Undrar om det finns präster med AS? religion kan verkligen vara ett extremt specialintresse. Präster måste vara väldigt utåtriktade och gilla att umgås med folk, annars blir det nog svårt att ha det yrket om man inte är hyfsat social och trivs med det?Kan dock tänka mig att det är ganska vanligt (kanske till och med nödvändigt?) att munkar och nunnor har AS, då de lever väldigt isolerat och inrutat med fasta rutiner och ägnar sig åt sitt special intresse, den kristna tron och dyrka Gud

@Lnovgo:
Såga på.
Fast jag ogillar att du tar dig rätten att förvrida kristnas trosuppfattningar till oigenkännelighet. OBS! jag säger inte att jag har rätt och du har fel, bara att du genom extrem extrapolering tillskriver den kristna tron innehåll som den inte äger. Det är tendentiöst och avsiktligt utmanande. Personligen är jag okänslig för detta, fast jag ogillar okunskap.Det är därför jag i ett tidigare inlägg skrev att jag ville vara lärare och brobyggare. (inte brobyggare som gör oförenliga delar till ett och detsamma, men jag vill bygga en bro som båda parter kan mötas på för samtal. Och vi samtalar ju, de facto ).

Antar att du skulle ge medhåll åt den gamla kalvinistisk-fatalistiska synen att vissa människor från allra första början är ämnade för frälsning och andra för evig död. Fast det är en gräslig och märklig bibeltolkning.

Till innehållet i din lilla saga.

Lnovgo skrev:Det var en gång en kung som härskade över ett stort och mäktigt rike och som av många ansågs vara en rättfärdig kung. Han var ättling i rätt nedstigande led till rikets grundare och detta fantasyland hade styrts helt konstitutionsenligt i tusentals år. Kungen hade ett väldigt harem, och alla haremsdamerna ansåg att han var en underbar älskare.

Nåväl, i en provinsen Länet levde en aggressiv alv som såg ut precis som den på min avatar. Denna alv deltog i en olaglig organisation som syftade till att utropa en självständig rådsrepublik i Länet och som i sin hatpropaganda mot den gode konungen hävdade att han var skyldig till ett folkmord på alver i en upprorisk provins i utkanten av riket. Om det var sant vet jag inte med säkerhet, men det fanns belägg för att det var det och denna alv var övertygad om att så hade skett och uppfattade kungen som en ondskefull tyrann.

Nu var det så att alven blev tillfångatagen och förd inför kungen, ty endast kungen hade rätt att döma politiska fångar. Och kungen blev tokförälskad i alven och sade att om alven ville bli en del av hans harem skulle han benåda denna från det straff som annars väntade.

Då sade alven: "Du din hundrafallt förbannade snuskiga jävla tyrann och folkmördare, jag vill aldrig bli din, för jag hatar dig och allt du står för, och jag tror uppriktigt sagt att jag skulle må lika förbannat jävla dåligt av att knulla med dig som av att bli torterad till döds! Du och din släkt borde bannlysas från dessa länder, ty ni regerar orättfärdigt och det är inte heller rätt att en man skall härska över alla dessa folk och landområden."

Kungen var tyst ett ögonblick, lamslagen av vrede och sorg, men han insåg att det inte hade varit rätt att tvinga alven att bli en av hans harem; för övrigt var detta aldrig någonting som han tvingade någon till. Sedan talade han och sade:

"Jag, Herren Konungen, har den fullaste respekt för ditt val, och jag kan heller inte ansvara för de konsekvenser ditt val har för din framtid."

Sedan lät han verkställa straffet. Vad får alven för straff, och vems ansvar är det om straffet är grymt?

Helvetesläran är allt bra enkel att såga.

Jag skulle vilja nämna liknelsen från Jesus om det förlorade fåret (på ett annat ställe är det ett förlorat mynt).
Den går ut på att herden lämnar alla de 99 för att gå ut och finna det hundrade och bär hem det. Och han gläder sig mer över detta än över de 99 som aldrig gått vilse. Gud vill inte att någon ska gå förlorad.
(se Matt 18:12-14)

För mig som ensam/avskild person med AS (problem med grupptänk, kollektivism etc) så är detta en bild av hur starkt han bryr sig om mig personligen. Det har inte med harem att göra. Andras relation med honom har ingen betydelse, det är vår personliga relation som är det enda som räknas! Jag behöver inte snegla på hur andra har det med Gud, kan ej säga att jag bor i ett kristet land/ur en kristen släkt etc för detta är ointressant för Gud.

Nu förstår jag att du inte tror på din egen saga, att det inte finns någon sådan konung enligt dig, därför vill du hellre tro andra saker.
Finge jag omforma den skulle den i korthet gå ut på följande:

Konungens slott är varmt, rymligt och komfortabelt och har obegränsat med mat och gamman. Utanför är evig istid och man överlever inte där. Alven är välkommen att stanna, inte i ett harem utan i renlig, barnslig, vänskaplig gemenskap med konungen och de andra figurerna där. Men alven vägrar pga sin stora avsky för såväl konungen som invånarna i slottet. Alven hänvisar till sina ihjälfrusna fränder utanför som skäl för detta, avböjer erbjudandet och går ut i kylan.

Är detta konungens fel?

BMW skrev:Undrar om det finns präster med AS? religion kan verkligen vara ett extremt specialintresse. Präster måste vara väldigt utåtriktade och gilla att umgås med folk, annars blir det nog svårt att ha det yrket om man inte är hyfsat social och trivs med det?Kan dock tänka mig att det är ganska vanligt (kanske till och med nödvändigt?) att munkar och nunnor har AS, då de lever väldigt isolerat och inrutat med fasta rutiner och ägnar sig åt sitt special intresse, den kristna tron och dyrka Gud

På pricken, BMW! Karin Stadler nämner bl a präster som exempel på människor med subklinisk AS - högpresterande och på höga positioner runtom i samhället. Fast jag tror att en församlingspräst med AS lär ha det besvärligt. De ceremoniella uppgifterna + predikandet går nog galant, liksom att lära in teologi och exegetik. Men de pastorala uppgifterna och samarbetet med medarbetare kan nog bli smått katastrofala. Därför är det enligt min uppfattning olämpligt att ha AS om man är präst.

Windfarne skrev:Konungens slott är varmt, rymligt och komfortabelt och har obegränsat med mat och gamman. Utanför är evig istid och man överlever inte där. Alven är välkommen att stanna, inte i ett harem utan i renlig, barnslig, vänskaplig gemenskap med konungen och de andra figurerna där. Men alven vägrar pga sin stora avsky för såväl konungen som invånarna i slottet. Alven hänvisar till sina ihjälfrusna fränder utanför som skäl för detta, avböjer erbjudandet och går ut i kylan.

Är detta konungens fel?

Rimligtvis inte. Fast samtidigt, om JHVH är så allsmäktig som han brukar framställas som så är det väl han som styr vädret utanför också? Att genom trolldom skapa evig istid är ju inte precis sympatiskt.

PS. Angående folkmordet i alvhistorian så åsyftas inte att hedningar inte brukar komma till Himlen, utan de folkmord och andra grymheter som JHVH tycks uppmuntra till i Gamla Testamentet. Tveksamheten om huruvida de har ägt rum syftar till att det tydligen går att tolka texten på något annat sätt.

Lnovgo skrev:Angående folkmordet i alvhistorian så åsyftas inte att hedningar inte brukar komma till Himlen, utan de folkmord och andra grymheter som JHVH tycks uppmuntra till i Gamla Testamentet. Tveksamheten om huruvida de har ägt rum syftar till att det tydligen går att tolka texten på något annat sätt.

Jag fruktar att texten är högst bokstavlig.
Idag lever vi i västvärlden i ett paradigm med rötter i dels kristen tro, dels den romerska staten, kryddat med franska revolutionens tankar om liberté, egalité, fraternité, generell humanism och en väldig massa annat tankegods. Men på den tiden, tänker jag mig, var allt så mycket råare, typ Rwanda när det begav sig.
Vi som är inbäddade i denna ovan nämnda trygga bomull har svårt att se vilka allmäna förutsättningar som rådde då.

Antar att en del kristna säger att GT:s grymheter är antingen mänskligt slagg i Bibeln (=Bibeln är inte Guds ord), andra säger: "Jamen Israel måste ovillkorligen bli till för att Messias skulle ha någonstans att födas" etc etc.

För min del känner jag att jag inte vare sig kan eller vill försvara Gud i detta. Han får svara för sig själv.

Delar av GT är ju förmodat korrekta historiska beskrivningar av Abrahams ättlingars öden och äventyr, och som sådana är de i och för sig inte unika.
Skulle vi tvärvägra att befatta oss med stater, vinster och sakförhållanden som uppstått genom våld så blir tillvaron ganska knepig. Även om jag personligen föredrar "sammetsrevolutioner", "sjungande revolutioner" och icke-våld så domineras vår värld av förhållanden som framtvingats genom våld:
Till exempel franska revolutionen, ockupationen/folkmordet i Amerika, besegrandet av Hitlertyskland genom våld.Oavsett GT:s skildring av JHVH så måste vi med dessa tre exempel erkänna att något ganska gott kommit ur händelser som varit ondskefulla.
(vet att inte alla tycker om USA, detta med rätta, men utan dem hade inget fritt Europa funnits efter WWII...)

Kanske är det på samma sätt med GT:s folkmord?
Detta är bara en tanke, jag känner samma avsky som du inför varje folkmord.

För övrigt tvekar jag om Gud är allsmäktig. Det finns ett bibelord om att han (Jesus Kristus) dröjer med sin återkomst och domen - för vår skull som det står.
Kanske är Guds kärlek starkare än hans allmakt...

Lnovgo skrev:Rimligtvis inte. Fast samtidigt, om JHVH är så allsmäktig som han brukar framställas som så är det väl han som styr vädret utanför också? Att genom trolldom skapa evig istid är ju inte precis sympatiskt.

Som weasley så nogsamt konstaterat kan vissa saker inte kläs i ord. Här såg vi ett paradexempel på när en liknelse inte kan dras in absurdum.

Windfarne skrev:Jag skulle vilja nämna liknelsen från Jesus om det förlorade fåret (på ett annat ställe är det ett förlorat mynt).
Den går ut på att herden lämnar alla de 99 för att gå ut och finna det hundrade och bär hem det. Och han gläder sig mer över detta än över de 99 som aldrig gått vilse. Gud vill inte att någon ska gå förlorad.
(se Matt 18:12-14)

Lägger till bibelstället ^_^

Matt 18:12-14
Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? [13] Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte har kommit bort. [14] Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad.

Helvetesläran är starkt ifrågasatt från många olika teologiska håll. Exempel från blogg:

http://aletheia.se/2009/09/03/helvetet- ... tradition/

Det finns stora stora strömningar som ifrågasätter den bild som formats av traditioner och feltolkningar av Bibeln.

Olle Carlsson, som skrev "Kristendom för ateister" är bara en av alla dem som inte tror på en hämndlysten, krävande, elak gud, som utkräver straff.

Även frågan om huvudsyftet med Jesu liv kan ses från olika håll. Jag ser det så här:
Jesus blev bärare av Kristusanden och visade tydligt vad, hur Gud är: kärlek. Han var ständigt barmhärtig mot alla svaga och sjuka. Han ville hjälpa, bota, hela. Sådan är Gud! Visst kunde Jesus bli vansinnigt arg - men inte på dem som saknade tro, de tvivlande, de förtvivlade. Nej, han blev arg på de skriftlärde som serverade det sargade folket ett enormt, krävande regelverk. De ställde krav som de inte själva kunde leva upp till och därigenom blev de ett hinder för de människor som sökte Gud. De kände ju att de liksom aldrig skulle komma att duga, aldrig lyckas hålla alla bud.

Jesus förbannade de religiösa fariséerna för att de tillverkade en gudsbild som blockerade människor, utestängde dem från Guds rike. Detta sker även i den religiösa världen av idag.

Jag tror att det viktigaste med Jesu liv var att visa oss vem Gud är och hur vi ska leva.

Om Gud måste ha någon att hämnas på, någon att straffa, sin egen son - tja - det verkar något suicidalt... Här är vi inne på området teologi. Det finns olika synsätt. För Guds skull - slå inte ihjäl mig eller någon annan här på tråden!!! Jag ifrågasätter om Någon av oss vet exakt vem Gud är?

Jag tackar Weasley för alla fina, djupsinniga inägg!
Du skriver att "tron är fri", men att vara religiös innebär att man har en mängd regler man måste följa.

Så, jag är fri, genom min tro, fri att sväva in i Ljuset, det namnlösa, ordlösa, den bottenlösa sanningen och kärleken. De enda lagar jag har är dem som kärleken och lidandet ristat in i min själ: älska din nästa som dig själv, så blir allt väl!

Det jag gör mot andra kommer tillbaks, både ont och gott. Om jag kastar en sten i vattnet bildas det ringar där, många, många...Allt jag gör får sina följdverkningar.

Bortom hämnd och straff, bortom lagar och förbud, bortom alla ord och allt förnuft - bor Gud!

MVH
En poet, någon som söker, men inte vet...bara ibland...

Debbido skrev:Lite tankar i natten - åsikter som ingen behöver dela:

Att dela upp mänskligheten i frälsta och ofrälsta skapar ångest och frustration. Läran om himmel för vissa och helvete för andra är sprungen ur Rädsla och Tron på separation. MEN, kanske är vi alla ett?

Jesus sa att det vi gör för den fattige eller hemlöse – det gör vi för Honom. Alltså: den hemlöse, den fattige, den lilla människan är Jesus! Var går gränserna mellan oss? Finns de? Är religionskrigen bara ondskans strategi för att bekämpa det universella helandet och sanningen att vi alla är ett?

http://www.youtube.com/watch?v=p9qYXbN3kyw

Ja vi skall hjälpa andra men det är tydligt att det skiljs mellan människor vid domen.

Upp 20:1-6
Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. [2] Och han grep draken, ormen från urtiden som är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år [3] och kastade ner honom i avgrunden och låste och förseglade ingången för att han inte skulle förföra folken förrän de tusen åren hade gått. Sedan skall han släppas lös för en kort tid.
[4] Och jag såg troner, och de som satte sig på dem fick rätt att döma. Och jag såg själarna av dem som halshuggits för Jesu vittnesbörd och Guds ord, dem som inte tillbett odjuret och dess bild och inte tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år. [5] De andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. [6] Salig och helig den som får vara med i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt, utan de skall bli Guds och Kristi präster och vara kungar med honom i tusen år.

Upp 20:10-15
Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet. [11] Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. [12] Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. [13] Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. [14] Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. [15] Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

Så antingen tror vi eller så gör vi inte det men bibeln är tydlig: Alla kommer inte till himmelen.

Koboshi:
Kan det verkligen finnas en himmel om det samtidigt finns ett helvete? Jag menar:

Om de som kommer till himlen vet att somliga andra människor inte kommit dit, att de plågas och kommer att plågas i evigheters evighet, kan de då överhuvudtaget glädja sig och känna frid (och samtidigt vara kärleksfulla)?

Om inte Gud får frid förrän han återfinner det hundrade fåret, varför skulle då vi människor, som "är formade till hans avbild till att bli lika honom" (eller vad man nu säger), klara av att glädja oss samtidigt som vi vet att andra gått förlorade? Kommer Gud att se till att de som kommer till himlen helt enkelt glömmer de som så att säga "dömts ut"?

Skiljelinjen mellan ont och gott, mänskligt och omänskligt, går väl i första hand inom oss? Eller?

Jag vet naturligtvis inte hur det verkligen förhåller sig, eller om man ska tolka t ex de delar du citerar från Uppenbarelseboken rent bokstavligt. Jag har dock svårt att tänka mig att Jesus/Gud, som enligt evangelierna vill vår frihet och ger sitt liv för oss av kärlek, sedan skulle "kovända" och aktivt "steka" somliga av oss för att vi inte gjort som han har sagt. Däremot kanske man själv kan stänga sig ute från "himlen" genom att vända sina medmänniskor ryggen, något jag tror att många av oss gör varje dag.

Till Koboshi:
Det finns också ett ställe där Jesus svarar några personer, som spekulerar om livet efter döden (om de haft flera fruar som dött efter varandra, vem ska de då vara "gifta" med i himlen, ungefär). Men Jesus svarar dem då ungefär så här: -"Ni tar grundligt miste. Gud är en Gud för levande, inte för döda".

Kanske det viktiga alltså inte är hur Gud kan tänkas döma oss till det ena eller det andra, efter att vi har dött. Kanske det viktiga är hur vi själva dömer oss själva och varandra, under det liv vi lever nu och här?

Kanske inte relevant i sammanhanget, men tror man på Bibeln så finns det tårar i himlen. Har ingen bibel till hands, men det står att Gud säger att han ska avtorka deras (de heligas) tårar i himlen. Ingen närmare förklaring ges.

Inte bara nutida liberalteologer ifrågasätter dem eviga domen. Det avsomnade lilla Fribaptistsamfundets grundare Helge Åkeson gjorde en egen bibelöversättning. Denna hade till ambition att vara så nära grundtexten som möjligt, vilket försvårade 'flytet' i texten mycket. Men där andra översättningar säger ''evigt'' skriver Åkeson ''tidsåldrigt''.
Fribaptistsamfundet trodde ej heller på eviga straff. Och de var verkligen inte liberalteologiska i sin bibelsyn.

Per Plex skrev:Koboshi:
Kan det verkligen finnas en himmel om det samtidigt finns ett helvete? Jag menar:

Om de som kommer till himlen vet att somliga andra människor inte kommit dit, att de plågas och kommer att plågas i evigheters evighet, kan de då överhuvudtaget glädja sig och känna frid (och samtidigt vara kärleksfulla)?

Om inte Gud får frid förrän han återfinner det hundrade fåret, varför skulle då vi människor, som "är formade till hans avbild till att bli lika honom" (eller vad man nu säger), klara av att glädja oss samtidigt som vi vet att andra gått förlorade? Kommer Gud att se till att de som kommer till himlen helt enkelt glömmer de som så att säga "dömts ut"?

Skiljelinjen mellan ont och gott, mänskligt och omänskligt, går väl i första hand inom oss? Eller?

Jag vet naturligtvis inte hur det verkligen förhåller sig, eller om man ska tolka t ex de delar du citerar från Uppenbarelseboken rent bokstavligt. Jag har dock svårt att tänka mig att Jesus/Gud, som enligt evangelierna vill vår frihet och ger sitt liv för oss av kärlek, sedan skulle "kovända" och aktivt "steka" somliga av oss för att vi inte gjort som han har sagt. Däremot kanske man själv kan stänga sig ute från "himlen" genom att vända sina medmänniskor ryggen, något jag tror att många av oss gör varje dag.

Tja jag vet att Jesus vill rädda alla men Han är tydlig, och bibeln, på att alla blir inte räddade.

Matt 25:1-13
Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. [2] Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. [3] De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. [4] De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. [5] När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. [6] Vid midnatt hördes ett rop: 'Brudgummen är här, kom ut och möt honom!' [7] Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. [8] De oförståndiga sade till de kloka: 'Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.' [9] De kloka svarade: 'Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.' [10] Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. [11] Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: 'Herre, herre, öppna för oss!' [12] Men han svarade: 'Sannerligen, jag känner er inte.' [13] Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.

Alla 10 kallade sig kristna men bara fem hade påfyllning av Den Helige Anden.

Koboshi skrev:Tja jag vet att Jesus vill rädda alla men Han är tydlig, och bibeln, på att alla blir inte räddade.

Koboshi skrev:Alla 10 kallade sig kristna men bara fem hade påfyllning av Den Helige Anden.

Per Plex skrev:

Koboshi skrev:Tja jag vet att Jesus vill rädda alla men Han är tydlig, och bibeln, på att alla blir inte räddade.

Koboshi skrev:Alla 10 kallade sig kristna men bara fem hade påfyllning av Den Helige Anden.

Kanske det är så att för att ha Tro kan man behöva det som kristendomen kallar Den Helige Ande.

Den som bara tror att ritualerna är det som definierar dem kanske är de som inte får komma in?

Jag bara jättespekulerar här. Jag vill också påpeka att jag inte föredrar någon religion över någon annan.

Per Plex skrev:Koboshi:
Kan det verkligen finnas en himmel om det samtidigt finns ett helvete? Jag menar:

Om de som kommer till himlen vet att somliga andra människor inte kommit dit, att de plågas och kommer att plågas i evigheters evighet, kan de då överhuvudtaget glädja sig och känna frid (och samtidigt vara kärleksfulla)?

Om inte Gud får frid förrän han återfinner det hundrade fåret, varför skulle då vi människor, som "är formade till hans avbild till att bli lika honom" (eller vad man nu säger), klara av att glädja oss samtidigt som vi vet att andra gått förlorade? Kommer Gud att se till att de som kommer till himlen helt enkelt glömmer de som så att säga "dömts ut"?

Jag tycker du tänker väldigt logiskt!

Jag vill inte vara skild från dem jag älskar, då blir det ingen himmel för mig.

När jag som 18-åring blivit "frälst" så fanns det bara en sak som gällde: Se till att alla andra också blev frälsta! Självklart! Annars vore jag ju en superegoist, om jag bara satt och gladdes åt min egen frälsning, medan nästan alla andra var på väg till en evigt brinnande eld, pga fel religion eller fel uppväxt.

Så, jag satte fart - projekt frälsa världen. Vi aspergare är ju väldigt empatiska, som alla vet!? När jag försökt frälsa så många som möjligt i Sverige åkte jag till Belgien för träning inom OperationMobilisering; en evangelisk missionrörelse, internationell.

Jag låg i hårdträning som helgon: knappt någon mat, värme eller sömn. En hel natt bad vi att Indien skulle bli frälst! Det kändes lite konstigt, astrakt på något vis... Ibland undrade jag varför jag skulle omvända alla redan lyckliga människor, som mådde mycket bättre än jag.

En morgonandakt var det kört; En trevlig predikant rusade in, försenad, hade inte hunnit be eller förbereda sig. Men han sa att det inte gjorde något. Han visste att Gud älskade honom ändå och om vi inte hade fattat detta skulle vi aldrig hålla ens ett år som missionärer.

Plötsligt var omvärlden utplånad och jag var insvept i en rosa filt. En röst talade till mig: "Förstår du, Debbido, att jag verkligen ÄLSKAR DIG, oavsett vad du gör? Jag ser allt du gör för min skull, men om du ingenting gjorde så skulle jag älska dig åndå. Jag bär dig. Du är mitt älskade barn."

Jag grät hela den där dagen och var nästan okontaktbar. Gud hade avslöjat min prestationsångest, att jag trodde jag måste omvända alla för att inte hamna i helvetet. Det jag däremot inte fattat, känt upplevt var vad verklig Kärlek är. Det viktigaste av allt ... det hade jag missat. Min drivkraft hade varit rädsla, inte kärlek. Nå, jag hade gjort mycket för att hjälpa människor i nöd och det hade känts äkta och bra, men orden...

Jag åkte vidare till Österrike där jag trots allt försökte omvända en katolik till den sanna Läran. Men hon var upptagen med bröllpsbestyr, så hon hann inte. Hon skulle gifta sig med en lika ofrälst person som hon själv var. Något inom mig smulades sönder. Hon var ju lycklig och skulle gifta sig. Jag var olycklig och skulle frälsa världen - till Vad? Min livsåskådning var ohållbar. Jag kunde inte leva i denna bisarra värld där jag måste rädda alla från helvetet!

Reumatismen krossade mig snabbt efter alla fastor och den kalla vintern i kaminbefriade rum. Jag fick börja om från ruta ett hemma i min sjuksäng.

1. Gud är kärlek
2. Jag är älskad
3. Du är älskad
4. Allt är väl.

Koboshi skrev:Tja jag vet att Jesus vill rädda alla men Han är tydlig, och bibeln, på att alla blir inte räddade.

Har du någon plan? Hur ska du rädda alla som är dömda till helvetet?

weasley skrev:Kanske det är så att för att ha Tro kan man behöva det som kristendomen kallar Den Helige Ande.

Den som bara tror att ritualerna är det som definierar dem kanske är de som inte får komma in?

Jag bara jättespekulerar här. Jag vill också påpeka att jag inte föredrar någon religion över någon annan.

Jag var inne på en liknande fundering, kanske bara ännu mera "hädisk" eller åtminstone "jättespekulativ".

Vad jag tänkte på var dock inte "tilliten" till ritualerna (t ex i gudstjänsten), utan att det kanske inte är någon garanti att man kommer in i himlen, för att man rabblar bibelord stup i kvarten. Att man har "helig Ande" kanske står för någonting annat än en färdighet i att trycka på andra "lämpliga" bibelord, hemska tanke?

Ja, Koboshi, ovanstående var nog främst riktat till dig... Förlåt min irritation, men har du inga egna funderingar om de här sakerna? Vad som står i bibeln känner jag till ganska bra, men vad du, Koboshi, tycker, vet jag ingenting om. Och det är det jag är intresserad av i diskussionen med dig. Ju.

Olja = något som avnvändes för att ge ljus i Palesinanatten, på den tid då el saknades.

Ljus = något som gör det lättare att se, lättare att hitta rätt, att inte ramla, att överleva.

I ensamhetens mörker möter jag en människa som ser mig och accepterar mig, är villig att umgås med mig. Hon lyser upp i mörkret.

En sådan person var här med min medicin nyss. Var för sjuk för att kunna gå ut och vem annars än denne aspergare skulle bry sig? Någon kristen? Varför då? De kommer ju till himlen utan goda gärningar eftersom de är frälsta av tro?

Min vän betraktar Jesus om en synnerligen god och avvikande människa, säkerligen aspergare! Min vän vill leva i kärlek och barmhärighethet såsom Jesus gjorde. Han vill leva i Ljuset. Men han tror inte att Jesus var Gud, utan "bara" en gudabenådad, alldeles speciellt god människa.

Jag tar emot medicinen han ger mig och ler Tack för att du finns! Du mitt ljus i mörkret, du, min olja i lampan! Du, som inte är renlärig, självrättfärdig och anser de goda gärningarna överflödiga.

(Det finns verkligen kristna människor som GÖR något för att lysa upp i mörkret, men allt för många nöjer sig mig att gå på söndagsgudstjänsterna. De stämplar upp sin biljett till himen och blir rättfärdiggjorda genom sakramenteten - de skriftlärda)

Debbido skrev:Jag grät hela den där dagen och var nästan okontaktbar. Gud hade avslöjat min prestationsångest, att jag trodde jag måste omvända alla för att inte hamna i helvetet. Det jag däremot inte fattat, känt upplevt var vad verklig Kärlek är. Det viktigaste av allt ... det hade jag missat. Min drivkraft hade varit rädsla, inte kärlek. Nå, jag hade gjort mycket för att hjälpa människor i nöd och det hade känts äkta och bra, men orden...

Jo, jag har varit där också, åtminstone i detta att drivkraften att "frälsa" mer har varit rädsla än kärlek. Det har antagligen varit mer av att jag velat, eller känt mig tvungen, att ha något att kunna visa fram för Gud på domedagen, än att jag faktiskt brytt mig om andra människor för deras egen skull.

Debbido skrev:Något inom mig smulades sönder. Hon var ju lycklig och skulle gifta sig. Jag var olycklig och skulle frälsa världen - till Vad? Min livsåskådning var ohållbar. Jag kunde inte leva i denna bisarra värld där jag måste rädda alla från helvetet!

Jo, jag känner igen mig också i detta. Jag var tvungen att fråga mig själv: "Vad är det jag har som är så viktigt att föra vidare? En rädsla för helvetet? Att människor börjar säga "Jesus, Jesus" och börjar gå i kyrkan...? Andra människor verkade (och verkar...) vara så mycket starkare och självsäkrare än jag, vad har jag egentligen att komma med?

Till slut, till slut, fick jag ge med mig och "släppa taget" som det så vackert heter. Jag fick helt enkelt försöka lära mig att lita på att Gud älskar mig, trots alla mina brister (som jag ingalunda är kvitt idag), om jag överhuvudtaget skulle orka leva och ha kvar min tro på Gud, vilket jag faktiskt ville. Jag fick också försöka lära mig lita på att han älskar alla andra på samma sätt, att jag inte har någon rätt att döma andra för deras livsval och att dessa andra är mina medmänniskor, inte enbart potentiella poänggivare i det stora "missionsspelet".

På det sättet kunde jag alltså börja acceptera mig själv och andra alltmer, precis som jag och de var och är. Wilfrid Stinissen har skrivit om det på ett väldigt bra sätt i boken "Störst av allt är kärleken":

"De höga idealen når man just genom att acceptera sin utgångspunkt. Ett sådant accepterande av sig själv leder till en stor inre frihet. Man behöver inte leva upp till vissa krav som man ännu inte är mogen för. Man har lov att växa, organiskt, gradvis, i sin egen takt som alltid också är Guds takt."

Jag insåg också att mitt behov av "frälsning" fortfarande var lika stort som tidigare, kanske rentav större, och att jag var maktlös inför andras val, om de vill låta sig frälsas eller ej. Det var heller inte min sak egentligen, tänkte jag. Det enda jag (eventuellt) kan göra något åt, är ju mina egna val och mitt eget beteende, typ.

Per Plex skrev:

Debbido skrev:Något inom mig smulades sönder. Hon var ju lycklig och skulle gifta sig. Jag var olycklig och skulle frälsa världen - till Vad? Min livsåskådning var ohållbar. Jag kunde inte leva i denna bisarra värld där jag måste rädda alla från helvetet!

Jo, jag känner igen mig också i detta. Jag var tvungen att fråga mig själv: "Vad är det jag har som är så viktigt att föra vidare? En rädsla för helvetet?

JAPP! Där hittade du de rätta orden igen:

Här följer en del ironi:

LÅT OSS FÖRA VIDARE RÄDSLAN FÖR HELVETET!

Om vi bara kan få människor att skallra tänder av rädsla för den dömande, krävande, svartsjuke guden - då har vi lyckats!

Låt oss bygga kyrkor på grund av massiv rädsla! Låt oss hitta på regler och ritualer vi kan utföra så vi vet att vi köpt oss fria från helvetesstraffen!

-----

Så, Per Plex, vi är några som inte orkade leva med bördan att frälsa hela världen. Så, vi får försöka ta in det faktum att Gud älskar oss utan motpresationer. Det finns inget flummigt i det; att Gud älskar alla människor lika mycket. Det vet jag, för det har jag känt, sett och upplevt.
Jag har flera gånger mött Gud på märkliga sätt och alltid tänk: Jösses, så artig, respektfull och oändligt snäll Rösten är! Jesus är den minst dömande person jag någonsin mött!

Jag minns en svårt scizofren tjej jag ville visa Guds kärlek. Aldrig fick jag sagt något om Gud. Alltid vibrerade luften mellan oss av en stark, magnetisk, enormt kärleksfull kraft. När hon log visste jag att hon visste. Änglarna var där.

Hon kunde få svåra vredesutbrott, men jag kunde inte bli rädd för hennes galenskap, för att jag kände Guds kärlek inom mig sträcka sig ut till henne. Hon var en av de allra minsta - hon var Jesus.

Jag läste "någonstans" i en bok jag har i hyllan att "helvetet är inte en plats för människor" och när jag sökte på det hittade jag till detta diskussionsforum:

http://www.jesper.nu/forum/religion/815 ... _helvetet/

Av geocache

Debbido skrev:

Koboshi skrev:Tja jag vet att Jesus vill rädda alla men Han är tydlig, och bibeln, på att alla blir inte räddade.

Har du någon plan? Hur ska du rädda alla som är dömda till helvetet?

Tja vad jag kan göra är att säga att Jesus älskar all och vill att alla skall komma till Fadern men att vi vet att det inte blir så.

Det är inte jag som dömer.

Dessutom finns miljoner som lever på denna planet som aldrig fått höra om Jesus. Och tänk på alla muslimer i gamla Arabien som aldrig hört om Jesus så nä inte alla kommer komma till Himmelen.

Vad som är kärnan i det hela är Joh 3:16!

Joh 3:16
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Varför har du så svårt att tro? Inte alla kommer till Himmelen men alla har chansen att säga ja till Jesus.