Ja. Det är vad jag menar, men någonstans binds vi samman. Om vi utgår från att allas diagnoser är korrekt ställda. Det är inte upp till mig att spekulera och veva runt med sådant, då jag finner det olämpligt och onödigt.

Även popularitet kan driva en människa till total misär - med eller utan AS.

Verkar lite onödigt att ha ljus på när man kör under dagsljus.

Där har jag också varit. Kunde springa förbi några jag brukade sitta med, när de inte sa till mig att komma, och springa uppför trappan och ställa mig på högsta våningen när ingen var där, enbart för att vänta ut tiden. Men för det mesta befann jag mig i rummet med gitarrer och ett piano. Många gånger glömde jag bort både tid och rum.

Inger skrev:Jag tycker den bästa strategin är att acceptera sig själv som man är. När man gör det och slappnar av tillräckligt så händer det att vissa AS-drag med tiden minskar eller slipas av i kanterna utan att man ens märker det eller behöver anstränga sig. De som inte minskar är antagligen såna som är mer permanent del av ens personlighet och som man själv och omgivningen får lära sig leva med. Såvida det inte är någon sekundär tilläggsproblematik som depression, fobier, ångest, tvång som kan gå att komma tillrätta med genom mediciner eller terapi, men det är då inte grundläggande AS-drag. Dessa tror jag det är bäst att bara acceptera.

Väl talat Inger, jag håller också med.
Med tillägget att jag tror att även vissa av de andra sakerna du nämnde går att delvis träna bort utan mediciner i många fall.

Men sådan är min strategi iallafall, att anpassa mig och min omgivning för ett bättre samarbete, istället för att absolut fösöka tvinga mig attvara något jag inte är.

Jag brukar göra liknelse med de här lek&lär-leksakerna för småbarn, där man ska stoppa en fyrkant genom ett fyrkant hål, och en rund kloss i ett runt, en trekantig i motsvarande osv.
För mig är människor runda människor i ett fyrkantigt samhälle. Det krävs alltid lite våld att att hamra igenom de runda klossarna genom det fyrkantiga hålet, men det går om man hamrar på, och det som tar stryk är oftast människorna som får anpassa sig till en ej perfekt omgivning. Dom blir lite skavda och mörbultade för det mesta, men överlever ändå.

Asperger-människor däremot ser jag som stjärnformade istället för runda, det spretar ut massa saker och är inte ens i närheten av att passa i någon annan form. Här försöker samhället ändå hamra igenom med våld, men eftersom det sticker ut mycket mer än andra människor så går det inge bra alls. Det som kommer i genom hålet är någonting mycket litet och trasigt, i stort sett bara småflis. Det funkar altså inte.

Men istället för att alltid försöka genom de fyrkantiga hålen, så kan ju något av de andra hålen passa bättre. Trekanten t.ex. spretar ju åt tre håll, vilket kanske gör att man klarar hälften av stjärnans uddar. Det är ingen perfekt lösning, men klart bättre än det fyrkantiga hålet. Man kommer kanske ut i motsvarade skick som den runda klossen i det fyrkantiga hålet, fast man valde en annan passage istället.

Nog om klossar nu.
Men bara för att man inte väljer samma väg som alla andra, så betyder det inte att man inte kommer fram.
Ibland kan det t.o.m. vara mycket trevligare att åka på den mindre, slingrande vägen, istället för det stora, tråkiga motorvägen.
Man kan acceptera att man kommer fram lite senare än alla andra, men har sett, och upplevt mer längs vägen istället.
Och ofta glömmer vi bort att när de gäller livet, så är det faktiskt resan som är målet, inte destinationen.

Det där lät bra, Danne, gillar din liknelse med klossarna

Nej. Destinationen är döden, känns ganska bittert om det är vad man funderar på.

earlydayminer skrev:Nej. Destinationen är döden, känns ganska bittert om det är vad man funderar på.

Tror du missuppfattat budskapet lite. Läs igen.
Det är resan som är målet, INTE destinationen, skrev jag.
Alltså fokusera på att leva väl.

Danne skrev:

earlydayminer skrev:Nej. Destinationen är döden, känns ganska bittert om det är vad man funderar på.

Tror du missuppfattat mitt budskap i så fall.

Sir! No sir!

Edit: Nej, ditt budskap är glasklart. Men du skrev "destinationen". Om livet är en resa med enbart en destination så är det döden. Nej, nu var jag dryg. Nu fick jag dåligt samvete, förlåt.

Oops, du var snabbare än mig. Läs ovan igen.

Runda = Röda?
Trekantiga = Blåa?
Fyrkantiga = Gröna?
Fem-/sexkantiga = Gula?

earlydayminer skrev:Verkar lite onödigt att ha ljus på när man kör under dagsljus.

Kan tyckas. Men du SYNS bättre för andra trafikanter om du har ljuset på.
Så även om du inte själv ser nämnvärt bättre, så syns du bättre. Du uppfattas lättare av andra.
Dessutom slipper man ha olika uppfattning eller diffusa gräner för när lyset ska slås på under eftermiddagen/kvällen, när dagsljuset fösämras.
Det ger alltså en säkrare trafikmiljö helt enkelt, även för dom som inte anser sig behöva det.

Även om det var en liknelse så ville jag svara, för även svaret kan användas i liknelsen.
För det handlar ju lite om olika uppfattningar, och förmågan att föstå hur omgivningen fungerar, och kanske sätta sig in i andras sätt att se saker.
Och att alla alltid ska ljuset på bilen påslaget, även dagtid, det tycker jag är en särskilt aspie-vänlig regel i trafiken.
Raka regler, lika för alla. Inga diffusa gråzoner.
(Även om många fuskar med det ändå.)

Lite OT, men ändå lite relevant tycker jag.

earlydayminer skrev:Edit: Nej, ditt budskap är glasklart. Men du skrev "destinationen". Om livet är en resa med enbart en destination så är det döden.

Men dåså, där är vi ju helt överens.
Så länge du förstod jag menade att resan var målet, och inte destinationen.
Vilket ju var min poäng i det hela.

Danne skrev:

earlydayminer skrev:Verkar lite onödigt att ha ljus på när man kör under dagsljus.

En massa ord.

Turn on the bright lights.

Nä men alltså jag var besatt av varselljusen ungefär som ett barn som åker i en polisbil skulle önska att dom satte på sirenerna, så önskade jag att få åka i en volvo eller saab med bara varselljus på.

Jag gillade såna detaljer liksom. Samma sak med brevlådor i hyreshus där det bara stod efternamnet på. Alltså ingen bokstav i förnamnet före efternamnet.

Jag hade ju hunnit fylla 46 innan jag fick min diagnos. I praktiken har jag onekligen tränat bort en massa grejer, har använt de styrkor jag har för att täcka upp mina brister. Vissa saker har jag onekligen inte lyckats med, men jag har nog arbetat bort en hel del av mina svagheter. Åtminstone maskerat dem.

Om det sen är bra eller inte generellt vet jag inte. När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag ju hur hårt jag har fått kämpa för att verka normal, samtidigt som det ju onekligen har fungerat på många plan. Som så många andra har jag ju ingen möjlighet att jämföra.

Jag kan ibland tänka att det kanske är okej med AS, men att sidoskiten är för mycket. Jag skulle definitivt vilja träna bort mina depressioner och min dystymi. I en del situationer tror jag till och med att de autistiska, om än milda, dragen jag har har varit en räddning. Och i vissa har de varit en tillgång, en förklaring till att jag har lyckats så bra på vissa plan.

Låter en aning abstrakt. Men jag är inte så säker på att jag kommer att träna bort så mycket. Kanske jag behöver "avträna" mig istället. Bli lite mer egensinnig.

vadloink skrev:Jag hade ju hunnit fylla 46 innan jag fick min diagnos. I praktiken har jag onekligen tränat bort en massa grejer, har använt de styrkor jag har för att täcka upp mina brister. Vissa saker har jag onekligen inte lyckats med, men jag har nog arbetat bort en hel del av mina svagheter. Åtminstone maskerat dem.

Om det sen är bra eller inte generellt vet jag inte. När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag ju hur hårt jag har fått kämpa för att verka normal, samtidigt som det ju onekligen har fungerat på många plan. Som så många andra har jag ju ingen möjlighet att jämföra.

Jag kan ibland tänka att det kanske är okej med AS, men att sidoskiten är för mycket. Jag skulle definitivt vilja träna bort mina depressioner och min dystymi. I en del situationer tror jag till och med att de autistiska, om än milda, dragen jag har har varit en räddning. Och i vissa har de varit en tillgång, en förklaring till att jag har lyckats så bra på vissa plan.

Låter en aning abstrakt. Men jag är inte så säker på att jag kommer att träna bort så mycket. Kanske jag behöver "avträna" mig istället. Bli lite mer egensinnig.

Medhåll.

Albulena skrev:Men man har ju alltid varit med sig själv så jag fattar inte hur ni kan veta att det där o det där är aspergerdrag och det där är normala drag osv.

Det är oerhört svårt att bena upp, tycker jag men det går till stor del. Ev. behöver man terapihjälp. Med hjälp av terapi (bl.a. Kbt) löser jag bit för bit men gör det största jobbet själv mellan sessionerna. Terapeuten ger mig "verktygen/redskapen".

Jag sitter och läser på wrongplanet där dom diskuterar folk som har psykiska problem och önskar att dom har As. Det går till och med så långt att dom omedvetet blir ännu mer aspiga och lär in sig As-dragen.

Detta ger förvirrade människor som känner sig utanför en känsla av att höra hemma, man får vänner i As världen, tillgång till föreningar, träffar, forum osv.

Det handlar alltså inte om människor som medvetet fejkar As-drag för att lura sig till en diagnos, utan om folk som verkligen mår dåligt och har det svårt i livet, och helt ärligt hoppas ha aspergers. Det som händer är att dom blir mer o mer aspiga (omedvetet) och lär sig en hel del från forum och allt. Till slut identifierar sig dessa mycket mer med folk på spektrumet än andra, och blir omedvetna om sitt verkliga tillstånd.

Så intressant! Jag undrar hur många här som är wannabe aspergers egentligen.

Albulena skrev:...
Så intressant! Jag undrar hur många här som är wannabe aspergers egentligen.

De flesta utredningar kräver ju en barndomsanamnes, antingen (helst) från vårdnadshavare eller från någon annan som varit med sen barndomen, eller i sista hand att den som utreds själv får redogöra för barndomen.

Feldiagnosticering pga fejkade symtom tror därför inte jag är speciellt vanligt, då är det nog vanligare med fel diagnos pga psykiatrer som inte kan tillräckligt mycket.

Jamen IckyFlix..

Då kanske dom menar självdiagnostiserade bara?

Jag vet inte faktiskt, men jag tyckte diskussionen var intressant ändå. Det är nog ganska mänskligt att söka efter nån identitet eller grupp om man mår dåligt och känner sig utanför. Då kan det bli att man får det till att man passar in i As-kriterierna och känner sig hemma när man egentligen har något annat?

Albulena skrev:Jag sitter och läser på wrongplanet där dom diskuterar folk som har psykiska problem och önskar att dom har As. Det går till och med så långt att dom omedvetet blir ännu mer aspiga och lär in sig As-dragen.

Detta ger förvirrade människor som känner sig utanför en känsla av att höra hemma, man får vänner i As världen, tillgång till föreningar, träffar, forum osv.

Det handlar alltså inte om människor som medvetet fejkar As-drag för att lura sig till en diagnos, utan om folk som verkligen mår dåligt och har det svårt i livet, och helt ärligt hoppas ha aspergers. Det som händer är att dom blir mer o mer aspiga (omedvetet) och lär sig en hel del från forum och allt. Till slut identifierar sig dessa mycket mer med folk på spektrumet än andra, och blir omedvetna om sitt verkliga tillstånd.

Så intressant! Jag undrar hur många här som är wannabe aspergers egentligen.

Läser du på nån speciell avdelning på WP? Jag brukar mest läsa på jobbavdelningen men tröttnade när jag fick bilden av att de flesta redan hade jobb. Kanske skulle testa även andra avdelningar....

För 6 månader sedan var jag en wannabie asperger. Det var innan Left is Right hade kursat och det företaget fortfarande fanns som en av få tänkbara arbetsgivare för aspergare. Att jag så gärna ville jobba där var enbart pga mitt försörjningsansvar (bil, hus, 2 barn i nedre tonåren). Idag var det ju tur att jag inte hamnade på det fiaskoföretaget - de hade ändå inte kunna betala mig en rimlig lön.

Nu skulle jag inte ens tänka tanken på att försöka fejka asperger eller så. Jag är intresserad av att bli utredd och få så mycket kunskap som möjligt om hur jag funkar. Inte att få en pannstämpel med något jag inte har.

EDIT: Såg det du skrev till IckyFlix. Jag tror det är jättevanligt med vilsenhet och identitetslöshet bland aspiga typer. Här är en.

Jag läser på General Autism Discussion.

Här är tråden: http://www.wrongplanet.net/postt113020.html

Albulena skrev:Jamen IckyFlix..

Då kanske dom menar självdiagnostiserade bara?

Jag vet inte faktiskt, men jag tyckte diskussionen var intressant ändå. Det är nog ganska mänskligt att söka efter nån identitet eller grupp om man mår dåligt och känner sig utanför. Då kan det bli att man får det till att man passar in i As-kriterierna och känner sig hemma när man egentligen har något annat?

Ja, absolut, ta det inte på fel sätt, det är intressant, och säkerligen precis som du skriver väldigt vanligt att man som, ska vi säga psykiskt instabil?, vill känna gemenskap och förståelse för sina problem, till och med så till den grad att man fogar in sig i helt fel grupp. Förhoppningsvis skall psykiatrin göra rätt bedömningar, lyssna på patienten i rätt läge, och misstro den när det är befogat.

Jag menade bara att jag hoppas och tror att utredarna ser igenom fejk

IckyFlix skrev:

Albulena skrev:...
Så intressant! Jag undrar hur många här som är wannabe aspergers egentligen.

De flesta utredningar kräver ju en barndomsanamnes, antingen (helst) från vårdnadshavare eller från någon annan som varit med sen barndomen, eller i sista hand att den som utreds själv får redogöra för barndomen.

Feldiagnosticering pga fejkade symtom tror därför inte jag är speciellt vanligt, då är det nog vanligare med fel diagnos pga psykiatrer som inte kan tillräckligt mycket.

Jag tror inte heller det, men det är nog möjligt att man förstärker symtom och beteenden pga att man tillåter sig ha dem när man ser att andra har dem. I annat fall skulle man kanske ha arbetat bort dem för att passa in nån annanstans.

Jag tror också att det är svårt att fejka sig till en diagnos men kanske beror det på var man blir utredd (?) Som IckyFlix skrev så tillfrågar de ju även anhöriga för att höra hur de upplevde att man var under uppväxten. I mitt fall så pratade de med anhöriga innan utredningen startade för att höra om de hade samma uppfattning som mig om hur min barndom såg ut. Det var otroligt många frågor de fick svara på, allt från det jag föddes till det att jag var 18 år.


Förutom ovanstående så fick man ju göra en hel drös med tester med psykolog närvarande som iakttog och skrev ned reaktioner m m. Förhoppningsvis kan en psykolog göra en korrekt bedömning.

Många amerikaner är fortfarande ganska amerikanska - med eller utan AS. Det är synd att säga, jag vet det. Men det är så det är och inget annat än tiden kan förändra det. Men egentligen, vilka är vi att döma?

Jag bryr mig inte. Låt dem ha sitt roliga, så har vi vårt.

Albulena: Är du osäker på din diagnos?

earlydayminer skrev:
Albulena: Är du osäker på din diagnos?

Ibland är jag det ja.
Jag vill inte lura mig själv, och därför vill jag ha fakta och vara säker på saker innan jag lutar mig tillbaka så att säga.

Jag är sån som person, att jag aldrig blir riktigt nöjd. Speciellt om något inte är helt klart. För att jag inte ska tvivla så ska jag helst se en röntgenbild av något i mig som är fel. En sån här diagnos kan känns som att tro på gud ibland. Det är för diffust.