Koboshi skrev:Tja det är ju det jag menar med att man prövar för att sanningen skall bli synlig. Om någons tro stångas mot världen och frågor som andra har visar det ju sig på vilken grund de står på. Att andra använder citat för att bevisa sin synpunkt är ju bara bra för då kan man pröva om deras synpunkt har stöd av bibeln eller inte eller om det bara är en tolkning som går att göra.

Albulena skrev:Skitkyrka som vill viga homosexuella. Alltså nu är jag inte kristen eller muslim, för jag skiter i allt sånt, men vem som helst fattar ju att homosexuella inte går ihop med det som kristnas bibel säger. Sen är det ju bibeln som dom ska följa om dom överhuvudtaget ska kalla sig kristna. Fast istället kokar dom ihop nåt skit som ska passa in med samhället och folket. Men det har ju inget med orginalet att göra.

Albulena skrev:Nä men samhällsutvecklingen har ju inget att göra med bibeln som skrevs som en instruktionsbok eller vad man ska kalla det. Den ändrar ju inte sig bara för att samhället blivit värre o värre.

Albulena skrev:Nä men samhällsutvecklingen har ju inget att göra med bibeln som skrevs som en instruktionsbok eller vad man ska kalla det. Den ändrar ju inte sig bara för att samhället blivit värre o värre.

Parvlon skrev:Instruktionsbok? Snarare som en saga.

Debbido skrev:

Parvlon skrev:Instruktionsbok? Snarare som en saga.

En instruktion från bibeln: "Detta är min bud att ni ska älska varandra, så er glädje blir fullkomlig!"

Borde kanske maila den till vår folkhälsominister?

Parvlon skrev:

Debbido skrev:

Parvlon skrev:Instruktionsbok? Snarare som en saga.

En instruktion från bibeln: "Detta är min bud att ni ska älska varandra, så er glädje blir fullkomlig!"

Borde kanske maila den till vår folkhälsominister?

Ja, varför inte. Fast jag tror inte det gör någon nytta, men det är allt tur att Jesus kom till jorden med kärleksbudskapet.Risken är att det skulle vara kärlekstomt annars.

Albulena skrev:Skitkyrka som vill viga homosexuella. Alltså nu är jag inte kristen eller muslim, för jag skiter i allt sånt, men vem som helst fattar ju att homosexuella inte går ihop med det som kristnas bibel säger. Sen är det ju bibeln som dom ska följa om dom överhuvudtaget ska kalla sig kristna. Fast istället kokar dom ihop nåt skit som ska passa in med samhället och folket. Men det har ju inget med orginalet att göra.

Liljencroowna skrev:Det kanske är dags för er låtsaskristna att göra er av med kristendomen? Inget illa menat.

Liljencroowna skrev:Jag håller helt och hållet Albulenas analys. Kyrkan har gått och blivit något helt annat: många tror ju inte ens på Gud längre. Vad är meningen med religionen om man ska ändra sig efter samhället hela tiden?

Det kanske är dags för er låtsaskristna att göra er av med kristendomen? Inget illa menat.

Parvlon skrev:Instruktionsbok? Snarare som en saga.

weasley skrev:3) Bibeln har reviderats ett antal gånger. Nya översättningar har gjorts. Någon gång på 300talet tror jag det var som en bunt vanliga människor avgjorde vad som var bibliskt material och vad som inte var det. Sedan dess har man dessutom upptäckt ett antal skrifter om Jesus som inte har inkorporerats i bibeln.

lasseivägen skrev:Grunden för bibeln och all religion var troligen att förmedla kunskap om vad som inte var bra för människor.

Tyvärr missas kanske en del av de varningar för medicinska faror med beteenden, tackvare att man kan hänvisa till religiös vidskepelse. Ock därför inte behöver analysera vad som ligger bakom varningarna.

lasseivägen skrev:Det kanske inte framgick i mitt inlägg att jag inte tror på någon gud, altså kan jag inte tro att bibeln är annat än ett antal berättelser för att hålla mäniskor på mattan.

Debbido skrev:Utvalda och förbannade, alla går de in i samma kärleks eld. Men det är människans sätt att förhålla sig till elden som avgör om den blir till pina eller salighet. Guds kärlek blir outhärdlig för den som lever i hat. För den som inte älskar blir det direkta mötet med Guds kärlek ett helvete. För den som älskar blir det himlen.

Debbido skrev:Det verkar som en del skribenter anser att de kristna som inte är dogmatiker har hamnat i diket? Ska de va kristendom så ska det va [d]undrande helvetespredikningar? Pekpinnar, Måsten.

Just helvetesläran är som gjord för att göra människor galna. En person som jag lärt mig upp uppskatta, Alias Frollo, tycks t ex inte ha mått så bra av denna lära.

aliasFrollo skrev: ...Sedan blev det ingenting och fortfarande alldeles svart, och sedan blev det väldigt ljust och jag såg bilvraket uppifrån.


Sedan vimsade jag omkring uppe i luften en stund, och sedan trillade jag ned i ett svart hål, och då blev jag så rädd att jag svimmade igen efter att ha fallit en stund i det svarta hålet. Sedan vaknade jag av att jag kände en obehaglig lukt, och efter några ögonblick kände jag igen vad det var för en lukt: Det var svavel!

Jag reste mig och såg vad jag mest av allt hade fruktat att se: Jag var omringad av helveteseldar! Medan jag ångestfyllt resignerade inför att jag nog helt enkelt skulle brinna i Helvetet i all evighet, avbröts jag plötsligt i dessa minst sagt dystra grubblerier av att det pågick något slags strid ovanför. En klassisk bevingad demon slogs mot något mera människoliknande väsen.

Jag lyckades få tag i demonens svans och jag och den andra själen lyckades få ned demonen i elden så att den gallskrek. Sedan drog den andra själen upp mig på balken där hon (jag tror i alla fall att det var en hon) balanserade, och vi sprang därifrån till ett ställe som kallades för "fristaten Limbo".

Min räddare presenterade sig som "Den Vilda Dansaren", och jag blev även presenterad för två själar som kallades Judas och Lancelot. Jag fick emelllertid inte veta om det var de mest kända av den som gått under dessa namn under sin levnad, för i Limbo var det förbjudet att fråga om vem någon annan varit och vad denne gjort för att hamna i Helvetet. Jag är inte ens säker på att de verkligen hette Judas och Lancelot, för de kallade av någon anledning mig för Frollo och det heter jag ju inte i verkligheten.

Folket i Limbo var "upprorsmakarens upprorsmakare", själar som hade rymt från Helvetet och med hjälp av demoner som gjort uppror mot Djävulen. Jag levde ett tag i Limbo och var oftast tillsammans med Judas och Lancelot. Limbo bestod mestadels av typiska grotthålor och grottgångar (en del fyllda av svavelos från egentliga Helvetet), men det fanns en stor grotta där det såg ut att växa växter och där man genom magiska illusioner fick intrycket att befinna sig under en vid blå himmel. Det fanns lampor som föreställde solen och månen, och Dansaren lyckades vid ett tillfälle övertala en grip att låta mig flyga och träffa de väsen som bar lamporna.

På ett annat ställe fanns det en grotta full med vatten där det fanns sjöjungfrur, och jag vänslades en del med dem och tänkte att Moggy kanske inte hade helt fel om Helvetet trots allt, för när jag var dömd till det kunde ju synd knappast räknas som synd.

I Limbo var det alltid krig mot egentliga Helvetet, och jag blev undervisad i olika stridskonster och blev vid flera tillfällen tvungen att delta i strider. Vi och djävlarna gjorde räder in i varandras länder, och de försökte kidnappa så många som möjligt av oss och vi försökte rädda folk ur lågorna.

Vid ett tillfälle lyckades de nästan dra ned både mig och Judas i den hemska svarta elden. Vi stod längst ut på ett stup, och tre-fyra ganska små smådjävlar flög nedanför stupet och drog i Judas, och jag höll i honom. Jag förstår egentligen inte varför jag inte i enlighet med sjöjungfrulogiken bara släppte honom och sprang iväg, men det var på något sätt otänkbart.

Vid ett senare tillfälle var jag med på ett större krigståg då Limbo erövrade Blåkulla, som tydligen var en mycket strategisk utpost relativt nära både Himlen och de levandes värld. I samband med det mötte jag Usama bin Ladin, som tydligen hade dött och snabbt uppnått grad som en av Limbos krigsherrar. Han gav mig vid ett tillfälle stryk för att jag slarvade med ett vaktpass jag hade.

Sedan lyckades jag under ledig tid flänga iväg till de levandes värld och upptäckte att jag inte var död utan bara låg i koma på sjukhuset. Jag gick tillbaka till Blåkulla och berättade om min upptäckt för Judas, Lancelot och Dansaren. Sedan gick vi till Dödsängelns residens och krävde att jag skulle få komma tillbaka till livet eftersom jag inte var död. När Dödsängeln hävdade att det inte gick och att det var de på sjukhuset som gjorde ett misstag när de försökte återuppliva mig, resignerade jag genast.

Men både Lancelot och Dansaren protesterade och utmanade Dödsängeln på duell. Till slut gick Dödsängeln med på att duellera mot Lancelot med svärd, men om Lancelot förlorade skulle antingen han eller jag tvingas återvända till det egentliga Helvetet. Efter en stunds skickligt fäktande från båda sidor slog Dödsängeln svärdet ur handen på Lancelot och tryckte ned det med spetsen nedåt i en sten. Vi försökte dra upp det alla fyra (Dansaren även medelst besvärjelser) medan Dödsängeln stod med armarna i kors och stod på.

Sedan sade Dödsängeln att endast någon som var ren från synd kunde dra svärdet ur stenen, och att om ingen gjorde det inom "en stund" skulle det gillas som att vi förlorade. Jag konstaterade att det var ett moment 22, och Dansaren smög iväg. Jag började prata om att jag måste finna mig i att ta straffet för mina synder och brinna i Helvetet. Då sade Judas att jag inte borde finna mig i denna orättvisa eftersom jag ju faktiskt levde och att jag måste bege mig till Himlen för att be om hjälp där.

"Jag kan inte, det är omöjligt!", sade jag.
"Du måste försöka! Du släppte inte mig där vid avgrunden, och jag tänker inte låta dig försitta din chans att bli förlåten av Gud, kom nu!", sade Judas och drog med mig. Fortsättning följer, men vid det här laget är det väl som berättelse ganska förutsägbart ungefär vad som hände med tanke på att jag lever och kan skriva på forumet...

aliasFrollo skrev:

Debbido skrev:Fast, jag är ju ledsen över att du plågas av dina helvetestankar ännu. Jag hoppas att du kan hitta andra, ljusare tankar om livet efter detta.

Just den här serien med upplevelser har faktiskt gjort mig mindre rädd för Helvetet än jag var tidigare. Jag kom ju vansinnigt lindrigt undan; jag fick vänner, möjligheter att försvara mig, och även att uppleva njutning... Jag hade det ju knappast sämre än i levande tillstånd! Det här går stick i stäv med vad jag tidigare varit så övertygad om att Helvetet är så absolut fruktansvärt hemskt.

Milyc skrev:Han minns i alla fall väldigt mycket detaljer från sina drömmar...

Ja, särskilt i förhållande till hur lite jag ofta minns av saker i det verkliga livet. Jag lever kanske för mycket i mina drömmar...

Debbido skrev:Kära Frollo: Egentligen handlar väl allt detta om det vi kallar Dödsångest? Detta är något som vi alla kan råka ut för. Då gäller det att möta sina inre demoner/rädslan.

Jag skulle nog kunna göra en långrandig analys i vad detta kan symbolisera om det är symboliskt och vad karaktärerna kommer av om de aldrig var verkliga. Jag upplevde och uppfattade ganska mycket, mer än vad som framgick när jag skrev.

Den Vilda Dansaren var en stolt hedning som var väl ansedd i Limbo, någon som aldrig tycktes ångra sig för något men som i sin roll som stridande på den goda sidan ändå framstod som god.

Både Lancelot och Dansaren var mycket stridbara när det var öppen strid mot demoner, medan Judas fram till episoden hos dödsängeln framstod som en ganska hjälplös person. Judas brukade ibland älta att han hade gjort hemska saker medan han levde, men berättade aldrig vad.

aliasFrollo skrev:Nåväl, fortsättningen...

Jag och Judas reste genom ett absurt ställe som kallades för Vildmarken Ovanlimbo. Judas var fantastisk, och jag frågade ofta hur han nu helt plötsligt klarade av en massa saker som han inte klarade av tidigare.

Vi blev vid ett tillfälle tvungna att slåss mot Djävulen, råkade ut för en del smärre missöden och träffade en del sagoliknande väsen innan vi kom fram till Pärleporten.

Väl där vågade vi nätt och jämt knacka på - Judas tänkte faktiskt gå tillbaka, men det lät jag honom inte göra. Sedan knackade vi på och porten öppnades...

aliasFrollo skrev:Antagligen är livet vad som i vardagligt tal brukar kallas ett helvete, i alla fall är det otroligt mycket lättare att beskriva sådana absurda ställen som Helvetet, fristaten Limbo, Blåkulla och vildmarken Ovanlimbo än vad det är att beskriva Himmelriket.

Redan den lysande storslagna fasaden av Pärleporten är sådan att språket inte räcker till för att ge en rättvisande skildring av hur den såg ut eller hur det kändes att stå intill den. Om jag visste att jag var välkommen hade det nog varit en odelat positiv känsla, men nu var Himlens ljus nästan lika fruktansvärt att skåda som Helvetets mörker, fast på ett annat sätt. Det enklaste hade väl varit att bara vända tillbaka till Limbo, men jag visste att jag då skulle skämmas för detta beslut i all evighet.

Om jag skulle försöka lämna utförliga och neutralt hållna beskrivningar av vad jag såg i Himlen och i Vildmarken Ovanlimbo, så skulle ni kanske få intrycket av att det var två ganska likartade platser, för allting svävade i ett slags drömlogik. Det fanns växter såväl som moln som mest var som bomullstussar, och vackra väsen, och byggnader och föremål. Man visste inte vad av allt det blå som var luft och eller vatten eller någonting annat. I Himlen var det mycket väl belyst och ibland kom man in i ljussken där man inte såg någonting annat än ljus.

I Ovanlimbo fanns det farliga svarta hål som man kunde ramla ned i, och en del av växterna var taggiga. De enstaka byggnader som fanns gav mest känslan av att vara mörka spökliga ruiner. Det var en skrämmande vildmark. I Himlen däremot var allting ljust och vackert, och det fanns ingenting farligt utom - för oss ovärdiga helvetesbor - risken att Gud Fader skulle förbanna oss rakt i ansiktet och skicka oss någonstans vi inte ville. Det var mycket lättare att ta sig fram i Himlen än i Ovanlimbo, för man drogs liksom på något vis åt det håll man skulle och krockade aldrig med någonting. Till skillnad från i Ovanlimbo, där jag och Judas vid åtminstone ett ställe hade fastnat i taggiga buskar och blivit tvungna att plocka taggar från varandra för att kunna fortsätta.

I alla fall, jag och Judas blev insläppta av någon ängel som givetvis var minst lika imponerande som sin omgivning, och knäföll för ängeln och stammade någonting om att vi måste träffa Gud och att vi behövde hjälp. Ängeln följde oss till Guds tron, som medräknat att Gud själv satt där givetvis var det mest imponerande i hela Himmelriket.

Hur jag nu skall skildra vad som hände sedan...

aliasFrollo skrev:Jag får väl medge att jag inte riktigt vet vad som hände, antingen det nu är för att jag inte minns eller för att jag inte förstod vad som hände då. Det kändes väldigt verkligt, men inte på ett sätt som riktigt går att översätta till denna verklighet. Det mest anmärkningsvärda är att jag faktiskt har för mig att Judas blev förlåten och fick stanna i Himlen, någonting som man enligt min teologi inte kan bli och få om man har hamnat i Helvetet, men Gud kan ju förvisso göra mirakel...