Nu har jag varit på mitt första möte med min nya coach på Af. Det var igår, men jag var för slutkörd och upprörd för att skriva om det efteråt. Jag mådde bra när jag gick dit och har mått bra i snart tre veckor, men han fick mig att gråta när jag var där och därför trodde han att jag är deprimerad. Jag är inte deprimerad, men när jag känner mig trängd blir det så. Irriterande!

Han sade att han varit utbränd för att förklara att han visste lite om hur jag har det, men jag tror nästan det har motsatt effekt. Han såg min ledsenhet och trodde att det berodde på depression, eftersom det är vad HAN har erfarenhet av och stoppade in mina beteenden i den diagnosen.

Jag är autistisk och kommer alltid att reagera starkt när det blir fel för mig, för mycket påfrestningar osv. Men han tyckte att jag hade mycket att jobba på, måste gå till terapeut osv. Men jag är inte så säker på att jag VILL ändra på mig! Jag har utvecklats mycket de senaste tio åren och jag har gått till psykolog redan, i flera år.

Håller jag mig bara ifrån mitt missbruk (kolhydrater) så mår jag ganska bra, så länge ingen är för djävlig mot mig eller livet krånglar till sig för mycket. Men han tyckte att jag inte kan skyddas mot att folk är elaka och att jag måste lära mig att tackla det.

Han påstod också att jag inte tittar folk i ögonen för att jag har låg självkänsla! Men herregud, det är väl pga min autism eller? Inte pga låg självkänsla. Känner jag någon kan jag ofta titta lite mer, om jag medvetet jobbar på det, men det är onaturligt för mig. Kan det inte bara få vara så!

Folk har kunnat acceptera mig sådan tidigare och jag tycker att det har fungerat bra ändå. Det är först de senaste åren som jag överhuvudtaget varit medveten om att jag tittar bort, men det är då ingen som har klagat!

Jag har lyckats få jobb på egen hand också, så det är inte alls nödvändigt att jag jobbar med ögonkontakten för att få ett jobb. Jag kan faktiskt "spela normal" en liten stund för att få ett jobb. Men sedan brukar det inte vara något problem att jag är mig själv, så länge jag inte får ett meltdown. Nu blir jag upprörd igen när jag skriver känner jag.

Är det så mycket begärt att folk ska vara hövliga mot varandra på en arbetsplats och att jag ska få ha mina uppgifter och accepteras med mina bra och dåliga sidor? Det är ju ett lönebidragsjobb de ska hjälpa mig att få, pga att jag har ett funktionshinder. Ska jag då behöva jobba på att bli mindre funktionshindrad om jag inte vill?

Naturligtvis inser jag att människor inte är robotar. Folk kommer alltid att vara lite griniga vissa dagar och det ska jag naturligtvis försöka lära mig att klara och förstå. Men att de ska vara rent jävliga och kanske till och med skälla på mig när jag inte förtjänar det, det kommer jag aldrig att acceptera.

Han pratade om en grinig chef som exempel, som hade mycket att göra och alltid skällde ut de anställda, men att det bara var för dem att lära sig att stå ut med det. Så ska det väl inte behöva vara?!?! En chef ska respektera de anställda tycker jag. Jag skulle aldrig kunna stanna på ett sådant ställe.

Man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder sade han också, han på Af. Jag försökte ju bara förklara hur jag fungerar!
Jag blev faktiskt arg, ledsen och besviken. Han hade väl några poänger i att man måste lära sig att skaka av sig vissa saker osv, men i det stora hela tycker jag att han pressade mig alldeles för hårt och förstod alldeles för lite om hur det är att vara som jag. Hoppas det blir bättre nästa gång, för annars vete katten om jag inte skiter i alltihop.

Jag tror inte jag tycker han ska ha med folk med vår diagnos att göra, förrän han har lärt sig lite om den och vad den innebär. Han sitter och yttrar sig om saker han inte är i position att uttala sig om. Minst sagt olämpligt i sådana här sammanhang. Kanske han och hans kontor behöver höra något om det från Organiserade Aspergare...

*kram*

svartamolnet skrev:Jag är autistisk och kommer alltid att reagera starkt när det blir fel för mig, för mycket påfrestningar osv. Men han tyckte att jag hade mycket att jobba på, måste gå till terapeut osv. Men jag är inte så säker på att jag VILL ändra på mig! Jag har utvecklats mycket de senaste tio åren och jag har gått till psykolog redan, i flera år.

Usch vad förbannad jag blir på sådant beteende. För somliga människor räcker det visst inte hur mycket man än utvecklas och jobbar med sina svårigheter. De hittar bara nya "brister" som måste "åtgärdas" hela tiden. Det hade ju varit skönt om man kunde få andas nån gång, och inte bara behöva "jobba på" en massa saker jämt och ständigt. Det är som om de vill utplåna den man är och inte låta en ha några "svaga" sidor kvar. Alla människor har ju svaga sidor. Vissa råkar bara ha oturen att deras svaga sidor märks extra mycket i det samhälle vi lever i nu.

Hjäääälp, vilken idiot!

Vad ska han där att göra i den rollen???

Skulle du våga ge honom det du skrivit här, ev lite redigerat o sen hur han reagerar på det?

Han behöver ju förstå vad ditt f-hinder innebär.

Det är inte hans sak att diskutera ditt behov av terapi eller annat som ligger utanför hans roll som jobb-coach.

Det har han inte kompetens till
Det bör du gära klart för honom.

Är nyfiken på vad dän här "coachen" bygger sitt kunnande på...men det verkar inte bättre än att hans kompetens kommer direkt från flingpaketet.

"man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder", res dig upp ur rullstolen, din late jävel!

Eller det är bara vi med osynliga funktionshinder som inte får gömma oss? Misstänker det..


Aspigt konkreta frågor funkar. "Vad vet du om aspergers syndrom?"

"om du inte vet nåt, hur fan ska du då kunna hjälpa mig, och råda mig?"

KrigarSjäl skrev:Är nyfiken på vad dän här "coachen" bygger sitt kunnande på...men det verkar inte bättre än att hans kompetens kommer direkt från flingpaketet.

Han bygger antagligen sitt "kunnande" på subjektivt känslomässigt tyckande och ingenting annat.

svartamolnet, du är värd så otroligt mycket mer än detta!

Jag blir bedrövad när jag läser om att du "mådde bra när du gick dit, men började gråta när du var där". Det låter ju knappast som att det där var nyttigt för dig!

Följande reagerar jag mest på:

svartamolnet skrev:Han påstod också att jag inte tittar folk i ögonen för att jag har låg självkänsla! Men herregud, det är väl pga min autism eller? Inte pga låg självkänsla. Känner jag någon kan jag ofta titta lite mer, om jag medvetet jobbar på det, men det är onaturligt för mig. Kan det inte bara få vara så!

Alltså, jag tittar inte heller folk i ögonen, men det handlar inte om dålig självkänsla för min del - det har absolut inget med självkänsla att göra! Jag klarar helt enkelt inte ögonkontakt, inte utan att anstränga mig för mycket i alla fall. (Med för mycket menar jag att det tar för mycket energi i anspråk.) Jag, och många AS-personer med mig, har lättare att koncentrera oss och lyssna på vad folk säger om jag ej har ögonkontakt.

Folk har kunnat acceptera mig sådan tidigare och jag tycker att det har fungerat bra ändå. Det är först de senaste åren som jag överhuvudtaget varit medveten om att jag tittar bort, men det är då ingen som har klagat!

Bra! Ta fasta på det - inte vad nån nisse på AF säger. Skit i vad de säger på AF, är dessvärre det bästa råd jag tror att jag kan ge.

Att coacha bort AS...!
Det är så efterblivet att det inte finns på kartan.
Snart räknas man väl som mentalfall för att man inte gillar fotboll...allvarligt talat, vad fan ska den här normalitetshetsen sluta i!?

Fatta detta alla coacher därute:
Aspergers syndrom är inte någon sjukdom.
Aspergers syndrom är inte något som skall "botas".
En aspergares personlighet vare sig kan eller skall tränas bort.
En aspergares problem försvinner inte genom att aspergaren får höra "kloka tips" från coacher.


Tror ni att ni kan få in det här i era nyliberala driftiga coachskallar eller är ni fullt upptagna med villabygge i Thailand på den deg ni snyter från Arbetsförmedlingen?

Håller med alla föregående. Ibland (kanske rätt ofta med åren) måste man helt enkelt acceptera att det är man själv som är den vuxna och den det tillkommer att sätta dagordningen för att det inte ska bli fel. Svårt och kan kräva både huvudbry och en finess som inte ligger för oss när den andra är en makthavare, men kanske ändå kan bli kraftbesparande i längden.

Och det är inte bara fråga om att du (man) inte vill göra sig till någon annan för att vara insiktslösa människor till lags - man kan inte heller kosta på sig det, för det tar reservkrafter som då snart kan vara slut för resten av ens liv!

Savanten Svante skrev:"man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder", res dig upp ur rullstolen, din late jävel!

BÄST!!!!!!!!!!!!!!!!

De anställda på svenska AF är inga intellektuella giganter det måste man ha klart för sig.Vad är det för sysslor en "arbetsförmedlare" gör som inte vilken normalbegåvad person som helst skulle kunna göra med grundskoleutbildning, vanligt sunt förnuft och en 2 veckors kurs???
Tydligen skall man ha en högskoleexamen av någon slag för att få jobb som arbetsförnedrare, vad som än utmärker dessa typer, inte är det intellektuell rörlighet och allmänt skarpsinne.De förmedlar inga arbeten utan är bidragsadmistratörer/kontrollanter och kläcker endast ur sig meningslösa och tröttsamma klichéer och dogmer, aldrig tips eller förslag om meningsfulla riktiga jobb.
Ju mindre man har med AF och dess idiotiska byråkrater att göra desto bättre! Lägg ner skiten!

Savanten Svante skrev:"man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder", res dig upp ur rullstolen, din late jävel!

Tack alla! Det känns bättre nu. Jag vill inte ända på den jag är. Jag pratade med min bror igår kväll också, det längsta samtal vi någonsin har haft i vuxen ålder. Han jobbar med nätverk och datorer och tittar inte heller folk i ögonen. Han har många AS-drag, brodern min. Största skillnaden mellan oss är väl att hans humör inte växlar så mycket eftersom han är kille och hormonerna inte svänger så mycket som hos oss tjejer.

Skönt att det finns andra sådana som jag. Annars hade jag säkert trott på att jag måste ändra på mig. Jag ska stå på mig! De ska hitta ett arbete som passar mig sådan som jag är, annars kan det kvitta. Jag är jag och behöver inte ändras på, åtminstone inte så mycket som han ville ha det till.

svartamolnet skrev:Jag ska stå på mig! De ska hitta ett arbete som passar mig sådan som jag är, annars kan det kvitta. Jag är jag och behöver inte ändras på

Exakt. Din coach är en dum fitta och jag tror nästan att det är skadligt om du träffar honom mer. Människor inom den där sektorn är utbytbara. Ska du ha en coach ska du nog ha en annan.

Inte för att din nuvarande på något sätt är en dålig människa, men för att han är inkompetent gällande att vägleda andra människor! Mia Törnblomgrejer funkar inte på alla, och ska man coacha ska man kunna skräddarsy coachingen efter olika personligheter, och kunna förstå sig på andra människor i viss mån.

Huva, det här skulle jag INTE läst inför att tvingas gå till AF då jag blir utförsäkrad. Det som Svarta molnet beskrivit är precis det jag befarar ska hända nämligen, att personen bestämmer sig antingen för att jag minsann är kompetent och bara simulerar (för att jag jobbat i många år och har akademisk utbildning) alternativt är en mupp (för att jag varit sjukskriven länge för utmattningssyndrom och har npf-diagnoser). Som om man inte kunde vara en sjuk och bokstavig och ändå kompetent person....

svartamolnet skrev:Man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder sade han också, han på Af.

Savanten Svante skrev:"man kan inte gömma sig bakom sitt funktionshinder", res dig upp ur rullstolen, din late jävel!

Jag tänkte göra exakt samma jämförelse. Han tror alltså (i typisk KBT-anda, vår nya statsreligion) att AS-drag egentligen bara är vanor som man kan ändra på lite hur som helst.

Och även om det skulle gå att ändra på så är det inte säkert att det är värt det. Man har inte hur mycket tid och energi som helst, och det finns alltid andra saker man behöver göra.

Och att dela ut diagnosen "deprimerad" bara för att någon gråter vid ett tillfälle... Det är dock helt i enlighet med den diagnosens slaskstatus, att typ allt härleds till depression och/eller ångest.

Man kan bara konstatera att folk som "arbetar med människor" oftare tycks missköta sina arbeten än andra, och att de tenderar att komma undan med det.

Har tänkt på ditt inlägg i trådstarten flera gånger, kanske för att jag nånstans kände igen mig, och att det väckte en massa tankar. En sak jag tänkt på var en grej du skrev:

svartamolnet skrev:[...]Han sade att han varit utbränd för att förklara att han visste lite om hur jag har det, men jag tror nästan det har motsatt effekt. Han såg min ledsenhet och trodde att det berodde på depression, eftersom det är vad HAN har erfarenhet av och stoppade in mina beteenden i den diagnosen.

Jag tror att han menade väl, men att det blev fel. Vad jag vill framhålla är att jag tycker att det är oprofessionellt att börja prata om sina egna problem när man pratar med en patient. Helt fel strategi att jobba på.

Blir glad över det där samtalet med din bror som du nämner, svartamolnet. Du gör helt rätt i att stå på dig!

Altus skrev:
Jag tänkte göra exakt samma jämförelse. Han tror alltså (i typisk KBT-anda, vår nya statsreligion) att AS-drag egentligen bara är vanor som man kan ändra på lite hur som helst.

Om det bara var det så undrar jag varför det skrivs spaltkilometrar böcker och artiklar om det, varför vissa lever på att föreläsa om det och varför det har en egen diagnoskod i manualer över psykiatriska tillstånd. Liksom.

Det är märkligt med AS, när det passar är man totalt muppifierad utifrån diagnosen, fast den kanske är totalt irrelevant i sammanhanget (man är förbannad eller valfri känsla utifrån nåt som vem som helst skulle vara förbannad - eller nåt annat- över, t ex), och när det passar så är den plötsligt ingenting, nåt som alla har lite till mans.

Och jag vet, det här jag säger är inget nytt, det har varit på tapeten gånger flera, men det upphör aldrig att fascinera mig. Varför är det så svårt att se det som en del av en person, en del som ibland tar mycket plats och ibland inte? Ibland ställer till, ibland inte och ibland är en stor tillgång?

På samma sätt som musikalitet, vänsterhänthet, hudfärg, längd, fotografiskt minne, dövhet eller nåt annat, som ibland är relevant att beakta i ett sammanhang och ibland inte alls.

Hej !


Jag känner igen delar av vad du berättar. För mig blev det tidigare så att genom för mycket press och oförståelse blev jag ledsen, lämnade rummet och sprang ut och grät. Typiskt tycker jag att en coach inte vet mera om din funktionsnedsättning ( har personen inte läst dina papper ?, för du har väl förmodlingen nån utredning som du lämnat så d vet vilken sorts arbete du bör ha ? ) tycker oxå att det väl är snarare en psykolog / psykiaters sak att uttala sig om du skulle vara si eller så ( som verkligen besitter kunskaper om psykiska funktionshinder )


Sedan 2008 fick jag dess bättre en coach som var insatt i min problematik, han blev min kontakt och jobbade vid sidan om mig för att se vad jag hade problem med ( behöver förmodligen en Handi , en hand-dator / ett hjälpmedel för mitt minne är lite dåligt )


Jag tycker du ska ta kontakt med din kontakt ( psykolog eller dylikt ) som får göra en utredning eller gärna kontakta din coach så att alla till slut vet dina för och nackdelar, ja det är som du skriver..alla kan vara griniga en dag och det är mänsligt idag att ha funktionhinder men ingen ska behöva utstå kommentarer som du inte kan rå för ( på grund av ett funktionshinder som autism som gör det svårt med ögonkontakt med folk du inte litar på eller känner väl ) . Jag känner själv att jag avviker med ögonkontakt med de personer jag inte känner till helt 100%, då flackar min blick.


Hoppas det löser sig, allt jag skriver behöver inte vara rätt , utan utgår ifrån vad jag själv varit med om..lycka till ändå !


Det viktiga är att din kontakt ( gärna via AF och psykolog-mässigt via en Habilitering t.ex ) hålls, så att ifall det är något så vet både AF och t.ex din psykolog vad som skett..att både noterar det, det har jag själv sagt till om


Stå på dig, men ta hjälp av dina kontakter via LSS som ska vara din andra hand och ditt stöd i jakten på ett arbete


Vänliga hälsningar
Christer

Tragisk snubbe. Dessvärre finns det folk lite överallt som inte hajar vad AS är. Jag har bara varit med diagnos ett par månader, men har redan träffat på massor av vårdpersonal som undrar om jag äter medicin "mot det".

På ett sätt har han väl rätt, coachen. Det är dumt att gömma sig bakom sitt funktionshinder. Den som gör det blir handikappad. Men det faktum att du har tagit dig till Arbetsförnedringen borde väl vara bevis för att du inte tänker gömma dig?

Det är tillräckligt jävligt att folk ska vara okunniga och otrevliga, men det är plågsamt när de dessutom är dumma i huvudet.

Jag har börjat inse att jag inte mår särskilt mycket sämre av att ge tillbaka, av att vara jobbig och vresig. Jag gråter varken mer eller mindre om jag har passat på att klämma till folk som är jobbiga. Snarare tvärtom.

Svartamolnet...

Jag har precis gått igenom samma sak. En förmedlare som beter sig på samma sätt som din coach. Jag är akademiker i grunden,har arbeten tidigare,arbeten som visat sig vara för röriga i miljön men att jag enligt chefer och arbetskamrater klarat samvaron bra och varit en bra arbetskamrat och skött arbetet bra till mycket bra. Nu är jag i stort sett helt körd i botten efter elände med af-förmedlare och fk-handläggare ( deltar nu i arbetslivsinriktad rehabilitering i samverkan mellan af och fk).

Dessa myndighetspersoner inledde med att jag skulle lära mig passa tider, klara av att vara på en arbetsplats samt lära mig att alla är olika! När jag kommenterade att detta var självklarheter för mig kom det fram att de inte läst på om mig innan.... bad vänligt att de skulle titta lite i utredningen och gärna ställa frågor till nästa gång. Vad hände? Gången efter när jag kom med förslag jag ville vi skulle diskutera-ingen diskussion bara "kör på, men säg i från om det känns fel". Vilket jag gjorde-körde på och sökte arbetspraktik,dock först på olä,mpligt ställe vilket jag meddelade. Håll i er-då säger både fk och af-andläggare att jag inte är samarbetsvillig!!! Trots att jag kom med nytt förslag till inriktninpå arbetsrehabiliteringsplats/praktik. Som tur var hittade jag en plats som passat ganska bra. Men-då är det inte aktuellt med riktigt arbete,ens på lönebidrag helt plötsligt!Jag ska ha daglig verksamhet och ansöka om det enligt habiliteringen!!! Detta trots att jag fått bra omdömen från arbetsplatsen så långt- jag är på och att jag inte har just några problem alls (okej minnet.... det vill inte vara med så jag minns inte alla rutiner som gäller-inte konstigt med tanke på att området är helt nytt för mig, jag bara varit där en månad på 25%,men det är bara att fråga då vilket jag faktiskt känt mig trygg att göra!). Men när jag säger ifrån angående LSS och att jag är besviken på FK och AF samt att personkemi inte fungerar mellan mig och psykologen har det också vänts emot mig nu.... jag mals sönder eftersom det saknas respekt för vad jag vill inom samtliga inblandade myndigheter och på habiliteringen där jag går för att få hjälp och stöd. I ärlighetens namn- habiliteringens personal har aldrig varit med om konstigare situation och de visste därför inte vad de skulle göra,hur de skulle kunna stötta mig. Min situation är absurd på många sätt -tänker inte ta den här för det är en annan tråd,en egen sådan.

Kan tillägga att det fanns en överenskommelse att jag går upp i arbetstid efter eget bevåg,det samma med att utöka arbetsuppgifter och att jag skulle meddela detta efterhand. Helt plötsligt ringer af-förmedlaren och börjar jaga på efter inte ens tre veckor på arbetsplatsen!!! jag hade visserligen börjat planera detta själv men de vet på af att jag stressas av att de sätter agendan utan att prata med mig- jag har nog med krav på mig själv så det är inte bra att de pushar. Resultatet blev att jag under förra veckan inte kunde koncentera mig alls på jobbet!!! I fredags meddelade jag att jag går upp i tid snarast till taket för mig.Chefen blev rejält orolig.... jag som var så glad i min praktik och stortrivdes.... nu vill jag bara få allt överstökat så jag kan gå vidare (något jag dock inte säger till chefen-de ställer upp massor på arbetsplatsen, är underbara helt rakt igenom så det är inte deras fel att jag känner som jag gör nu).Tack för det AF och FK!Jag vill slippa deras påhopp och respektlösa behandling.
kan de inte fatta att vi med dessa diagnoser är olika-vi är individer vi med, som kämpar på i olika omfattning och med våra olika tyngdpunkter i problematiken.De kan inte gå efter någon slags mall utan måste börja lyssna (men självklart ska man arbeta med det man har svårigheter med- det går inte att gömma sig bakom diagnos, men samtidigt måste det finnas acceptans att det tar tid att hitta strategier och vägar att komma framåt-speciellt om man är nydiagnosticerad och skör ,vilket gäller för mig) och fråga.

Respekt saknas,kunskap lika så när det gäller arbetsförmedlare och försäkringskassehandläggare. Med tanke på hur det nu ser ut med utförsäkringar ur sjukförsäkringen är det bråttom att öka denna!!!
Det jag har erfarenhet av nu är att metoderna som används nu är kontraproduktiva om kunskapen saknas.

Fantasy

En fråga bara. Hur gör man när man gömmer sig bakom sitt funktionshinder?

ett sätt är väl att man säger att man inte klarar av det pga av sit funktionshinder å en människa som är så kallat normal har svårt att förstå hur en sån lätt å vanliga ska kan va jobbig förpersonen i frågan

Det lustiga var att det var jag som snabbt ville komma igång med arbete eller praktik och han som tyckte att jag det verkar som jag måste jobba med en del först, till exempel ögonkontakten. Så jag förstår inte på vilket sätt jag gömde mig bakom mitt funktionshinder.

Jag försökte förklara varför jag reagerar som jag gör i olika situationer, men han tyckte kanske att jag skyllde ifrån mig. Det var nog det han menade med att gömma sig bakom sitt funktionshinder. Men han har inte fått diagnosen från neuropsyk ännu, bara försäkringskassans utredning som är något år gammal, innan jag fick diagnosen.

Jag kanske borde söka hel sjukersättning egentligen, jag vet inte. Det känns som ett så stort misslyckande om jag gör det bara. Varför skulle jag få den begåvning jag trots allt ändå har om jag inte kan använda den för att försörja mig? Det känns som jag kastar bort mitt liv då.

Men samtidigt vet jag att jag har många svagheter, som kanske gör mig omöjlig på en arbetsplats, jag vet inte...

Jag har väldigt dålig impulskontroll, så jag kan göra knäppa grejer ibland som jag sedan ångrar, för att jag handlar först och tänker sedan. Det tror jag man kan lösa med att vara tydlig med att tala om för mig från början att "det här är dina uppgifter och resten får du inte göra". För jag vill göra rätt och vara uppskattad.

Att aldrig vara ensam på arbetsplatsen tror jag också är en förutsättning. Jag ska ha någon att rådfråga om det blir problem, för mina lösningar kanske inte alltid blir så genomtänkta.

Jag har också en usel självkänsla, det hade han på Af rätt i, men ögonkontakten tycker jag inte har så mycket med det att göra. Det är snarare så att den låga självkänslan kan sätta funderingar i huvudet på mig som inte är så sunda för relationen till arbetskamraterna.

"Varför såg han så sur ut idag?" "Är han arg på mig för att jag gjort något fel?". Eller så försöker jag klura ut vad det finns för underförstådda budskap, till och med när det inte finns några där. Och naturligtvis tror jag alltid att det finns något underförstått som handlar om att jag gjort något fel eller att de inte gillar mig. Så tydlighet är jätteviktigt om det ska fungera.

Det var bra när jag jobbade med en annan som också verkade ha AS. Vi var ärliga mot varandra och kunde säga "Idag har jag en dålig dag och är sur, så bry dig inte om mig" eller "idag är det den tiden i månaden (PMS) så bry dig inte om ifall jag är grinig". Visst, vi hade också våra konflikter, men det var ändå den bästa arbetsplatsen hittills. Synd att de inte hade råd att ha mig kvar.