kommer lindras betydligt för dig. Undrar om inte KBT skulle kunna hjälpa den processen på traven? Eller kanske det räcker att bara prata om det här?

Inger skrev:Inte för att just sväljsvårigheter är något typiskt för AS, men ätproblem och udda beteende i största allmänhet är ju vanligt bland aspergare, så då kan detta liksom gå under samma hatt.

Jag har surfat runt på autismforum.se, och jag blev "chockad", det står där att folk med autism eller Aspergers Syndrom, kan ha svårigheter med själva ätandet, att tugga och/eller svälja.

"Problem med mat och ätande kan bero på olika saker. Barnet kan ha svårigheter med själva ätandet, till exempel att tugga eller svälja"

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... ch_atande/

Att jag blev "chockad", är för att det känndes så konstigt. Problemen som jag har haft så länge, står EXAKT förklarade på autism-sidan.

Inger skrev:Hoppas du också kan få en sån mer avslappnad inställning till problemet, och då skulle jag gissat att det kommer lindras betydligt för dig. Undrar om inte KBT skulle kunna hjälpa den processen på traven? Eller kanske det räcker att bara prata om det här?

Jag har lyckats bli bättre på det här med ätandet nu, känns det som
Dock så varierar det ju väldigt.. ibland händer det att det inte går alls... men det känns som att ätandet flyter på/går lite snabbare nu.

Jag tror det beror på att jag har fått reda på orsaken till detta, jag har förstått att det finns andra som mig. Jag är inte ett ufo längre (som du beskriver det), det gör mig lungnare, och mildar även mina problem.


Jag tror det räcker med att prata om det här förresten.. men jag tror det kan vara bra att prata med nån sorts psykolog nån gång. Den dan jag har modet att göra det...