Jag fick min diagnos för många år sedan, men känner att den mest har sänkt mig. Jag har ganska små problem, har aldrig egentligen haft svårt att få kompisar, känner inte att jag har svårt för ironi, skämt eller att läsa kroppspråk. Är inte heller klumpig av mig, var faktiskt en hyffsat lovande friidrottare i unga år... Är ganska utåtriktad och social av mig, rätt rolig och karismatisk sägs det. Fast det har gått ner rätt mycket med åren, det sociala självförtroendet har sjunkit en del.

Det finns väl en del saker som stämmer hyffsat, jag har väl aldrig varit mycket för auktoriteter och gör ofta som precis som jag själv vill. Har en klädstil som var inne för 30 år sedan, har lite udda matvanor, har en tendens att skämta på ett rätt taskigt sätt och vara konfliktsökande. Det finns väl mer saker, men orkar inte göra nån lång lista. Här är iaf resultatet av aspiequiz:

Din Aspie poäng : 61 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 150 av 200
Stor sannolikhet att du är neurotypisk

Anyway, låt oss anta att diagnosen stämmer, är det verkligen vettigt att man sätter den på så pass lätta fall som mig? För i mitt fall har den mest lett till att jag fått sänkt självförtroende. När jag fick diagnosen sade man "...men det finns många med aspergers som det gått bra för, en kille var här förut, han är nu 21 år gammal och kan till och med bo i eget boende!". Det kände jag var en käftsmäll, till den dagen hade jag aldrig tvivlat en sekund på att jag skulle klara mig själv. Jag gick dit med tron att jag var en vanlig kille som drabbats av en djup depression, jag gick därifrån med ordentligt sänkt självförtroende. Jag och min mamma fick även veta att de allra flesta känner stor lättnad när diagnosen kommer, men vi blev bara förvirrade och upprörda. När vi läste informationen så hittade vi enstaka detaljer som kanske passade, men mycket mer som var allt från missvisande till raka motsatsen till hur jag var som person.

Och det är ju knappast så att de resurser som erbjudits skulle ha hjälpt mig. Varför skulle jag ha velat gå på en särskola för aspergerbarn? Jag hade ju inga problem att få kompisar, jag hade ju mest problem med lärarna.

Jag vet inte, jag bara tänker tillbaka på de här åren och undrar om det inte kunde ha hanterats bättre av BUP. Ni som är insatta i ämnet, hör ni ofta om den här typen av fall? Dvs, folk som inte känner att diagnosen skapat något positivt, utan snarare skapat en ny kvarnsten runt patientens hals?

Ska inte en diagnos sättas för att ett problem finns. Vad hade du för problem som gjorde att du behövde diagnos?

Jag tror inte att det är många med Aspergers som får gå på särskola? Eller du kanske tänker på något annat?

Själv fick jag frågan, när jag gick till FK första gången, om jag gick på särskola. Det tyckte jag var kränkande. Att jag ens satt där var väl ett tecken på att jag kunde klara mig själv?

När jag skulle börja på gymnasiet så berättade jag om diagnosen och då föreslog rektorn att jag skulle börja på en skola som hade specialiserat sig på bla aspergers istället. Det sket jag dock i och ingen kunde ju hindra mig från att gå i vanliga skolan.

carl skrev:Ska inte en diagnos sättas för att ett problem finns. Vad hade du för problem som gjorde att du behövde diagnos?

"Jag gick dit med tron att jag var en vanlig kille som drabbats av en djup depression, jag gick därifrån med ordentligt sänkt självförtroende."

och

"Jag hade ju inga problem att få kompisar, jag hade ju mest problem med lärarna. "

Jag fick aggressiva utbrott mot lärare och sånt. Det ska väl noteras att mitt hat mot skolan växte tills jag slutade gå dit. Så såg de konkreta problemen ut.

Hej och välkommen!

Nu går det ju inte att säga nåt utan att ens ha träffat dig, vi är inga proffs här, och quiz kan ibland vara ganska träffsäkra men inte alltid. Men av din egen beskrivning att döma så är det är ju fullt tänkbart att du är ett av de fall där man sätter diagnos på personen fastän det främst är omgivningen (i detta fall skolan) som är problemet.

Låt dig inte knäckas av detta. Inte ens om du verkligen skulle ha en släng av AS. Många välmenande bup-tanter och soc-tanter har en alldeles för låg uppfattning om aspig förmåga.

Jag vet flera som fått diagnos i tonåren och som sen fått sin utveckling hämmad p g a inlärd hjälplöshet. Som blivit itutade att de inte kan nånting och satts i särklass eller särskilt boende helt i onödan. Som säkert hade klarat sig alldeles utmärkt utan, eller med bara lite hjälp eller lite extra hänsyn. Medan många av oss som inte fått diagnos förrän senare i livet har istället levt rätt normala liv med vanliga jobb och kanske familj, eftersom ingen sa åt oss att vi inte skulle kunna det.

Och om du nu inte har AS alls så behöver du ännu mindre bry dig om vad de anser, du känner dig själv bäst.

Inger skrev:Jag vet flera som fått diagnos i tonåren och som sen fått sin utveckling hämmad p g a inlärd hjälplöshet. Som blivit itutade att de inte kan nånting och satts i särklass eller särskilt boende helt i onödan. Som säkert hade klarat sig alldeles utmärkt utan, eller med bara lite hjälp eller lite extra hänsyn. Medan många av oss som inte fått diagnos förrän senare i livet har istället levt rätt normala liv med vanliga jobb och kanske familj, eftersom ingen sa åt oss att vi inte skulle kunna det.

Precis som humlorna, som flyger glatt, lyckligt ovetandes om de egentligen inte kan flyga

Ja, jag har också upplevt diagnosen som ett stigma i vissa sammanhang.
Det är när förståsigpåare försökt tala om för mig vem jag är det gått snett. Det var rätt bisarrt att bli pådyvlad en handikappidentitet, utredningen kring AS kändes rent kafkaartad vill jag minnas. Men det var -94 och idag vet jag bättre än att besudla min självbild med vrångbilder från omsorgsbranschen.

Framförallt har jag som vuxen en helt annan frihet att välja vilken form av hjälp jag tycker funkar.
Och precis som Inger säger har det varit de enkla lösningarna, bagateller för andra, som varit mig mest till hjälp. Inga avancerade terapier eller hittepåcoacher, sunt förnuft har funkat bra.
För mig har frågan om välbefinnande mest handlat om att undvika vissa aktiviteter, sociala sammanhang och miljöer.
Existentiell ångest och depressioner gör att många "måsten" går fetbort för mig och jag tar mig rätten att ge högaktningsfullt fan i sånt jag mår dåligt av.

Själv hade jag gärna sett att min diagnos kommit 10 år tidigare, då hade jag kanske sprungit in i färre väggar och haft mer energi idag..


Fast nu ÄR jag ju aspie, och måste posta en humla-länk: http://www.faktoider.nu/cgi-bin/hitta.cgi?q=humla

Savanten Svante skrev:Själv hade jag gärna sett att min diagnos kommit 10 år tidigare, då hade jag kanske sprungit in i färre väggar och haft mer energi idag..

Instämmer helt. Med en tidigare diagnos hade det kanske inte krävts så stora anpassningar för att ha mycket mer energi kvar idag än nu.

Just genom att inte ha fått diagnosen tidigare har jag ödslat otroligt mycket energi på saker som faktiskt inte har varit framgångsrika och inte hade minsta förutsättningar att bli det heller. Den energin kunde jag ha behövt bättre till annat.

Jag tror däremot att just tonåren kan vara en svår tid att få en diagnos i och att det ofta är bra att få den före eller efter, beroende på vilka svårigheter man har och hur stora de är.

Titti skrev:Jag tror däremot att just tonåren kan vara en svår tid att få en diagnos i och att det ofta är bra att få den före eller efter, beroende på vilka svårigheter man har och hur stora de är.

Låter vettigt.

Inger skrev:Hej och välkommen!

Nu går det ju inte att säga nåt utan att ens ha träffat dig, vi är inga proffs här, och quiz kan ibland vara ganska träffsäkra men inte alltid. Men av din egen beskrivning att döma så är det är ju fullt tänkbart att du är ett av de fall där man sätter diagnos på personen fastän det främst är omgivningen (i detta fall skolan) som är problemet.

Låt dig inte knäckas av detta. Inte ens om du verkligen skulle ha en släng av AS. Många välmenande bup-tanter och soc-tanter har en alldeles för låg uppfattning om aspig förmåga.

Jag vet flera som fått diagnos i tonåren och som sen fått sin utveckling hämmad p g a inlärd hjälplöshet. Som blivit itutade att de inte kan nånting och satts i särklass eller särskilt boende helt i onödan. Som säkert hade klarat sig alldeles utmärkt utan, eller med bara lite hjälp eller lite extra hänsyn. Medan många av oss som inte fått diagnos förrän senare i livet har istället levt rätt normala liv med vanliga jobb och kanske familj, eftersom ingen sa åt oss att vi inte skulle kunna det.

Och om du nu inte har AS alls så behöver du ännu mindre bry dig om vad de anser, du känner dig själv bäst.

Nu säger iofs inte jag att det faktiskt är omgivningen det var fel på, det kan mycket väl ha varit mig det var fel på, frågan är snarare om det beror på att min hjärna fungerar på ett annorlunda sätt eller något annat.

Fast det där med att inte bry sig, det är lite som att säga åt någon som blir mobbad att inte bry sig om mobbarna. Det är ju inte bara det att en självbild totalt brister när proffsen säger att du är på ett sätt som inte alls stämmer med din egen självbild. Det ju också det att det i framtiden är svårt att skapa sig en ny självbild. Jag litar ju inte längre på mina egna sinnen så att säga. Jag är osäker på att mitt sätt att uppfatta världen stämmer, eftrsom det ansågs tidigare att det inte stämde. Då är det svårt för mig att "känna mig själv bäst", jag har ju redan fått veta tidigare att jag inte gjorde det.

Och ja, inlärd hjälplöshet tycker jag verkar vara precis vad överflödiga diagnoser leder till. Jag har en bekant som också fått diagnosen, och jag ska inte uttala mig om den stämmer eller ejj (även om jag tycker det verkar osannolikt), men jag är övertygad om att han inte är hälften så handikappad som han tror sig vara. Hans självförtroende är en större hake än hans eventuella aspighet.

Proffsen har inte alltid rätt faktiskt. Jag fick först helt felaktiga diagnoser som jag kände ända ner i tårna att de inte stämde. Tack vare att jag senare fick bekräftat att det var jag och inte dom som hade rätt, så fick jag faktiskt bättre självtillit efter det.

Tycker du ska begära en 'second opinion' från något helt annat utredningsteam om du inte känner igen dig i den diagnos du fått. Att vara lite udda och köra sitt eget race är faktiskt ingen sjukdom! Snarare säger det något om ett samhälle som sätter diagnoser på allt som avviker en millimeter från standardnormen.

Många barn idag får problem med skolan och får depression och allehanda psykosomatiska symtom för att skolformen är alltför föråldrad för att passa dessa nya kreativa generationer. Hellre än att ändra på den betongklossen så sätter man diagnoser på alla som inte kan anpassa sig till något de egentligen inte ska anpassa sig till. Det var lite så jag menade, utan att kunna säga bu eller bä om detta gäller just i ditt fall. Ville bara ge lite perspektiv eftersom det trots allt är möjligt att du råkar ha blivit ett offer för den här trenden.

Titti skrev:

Savanten Svante skrev:Själv hade jag gärna sett att min diagnos kommit 10 år tidigare, då hade jag kanske sprungit in i färre väggar och haft mer energi idag..

Instämmer helt. Med en tidigare diagnos hade det kanske inte krävts så stora anpassningar för att ha mycket mer energi kvar idag än nu.

Just genom att inte ha fått diagnosen tidigare har jag ödslat otroligt mycket energi på saker som faktiskt inte har varit framgångsrika och inte hade minsta förutsättningar att bli det heller. Den energin kunde jag ha behövt bättre till annat.

Jag tror däremot att just tonåren kan vara en svår tid att få en diagnos i och att det ofta är bra att få den före eller efter, beroende på vilka svårigheter man har och hur stora de är.

Håller med. Och det är en viktig grej för barnpsykiatrin att bli bättre på, så barn slipper såsa runt i den soppan och så få diagnos som femtonåringar (som min stora) fast föräldrarna bett om det i åratal. Jag vet att vi är många i den sitsen. Min lilla som fick diagnos som nioåring har tagit till sig det användbara ur den på ett helt annat sätt.

Jag tror AS är både under- och överdiagnosticerat.

vovven skrev:När jag fick diagnosen sade man "...men det finns många med aspergers som det gått bra för, en kille var här förut, han är nu 21 år gammal och kan till och med bo i eget boende!".

Det är ett mysterium hur det för somliga inte är uppenbart att en kommentar av det slaget är kränkande eller nedslående. ("Men inte kan det vara dåligt med uppmuntran!")

vovven skrev:Och ja, inlärd hjälplöshet tycker jag verkar vara precis vad överflödiga diagnoser leder till.

Ja, om diagnosen verkligen är överflödig så.

Men det omvända är också ganska vanligt, att man har en "inlärd optimism" som är helt orealistisk, t ex att man tror att sociala tillställningar ska vara enkla och kul eftersom de är det för många andra. Så man fortsätter göra en massa saker som man egentligen borde undvika, för att man vägrar att inse att man fungerar annorlunda.

Denna optimism (liksom all orealistisk optimism) är skadlig och bör förstöras, och då kan det vara till hjälp med en diagnos.

Savanten Svante skrev:Själv hade jag gärna sett att min diagnos kommit 10 år tidigare, då hade jag kanske sprungit in i färre väggar och haft mer energi idag..


Fast nu ÄR jag ju aspie, och måste posta en humla-länk: http://www.faktoider.nu/cgi-bin/hitta.cgi?q=humla

Byt ut 10 mot 20, så är det precis vad jag känner för egen del...

Altus skrev:

vovven skrev:Och ja, inlärd hjälplöshet tycker jag verkar vara precis vad överflödiga diagnoser leder till.

Ja, om diagnosen verkligen är överflödig så.

Men det omvända är också ganska vanligt, att man har en "inlärd optimism" som är helt orealistisk, t ex att man tror att sociala tillställningar ska vara enkla och kul eftersom de är det för många andra. Så man fortsätter göra en massa saker som man egentligen borde undvika, för att man vägrar att inse att man fungerar annorlunda.

Denna optimism (liksom all orealistisk optimism) är skadlig och bör förstöras, och då kan det vara till hjälp med en diagnos.

Instämmer i detta. Jag hade nog varit behjälpt av att få en realistisk självskattning, varken för låg eller för hög, och tips om mina starkaste och svagaste sidor, så hade det säkert gått bättre i arbetslivet t ex.

Då hade jag kanske fattat redan från början vad jag borde satsa på och vad jag borde unvdika, istället för att behöva prova och misslyckas med alla möjliga (service-)yrken innan jag insåg att jag behöver få jobba ifred och använda mina enastående systematiseringstalanger då jag i det närmaste saknar serviceanlag och bara blir uttröttad av människor.

Det kan hända att den sätts å felaktiga grunder då och då men generellt tror jag det råder underdiagnosticering, framförallt bland kvinnor. Sen kan man ju fråga sig hur många av de som får diagnosen som gynnas av den och hur många som missgynnas.

Jag har gått in i väggen fullständigt, och jag anser att detta till stor del berott på att jag lyssnat på de "goda råd" jag fått. Råd som gått ut på att om man bara anstränger sig, så kan man klara av allt. Om jag bara såg till att aktivera mig ordentligt, och tränade på att vara social, så skulle mina problem på den fronten försvinna. Ack, så fel.

Nu har jag ett gigantiskt behov av att reparera mig, men när jag återfått min ork (jag har inte gett upp hoppet om det), så kommer jag att veta hur jag fungerar och vad jag mår bra av. Insikt som jag förvärvat till stor del tack vare att jag fått diagnosen.