Hittade en länk till denna sida då jag som hastigast var in en sväng på WP och tänkte att det kunde vara intressant för andra. Har bara börjat läsa listan själv än sålänge.

(Sökte på AS kvinnor men orkade bara bläddra igenom 7 sidor och hittade inget om detta sen tidigare).

http://help4aspergers.com/pb/wp_a58d4f6a/wp_a58d4f6a.html

Npf-propaganda obv.

List of Asperger Traits

Men with undiagnosed AS often feel as if their partner is being ungrateful or “bitchy” when she complains he is uncaring or never listens to her

Skulle man "känna" olika, beroendes på om man har blivit utredd eller inte? Isåfall är det rena hokuspokusen.

Parvlon skrev:Npf-propaganda obv.

List of Asperger Traits

Men with undiagnosed AS often feel as if their partner is being ungrateful or “bitchy” when she complains he is uncaring or never listens to her

Skulle man "känna" olika, beroendes på om man har blivit utredd eller inte? Isåfall är det rena hokuspokusen.

De menar nog att innan diagnos så har folk ofta inte så mycket insikter. Efter diagnos är det mer sannolikt att man börjar inse hur man fungerar.

Förstås så måste man inte få diagnos för detta, men det är säkert vanligast att aspergare får mer självinsikter/självkännedom efter diagnos. Och när man känner sig själv mer, så reagerar man nog annorlunda i många situationer.

Ungefär som politiker resonerar då. Folk kan (och vill) inte tänka själva, bäst att göra det så enkelt som möjligt.. Fast det kan ju oxå syftas på att känna kärringen som är "bitchig", inte sig själv, så man kan ju undra varför de har en relation i första taget, om han inte lyssnar. Att det skulle vara så många som har fel relationer att det är värt att nämna som någon generell regel för just AS?

Jag har svårt att tro att man håller käfften mer ofta, efter en diagnos oxå.
Det verkar som att vissa diagnosticerade är mer självupptagna imo. Mycket navelskådning och psykbesök.

Jag fick nog mest insikter innan min diagnos. Och det ledde till att jag sade färre saker rakt ut (höll käften).

Men, jag utvecklade något slags social fobi i stället. Blev väldigt rädd för att göra alla de fel som jag insåg att jag hade gjort. Men visste inte vad jag skulle göra i stället.

Jag var tydligen rätt tystlåten och tillbakadragen i vissa situationer även innan, men inte på det uttalat fobiska sättet tror jag.

Jag fick också vissa insikter om att saker och ting inte fungerade så som jag kunde tro, att andra inte fungerade som jag kunde tro o.s.v.

Men visst, det är fel att säga "efter diagnos", men så mycket enklare att skriva än att förklara "efter insikter som bla bla bla bla bla bla".

P.S. Ibland tycker jag att jag var mer lyckligt ovetande förr, och att det nu är väldigt påfrestande att ofta veta att ditten och datten är fel (eller veta att jag nog kommer att göra något som blir fel), men inte veta vad som är rätt riktigt. Eller undra om något är fel eller ej, men inte veta, och därför ta det säkra före det osäkra. Jävla jobbigt. Snacka om energitjuv...

Bror Duktig skrev:Jag fick nog mest insikter innan min diagnos. Och det ledde till att jag sade färre saker rakt ut (höll käften).

Men, jag utvecklade något slags social fobi i stället. Blev väldigt rädd för att göra alla de fel som jag insåg att jag hade gjort. Men visste inte vad jag skulle göra i stället.

Jag var tydligen rätt tystlåten och tillbakadragen i vissa situationer även innan, men inte på det uttalat fobiska sättet tror jag.

Jag fick också vissa insikter om att saker och ting inte fungerade så som jag kunde tro, att andra inte fungerade som jag kunde tro o.s.v.

Men visst, det är fel att säga "efter diagnos", men så mycket enklare att skriva än att förklara "efter insikter som bla bla bla bla bla bla".

Jo, och det gäller förmodligen för de flesta människor.

Bror Duktig skrev:P.S. Ibland tycker jag att jag var mer lyckligt ovetande förr, och att det nu är väldigt påfrestande att ofta veta att ditten och datten är fel (eller veta att jag nog kommer att göra något som blir fel), men inte veta vad som är rätt riktigt. Eller undra om något är fel eller ej, men inte veta, och därför ta det säkra före det osäkra. Jävla jobbigt. Snacka om energitjuv...

De har satt griller i huvudet på dig kanske. Sedan så brukar människor utvecklas, oavsett om de vill det eller inte. Jag tror det är ganska vanligt att tycka att man själv inte tänkte så mycket förr. Speciellt om man blir nertryckt av t.ex FK osv.

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:P.S. Ibland tycker jag att jag var mer lyckligt ovetande förr, och att det nu är väldigt påfrestande att ofta veta att ditten och datten är fel (eller veta att jag nog kommer att göra något som blir fel), men inte veta vad som är rätt riktigt. Eller undra om något är fel eller ej, men inte veta, och därför ta det säkra före det osäkra. Jävla jobbigt. Snacka om energitjuv...

De har satt griller i huvudet på dig helt enkelt.

Vilka är "de"? =)

Fast, det är egentligen jag själv som har analyserat och räknat ut en massa saker. Jag har satt griller i mig själv.

Kunskaper om AS eller ens om mig själv som individ, har jag aldrig fått av vården eller liknande. Dem har jag mest tjafsat med för att de har fel. De som utredde sade ingenting mer än jag hade asperger och visade på några svagheter och styrkor på ett teoretiskt WAIS-plan.

Parvlon skrev:Sedan så brukar människor utvecklas, oavsett om de vill det eller inte. Jag tror det är ganska vanligt att tycka att man själv inte tänkte så mycket förr.

Alltså, jag har utvecklats mest genom mig själv och egna studier och analyser. Att ha en till sinnet ovanlig hund som jag helhjärtat ägnade mig åt att förstå mig på, hjälpte mig mycket.

Vården och förståsigpåare har inte mycket att komma med.

Det är helt klart att jag gjorde många konstiga saker förr, utan att tänka på att det var udda.

Själv tycker jag att udda är bra. Vill man passa in och springa i någon annans ekorrhjul så, men det är inte vad jag strävar efter.

Vilka är "de"? =)

DSM gudarna, systemet eller något annat. Verkade på texten som jag citerade, att du har blivit mer eftertänksam bara.

Vården och förståsigpåare har inte mycket att komma med.

Låter vettigt. Man ska nog inte hoppas på för mycket när det gäller hjärnskrynklare.

Parvlon skrev:Själv tycker jag att udda är bra. Vill man passa in och springa i någon annans ekorrhjul så, men det är inte vad jag strävar efter

Jag tycker också att udda är bra i stort sett.

Men man kan ju göra mer eller mindre knepiga misstag som man inte hade velat göra om man hade förstått. Det kan leda till att man beter sig synnerligen okänsligt, eller "drar undan mattan för sig själv".

Och jag är inte en person som vill vara helt utan social samvaro. Det skulle vara trevligt med lite vänner. Men det fungerar inte då "alla andra" inte är tillräckligt udda

BD du får gärna komma på besök hemma hos mej! Där får man vara precis så udda man vill så länge det inte skadar mej eller inredningen.

Vi kan gå igenom mitt garnförråd men vill du prata bilar får jag nog ringa dit bror min. Sen kan ni gagga hela kvällen. Och natten.

weasley skrev:BD du får gärna komma på besök hemma hos mej! Där får man vara precis så udda man vill så länge det inte skadar mej eller inredningen.

Vi kan gå igenom mitt garnförråd men vill du prata bilar får jag nog ringa dit bror min. Sen kan ni gagga hela kvällen. Och natten.

=D Men du bor lite långt bort.

Jag gillar att sitta och handarbeta tillsammans med någon annan, och prata (ej kallprat, utan viktiga saker och/eller ordbajs/humor).

Det är ju egentligen inte så långt från vad NT sägs gilla eller? Bara det att det aldrig fungerar med NT, och det känns inte bra, och blir inte kul och är för tröttande.

Det känns som att jag både vill vara ifred och ensam, OCH vill ha umgänge. Svårt att lösa.

Har läst lite av vad ni har skrivit, Bror Duktig och Parvlon. Jag känner igen mig (om jag nu inte har missuppfattat) i BD's beskrivning över att saker och ting blev något knepigare efter diagnosen.

Innan diagnosen funderade jag visserligen hela tiden på vad som gjorde att jag aldrig passade in någonstans och vad det var som var udda med mig. Sedan jag fick diagnosen insåg jag plötsligt att jag inte var så duktig på att läsa människor som jag hade inbillat mig. Det blev även väldigt uppenbart hur mycket jag missuppfattar andra. Det var ett bryskt uppvaknande när väl den första känslan av lättnad över diagnosen hade lagt sig...

Jag vill dock inte ha det ogjort, för nu har jag en helt annan möjlighet att jobba med att hitta mig själv och min plats i världen.

Men with undiagnosed AS often feel as if their partner is being ungrateful or “bitchy” when she complains he is uncaring or never listens to her

De tar alltså för givet att alla med AS har partner?!

Heliora skrev:

Men with undiagnosed AS often feel as if their partner is being ungrateful or “bitchy” when she complains he is uncaring or never listens to her

De tar alltså för givet att alla med AS har partner?!

Och att det är heteropar dessutom!

Jag fick mest insikter före min diagnos. Dels för att jag hade en period med analyserande av mig själv och mitt liv (ihop med utbildning i hundpsykologi och etologi, vilket häjlpte mig mycket). Men också dels för att jag fick reda på att jag kanske har AS, två år före jag blev utredd.

När jag analyserade mig själv (de intensiva åren) så hade jag ingen aning om vad AS var eller att det existerade något som kallas så. Utan det var på ett läkarbesök några år senare, då jag bytte psykiatriker som den nya läkaren tyckte att jag borde utredas för AS. Medan jag stod i kö, så läste jag mycket om detta, samt gick med på mailinglistor för aspergare.

Kunskap om AS knöt ihop en del. Kanske jag hade gjort förr eller senare ändå, men det gick fortare när jag visste vad jag skulle leta efter och vilka detaljer som kunde förena egenskaper.

Innan kunskap om AS så hade jag lite svårare att lita på att jag inte bara var "dum och lat, blyg och ouppfostrad".

Jag känner igen mig på nästan samtliga punkter och mig gav de diagnosen atypisk autism. Där ser man...

Heliora skrev:

Men with undiagnosed AS often feel as if their partner is being ungrateful or “bitchy” when she complains he is uncaring or never listens to her

De tar alltså för givet att alla med AS har partner?!

Mm, det var då ett sätt av dem.

annorlunda skrev:Hittade en länk till denna sida då jag som hastigast var in en sväng på WP och tänkte att det kunde vara intressant för andra. Har bara börjat läsa listan själv än sålänge.

(Sökte på AS kvinnor men orkade bara bläddra igenom 7 sidor och hittade inget om detta sen tidigare).

http://help4aspergers.com/pb/wp_a58d4f6a/wp_a58d4f6a.html

Tack för denna information!

Några av punkterna stämmer in på två stycken som jag känner, men det är ju olika mellan individer.