Jag undrar lite grann om ni ibland/ofta hållit långa malande monologer om era specialintressen?

Själv har jag i princip alltid gjort det, och det pågår för fullt fortfarande. Ett tag var jag t.ex väldigt inne på höger och vänstertrafik, och kunde prata timmvis om det utan att märka att den som jag pratade med egentligen inte var ett dugg intresserad.

Hur förhåller det sig hos er?

Händer mig hela tiden, och folk blir ofta trötta på det. Men dem vet hur jag är, så dem har mer eller mindre vant sig med det.

När jag var liten, så brukade jag få vredesutbrott om jag inte fick säga vad jag ville säga.

Nu för tiden, om den jag pratar med byter samtalsämne, så blir jag faktiskt frusterad. Jag råkar gilla att prata mycket om vissa ämnen.


Har en polare från skolan (han gick i samma special-klass som mig), han är ungefär som mig och vi har samma intressen, och vi kan prata huuur länge som helst.

Ibland kan vi stå utanför våra hus och vi snackar oavbrytet hela natten, tills vi märker att solen börjar gå upp igen.
Helt sjukt xD

Jag håller nog inte låda i timmar men visst händer det att man ibland går igång rejält om någon råkar "trycka på aspie-knappen" (som nassepuh en gång så fyndigt kallade det). Frågar de, eller slänger ur sig ett påstående som jag råkar veta är felaktigt, får de ju skylla sig själva, typ. Försöker lägga band på mig om de ser jätteuttråkade ut men en del är ju artiga och låtsas intresserade och då är det svårt att veta.

Hyper skrev:Händer mig hela tiden, och folk blir ofta trötta på det. Men dem vet hur jag är, så dem har mer eller mindre vant sig med det.

När jag var liten, så brukade jag få vredesutbrott om jag inte fick säga vad jag ville säga.

Nu för tiden, om den jag pratar med byter samtalsämne, så blir jag faktiskt frusterad. Jag råkar gilla att prata mycket om vissa ämnen.


Har en polare från skolan (han gick i samma special-klass som mig), han är ungefär som mig och vi har samma intressen, och vi kan prata huuur länge som helst.

Ibland kan vi stå utanför våra hus och vi snackar oavbrytet hela natten, tills vi märker att solen börjar gå upp igen.
Helt sjukt xD

Där känner jag också igen mig en hel del!

Nej, inte direkt. Känner jag personen mycket väl kan det hända att jag pratar lite onödigt mycket om nåt intresse, men annars är jag för det mesta tyst. Om nån säger nåt som jag vet är fel, så ger jag mig dock inte. Blir väldigt frustrerad om nån står fast vid nånting som jag till 100% vet är fel.

Jag kan fastna i det, men märker som regel när folk tröttnar, då får jag helt enkelt byta ämne.

Total igenkänning i allt.

Men med min relativt höga ålder i ryggen så har jag lärt mig ganska bra att handskas med fenomenet. Var dock troligen helt hopplös förut

Att det är bättre nu beror dock endast på ren och skär inlärning. Jag VILL fortfarande men blir inte längre lika frustrerad när jag inte får.

Jag kan mala på mycket om lite allt möjligt, tyvärr även om specialintressen. När jag upptäcker att folk blir trötta på att lyssna så blir jag kränkt, känner att de hatar mig och förmodligen vill döda mig och då kan jag prat-vägra ganska så länge, då är det tur om jag ens svarar på tilltal.

Jag försöker verkligen se till att inte vara jobbig, men så är jag det i alla fall. Då vill jag åka till Finland, bosätta mig i en bastu och aldrig mer se åt en annan människa. Det duger inte när man pratar - och det duger inte när man är inne i sin autistvärld och är svårkontaktbar, för då är man otrevlig. Så men far åt helvete då med alla!!!!!

När jag var nio år fick jag faktiskt en tillrättavisning, det efter att ha hållit en låång monolog om dinosaurier för en stackars oskyldig. Den tillrättavisningen höll faktiskt i sig, jag lärde mig ett och annat. Håller - förhoppningsvis - monolog sällan numer. Skulle nån be mig hålla käft, så är jag enbart tacksam.

När jag var yngre gjorde jag det, men sen insåg jag att ingen bryr sig ett skit om något förutom sig själva så nu pratar jag sällan om mig själv.

Det händer att närstående drabbas av en eller annan längre utläggning, bekantingar är jag lite mer försiktig med, pratar helst inte så mycket alls, eftersom det är så svårt med rätt tonläge och ögonkontakt och allt annat som behövs.

Har dock blivit avbruten många gånger, folk har gått iväg när jag pratat, eller också sagt emot mig. Helt vansinnigt, jag har ju rätt!

Min man har utvecklat ett stand-by-beteende, där jag får babbla på och han låter bli att lyssna, det funkar rätt bra för oss båda. Jag märker ju inte att han inte lyssnar eftersom jag inte tittar så noga på honom

IckyFlix skrev:Min man har utvecklat ett stand-by-beteende, där jag får babbla på och han låter bli att lyssna, det funkar rätt bra för oss båda. Jag märker ju inte att han inte lyssnar eftersom jag inte tittar så noga på honom

Får ursäkta men jag tyckte det var kul

Pewe skrev:

IckyFlix skrev:Min man har utvecklat ett stand-by-beteende, där jag får babbla på och han låter bli att lyssna, det funkar rätt bra för oss båda. Jag märker ju inte att han inte lyssnar eftersom jag inte tittar så noga på honom

Får ursäkta men jag tyckte det var kul

Haha, det ÄR rätt kul. Men så länge alla är nöjda så

Ja du milde, "startar" man mig kan jag hålla på i evigheter. Jag blir som en Duracellkanin. Dessutom HATAR jag att bli tillrättavisad, det gör så ont i mig att det kan sitta i flera decennier.
Och - JA, jag förstår att alla inte är intresserade av det jag gillar. Tvärtom. Jag har alltid tyckt att många av mina specialintressen är pinsamma. Nyligen träffade jag en kille (tyvärr kan jag inte flirta med honom, för jag tror han är gay) som också gillar "Phantom of the Opera".
Min hjärna: "10-9-8-7-6-5-4-3-2-1-Ignition...ground control to Kahlokatt..."
Jag; "Houston, SHUT UP when I'm talking!"

Jag tror att jag håller mig bättre nu än förr.

Men jag har märkt att jag inte vill hålla monologer om alla intressen. Om någon frågar så kan jag gå igång, men när jag var som värst på hundintresset, så malde jag ihjäl alla som pratade med mig. Det verkar som att vissa intressen inte ger mig samma impulser att prata med andra.

Funderar lite, jag tror att det ger mig något att formulera teorier, och att etologi/psykologi behöver funderas på och formuleras, det finns många och komplexa förklaringar till alla möjliga saker.

Medan om jag lär mig något som är mer statiskt, och som jag inte behöver formulera, så tappar jag intresset för att tala om det kanske. Men jag vet inte.

Det här med långa malande monologer är onekligen intressant. Man kan ju undra vad det är som gör aspergare så villiga att dela med sig av sina intressen på detta sätt. Kanske är det ett sätt att söka acceptans, eller så kanske det vara en variant av social förmåga. För vissa är det oerhört tröttsamt att lyssna på, men samtidigt är det ofta en fantastisk kunskapskälla inom respektive område. att snacka om det sm intresserar en är väl kanske inge konstigt, det gör nog de flesta människor, AS som NT. Men just den här förmågan att känna av "lagom", d.v.s. vad mottagarna är villiga att höra, det är väl mst där som det skiljer. Det är många saker som fascinerar mig med aspergare, inte bara specialintressen. Men det är klart roligt att se alla dessa udda områden som vissa fastnar för, allt från kundvagnar till trädgårdstomtar. Man kan undra vilka "triggers" som finns hos de personerna, d.v.s. det som gör att man fastnat för det aktuella ämnet. nu sa jag "triggers", kanske lite dumt att blana svenska och engelska på det sättet. "Utlösande faktorer" kanke är ett bättre uttryck. Men som sagt, vilka utlösande faktorer kan de handla om? Det är inte så lätt att svara på tycker jag. När det gäller mig, och mina inressen, så kan jag säga vissa saker som jag gillar extra mycket i de olika ämnena, men inte direkt vad som gjort att jag blivit så pass fascinerad. Men förståelsen för sina egna "triggers" kanske lättare skulle kunna hjälpa oss att förstå att andra inte går igång på samma saker, och därmed begränsa sitt utflöde en aning. (PS. Fan vad jobbigt det är med mitt tangentbord, jag missar bokstäver hela tiden, man måste trycka hårt på tangenterna för att det ska hända något, och det är inte riktigt min stil att skriva. Men men, jag kämpar på och hoppas att jag inte missar för många bokstäver, så detta blir läsbart.) Hmm, var var jag nu då? Jo, jag hade pratat om triggers, vilket jag även konstaterat kunde bytas ut mot "utlösande faktorer". (Varför använder jag då det förstnämda uttrycket då?). Sen kan man ju även hitta paralleller med förmågan att begränsa sig rent allmänt också. Många med AS har ju även andra diagnoser, som t.ex. ADHD, och det exemplet är ju ganska vanligt förekommande i olika missbruksammahang. De kanske är så att det är samma oförmåga att kontrollera sig på det ena sättet, som gör att det är svårt att göra det på andra sättet? Väldigt många kanske känner jag har hoppat in i min text här, vill ju inte tjata, men samtidigt så finns det väl egentligen inga svartvita rätt eller fel-facit att gå efter, så "kanske" känns ändå motiverat att skriva. Sen får vi inte glömma hur pass individuella vi är. Vissa kanske kanske pratar i långa malande monologer, medans andra ine gör det. Det är märkligt att i som grupp kan ha så starka gemensamma band, när vi iövrigt skiljer oss så oerhört mycket från varandra som individer. Ett fenomen som jag tycker är kul är när vissa vill "känna igen" asperger hos vissa kändisar, det har jag egentligen inga problem med, men ofta kommer påhittade personer som t.ex. Mr.Bean och Spock med som exempel. Och då tycker jag man är ute och cyklar lite grann, när påhittade pajasar, som är spelade roller ska liknas vid oss. Men det är klart, även där kan vi ju tycka olika. Men var kom det ifrån egentligen, hur kom jag in på det här sidospåret? Vad var det vi snackade om? Just det, långa malande monologer var det ja. Det tycker jag är intressant. Man kan ju undra vad det är som gör aspergare så villiga att dela med sig av sina intressen på detta sätt. Kanske är det ett sätt att söka acceptans, eller så kanske det vara en variant av social förmåga. För vissa är det oerhört tröttsamt att lyssna på, men samtidigt är det ofta en fantastisk kunskapskälla inom respektive område. att snacka om det sm intresserar en är väl kanske inge konstigt, det gör nog de flesta människor, AS som NT. Men just den här förmågan att känna av "lagom", d.v.s. vad mottagarna är villiga att höra, det är väl mst där som det skiljer. Det är många saker som fascinerar mig med aspergare, inte bara specialintressen. Men det är klart roligt att se alla dessa udda områden som vissa fastnar för, allt från kundvagnar till trädgårdstomtar. Man kan undra vilka "triggers" som finns hos de personerna, d.v.s. det som gör att man fastnat för det aktuella ämnet. nu sa jag "triggers", kanske lite dumt att blana svenska och engelska på det sättet. "Utlösande faktorer" kanke är ett bättre uttryck. Men som sagt, vilka utlösande faktorer kan de handla om? Det är inte så lätt att svara på tycker jag. När det gäller mig, och mina inressen, så kan jag säga vissa saker som jag gillar extra mycket i de olika ämnena, men inte direkt vad som gjort att jag blivit så pass fascinerad. Men förståelsen för sina egna "triggers" kanske lättare skulle kunna hjälpa oss att förstå att andra inte går igång på samma saker, och därmed begränsa sitt utflöde en aning. (PS. Fan vad jobbigt det är med mitt tangentbord, jag missar bokstäver hela tiden, man måste trycka hårt på tangenterna för att det ska hända något, och det är inte riktigt min stil att skriva. Men men, jag kämpar på och hoppas att jag inte missar för många bokstäver, så detta blir läsbart.) Hmm, var var jag nu då? Jo, jag hade pratat om triggers, vilket jag även konstaterat kunde bytas ut mot "utlösande faktorer". (Varför använder jag då det förstnämda uttrycket då?). Sen kan man ju även hitta paralleller med förmågan att begränsa sig rent allmänt också. Många med AS har ju även andra diagnoser, som t.ex. ADHD, och det exemplet är ju ganska vanligt förekommande i olika missbruksammahang. De kanske är så att det är samma oförmåga att kontrollera sig på det ena sättet, som gör att det är svårt att göra det på anra sättet? Väldigt många kanske känner jag har hoppat in i min text här, vill ju inte tjate, men samtidigt så fins det väl egentligen inga svartvita rätt eller fel-facit att gå efter, så "kanske" känns ändå motiverat att skriva. Sen får vi inte glömma hur pass individuella vi är. Vissa kanske kanske pratar i långa malande monologer, medans andra inte gör det. Det är märkligt att i som grupp kan ha så starka gemensamma band, när vi iövrigt skiljer oss så oerhört mycket från varandra som individer. Ett fenomen som jag tycker är kul är när vissa vill "känna igen" asperger hos vissa kändisar, det har jag egentligen inga problem med, men ofta kommer påhittade personer som t.ex. Mr.Bean och Spock med som exempel. Och då tycker jag man är ute och cyklar lite grann, när påhittade pajasar, som är spelade roller ska liknas vid oss. Men det är klart, även där kan vi ju tycka olika. Men var kom det ifrån egentligen, hur kom jag in på det här sidospåret? Vad var det vi snackade om? Just det, långa malande monologer var det ja. Fan va snurrigt att fösvinna iväg sådär, blir så lätt att man upprepar sig, och då blir ju monologerna ännu längre och mer malande. Oj då, nu svor jag också, inte bra. I och för sig är det väl inget fel på svordomar, men jag försöker att begränsa dess användning när jag skriver "offentligt". De ä en sak som jag lärt mig från pedagogiken i försvaret, och kan ge negativa effekter på budskapet ibland. Men det är svårt att hejda sig ibland. Hoppsan, där skenade jag iväg igen. Långa malande monologer var det ju. Det är något som jag tycker är väldigt intressant ...

Danne skrev:Något långt och malande

Det här fenomenet/ämnet blir nog aldrig uttömt. Det fyller sig själv hela tiden. Sedan är det en annan sak att man kanske med tiden blir bättre på att bespara andra från utbrott. Man kan ju nämligen mumla sina monologer helt för sig själv, så länge man nu är vital nog för det.

Inger skrev: Frågar de, eller slänger ur sig ett påstående som jag råkar veta är felaktigt, får de ju skylla sig själva, typ. Försöker lägga band på mig om de ser jätteuttråkade ut men en del är ju artiga och låtsas intresserade och då är det svårt att veta.

Mjo precis. Men vad är det med folk egentligen? Vill de leva med sina faktafel eller? Vill de inte veta hur saker och ting egentligen förhåller sig?

Jag tycker att NT:s är suspekta.

Nej. Jag hör inte till dem som gillar att lyssna på min egen röst. Tvärtom, jag är väldigt tystlåten - särskilt bland människor jag inte känner. Dessutom tror jag inte jag ens har nåt specialintresse.

Tack Danne!
Nu förstår jag varför det blir så tokigt. Hade ingen aning ...

Danne skrev:Men det är svårt att hejda sig ibland. Hoppsan, där skenade jag iväg igen. Långa malande monologer var det ju. Det är något som jag tycker är väldigt intressant ...

Hej Danne!

Hihi var det kanske meningen att det inte skulle vara uppehåll efter de "vanliga" 10-12 raderna? *Menar snällt*

Förmodar att Danne ville visa rent visuellt hur utmattande en "lång malande monolog" upplevs av "offret".

Mission accomplished.