Det är så att ända sen jag började högstadiet har jag mått dåligt till och från och oroat mig för framtiden, jobb, lägenhet osv.

Har gått igenom 2 depressioner hittills varav den första gjorde att jag tappade 25kg över lite mer än en höst, rätt snabbt alltså. Försöker jobba på självförtroendet också. Och viktminskningen hjälpte mycket med det, även om det inte var avsiktligt att äta mindre. Det blev bara så.
Jag har jobbat mycket på mina svårigheter men har fortfarande svårt med en del saker, känner mig instängd i den lilla gruppen som jag går i i gymnasiet för tillfället. Jag vet att jag skulle kunna gå i ett vanligt program, det var bara matten som ställde till det..

Får ofta en oförklarlig känsla inombords, det känns som rysningar och varje gång jag ryser sjunker jag lägre.. Den glada och sociala människa jag är annars försvinner och jag tappar karaktären känns det som, jag blir helt tom inombords och orden försvinner så det slutar med att jag går och mumlar nästintill ohörbara saker för mig själv.. Är det någon som känner igen den här känslan?

Har siktat in mig på att studera vidare på folkhögskola inom musik, eftersom det är ett stort intresse. Men det som jag känner är att det är svårt att se ljust på framtiden, även om jag har tittat på folkhögskola och fått berättat för mig vilja möjligheter jag har.
Någon som känner igen sig i något jag skriver och kan dela med sig av tips för att klara av vardagen bättre?

Jag har tyvärr inga direkta tips, men jag känner igen mig i det du skriver vad gäller svårigheter att se ljust på framtiden. Jag har försökt så sjukt mycket vad gäller jobb, relationer, fritid m.m. men misslyckats gång på gång. Stundtals känns framtiden helt bäcksvart, och det enda jag försöker göra då är att inte tänka på den och bara leva i stunden. Det är lätt att bli nedslagen över allt det jag inte klarar av, som är så grundläggande för att fungera i det här samhället. För att inte tappa hoppet helt så ägnar jag mig åt sånt jag är bra på och tycker är kul, i den utsträckning det går, trots att mina "talanger" inte är värda så mycket för någon annan än mig själv. Det hjälper lite grann i alla fall.

Framtidsångesten är en normal del av att växa upp - men givetvis drabbas alla olika starkt och lidande är alltid relativt.

Själv drabbades jag utav den väldigt hårt, vilket resulterat i att jag "slängt bort" massa CSN pengar på studier för att undvika arbete. (dvs study for a living)

Jag är fortfarande idag (är 24 år) livrädd för att ekonomin inte ska gå ihop efter att jag är klar med min utbildning. Jag har inga som helst besparingar alls, och har ingen som helst rätt alls till a-kassa när jag gått klart - vilket inga studenter får efter sina högskolestudier. Jag är rädd för att min sociala inkompetens ska göra det svårare för mig att skaffa jobb än va det borde vara.

Jag går sista året på Gymnasiet och känner mig nervös på framtiden, så jag förstår precis vad du menar men tyvärr har jag inga förslag som skulle kunna hjälpa dig.

Försök att leva i nuet. Framtidens problem löser du efterhand när de kommer. Tråkigt att du har det kämpigt. Min tonårstid var inte heller något vidare, men livet är rätt okej nu (jag är 32), även om var tid har sina svårigheter. Man får försöka vara glad för de stunder man har det bra, för ingen vet hur morgondagen ser ut. Man kan planera hur mycket som helst, men så händer något så att det blir helt annorlunda. Men det brukar lösa sig ändå till slut på något sätt.

Jag är livrädd för framtiden jag också. Min aktivitetsersättning går ut i maj, och jag behöver skaffa jobb eller hamna hos socialen efter det. Rätt jobbigt val. Och konstigt: jag kommer att kosta lika mycket för staten hos socialen som hos FK. :/