"Aspig förälskelse"?
70 inlägg
• Sida 1 av 3 • 1, 2, 3
"Aspig förälskelse"?
Är det annorlunda för en aspie att vara kär? Jag tänker att man kanske klamrar sig fast hårdare än medelsvensson vid de tillfällen som romantiken känns; att kärleken blir litet av ett specialintresse. Många aspisar tycker ju ofta att umgänge är lika intressant som att tugga på papper, därför kanske man klamrar sig fast vid romansen. "Äntligen ett papper med litet smak!"
Jag har ett personligt dilemma, det är därför jag tar upp ämnet men hur funkar det för er som har förhållanden? Var starten väldigt känslomässigt stark eller känslomässigt svag? Kan det ligga något i min teori att aspisar upplever detta ovanligt gärna och/eller ovanligt intensivt? Om så vore kanske detta är forumet att få idéer genom, om hur man håller känslorna på mattan - eller om hur man väcker dem. Somliga kan ha det dilemmat.
Jag har ett personligt dilemma, det är därför jag tar upp ämnet men hur funkar det för er som har förhållanden? Var starten väldigt känslomässigt stark eller känslomässigt svag? Kan det ligga något i min teori att aspisar upplever detta ovanligt gärna och/eller ovanligt intensivt? Om så vore kanske detta är forumet att få idéer genom, om hur man håller känslorna på mattan - eller om hur man väcker dem. Somliga kan ha det dilemmat.
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Jag kan bara säga att jag hade svårt att komma över mina två olyckliga kärlekar. Det tog några år av ihärdig tandagnisslan.
Den måste jag nästan använda nästa gång jag blir kär: "Åh, min kära, du är som ett papper med smak!"
jonsch skrev:"Äntligen ett papper med litet smak!"
Den måste jag nästan använda nästa gång jag blir kär: "Åh, min kära, du är som ett papper med smak!"
Senast redigerad av underjord 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Jag vet ju inte hur det är för vanliga människor. Första gången jag blev (olyckligt) kär var när jag var 15 år. Killen var förstås snygg, trevlig och populär och jag hade ingen chans. Men jag fortsatte att vara kär i honom ändå tills jag slutade skolan.
Så småningom blev jag kär i min kille och han i mig. Kärleken är inte så stark längre men jag har inte blivit kär i nån annan.
Kanske är det så att min kärlek inte är så intensiv och passionerad men däremot mycket trogen?
Så småningom blev jag kär i min kille och han i mig. Kärleken är inte så stark längre men jag har inte blivit kär i nån annan.
Kanske är det så att min kärlek inte är så intensiv och passionerad men däremot mycket trogen?
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Re: "Aspig förälskelse"?
jonsch skrev:Är det annorlunda för en aspie att vara kär? Jag tänker att man kanske klamrar sig fast hårdare än medelsvensson vid de tillfällen som romantiken känns; att kärleken blir litet av ett specialintresse. Många aspisar tycker ju ofta att umgänge är lika intressant som att tugga på papper, därför kanske man klamrar sig fast vid romansen. "Äntligen ett papper med litet smak!"
Morgonens garv - tack för den
Vet inte hur medelsvensson känner det. När jag blivit kär har jag gått in i det med hull och hår känslomässigt. Varit inställd på flytta ihop, barn, dö tillsammans och hela det. Kört stenhårt på killen ett tag men sedan släppt det. Varför vet jag inte - kanske för att jag superfokuserar och sedan inte orkar längre i samma tempo - och då faller det hela. Kanske kan man se det som en form av specialintresse. Har i alla fall aldrig gått ifrån en kille för att jag blivit kär i en annan och har inget problem med att älska exen samtidigt och lika mycket efteråt. Tycker jag kan se en skillnad till Svensson här: För "alla" andra verkar hur mycket man umgås stå i proportion till hur mycket man tycker om varandra. För mig känns det som om det är tvärtom, eller som om jag i alla fall kan älska och tycka om folk lika mycket utan att umgås alls.
Senast redigerad av Matilda 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
När jag var yngre var jag väl kär som folk är mest. Nu var det över 10 år sedan jag var kär i någon, och tror jag har förlorat den förmågan. Saknar den inte direkt heller, eftersom det bara leder till elände.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
kärlek för mej är att vilja vara nära någon, att inte rygga tillbaka när den försöker röra vid mej, utan snarare uppmuntra att denne rör vid mej. som en vag känsla av att vara övergiven när personen är borta.
oftast brukar jag trivas gott med att vara allena, men när det finns någon jag kan vara med utan att känna mej i sällskap med någon, då vet jag att det är bra.
kanske blev lite flummigt förklarat det här....
det var någon som skrev om trogenhet. det stämmer på mej. den jag fastnar för, som får mej att VILJA bli berörd, den kan jag göra vad som helst för. men jag går samtidigt inte in i det som ett "specialintresse" utan försöker lämna så mycket svängrum som möjligt för personen ifråga. ibland gör jag det omedvetet, då tycker min pv att jag är lite underlig ;-D fast han vet ju hur det ligger till, så han fnissar oftast åt det.
oftast brukar jag trivas gott med att vara allena, men när det finns någon jag kan vara med utan att känna mej i sällskap med någon, då vet jag att det är bra.
kanske blev lite flummigt förklarat det här....
det var någon som skrev om trogenhet. det stämmer på mej. den jag fastnar för, som får mej att VILJA bli berörd, den kan jag göra vad som helst för. men jag går samtidigt inte in i det som ett "specialintresse" utan försöker lämna så mycket svängrum som möjligt för personen ifråga. ibland gör jag det omedvetet, då tycker min pv att jag är lite underlig ;-D fast han vet ju hur det ligger till, så han fnissar oftast åt det.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
tahlia skrev:När jag var yngre var jag väl kär som folk är mest. Nu var det över 10 år sedan jag var kär i någon, och tror jag har förlorat den förmågan. Saknar den inte direkt heller, eftersom det bara leder till elände.
Kunde varit jag som skrivit det där...
Senast redigerad av Micke 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
manne skrev:kärlek är det inget fel på..!!
Men varför ha tjej när det finns datorer och andra saker att göra..
Datorns mus får man se på och röra när man vill, och datorn får man sätta på när man vill.
Senast redigerad av md2perpe 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
md2perpe skrev:manne skrev:kärlek är det inget fel på..!!
Men varför ha tjej när det finns datorer och andra saker att göra..
Datorns mus får man se på och röra när man vill, och datorn får man sätta på när man vill.
Bad Religion-I Love My Computer
http://www.youtube.com/watch?v=rBK3zME1aqk
Senast redigerad av manne 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Allvar, killar! Hur roliga ni än är (okej, Micke var ett sant undantag, jag önskar dig och thalia bättre) så var det förälskelse tråden handlade om, om jag får be!
Ingen orsak. Torra lustigheter bjuder jag så gärna på
Låt mig sammanfatta det konstruktiva av det vettiga så här långt:
För somliga aspisar är kärlek en av få saker som kan överbrygga beröringsobehag. Jag har inte sånt själv men diskutera det gärna ni som har det.
För somliga aspisar (inklusive mig) så är verkar kärlek vara ovanligt seriös direkt och verkar kunna hålla i sig (på ett positivt sätt?) även sedan man slutat träffas. Somliga har också seglivade obesvarade förälskelser. Mitt eget dilemma är att jag verkar vara på väg ut i det träsket igen och hoppas kunna hålla mig längs kanten den här gången. För andra trådengagerade får tråden gärna handla om andra negativa sidor av förälskelsen eller om positiva.
Funderar på att göra det till en omröstning men låter bli för ögonblicket.
Hur är era (aspiga?) förälskelser? Dödligt seriösa redan från start? Seglivade? Ojämna - känns bara ibland? Vad har jag glömt fråga?
Matilda skrev:jonsch skrev:Är det annorlunda för en aspie att vara kär? Jag tänker att man kanske klamrar sig fast hårdare än medelsvensson vid de tillfällen som romantiken känns; att kärleken blir litet av ett specialintresse. Många aspisar tycker ju ofta att umgänge är lika intressant som att tugga på papper, därför kanske man klamrar sig fast vid romansen. "Äntligen ett papper med litet smak!"
Morgonens garv - tack för den
Ingen orsak. Torra lustigheter bjuder jag så gärna på
Låt mig sammanfatta det konstruktiva av det vettiga så här långt:
För somliga aspisar är kärlek en av få saker som kan överbrygga beröringsobehag. Jag har inte sånt själv men diskutera det gärna ni som har det.
För somliga aspisar (inklusive mig) så är verkar kärlek vara ovanligt seriös direkt och verkar kunna hålla i sig (på ett positivt sätt?) även sedan man slutat träffas. Somliga har också seglivade obesvarade förälskelser. Mitt eget dilemma är att jag verkar vara på väg ut i det träsket igen och hoppas kunna hålla mig längs kanten den här gången. För andra trådengagerade får tråden gärna handla om andra negativa sidor av förälskelsen eller om positiva.
Funderar på att göra det till en omröstning men låter bli för ögonblicket.
Hur är era (aspiga?) förälskelser? Dödligt seriösa redan från start? Seglivade? Ojämna - känns bara ibland? Vad har jag glömt fråga?
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
jonsch skrev:För somliga aspisar (inklusive mig) så är verkar kärlek vara ovanligt seriös direkt och verkar kunna hålla i sig (på ett positivt sätt?) även sedan man slutat träffas. Somliga har också seglivade obesvarade förälskelser.
Jodu, det där känner jag tyvärr igen alldeles för väl.
jonsch skrev:Dödligt seriösa redan från start?
Ja, i princip utan undantag. Särskilt om man med "från början" menar "när jag upptäckte den".
jonsch skrev:Seglivade?
Ja, om du menar att de håller i sig oavsett hur mycket ovett och elände man än får för/av dem.
jonsch skrev:Ojämna - känns bara ibland?
Mnja, det tror jag är mer förhållanden... fast, det är klar, när det är besvarad kärlek så är det ju topp och när det inte är det så är det botten, så på det sättet är det ojämt.
jonsch skrev:Vad har jag glömt fråga?
Det är ju det där om var den där sockan som alltid kommer bort när man tvättar... var tar den vägen egentligen?
Lite mer seriöst kommer jag inte på nåt mer du borde ha frågat, i.a.f inte just nu.
Senast redigerad av nallen 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
nallen skrev:jonsch skrev:Dödligt seriösa redan från start?
Ja, i princip utan undantag. Särskilt om man med "från början" menar "när jag upptäckte den".
Dödligt seriös förälskelse redan från när den upptäckts, jo, det var så just jag menade. Matilda verkar (snarare?) mena sedan man blivit ihop. Jag kanske skulle hålla med, därom vet jag intet.
Med "dödligt seriös" menar jag nog mest något känslosamt, flummigt. Int vet jag om alla som känner sig dödligt seriösa tror på ett livslångt förhållande med föremålet för varje förälskelse redan innan man blivit ihop. För mig måste det inte heller ha hunnit bli starka känslor för att de skall kännas dödligt allvarliga. Jag tror att det helt enkelt handlar om hur man skulle bete sig mot en smygande leopard om en sådan skulle visa sig när man själv och föremålet lämnade vattenhålet.
Beskyddarkänslor kan jag få utan att vara kär. När kärleken är inblandad liknar det mera sådan medvetandeskärpning som ilska ger. Vi har ju en tråd om ilska. Vad just jag vill ha ut av den här tråden är om somliga av oss kan avvika på ett liknande sätt när det gäller förälskelse. Och vad man lämpligen gör åt olyckliga följder därav, i så fall.
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Jag hatar att vara kär.
Det är ett helvete.
Finns ingen hemskare känsla än att vara beroende av någon annan för att må bra.
Det är ett helvete.
Finns ingen hemskare känsla än att vara beroende av någon annan för att må bra.
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Är kapabel att släppa allt annat för att få vara med människan, vilket har lett till att jag vill hålla en viss distans i strävan att hålla känslorna i schack. Hade starka känsloband till ett par tjejer som tog avstånd utan förklaring för några år sen; försöker glömma men det gör så ont varje gång det kommer tillbaka.
Senast redigerad av Trolsk 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Det finns ett skäl till att frågor kring detta kom med i quizen (personlig erfarenhet). En fråga var t.ex. om man hade svårare än andra att bryta upp från en relation, vilket mycket riktigt visade sig vara relaterat till AS också. Jag känner igen mig i att ta allting på alltför mycket allvar ifrån början också. Iaf fram till 30-års åldern då jag "bytte strategi" och försökte hålla tillbaka just den aspekten.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
missbutterfly skrev:Jag hatar att vara kär.
Det är ett helvete.
Det beror väl ändå på om det är besvarat eller inte? eller, så är det i.a.f. för mig... aldrig riktigt besvarat alltså
missbutterfly skrev:Finns ingen hemskare känsla än att vara beroende av någon annan för att må bra.
Det är ett slags normaltillstånd för mig. 90% av mitt postpubertala liv har varit ett ensamt helvete, beroende av någon som inte fanns där.
Senast redigerad av nallen 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
missbutterfly skrev:Jag hatar att vara kär.
Det är ett helvete.
Finns ingen hemskare känsla än att vara beroende av någon annan för att må bra.
Då är vi tre så här långt.
Jonsch skrev:Allvar, killar! Hur roliga ni än är (okej, Micke var ett sant undantag, jag önskar dig och thalia bättre) så var det förälskelse tråden handlade om, om jag får be!
Tack, men jag förstår inte vad som skulle bli bättre?
Jag är tacksam att jag har genomskådat det här med förälskelse och skulle absolut inte vilja bli förälskad i någon igen.
Har levt i celibat i tio år just för att undvika detta.
Men det är möjligt att jag skulle klara ett förhållande nu utan att bli förälskad i personen förvisso. Men säker är jag ju inte och känner heller ingen direkt önskan om något förhållande i dagsläget. M a o så är det bra som det är.
Senast redigerad av Micke 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Underbar kommentar,md2perpe!
Jag föredrar tjejernas mus före datorns i alla fall.
Jag föredrar tjejernas mus före datorns i alla fall.
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
- tvilling99
- Inlägg: 8653
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
Micke skrev:missbutterfly skrev:Jag hatar att vara kär.
Det är ett helvete.
Finns ingen hemskare känsla än att vara beroende av någon annan för att må bra.
Då är vi tre så här långt.
Aha! thalia har i tidigare trådar verkat litet ambivalent om det där att låta bli eller ha svårt att bli kär. Jag trodde det gällde dig också, Micke. Som det egentliga läget är så får jag väl vara glad å dina vägnar, istället. Ändå undrar jag om det inte funnes något trick som skulle få kärlek att funka "lidelsefritt" för dig och missbutterfly också. Nå, ska inte lägga mig i.
Vi har minst två vinklingar av tråden nu, trevligt! Micke, missbutterfly och möjligen thalia har åstadkommit den ena. En annan verkar ligga i vinkel med mitt dilemma. Det verkar ju faktiskt höra hemma i "Allt om Asperger".
Trolsk skrev:
Är kapabel att släppa allt annat för att få vara med människan, vilket har lett till att jag vill hålla en viss distans i strävan att hålla känslorna i schack.
Den biten vet jag ett trick mot: Projekt. Om man är engagerad och har åtaganden mot folk eller ändamål som är viktiga för ens självsäkerhet och/eller stolthet och/eller känsla av att vara orättvist behandlad av livet så kan man tillåta sig hyfsat okontrollerad förälskelse utan att riskera att släppa allt annat. Kräver dock att man har starkt rättspatos, bristande självsäkerhet eller liknande. Funkar för mig
För oss olämpligt kära efterlyser jag nu bara trick för att hålla oss distraherade från känslorna, även när man umgås med föremålet för dem. Låt oss till att börja med säga att man ses sporadiskt men frekvent. Att inte se den andra alls funkar - tills man träffas igen. Detta att ses sporadiskt men frekvent, däremot, är nästan värre än att umgås ordentligt emellanåt. Nästan-umgänget retar fantasin hos mig. Hur ska man då exempelvis veta om det kanske har gått över?
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
kan tänka mig att de flesta aspergare tar kärleken på stort allvar, och att det inte finns lika mycket små korta förhållanden, strulande & dejtande som för andra... att man hellre satsar allt eller inget; det är ju lite aspigt att fungera på det viset (så funkar väl jag iaf.)
kärleken är för övrigt den tyngsta & farligaste drogen som finns, med de värsta abstinensbesvären av den sort som folk tar livet av sig för... så länge man klarar sig utan den så är man på säkra sidan
kärleken är för övrigt den tyngsta & farligaste drogen som finns, med de värsta abstinensbesvären av den sort som folk tar livet av sig för... så länge man klarar sig utan den så är man på säkra sidan
Senast redigerad av Johan_82 2011-05-04 10:41:03, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare