Människor har i alla tider haft funderingar kring det s k teodicéproblemet, även om de kanske inte alltid vet att det är det de har. Sätten på vilka de formulerar sina frågor är förstås mer vardagliga än filosofiska:

Hur kan det finnas ondska, sjukdomar
och annat lidande i världen
om det finns en god Gud?

Det är en svår fråga som de flesta religioner måste brottas med, och som man också genom historien försökt besvara på olika sätt även inom den kristna världen. Många ser existensen av allt jordiskt elände t o m som ett bevis för att Gud inte existerar. Rent psykologiskt är det också lättförklarat att människor antingen närmar sig Gud, eller söker sig bort från honom, efter exempelvis stora katastrofer.

Teodicéproblemet bygger på två förutsättningar (premisser):
1. Gud är god – alltså Gud vill göra gott
2. Gud är allsmäktig – alltså Gud kan göra gott

Hur är då elände möjligt?

Människan vill gärna försöka besvara den här frågan. Rent filosofiskt är det dock en omöjlighet för oss att få det att gå ihop. Vi vet att det finns elände, och då kan alltså inte premisserna stämma till hundra procent.

Teodicéproblemet, som också kallas Det ondas problem, har genom historien sysselsatt många filosofer.
I Bibeln kan man hitta stöd både för uppfattningen att Gud inte är den enda kraften (och att allsmäktigheten därmed påverkas) och att Guds handlingar inte alltid är sådana att vi människor uppfattar dem som goda (även om de är det).

Jämför hur föräldrar i uppfostringsroller ofta ses som stränga, eller elaka, av sina okunniga barn, även om föräldrarna alltid har goda avsikter. Men det är en lösning som vi i regel inte kan acceptera. Tillspetsat innebär det nämligen att det någonstans finns en positiv mening med hungrande människor, krig och terrorattentat.

Till viss del har detta med vår Gudsbild att göra, och den har skiftat genom historien. Vi hade t ex en "strängare" Gud på 1800-talet jämfört med idag. Gudsbilden i början på 2000-talet i Sverige är relativt mild; Gud ses som faderlig, försonande och förlåtande. Se också 1 Moseboken 50:20-21.

Ett annat sätt att försöka lösa teodicéproblemet är den deistiska tanken, som företräddes av bl a den franske tänkaren Voltaire. Den går ut på att erkänna Gud som ingenjören bakom allt, som världsalltets skapare, men att han därefter inte befattar sig med den värld han har bildat. Det som styr skeendet på jorden är människans helt fria vilja och den självgående "naturen". Deismen var modern i 1700-talets upplysning, en period när man skulle förklara allting rationellt och förnuftigt.

I Bibeln behandlas problemet med ondskan framför allt i Jobs bok. Historien om den hårt prövade Job är en av Gamla testamentets starkaste böcker, och faktiskt relativt lätt för elever att ta till sig. I Nya testamentet tillskrivs det onda en mot Gud fientlig makt, "Djävulen", "Frestaren", "Satan". Det onda uppfattas där inte som Guds vilja. Människan har fått möjligheten att välja mellan gott och ont.
En stor filosofisk fråga att fundera på: Blir världen aldrig god? Eller ska frågan kanske formuleras Blir människan aldrig god?

wikipedia skrev:Teodicéproblemet (av franska théodicée, ytterst av grekiska θεός, Gud, och δίκη díkē, ’rättvisa’) behandlar problemet med att förklara Guds existens när det finns ondska och lidande. Ett förslag till lösning på teodicéproblemet kallas en teodicé. För att man överhuvudtaget skall kunna tala om teodicé förutsätts Guds existens, liksom det ondas. Om den ena eller andra tas bort, förekommer inte längre något problem. (Ett exempel på detta är Epikuros paradox. Epikuros menade att eftersom ondskan finns så kan inte gudar existera.)

Problematiken i teodicéproblemet kan beskrivas som att inte motsäga sig själv och samtidigt behålla en systematisk helhet när man på en och samma gång hävdar de tre satserna

* Gud är allsmäktig
* Gud är fullkomligt god
* det onda finns

Den kristne författaren Lactantius formulerade på 300-talet frågan om vad Gud vill och kan på ett mycket tydligt vis:
” Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det? ”

Teodicéproblemet handlar alltså om att vara koherent. Problemet förekommer enbart i de monoteistiska religioner som bekänner en allsmäktig och god Gud.

Ordet teodicéproblem kommer från en bok med titeln Essais de Théodicée av filosofen Gottfried Leibniz. Den tyske filosofen var dock inte den förste att ta sig an frågeställningen. Man kan betrakta Jobs bok i Bibeln som en djup meditation över det oförtjänta lidandets och ondskans roll i en värld där Gud råder. Jobs bok ger emellertid inte ett klart svar, även om Gud uppträder mot slutet och förkunnar sin storhet.

Teodicén samlar i sig en rad komplexa och svåranalyserade begrepp: synd, lidande, skuld och rättvisa. Det förekommer inget teodicéproblem där människan anses ha syndat och Gud anses straffa gärningen. Hans godhet tolkas då som en vilja att genom ett mindre ont leda till ett stort gott. Problemet uppstår enbart där lidandet uppfattas som ett ont och där det klart och tydligt är oförtjänt (vilket är anledningen till att Jobs osannolika fromhet betonas i Bibeln). Den förr ofta förekommande uppfattningen att lidandet är Guds straff för synd delas inte av många idag, och även de som förespråkar den har svårigheter att förklara förekomsten av så mycket lidande i världen. Det finns också frågan om djurens lidande och lidandet i skapelsen i helhet.

I den västerländska kulturen uppfattas lidande och död som ett ont. Med en annan uppfattning skulle teodicéproblemet inte försvinna, men kunna förenklas något. Man kunde till exempel betrakta döden som en befrielse. Vanligtvis går dock inte sådana föreställningar ihop med idén om en allsmäktig och god Gud, eftersom denne är upphovet till skapelsen. Den antike tänkaren Boethius föredrog att vända på problemställningen och istället fråga sig var det goda kommer ifrån och varför vi utgår från att det goda är normen. Även detta är emellertid en förutsättning när man talar om en allsmäktig och god skapargud.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Teodic%C3%A9problemet


Min personliga tro är att likna livet vid en skola, vårat intellekt räcker inte till för att förstå, men det finns en högre mening med allt som händer.
Man väljer detta liv för att lära sig saker man inte kan lära sig på annat sätt, för att därigenom växa andligt.Det är genom motståndet man växer, utan motstånd ingen tillväxt."Skolteorin" är mitt sätt att intellektuellt hantera den ondska och det lidande som finns i världen.

Is God willing to prevent evil, but not able? Then he is not omnipotent.
Is he able, but not willing? Then he is malevolent.
Is he both able and willing? Then whence cometh evil?
Is he neither able nor willing? Then why call him God?

- Epicurus född 341 f.k

Kan du förklara hur man lär sig av en massaker? Eller handlar det om att mänskligheten som sådan ska lära sig? Tycker du att det är en effektiv metod? Har vi färre massakrer för att vi lärt oss att det är dåligt, eller har vi färre massakrer för att folk mår bättre men att potentialen alltid finns där?

Du kanske definierar elände på ett annat sätt?

Hur lär man sig att bli "bättre" och göra gott av att meteoriter skjuter ned på Jorden?

Liljencroowna skrev:Is God willing to prevent evil, but not able? Then he is not omnipotent.
Is he able, but not willing? Then he is malevolent.
Is he both able and willing? Then whence cometh evil?
Is he neither able nor willing? Then why call him God?

- Epicurus född 341 f.k

Kan du förklara hur man lär sig av en massaker? Eller handlar det om att mänskligheten som sådan ska lära sig? Tycker du att det är en effektiv metod? Har vi färre massakrer för att vi lärt oss att det är dåligt, eller har vi färre massakrer för att folk mår bättre men att potentialen alltid finns där?

Du kanske definierar elände på ett annat sätt?

Hur lär man sig att bli "bättre" och göra gott av att meteoriter skjuter ned på Jorden?

Nej, det kan jag inte förklara och om det är en effektiv metod eller inte är omöjligt att svara på.
Min "skolteori" är som jag skrev ,MITT sätt att hantera ondskans problem i världen, att ge allt lidande NÅGON sorts mening... alternativet vore att det inte fanns någon mening med någonting och denna tanke finner jag svåruthärdlig (även om det mycket väl kan förhålla sig på detta vis).
Man får försöka "uppfinna" en egen mening med livet och den existens man har, när döden inträder kommer vi alla få svaret på hur det verkligen förhåller sig.

Vad betyder mening för dig?

Personligen tycker jag att kunskapen om världen, att läsa om partikelfysik, förstå hur saker fungerar tillfredsställer mig mer än nog.

Jag skulle aldrig kunna "tro" på något som jag själv diktat ihop, om du ursäktar uttrycket. Jag ser ingen "mening" i det.

Teodicéproblemet finns bara i de "Abrahamitiska" religionerna, dvs Judendomen, Kristendomen och Islam. Hinduismen är i grunden också monoteistisk, även om många inte vet om det. Där finns inte teodicéproblemet, eftersom synen på den här världen, och det här livet, är helt annorlunda.

Jag skrev en hel del om det här på forumet för ett par år sen, och känner inte att jag orkar fördjupa mig i det igen. Religionen är inte nån central del av mitt liv längre, som den var tidigare, även om om tron finns kvar nånstans där i bakhuvudet.

Men i Vedaskrifterna beskrivs i alla fall att Gud är både god och allsmäktig - problemet är bara att vi inte vet vad "gott" och "ont" är, på ett högre plan. Den här platsen, hela den materiella världen, är en plats av lidande, ibland mer, ibland mindre. Men det är inte meningen att vi ska stanna kvar här. Det här är inte vårt rätta hem. Vi är som fiskar på land, och hur bra vi än försöker arrangera det för oss, kommer vi ändå att lida.

Det är inte Gud som skapar lidandet - det är vi själva. Karmalagen, dvs att allt lidande vi orsakar andra kommer vi själva att drabbas av (detsamma gäller givetvis för goda gärningar), är enda sättet att reglera den här världen på, för att det ska bli rättvist. Att tala om straff för tidigare synder är onödigt negativt. I såna fall så är vi alla lika stora syndare, även om vissa lider svårare konsekvenser nu, medan andra har gjort det i tidigare liv, eller kanske har det framför sig...


Jag känner inte att jag orkar fördjupa mig mer i ämnet nu, både för att jag har annat i huvudet än religion och andlighet för tillfället, och för att jag redan, flera gånger, har skrivit rätt mycket om det, utan att nån har visat nåt större intresse. Men när jag ser den här frågan komma upp igen, är det svårt att bara hålla sig borta från tråden. Har man fått förståelse för nånting, som andra grubblar över, känns det "snålt" att inte dela med sig av den förståelse man har fått.

Men det här ämnet är så stort, så det är omöjligt att förklara det, så att det blir begripligt, i ett eller ett par inlägg. Det tog mig 7 år av intensivt studerande, läste hyllmeter, praktiserade, och slutligen förstod. För att verkligen kunna förstå andliga saker så måste man i slutändan få dem uppenbarat inifrån, även om man kan behöva lite teoretisk hjälp på traven, för att kunna förstå...

Är för trött för att skriva nåt mer om det här nu. (Och det är kanske lika bra det...)

Håller lite med Kimmelie. Gud är god, men hen är ingen diktator, det är upp till människor att välja gott och ont. Får höra resultatet hos Sankte Per eller på yttersta dagen.

MsTibbs skrev:Håller lite med Kimmelie. Gud är god, men hen är ingen diktator, det är upp till människor att välja gott och ont. Får höra resultatet hos Sankte Per eller på yttersta dagen.

Gud bryr sig inte, om man inte älskar honom?
Röda korset är inte heller diktatorer.

Ser det här mest som ett filosofiskt problem om allmäktighetet, att en varelse skulle vara oändligt mäktig. Oändigheter ställer till problem och paradoxer.

Finns det en gud så tror jag inte han är allmäktig i ordets yttersta bemärkelse, snarare har han satt igång nåt som han inte har full kontroll över. Jag tror inte att han har vetskap om varje elementarpartikel i universum och kan kontrollera allt som händer.


Ett annat, kanske relaterat problem är ju vad godhet här. Vi antar att gud är god och allt han gör är gott.

Är då det som gud gör per definition gott? Om gud sa åt människan att vi ska plåga barn så är det godhet att tortera barn eftersom gud som är god sa att vi ska göra det?

Om man då invänder att gud inte skulle säga att vi ska plåga barn av anledningen att det uppenbart inte är gott att göra så, då lyder ju gud bara regler om vad som är gott. Då är godhet ett begrepp som står högre en gud och därmed är han inte den yttersta makten eftersom han bara följer regler om hur man ska handla.

Vad lägger vi in i begreppet "GUD"? Kan det inte vara så att vi alla är en del av Gud? Olika manifestationer av Gud, likt regndroppar som alla kommer från havet och en gång kommer att återvända dit?

BMW skrev:Vad lägger vi in i begreppet "GUD"? Kan det inte vara så att vi alla är en del av Gud? Olika manifestationer av Gud, likt regndroppar som alla kommer från havet och en gång kommer att återvända dit?

Jag tror som Moggy att Gud är ett filosofiskt problem, varför den definitionen av gud du beskriver är meningslös i just frågan om teodicéproblemets lösning. Varför kalla det gud om det inte är Gud man menar?

Varför inte kalla det för "livets följetong" eller andliga insikter eller vad som helst...?

BMW skrev:Vad lägger vi in i begreppet "GUD"? Kan det inte vara så att vi alla är en del av Gud? Olika manifestationer av Gud, likt regndroppar som alla kommer från havet och en gång kommer att återvända dit?

Ja, den bibliska bilden av gud som en allsmäktig snubbe som plötsligt bestämmer sig för att skapa ett universum för att han inte har nåt bättre för sig är för mig uppenbart felaktig och bygger på gamla tiders världssyn. Dom som skapade den tidens gudssyn utgick väl ifrån de kungar och kejsare som fanns och såg dessa som väldigt mäktiga och utifrån dessa föreställde dom sig nån ännu mäktigare. En varelse mäktig nog att skapa världen och människan.

Finns det en gud så är det knappast så att han sitter i himmelriket på en tron av guld, omgiven av änglar och inväntar alla människor när dom dör.

Liljencroowna skrev:

MsTibbs skrev:Håller lite med Kimmelie. Gud är god, men hen är ingen diktator, det är upp till människor att välja gott och ont. Får höra resultatet hos Sankte Per eller på yttersta dagen.

Gud bryr sig inte, om man inte älskar honom?
Röda korset är inte heller diktatorer.

Förmodligen måste man ta upp det till samhällsnivå, även om en person ber, så kan hen råka illa ut, i synnerhet av olycka eller elakt samhälle. Alla kan skadas av naturkatastrofer, jag tror man får rättvisa förr eller senare om man försöker göra det bästa av allt.

MsTibbs skrev:

Liljencroowna skrev:

MsTibbs skrev:Håller lite med Kimmelie. Gud är god, men hen är ingen diktator, det är upp till människor att välja gott och ont. Får höra resultatet hos Sankte Per eller på yttersta dagen.

Gud bryr sig inte, om man inte älskar honom?
Röda korset är inte heller diktatorer.

Förmodligen måste man ta upp det till samhällsnivå, även om en person ber, så kan hen råka illa ut, i synnerhet av olycka eller elakt samhälle. Alla kan skadas av naturkatastrofer, jag tror man får rättvisa förr eller senare om man försöker göra det bästa av allt.

Det tror jag också! Sanningen kommer alltid fram och samhället är i grunden en godhet, enligt mig. Det finns fler som vill gott än ont i samhället.

BMW skrev:Vad lägger vi in i begreppet "GUD"? Kan det inte vara så att vi alla är en del av Gud? Olika manifestationer av Gud, likt regndroppar som alla kommer från havet och en gång kommer att återvända dit?

Det beror på vilken inriktning du väljer. I vedaskrifterna, som är de skrifter som ger de mest utförliga beskrivningarna av Gud, och allt i skapelsen, så beskrivs Gud som en person, som de som önskar kan få återvända till, komma in i Hans rike i den andliga världen, och även umgås med Honom personligen, men de som hellre önskar sammansmälta med Hans strålglans, och känna sig som en del av "alltet", kan få göra det...

Och Han är ingen gammal gubbe med långt, vitt skägg...

MsTibbs skrev:Förmodligen måste man ta upp det till samhällsnivå, även om en person ber, så kan han råka illa ut, i synnerhet av olycka eller elakt samhälle. Alla kan skadas av naturkatastrofer, jag tror man får rättvisa förr eller senare om man försöker göra det bästa av allt.

Det har gjorts en del vetenskapliga undersökningar för att ta reda på om böner verkligen hjälper.

NyTeknik skrev:Det stora böneexperimentet

År 2005 finansierade Templetonstiftelsen ett uppmärksammat experiment. Det gällde att vetenskapligt undersöka bönens medicinska verkan.

Experimentet utfördes under ledning av en amerikansk hjärtläkare vid namn Herbert Benson, även kallad "the guru of mind/body medicine". Sammanlagt 1 802 bypassoperationspatienter vid sex olika sjukhus i Bostontrakten delades upp i tre grupper. Den första gruppen bad man för varje söndag i tre kyrkor, men utan att patienterna själva visste något om saken. Den andra gruppen visste att man bad för dem. Den tredje gruppen var kontrollgrupp.

I kyrkorna bad man individuellt för varje patient, med namn (och mellaninitial) så inget missförstånd eller förväxling skulle kunna ske.

Forskningsresultatet publicerades i American Heart Journal i april 2006. Tyvärr fann man ingen som helst skillnad i hälsotillstånden mellan dem som man bett för och de övriga.

http://www.nyteknik.se/popular_teknik/s ... e42487.ece

Kimmelie skrev:

BMW skrev:Vad lägger vi in i begreppet "GUD"? Kan det inte vara så att vi alla är en del av Gud? Olika manifestationer av Gud, likt regndroppar som alla kommer från havet och en gång kommer att återvända dit?

Det beror på vilken inriktning du väljer. I vedaskrifterna, som är de skrifter som ger de mest utförliga beskrivningarna av Gud, och allt i skapelsen, så beskrivs Gud som en person, som de som önskar kan få återvända till, komma in i Hans rike i den andliga världen, och även umgås med Honom personligen, men de som hellre önskar sammansmälta med Hans strålglans, och känna sig som en del av "alltet", kan få göra det...

Och Han är ingen gammal gubbe med långt, vitt skägg...

Nä, har aldrig trott att gud är någon "gammal jultomte liknande gubbe med skägg"
Gud för mig är både man OCH kvinna, ett väsen som egentligen är sig selv nok ,men som vi på ett sätt vi inte har möjlighet att greppa är delaktiga i.

OM nu GUD finns..
http://www.nyteknik.se/popular_teknik/k ... e42486.ece

BMW skrev:Hur kan det finnas ondska, sjukdomar
och annat lidande i världen
om det finns en god Gud?

Det är en fråga som har intresserat mig en del, och som jag tycker mig fått ett ganska bra svar på genom Martinus Tredje Testamente.
Citerar mig själv här från en annan tråd, och har samtidigt uppdaterat texten. Förenklat och fritt tolkat från det Tredje Testamentet:

Ok frågan var varför det finns så mycket lidande om det nu finns en allsmäktig Gud. Som allsmäktig kan man inte gärna ligga i fejd med ett annat väsen såsom Satan, därför så fungerar det inte som en grundläggande och logisk förklaring till lidandet att åberopa det där väsendet som jag ser det. (Därmed inte sagt att inte Satan skulle existera; Martinus ger stöd för Satans existens men ser honom som en "världsåterlösare" för mörkrets kulmination, ungefär som Jesus och en del andra som ska vara världsåterlösare för ljuset.)


Det yttersta skälet till att vi tvingas uppleva lidande är enligt Martinus för att vi ska få en kontrastverkan, så att det blir möjligt för oss att kunna uppleva ljuset i dom högre världarna i sin fulla styrka. Lidandet utgör den mörka bakgrund som får ljuset att framträda för oss som riktigt ljust. Annars skulle det tydligen bara bli mellanmjölk av alltihop. Och de mörka erfarenheterna får vi i denna fysiska verkligheten, under hela vår resa genom djurriket som vi snart ska ha tagit oss igenom.


Utöver kontrastverkan så har lidandet andra uppgifter.
Medlidandet baserar sig t ex på det egna upplevda lidandet. Utan lidandeserfarenheter inom ett visst område i nuvarande eller tidigare liv så har man ingen möjlighet att känna medlidande gentemot andra som är drabbade utav något inom samma område. Medlidandet är alltså en förnimmelse av det egna (tidigare) lidandet.
Dom mer primitiva djuren är ju totalt likgiltiga inför andras lidande, medans vi människor närmar oss ett stadium där vi kommer att känna fullt medlidande för alla inom alla områden. När vi nått dithän så lämnar vi djurriket bakom oss och träder in i det riktiga människoriket. Då är det i stort sett slut på lidandet.


Sedan är ju lidandet förstås samtidigt en varningssignal för oss att något kanske inte är i balans, och behöver om möjligt rättas till. Livet är en skola och vi skall lära vad som är gott respektive ont; konstruktivt/kärleksfullt respektive destruktivt.


Och som redan har nämnts i tråden så har vi ju karmalagen, vilken innebär att vi själva skapar och har skapat oss vårat öde. Och tillsammans med fri vilja och okunnighet om universums lagar så är vi predestinerade att skapa lidande åt oss själva. Men lidandet kommer som sagt att föra oss framåt, sett ur ett flerlivsperspektiv.


Är då ljuset värt allt lidande vi får utstå? Det skall det tydligen tveklöst vara, och jag kan väl nämna att om man upplever en orgasm så får man en liten glimt av hur det kan kännas att existera i dom högre världarna. Dessutom så får vi uppleva en tillvaro i salighet mellan varje fysisk inkarnation.


Det ser alltså ut som att det åtminstone i teorin faktiskt kan existera en allsmäktig och kärleksfull Gud samtidigt som världen ser ut som den gör. Martinus brukade säga att allt är mycket gott (sett ur ett högre perspektiv), men att det finns behagligt och obehagligt gott.

BMW skrev:Min personliga tro är att likna livet vid en skola, vårat intellekt räcker inte till för att förstå, men det finns en högre mening med allt som händer.
Man väljer detta liv för att lära sig saker man inte kan lära sig på annat sätt, för att därigenom växa andligt.Det är genom motståndet man växer, utan motstånd ingen tillväxt."Skolteorin" är mitt sätt att intellektuellt hantera den ondska och det lidande som finns i världen.

Så ser jag också på saken. (Möjligen då med undantag av påståendet att vårat intellekt inte skulle räcka till för att förstå.)

BMW skrev:Gud för mig är både man OCH kvinna, ett väsen som egentligen är sig selv nok ,men som vi på ett sätt vi inte har möjlighet att greppa är delaktiga i.

Det går att greppa, men är oerhört svårt... Jag orkar inte ens försöka förklara hur jag har förstått det (dvs hur det hänger ihop), för jag vet många som studerat samma inriktning som jag i 20-30 år, och ändå inte förstått...

Och Gud är både man och kvinna, men jag skriver Han ändå, för att slippa trassla in mig i svårbegripliga förklaringar om "Hens" förhållande mellan sin manliga och kvinnliga sida...

Och visst är "Hen" "sig selv nok"; vi är delar av "Henom", men inte exakt på det opersonliga viset som är en populär föreställning nuförtiden...

Källa: Det oändligt stora "biblioteket" av Vedaskrifter...


*för trött för att fördjupa mig mer i ämnet*

BMW skrev:

MsTibbs skrev:Förmodligen måste man ta upp det till samhällsnivå, även om en person ber, så kan han råka illa ut, i synnerhet av olycka eller elakt samhälle. Alla kan skadas av naturkatastrofer, jag tror man får rättvisa förr eller senare om man försöker göra det bästa av allt.

Det har gjorts en del vetenskapliga undersökningar för att ta reda på om böner verkligen hjälper.

Jag tror inte man kan mäta Gud med vetenskapliga medel, man skall inte sätta Gud på prov. God works in mysterious ways.

Kimmelie skrev:

BMW skrev:Gud för mig är både man OCH kvinna, ett väsen som egentligen är sig selv nok ,men som vi på ett sätt vi inte har möjlighet att greppa är delaktiga i.

Det går att greppa, men är oerhört svårt... Jag orkar inte ens försöka förklara hur jag har förstått det (dvs hur det hänger ihop), för jag vet många som studerat samma inriktning som jag i 20-30 år, och ändå inte förstått...

På Martinusspråk heter det att Gud är fullt medveten både i sin maskulina som i sin feminina pol. Och att även vi människor är på väg mot att bli fullt medvetna i båda dessa poler (och inte bara i ena vilket nu är fallet, dock så är vi i varierande grad medvetna i våran motsatta pol), och att vi kommer att utveckla kroppar som är varken åt det maskulina eller feminina hållet, utan mer som en blandning utav dessa vad jag förstår. Och när vi nått dit hän så är vi 'riktiga' människor skapade till Guds avbild. (Det här behandlas mycket ingående i det Tredje Testamentet.)
Kan du känna igen detta Kimmelie utifrån din tro?

Och visst är "Hen" "sig selv nok"; vi är delar av "Henom", men inte exakt på det opersonliga viset som är en populär föreställning nuförtiden...

Ja allt som existerar skall tydligen ingå i Guds kropp och medvetande. Samtidigt är Gud ett väsen i sig och därför är en slags relation till Gud inte omöjlig.

Vill man diskutera om sin personliga tro och kanske sätta den i samband till det som aspergerstereotypen anger; att man har svårt att infoga sej i samband utan att tänka självständigt kan man göra det här: as-och-kyrkan-t13027.html

Jag tycker att de flesta som skrivit på den här tråden är ovanligt visa!

Jag ser också livet som en skola eller ev. ett Gym. Vi väljer "tyngderna" innan vi inkarneras, eller reinkarneras. Dessvärre valde jag ett svårare livsöde än jag senare orkat med.

Jag har undrat om Gud inte kunde gå med på att annulera mitt livskontrakt, men det verkar inte vara möjligt. Så jag får väl värka klart innan jag återvänder till Himlen.

Det var under en NDU-upplevelse Han påminde mig om min önskan att utvecklas i kärlek genom att gå ned på jorden. I Andevärlden finns inte det motstånd och lidande som finns här och därför inte samma möjligheter till lärande/tillväxt. Som jag uppfattade det var det ingen som tvingade mig hit utan det var något jag valde, av kärlek till Fadern.

Rösten sa, medan jag svävade i ett starkt, kärleksfullt ljus, att mina erfarenheter skull jag ha med mig in i evighetens värld. De var viktiga.

Tyvärr hann jag inte fråga något om evigheten innan jag snabbt återvände till kroppen.
Jag var omskakad av tanken att mitt lidande skulle vara planlagt, b l a av MIG! Hade tydligen inte tidigare haft så gedigen erfarenhet av fysisk smärta som jag som reumatiker haft förmånen att få uppleva.

Jag kom ihåg en upplevelse 15 år tidigare då jag gråtande bett om att få vara "där Du är". Som svar på bönen sögs jag in i ett enormt kors, där Jesus fanns. Jag protesterade mot upplevelsen. Hade ju bett om att få komma till Himlen, inte att ett tungt kors skulle krossa mig.

Rösten sa då: "Du bad om att få vara där jag är. Det är du!"

Typiskt Gud. Alltid lika kortfattad.

Teodicéproblemet är en konskekvens av vanskligheten med för komplicerade grundläggande axiom, som: det finns en gud, och denna gud har en given karaktär. Genast finns det nya frågor att ge svar på, där vanskligheten ges av att världens tillstånd inte följer de grundläggande axiomen.

Lösningen är naturligtvis att kritisera axiomen, eftersom världens tillstånd inte följer av dem.

Trolsk skrev:Teodicéproblemet är en konskekvens av vanskligheten med för komplicerade grundläggande axiom, som: det finns en gud, och denna gud har en given karaktär. Genast finns det nya frågor att ge svar på, där vanskligheten ges av att världens tillstånd inte följer de grundläggande axiomen.

Lösningen är naturligtvis att kritisera axiomen, eftersom världens tillstånd inte följer av dem.

Å andra sidan kan man se Gud som ett filosofiskt problem som är roligt att lösa, oavsett om man är teist eller inte.