Halv sjukersättning just nu och resten får jag inget för. Arbetslös, men har fått avslag på ersättning från a-kassan.

Tidigare har jag haft några lönebidragsanställningar och innan dess hade jag lite "vanliga" jobb kortare perioder.

alfapetsmamma skrev:

Danne skrev:

atoms skrev:[quote="Danne"]Känns som rena kartläggningen av aspergare med alla dessa omröstningar den senaste tiden.

Fast så länge man inte skriver inlägg är ju omröstningarna anonyma.

Jojo, visst är det så. Det vara bara en känsla jag fick.

Jag med.[/quote]

Instämmer jag också.

Jag har tidsbegränsad sjukersättning nu, den fick igenom alldeles innan regeländringen, det har jag haft i 1 1/2 år på heltid. Nu har jag fått olika bud om jag blir utförsäkrad eller inte, men förmodligen inte. Dessförinnan var jag sjukskriven i olika omfattningar. Nu har jag ramlat igenom fullständigt. Teorin är att jag har kompenserat och spelat bra under alla år och nu finns det ingen kraft kvar för nåt socialt spel längre.
AS-diagnosen kom samtidigt som min doktor föreslog stadigvarande sjukersättning (t v alltså). Det känns som det bästa alternativet med hopp om att själ och hjärna med dess rent kognitiva processer kan läka så pass att jag kan börja jobba igen om några år. Jag behöver längre tid än vad FK tycker att man ska behöva ha på sig.

Någon borde sätta kära socialförsäkringsministern på aktivitets-/sjukersättning utifrån att FK skulle vara "snälla". Det är ju för tusan hur svårt som helst.

Edit:
Jag är utförsäkrad från min a-kassa.

Juddy

Det där om att spela mer normal, inför sig själv också, känner jag igen. Jag har nyligen tagit mig själv på allvar om att jag faktiskt har återkommande depressioner. Jag har svårt för "små" känslor, varför jag tror att de stora känslorna, som jag känner tydligt, är normalt. Trots att de inte är det. Ah, typ. Förstår du?

Liljencroowna skrev:Juddy

Det där om att spela mer normal, inför sig själv också, känner jag igen. Jag har nyligen tagit mig själv på allvar om att jag faktiskt har återkommande depressioner. Jag har svårt för "små" känslor, varför jag tror att de stora känslorna, som jag känner tydligt, är normalt. Trots att de inte är det. Ah, typ. Förstår du?

Förstår precis.
Jag har sjukersättningen för bipolär sjukdom som har gett upphov till långa jävliga depressioner. Det var min läkare nu som skickade mig på neuropsykiatrisk utredning och svaret, AS, kom väl lite grann som en stjärnsmäll. Ändå förklarar det fullständigt varför det inte funkar längre. De två komponenterna på samma sida och nej. Just nu kan jag glömma vad det är för veckodag, vad som är okej på onsdag är skitdåligt på torsdag. Ångestfriheten ena veckan är helt borta nästa. Jag har en väldigt bra läkare, och hon har konstaterat att så mycket rent medicinskt finns inte att göra. Det är redan optimalt medicinerat. Kroppen och hjärnan vill "bara" inte längre. Det fick gärna ja, inte vara så, men det var så det blev.

Sedan november 2008 en trygghetsanställning med lönebidrag, största delen av lönen betalas av Arbetsförmedlingen och en liten del av arbetsplatsanordnaren/arbetsgivaren, Huddinge Hockey. Enligt reglerna från 1 januari i år får jag behålla 41.000 av sjukersättningen också, och får därmed lite drygt 2000 i sjukersättning utöver lönen.

Och är alltså fortfarande pensionär med intyg och rätt till reducerat pris hos SL, och rabatt på bio. Och Swebus. Netto blir det drygt dubbelt så mycket som jag hade dessförinnan. Så länge det varar. F n är trygghetsanställningen beviljad till sista april nästa år.

Dessförinnan hade jag enbart sjukersättning, sedan november 2003.

Och innan dess sjukskriven med sjukpenning sedan juli 2001. Innan dess försökt söka och sköta jobb med varierande framgång sedan jag gick ut i vuxenlivet.

alfapetsmamma skrev:

Danne skrev:

atoms skrev:[quote="Danne"]Känns som rena kartläggningen av aspergare med alla dessa omröstningar den senaste tiden.

Fast så länge man inte skriver inlägg är ju omröstningarna anonyma.

Jojo, visst är det så. Det vara bara en känsla jag fick.

Jag med.[/quote]

Dra igång en omröstning vetja...

atoms skrev:

alfapetsmamma skrev:

Danne skrev:[quote="atoms"][quote="Danne"]Känns som rena kartläggningen av aspergare med alla dessa omröstningar den senaste tiden.

Fast så länge man inte skriver inlägg är ju omröstningarna anonyma.

Jojo, visst är det så. Det vara bara en känsla jag fick.

Jag med.[/quote]

Dra igång en omröstning vetja... [/quote]

Bra idé. Gör det med en gång!

Jag har sjukersättning (förr kallades det förtidspension) sedan ca 10 år. Dessförinnan jobbade jag som en vanlig ("normal") människa i många år.

Alien skrev:Jag har sjukersättning (förr kallades det förtidspension) sedan ca 10 år. Dessförinnan jobbade jag som en vanlig ("normal") människa i många år.

Hur kommer det sig att du fick det?

Har jobb och därmed lön, men jag sa upp mig för några dagar sedan (jobbar dock året ut) för att börja plugga och ha CSN igen.

Liljencroowna skrev:

Alien skrev:Jag har sjukersättning (förr kallades det förtidspension) sedan ca 10 år. Dessförinnan jobbade jag som en vanlig ("normal") människa i många år.

Hur kommer det sig att du fick det?

Blev utbränd och sjukskriven. Sen var alla rörande överens om att jag skulle förtidspensioneras: läkaren, arbetsgivaren, facket och FK.

Hur beräknas storleken på sjukersättning? Det finns tyvärr nog en risk att jag snart kommer bli tvungen att ansöka om det.

Den beräknas utifrån din inkomst under de vissa år som du har haft högst inkomst (antagandeinkomst). Har du inte arbetat har du rätt till garantipension.

http://www.forsakringskassan.se/nav/7a15194ac0bdd9b3b977c94925d3c28b

Kristofer skrev:Hur beräknas storleken på sjukersättning? Det finns tyvärr nog en risk att jag snart kommer bli tvungen att ansöka om det.

Kan du inte få jobb med lönebidrag om det är för tufft för dig att vara kvar där du jobbar nu då?

Jag vet att det är tufft, när man gått en lång utbildning och verkligen kämpat, men om du försöker gå vidare och inte gräva ner dig i vad som skett så kan du garanterat få ett bra liv, även om du skulle sluta som t.ex. fastighetsskötare med lönebidrag, om du bara släpper vad som varit och ser till att skaffa dig ett liv utanför jobbet.

Min erfarenhet är att allt är bättre än att bara gå hemma, t.o.m. att städa trappuppgångar, om det skulle vara sista utvägen (därmed inte sagt att du skulle vara tvungen att jobba med det, det finns säkert många andra och bättre alternativ, som lönebidragsjobb).

Går du hemma med sjukersättning kommer du bara att bli passiviserad, känna dig onyttig och bli deprimerad, jag som varit arbetslös 8 månader i streck för några år sedan vet vad jag snackar om.

Ford:

I nuläget så vet jag inte vad händer. Just nu är jag sjukskriven och ser ingen framtid i någon av mina två högskoleutbildningar. Det känns dock skittrist att därmed hamna i något som jag likväl hade hamnat i om jag slutat skolan efter åk. 9 och innan dess slarvat med allt. Lönebidragsjobb verkar tyvärr också oftast vara sådana jobb som man inte får någon uppskattning för eller som inte leder någon vart. Som sagt, jag vet inte i nuläget vad som händer.

Mitt problem är inte arbetsdagens längd, mitt problem är att man i dagens arbetsliv inte tillåts/har möjlighet att få göra en sak i taget i lugn och ro.

Min fritid är tyvärr också körd. Pga knä som aldrig vill läka så är mitt aktiva intresse bortspolat. Hur det blir med det framöver vet jag inte heller. De sista sex månaderna har det dock inte varit möjligt.

Så jag får helt enkelt se hur saker kommer styra upp sig om ett tag, men just nu är jag tämligen passiv, ja.

Kristofer skrev:Ford:

I nuläget så vet jag inte vad händer. Just nu är jag sjukskriven och ser ingen framtid i någon av mina två högskoleutbildningar. Det känns dock skittrist att därmed hamna i något som jag likväl hade hamnat i om jag slutat skolan efter åk. 9 och innan dess slarvat med allt. Lönebidragsjobb verkar tyvärr också oftast vara förnedrande.

Är det inte ännu mer förnedrande att inte få jobba ihop sin egen försörjning?

Kristofer skrev:Mitt problem är inte arbetsdagens längd, mitt problem är att man i dagens arbetsliv inte tillåts/har möjlighet att få göra en sak i taget i lugn och ro.

Kan du inte fråga på labbjobbet om du kan få testa lönebidrag ett tag just pga din högre känslighet?

Det är iofs bara ett så totalsjukt samhälle att man ska behöva be om ursäkt för hur man fungerar. Men lönebidrag är väl det som ska till för att höja deras tolerans.

Det blir väldigt svårt att jobba på annat sätt i den arbetsmiljön. Därför blir det inte en bra lösning. Det är svårt att förklara i korta generella ordalag utan att jag här blir för detaljerad och förlorar anonymitet. Men de är ofta så att arbetsuppgifterna är av typen allt-eller inget. Därför är det annat jobb och annan arbetsmijö som jag behöver/vill ha.

Förnedrande var ett illa valt ord av mig. Ändrade det i mitt inlägg ovan, tyvärr hann du före och läste. Jag utvecklade i min ändring resonemanget för att förtydliga till: "vara sådana jobb som man inte får någon uppskattning för eller som inte leder någon vart."

Kristofer skrev:Det blir väldigt svårt att jobba på annat sätt i den arbetsmiljön. Därför blir det inte en bra lösning. Det är svårt att förklara i korta generella ordalag utan att jag här blir för detaljerad och förlorar anonymitet. Men de är ofta så att arbetsuppgifterna är av typen allt-eller inget. Därför är det annat jobb och annan arbetsmijö som jag behöver/vill ha.

Förnedrande var ett illa valt ord av mig. Ändrade det i mitt inlägg ovan, tyvärr hann du före och läste. Jag utvecklade i min ändring resonemanget för att förtydliga till: "vara sådana jobb som man inte får någon uppskattning för eller som inte leder någon vart."

Jag står också inför att ansöka om sjukersättning. Jag har också en massa utbildning och att stå med det å ena sidan och studielånen å andra sidan och känna sig oanvänd känns inte sådär jättekul.

Men jag pluggade inte direkt för att få fantastiska jobb med fantastisk inkomst. Jag hade enormt kul när jag pluggade, fann mig själv i ett sammanhang som passade mig bra. Nu får man inte ihop vad jag behöver som aspergerare som också är bipolär. Samtidigt har inte jag velat erkänna exakt hur mycket det kostar på att bete mig normalt inom det fält jag ändå passar/fungerar bäst. I alla olika omgångar jag har försökt jobba, rehab, jobba etc., så blir kontentan alltid den samma. Det håller ett tag och sedan inte alls.

Det här är inte var jag såg mig själv i den här åldern men det kommer en tid då man får inse att såhär ser det faktiskt ut. Vad är jag beredd att offra eller inte offra för det ena eller det andra.
Jag fick tidigt, när jag fick diagnosen bipolär sjd, höra lyckoexempel om människor med bipolär sjd som arbetar heltid och har familj och allt sånt. Jag kände redan då att jag inte skulle bli en av dom hur mycket jag än skulle vilja. Innan jag började få djupa bipolära depressioner var jobbet i stort vad jag hade. Det var en enorm kris att inse att jag inte orkade som alla andra, och vad var jag om jag inte jobbade?

Jag vet inte vad jag ska göra om jag får stadigvarande sjukersättning. Något mer än vad jag gör idag måste jag definitivt göra. Jag har nu haft tidsbegränsad sjukersättning men den är borttagen nu. Man sjunker lätt ner i passivitet och jag har satt upp regler för mig själv nu. Gå ut varje dag, en dag i veckan gör jag x, en annan dag y. För att hålla ordning och igång och komma ut och träffa folk eller åtminstone se andra. Det sociala behovet upplever jag inte som så om jag inte blir påmind om det.

CSN Folkhögskola 2år + universitetet ett halvår. + jobbat endel.
soc 0,5-1år
Aktivitetsersättning 1-1,5år och ska ha ett halvt år till.

MsTibbs skrev:CSN Folkhögskola 2år + universitetet ett halvår. + jobbat endel.
soc 0,5-1år
Aktivitetsersättning 1-1,5år och ska ha ett halvt år till.

Har också aktivitetsersättning i ett halvår.

Vad ska vi göra efter det?! Vad händer för dig?

Liljencroowna skrev:

MsTibbs skrev:CSN Folkhögskola 2år + universitetet ett halvår. + jobbat endel.
soc 0,5-1år
Aktivitetsersättning 1-1,5år och ska ha ett halvt år till.

Har också aktivitetsersättning i ett halvår.

Vad ska vi göra efter det?! Vad händer för dig?

Ingen aning, det folk säger att jag ska göra är att skaffa intyg från läkaren och söka igen, jag ska göra det för säkerhets skull, saknar min braiga socialsekreterare som hade så mycket klokt att råda mig till... söka jobb är ju en bra grej, men det är svårt att få jobb även om man är normal nu, så då skulle jag bara hamna i socsvängen igen...

MsTibbs skrev:

Liljencroowna skrev:

MsTibbs skrev:CSN Folkhögskola 2år + universitetet ett halvår. + jobbat endel.
soc 0,5-1år
Aktivitetsersättning 1-1,5år och ska ha ett halvt år till.

Har också aktivitetsersättning i ett halvår.

Vad ska vi göra efter det?! Vad händer för dig?

Ingen aning, det folk säger att jag ska göra är att skaffa intyg från läkaren och söka igen, jag ska göra det för säkerhets skull, saknar min braiga socialsekreterare som hade så mycket klokt att råda mig till... söka jobb är ju en bra grej, men det är svårt att få jobb även om man är normal nu, så då skulle jag bara hamna i socsvängen igen...

Isch! Soc?!

Min syster går på soc, och hon har det sämre än mig trots att hon har barn...

Vad ska vi göra Tibbs? Jag får kanske också söka igen. Tror dock inte att det kommer att gå igenom.

Liljencroowna skrev:

MsTibbs skrev:

Liljencroowna skrev:[quote="MsTibbs"]CSN Folkhögskola 2år + universitetet ett halvår. + jobbat endel.
soc 0,5-1år
Aktivitetsersättning 1-1,5år och ska ha ett halvt år till.

Har också aktivitetsersättning i ett halvår.

Vad ska vi göra efter det?! Vad händer för dig?

Ingen aning, det folk säger att jag ska göra är att skaffa intyg från läkaren och söka igen, jag ska göra det för säkerhets skull, saknar min braiga socialsekreterare som hade så mycket klokt att råda mig till... söka jobb är ju en bra grej, men det är svårt att få jobb även om man är normal nu, så då skulle jag bara hamna i socsvängen igen...

Isch! Soc?!

Min syster går på soc, och hon har det sämre än mig trots att hon har barn...

Vad ska vi göra Tibbs? Jag får kanske också söka igen. Tror dock inte att det kommer att gå igenom.[/quote]

Starta en ny tråd, jag är villrådig...