Startade just en tråd om social fobi som kanske kan vara relevant för vissa:
social-fobi ... tml#326611

Hyper skrev:

svarabhaktivokal skrev:Är dessutom väldigt omständig och jobbig om man skall ha med mig ut på restaurang eller café eftersom jag inte vet hur jag skall bete mig och det känns som om folk tittar.

Jo så känner jag mig också, jag är osäker på hur man ska bete sig, och jag ogillar att folk tittar på mig.

Hur blir du då? Liksom i beteende och så. Förutom att jag är hypernojig och kan vända i dörren, eller gå därifrån precis när jag satt mig, om det är "fel atmosfär" så blir jag osäker på hur jag skall bete mig mot personalen. Jag vet t.ex. inte hur många gånger man skall säga tack när personalen kommer fram med bestick och tallrikar och vatten och allt sånt där, så det brukar bli alldeles för många. Och då brukar jag känna mig som en skiva som hackar, så jag försöker variera mitt tackande med typ "åh, tackar tackar!/tack så mycket!/tack ska du ha!" men det låter nog rätt skumt. Sen får jag ändå för mig att jag har varit otrevlig och betett mig konstigt, så då ger jag jättemycket dricks för att liksom kompensera för det..

svarabhaktivokal skrev:Hur blir du då? Liksom i beteende och så. Förutom att jag är hypernojig och kan vända i dörren, eller gå därifrån precis när jag satt mig, om det är "fel atmosfär" så blir jag osäker på hur jag skall bete mig mot personalen. Jag vet t.ex. inte hur många gånger man skall säga tack när personalen kommer fram med bestick och tallrikar och vatten och allt sånt där, så det brukar bli alldeles för många. Och då brukar jag känna mig som en skiva som hackar, så jag försöker variera mitt tackande med typ "åh, tackar tackar!/tack så mycket!/tack ska du ha!" men det låter nog rätt skumt. Sen får jag ändå för mig att jag har varit otrevlig och betett mig konstigt, så då ger jag jättemycket dricks för att liksom kompensera för det..

Jag säger tack hela tiden. Dessutom brukar jag "buga" där jag sitter.

Alien skrev:Jag har en noja att bussföraren ska glömma att öppna dörren när jag ska gå av, så jag måste skrika "öppna dörren, jag ska av!" Så pinsamt, alla kommer att höra och titta på mig.

Inte hänt mig, men svetten lackar bara jag tänker på att jag skulle behöva skrika till busschaffören med folk på bussen.

linek skrev:För att man känner sig uttittad, om du frågar en olycksbroder så länge. Skall jag nu tvinga hela bussen med allt folk att stanna? Skuldkänslan växer fort till himlens höjder när man låter den. Alldeles extra märkligt med tanke på att jag kör regionbuss för mitt levebröd och borde känna hemortsrätt.

Jag åker nästan aldrig buss, så jag har ingen erfarenhet därifrån, och dem gånger jag åkt buss, så behöver man inte plinga.

Har dock åkt buss nån enstaka gång där man behövde plinga minns jag, men det var inget pinsamt, eftersom man liksom sitter där bak och håller handen obemärkt på knappen utan att någon riktigt märker att det var jag som plingade där.
Och så hade jag en kompis med också.. så det förbättrar väl hela situationen.

linek skrev:Eller att stiga in i ett proppat men tyst väntrum och förklara sitt ärende i kassan. Väggarnas öron slickar förtjust i sig minsta tvekan.

Detta känner jag igen, ush.

svarabhaktivokal skrev:

Hyper skrev:

svarabhaktivokal skrev:Är dessutom väldigt omständig och jobbig om man skall ha med mig ut på restaurang eller café eftersom jag inte vet hur jag skall bete mig och det känns som om folk tittar.

Jo så känner jag mig också, jag är osäker på hur man ska bete sig, och jag ogillar att folk tittar på mig.

Hur blir du då? Liksom i beteende och så.

Inte så ofta jag går på resturang, och dem gånger jag gör, så brukar kompisarna sköta snacket med dem som serverar och så.

Men från min erfarenhet, så kallsvettas jag om jag ska behöva gå in på en resturang som är fullproppad av folk. Jag föredrar att gå in i en liten resturang med helst inget folk alls för tillfället. Har hänt nån gång, och det är riktigt najs.

När jag väl sitter och äter på resturangen, så kommer jag ibland på att jag glömt att ta servetter/glas. Jag måste resa mig upp och gå dit och ta dem. Det tycker jag är riktigt obehagligt, för då väcker jag uppmärksamhet i resturangen, och jag börjar genast fixera mig på hur jag bör bete mig, och åt vilket håll jag bör titta åt, etc.
Och min gång-stil kan bli konstig då också.

Jag väljer alltid den plats på resturangen så att jag sitter med ansiktet in mot väggen (ryggen mot att folk), det känns betydligt tryggare.
Händer ibland att dem platserna är upptagna, och då tappar jag lusten helt och hållet för att äta på den resturangen.

Hyper skrev:Jag väljer alltid den plats på resturangen så att jag sitter med ansiktet in mot väggen (ryggen mot att folk), det känns betydligt tryggare.
Händer ibland att dem platserna är upptagna, och då tappar jag lusten helt och hållet för att äta på den resturangen.

Jag hatar att ha ryggen mot folk. Jag vill inte ha folk bakom mig när jag går eller när jag sitter någonstans.

carl skrev:Jag hatar att ha ryggen mot folk. Jag vill inte ha folk bakom mig när jag går eller när jag sitter någonstans.

Och jag hatar att ha folk framför ansiktet på mig, så dem kan titta på mig.

Oj, vad jag känner igen mig i din problematik. Jag kan ha dödsångest för att jag är så rädd för att gå utanför lägenheten.

Jag är socialt hyfsat bra men skulle jag träffa på någon i affären när jag handlar exempelvis skulle jag helt tappa tråden och få panik. Jag är lika glad varje gång jag vart i affären och jag klarat mig därifrån levande.

12312qw skrev: Jag är socialt hyfsat bra men skulle jag träffa på någon i affären när jag handlar exempelvis skulle jag helt tappa tråden och få panik. Jag är lika glad varje gång jag vart i affären och jag klarat mig därifrån levande.

Haha, "klarat sig levande".
Ja, så känner jag också rätt ofta. Men skrattar man åt sig själv med tanke på hur löjligt det egentligen är, så kanske man kan hantera situationen bättre.

Men men.. lättare sagt än gjort, som vanligt.

Ett annat exempel från mig var här om veckan, när jag skulle gå ut, så var det tre tjejer som stod och snackade på sina cycklar på den vägen jag skulle gå på.
Jag vågade inte gå förbi dem, så jag tog värsta omvägen.. och när jag skulle sen tillbaka samma väg, så höll jag utkik efter dem och kollade om dem var kvar där.

Det var dem inte, så jag kunde lungt gå hem.. så jag klarade mig levande den gången också

Hyper skrev:

Linus_på_linjen skrev:En gång i tiden hade jag problem med att åka buss, jag kunde nämligen inte plinga när jag skulle gå av. Så om ingen annan skulle av där jag skulle fick jag åka vidare tills någon annan skulle gå av och gå tillbaka. Tur att det oftast var tätt mellan hållplatserna där jag skulle av.

Hur kommer det sig att du inte kunde plinga?

Det som några andra redan skrivit stämde rätt så bra på mig också. Jag kände mig uttittad och att jag besvärade dem genom att tvinga bussen att stanna i onödan. Tänk om det var halt på hållplatsen och bussen inte kom iväg sedan?

Jag tror inte jag har problemet kvar men kan gå av någon hållplats tidigare om någon annan gör det bara för att det kan vara skönt med en liten promenad ibland.

Känner igen mig till 100%

Jag lider bland "allmänt folk". Och jag ska ta mig ifrån Stockholm någon gång när jag får ett kraftigt energiryck. Synd bara att de är så ytterligt sällsynta.