Jag undrar hur många här på forumet som trivs med att ha Aspergers syndrom och hur många som inte gör det (alltså som skulle vilja vara som "vanliga" människor)?

Själv har jag inte fått någon diagnos än, men är rätt säker på att jag har syndromet. Jag tillhör nog de som föredrar att vara en aspies, och skulle nog inte direkt vilja fungera som en "vanlig" person. Jag trivs som den jag är!

Hur känner ni?

Skulle vilja ha mer varierande svar. Jag kan både gilla och ogilla det. Men överlag, visst.

Tycker dock att det kan bli jobbigt ibland. Speciellt när det gäller känslor och sociala saker.

Jag tänkte inte riktigt på att lägga in lite mer varierande alternativ. Ber om ursäkt!

Vem skulle jag annars vara om inte mig själv?

Autisten Caiseal Mór sa att det är bara konsumentkulturen (av alla kulturer i världen) som inte uppskattar en autists kvalitéer.

Klart att vissa saker kunde vara bättre som ger en funktionsnedsättning, känsligheten och de sociala svårigheterna med NT's och det där med central koherens, minne och exekutiva funktioner. T.o.M. har jag för starkt, överempatisk dock inte så att jag kan visa det som förväntas alltid.

Saknar full diagnos, men känner mig välkommen i de missade tjejernas klubb.

Men det som är positivt är sådant som jag inte vill vara utan, som intresserad och nyfiken, uthållig och envis. Praktiskt och konstnärligt lagd där jag gör det jag tycker om att göra med noggrannhet och skicklighet. Ärlig och rak till förbannelse och uppskattar samma tillbaks. Demokrat. Gillar att lyssna på andra som har nåt att säga, orkar inte med strunt. Kan berätta djupt och ingående om det som intresserar mig med, dvs en djup och vettighet i det sociala umgänget som jag inte visste fanns förrän jag träffade forumister här som är så oerhört lätta och trevliga att umgås med mot mina tidigare erfarenheter i livet.

Väldigt ofta deprimerad (kanske tom kroniskt?)
Alltid ensam - aldrig några kompisar och verkligen inga flickvänner
Aldrig fatta "poängen" med att socialisera bara för sakens skull
Nästan aldrig kunna uppskatta sociala situationer
Konstanta käppar i hjulen under livets gång pga att man väljer (mot sitt eget bästa) att undvika sociala situationer bara för att vara bekväm
Aldrig kunna lita på någon
Aldrig kunna känna att någon annan är som en själv
Alltid överanalysera saker och se världen annorlunda
Aldrig bli tagen på allvar
Alltid ses som stel, tråkig, envis, excentrisk och konstig av andra
Alltid känna skuld och ånger för att man aldrig visar hur mycket man tycker om sin familj, aldrig ringer dom, aldrig är intresserad av deras liv, etc...

...nej, skulle inte vilja påstå att jag trivs med mitt tillstånd alls. Livet är mycket lättare om man är socialt kompetent och socialt intresserad.

För övrigt har jag ingen AS diagnos men inväntar en utredning. Men den behövs egentligen inte eftersom jag är ett solklart fall, tycker jag själv. Om jag inte har AS och inte är schizoid så vette fan vad som är fel egentligen - men FEL är det med mig.

Ville inte rösta eftersom jag inte är diagnostiserad aspergare. Vad det nu än är för "fel" på mig så har jag börjat acceptera mig själv mer och trivs faktiskt bra med att vara som jag är. Har slutat låta folk trampa på mig för att jag inte är som dem.

Jag har heller ingen diagnos, men trivs bra med den jag är för det mesta. Fast jag hade såklart klarat mig bra utan ångesten, tvångstankarna, koncentrationsproblemen etc. Men jag tycker nog inte felet ligger hos mig själv. Jag blir knäpp först i relation till det här bajsnödiga samhället. Så egentligen skulle jag aldrig önska att vara på något annat sätt. Men jag kan å andra sidan inte föreställa mig hur det skulle vara att vara på något annat sätt, så det kanske är delvis därför.

Trivs som jag är , sedan om det heter As eller något annat spelar ingen roll Tror dom flesta som känner mig accepterar mig som jag är ? Vad räknas som vanliga människor vet jag inte ?? Tycker de flesta verkar ha lite problem hit och dit ? Ibland känns det som normalt inte är normalt i mina ögon .

Nej. Men det bottnar säkert i att jag starkt ogillar mig själv för tillfället. Det är fullt möjligt att jag skulle kunna vara nöjd med skiten när jag mår bättre.

Ja.

Jag trivs med den jag är.

Lång tid har jag sett AS som bra, men nu ser jag allt som jag inte har och som känns ouppnåeligt långt bort; hus, barn, bil, gubbe/tant, utbildning, jobb jag trivs med...

Å andra sidan så vill jag inte vara som andra...

Jag röstar nej, för det är så jag känner nu; jag skulle aldrig klara av att sköta om ett hus, måla, snickra, laga bilen, komma ihåg besiktning, ha råd att gå till veterinären med hunden...


(Depression is talking...)

Trivs helt fullständigt med mig själv bortsett från kärleksrelationer och att jag inte kan gå ut och njuta av en fest och dansa.

Och det är inte små saker...

I like who I am men jag är inte nöjd med hur samhället fungerar.

I stort sett samma som ovan. Jag är absurt nöjd med en del av mina egenskaper. Det uppfattas nog som att jag skryter en hel del när jag väl börjar. Får lära mig att bli lite mer ödmjuk eller inte säga något överhuvudtaget.

earlydayminer skrev:Får lära mig att bli lite mer ödmjuk eller inte säga något överhuvudtaget.

Varför det?
Var stolt över dig själv istället.

KrigarSjäl skrev:

earlydayminer skrev:Får lära mig att bli lite mer ödmjuk eller inte säga något överhuvudtaget.

Varför det?
Var stolt över dig själv istället.

Javisst. Men jag anser att det är viktigt att andra inte missförstår mig, så då måste jag finna ett sätt att balansera det hela. För jag blir ganska entusiastisk när jag sätter igång. Så jag kan framstå som arrogant, och det vill jag inte. Det är för lite stål i mig, för mycket bomull.

KrigarSjäl skrev:I like who I am men jag är inte nöjd med hur samhället fungerar.

Dito!

Deadly_Nightshade skrev:Väldigt ofta deprimerad (kanske tom kroniskt?)
Alltid ensam - aldrig några kompisar och verkligen inga flickvänner
Aldrig fatta "poängen" med att socialisera bara för sakens skull
Nästan aldrig kunna uppskatta sociala situationer
Konstanta käppar i hjulen under livets gång pga att man väljer (mot sitt eget bästa) att undvika sociala situationer bara för att vara bekväm
Aldrig kunna lita på någon
Aldrig kunna känna att någon annan är som en själv
Alltid överanalysera saker och se världen annorlunda
Alltid ses som stel, tråkig, envis, excentrisk och konstig av andra
Alltid känna skuld och ånger för att man aldrig visar hur mycket man tycker om sin familj, aldrig ringer dom, aldrig är intresserad av deras liv, etc...

...nej, skulle inte vilja påstå att jag trivs med mitt tillstånd alls. Livet är mycket lättare om man är socialt kompetent och socialt intresserad.
.

God sammanfattning

Pemer skrev:

KrigarSjäl skrev:I like who I am men jag är inte nöjd med hur samhället fungerar.

Dito!

Samma här.

Man vill ju inte göra sig SÄMRE fungerande, bara för att bättre passa in i ett dåligt fungerande samhälle.
Nä, då lever jag hellre som den jag är, och försöker ha överseende med omvärlden istället.

Så ser jag på saken.

tahlia skrev:Nej. Men det bottnar säkert i att jag starkt ogillar mig själv för tillfället. Det är fullt möjligt att jag skulle kunna vara nöjd med skiten när jag mår bättre.

Tillägg efter att ha funderat en stund.

Till att börja med är jag ingen "Aspergare", jag är en person som har diagnosen Aspergers syndrom (det är dock en helt annan diskussion, jag vet). Vidare så har jag egenhändigt tvingat på min äldsta dotter samma diagnos och hennes depression, hennes ångest, hennes rädslor - kan alla knytas till de egenskaper som följt hennes Aspergers.
Som om det inte vore nog så ledde min egen aspergers mig ned i en depression som totalt förstörde mig och min förmåga att fungera socialt öht, samt såg till att jag får leva på existensminimun resten av mitt liv.

Så, nej. Det spelar fan ingen roll om jag avskyr mig själv eller inte. Jag hatar livet ur min förbannade diagnos och allt den har haft med sig i vilket fall.

Jag trivs med mig själv. Har svårt att se varför eller hur min diagnos skulle påverka detta. Däremot har jag inget emot att ha diagnosen AS.

Jag trivs med min personlighet, dvs jag + aspergern i sig, men otrivs med samhället och dess regler, tanken att "behöva" skaffa mig ett jobb som jag troligtvis inte kommer att trivas med, få svårt att få de flesta förhållandena att fungera pga. oförstående tjejer, etc etc.

Fick jag bara slå mig ned och ta det lugnt med en flickvän, kunna lägga mycket tid på mina hobbys och specialintressen, ha en hyffsad inkomst utan att måsta plågas psykiskt av jobbet, etc, så skulle jag nog vara rätt lycklig.
Inte för att jag är "olycklig" nu, men jag hade definitivt kunnat vara gladare.