Vad är det jag gör så grundläggande fel undrar jag. Det är alltid ett klagande på nivån av energi (/prestation/ effort) jag lägger ner i saker jag gör.

Om jag arbetar enträget med något och fördjupar mig i det så får jag höra att "det här engagemanget är inte friskt" eller "du är alldeles för fokuserad på just det här" eller "kan du sluta att bara prata om / tänka på det där" blabla.. Men om jag medvetet lägger enbart lite av min energi (/engagemang..) på något så får jag höra saker som "kunde du inte jobba lite hårdare för det här -visa vad du vill uppnå [blabla]" eller "du borde ju göra si eller så istället".

Just nu har jag nått en gräns där jag känner att bara vill tillåtas vara mig själv; inte behöva simulera intresse för saker jag är ointresserad av och bara få lägga effort på det jag gillar att göra (och naturligt då är bra på på mitt sätt).
Jag orkar verkligen inte med fler synpunkter från andra när det gäller sådana här saker.

Igår hände något som jag kände mig väldigt förvirrad utav. Jag kom på mig själv med att försöka vara andra till lags så pass mycket att jag ibland bortser från min egen person.
Den killen jag träffar sade en sak som satte spår i mig. Han sade "jag föredrar att en tjej inte visar så mycket "kärlek" som du gör för då blir det mer ett spel emellan oss, vilket jag gillar mer än om saker och ting kan tas förgivet".
Paradoxalt nog har _samtliga_ andra män jag dejtat de senaste 7 (!) åren sagt direkta motsatsen, dvs att jag "har besvärande svårt att visa känslor" eller "är kall" osv.
Hur ska man förhålla sig till andra människor undrar jag. Vilken "balans" ska man ha för att de ska vara nöjda med en? Hur blir man accepterad på ett ok sätt?

Konkreta tips välkomnas.

Dumpa alla som gnäller och satsa på folk som uppskattar dig som du är..?

Eller tydligt markera gränser i alla fall. Särskilt det där första är sånt som andra definitivt inte har med att göra!

I det andra fallet handlar det ju om deras behov, det är inget du ska behöva göra om dig för att tillfredsställa, samtidigt som de å sin sida inte kan rå för de känslor och behov de råkar ha. Är du för sval alt för tillgänglig för deras smak, så borde de inte ha valt dig ö h t. Betyder inte att det är nåt fel på dig, bara att du är fel för personer som har behov som du inte matchar.

Medan du å din sida kanske borde fundera på vad som får dig att intressera dig för just den typ av män och umgänge du väljer. Låter inte som om de tillfredställer dina behov heller?

Jag håller med om det Inger skrivit.

För tillfället är jag så trött på icke-autistiska/icke-förstående människor
att jag skulle kunna skrika rätt ut.

Innan jag talade om autism var det ingen utomstående som sa till mig
vad jag borde göra eller inte göra. I mitt fall ha mycket energi och många aktiviteter på gång, vilket snarare är ett tecken på ADHD, tycker jag.

Bara för att de inte lever så har de ingen rätt att ha synpunkter på hur vi väljer att leva våra liv. Suck.

Isabell skrev:Jag håller med om det Inger skrivit.

Jag med.

missbutterfly skrev:Vad är det jag gör så grundläggande fel undrar jag. Det är alltid ett klagande på nivån av energi (/prestation/ effort) jag lägger ner i saker jag gör.

Om jag arbetar enträget med något och fördjupar mig i det så får jag höra att "det här engagemanget är inte friskt" eller "du är alldeles för fokuserad på just det här" eller "kan du sluta att bara prata om / tänka på det där" blabla.. Men om jag medvetet lägger enbart lite av min energi (/engagemang..) på något så får jag höra saker som "kunde ]du inte jobba lite hårdare för det här -visa vad du vill uppnå [blabla]" eller "du borde ju göra si eller så istället".

missbutterfly skrev:Den killen jag träffar sade en sak som satte spår i mig. Han sade "jag föredrar att en tjej inte visar så mycket "kärlek" som du gör för då blir det mer ett spel emellan oss, vilket jag gillar mer än om saker och ting kan tas förgivet".
Paradoxalt nog har _samtliga_ andra män jag dejtat de senaste 7 (!) åren sagt direkta motsatsen, dvs att jag "har besvärande svårt att visa känslor" eller "är kall" osv.
Hur ska man förhålla sig till andra människor undrar jag. Vilken "balans" ska man ha för att de ska vara nöjda med en? Hur blir man accepterad på ett ok sätt?

Konkreta tips välkomnas.

Det där känner jag igen ända sedan lågstadieåldern. Det kallas "dubbel bestraffning" och är en av de fem "härskarteknikerna".

http://sv.wikipedia.org/wiki/Härskarteknik

Ger man efter för detta så kommer "motståndaren" att flytta fram sina positioner, och ens lidande kommer att tillta. Står man stark i sig själv och lär sig att vara sig själv, så har man åtminstone kontrollen över sitt eget liv. Man slipper inte lidande, men det blir mindre meningslöst. På sikt, när man känner sig säkrare, känns det lite bättre. Man vinner också viss respekt i andras ögon, även om det hela tiden pågår ett osynligt maktspel som de flesta är omedvetna om.

missbutterfly skrev:Vad är det jag gör så grundläggande fel undrar jag. Det är alltid ett klagande på nivån av energi (/prestation/ effort) jag lägger ner i saker jag gör.


Hur ska man förhålla sig till andra människor undrar jag. Vilken "balans" ska man ha för att de ska vara nöjda med en? Hur blir man accepterad på ett ok sätt?

Konkreta tips välkomnas.

Känner igen det där. När jag med glädje lägger ner min själ och mitt hjärta i något, och på kort tid presterar mer än "gemene man" klarar av, så börjar folk gnälla om att jag lägger ner för mycket energi, att jag skall lugna ner mig, inte slita ut mig etc. Som om de har någon aning om vad som sliter ut mig..? Sen har de mage att gång på gång påstå att det är detta beteende som förmodligen skapar min ångest och stress, trots mina ihärdiga förklaringar om att det är raka motsatsen som gäller.

Jag brukar mest bli förbannad och be dem inte lägga sig i. Vad jag gör med mitt liv är min ensak, så länge jag inte skadar någon annan. Andra människor har ingen rätt att begära att min energinivå skall vara som deras. Det är väl det konkretaste tipset jag kan ge.