Jag undrar om det är många här som brukar tolka uttryck och frågor bokstavligt? T.ex om någon frågar er "Kan du hjälpa mig med datorn?", så svarar man enbart "ja" och hjälper inte till. Utan istället är det "Kan du hjälpa mig med datorn nu?" som krävs för att man ska fatta.

Själv har jag betydliga problem med detta, och behöver en mer utvecklad fråga för att fatta.

Är det någon här som har samma problem?

Jag kan svara bokstavligt ibland, men för det mesta är det inga problem. På min AS/ADHD-utredning sa psykologen:

- Vill du ha kaffe eller te?
- Ja, tack!

Nja... ibland. Om någon bara frågar "kan du hjälpa mig med...." så är det oftast inga problem, men när någon lindar in och liksom pratar en massa annat än att bara ställa en rak fråga, typ: "Jag tänkte att vi skulle åka till stan sedan och att jag måste bli färdig här innan så att vi kan sticka i tid om du ändå är klar kanske du kan komma hit här och..... bla bla bla" Fixar inte det.

Då brukar det bli såhär:

Irriterad jag: Ville du ha hjälp eller vad menar du!?
Den andra personen: Ja, det var ju det jag sa?
Irriterad jag: Nä, du pratade om en massa andra saker!!
Den andra personen: Nä, jag bad klart och tydligt om hjälp!
Irriterad jag: Du kanske bad om hjälp, men inte klart och tydligt....

...och så kan diskussionen fortsätt

Annars uppfattar jag oftast saker bokstavligt och konkret. Jag hinner dock oftast omtolka detta tankemässigt. Därför kan jag i bland uppfattas som långsam, behöver tex lite extra tid på mig att tänka genom det som sagts innan jag svarar.

Jag känner så väl igen din beskrivning MickhaelaAngelino, det brukar bli så för mig med!

Jag har oftast inte problem att förstå tex att nån vill ha hjälp med nåt om dom säger så, men som mstibbs har jag blivit frågad, vill du ha kaffe eller te, då har jag svarat ja, men också, vill du gå ut eller vill du vara inne, så har jag svarat ja, det konstiga är att jag vet att jag har svarat fel när dom genast omformulerar sig, men ändå svarar jag likadant nästa gång det händer.

Jag reagerar så först, men har lärt mig att jag reagerar fel. Så ibland, när jag är riktigt skärpt, kan jag stanna upp och analysera vad de menar (samtidigt som jag ser roliga bilder i huvudet med bokstavstolkningar av vad de säger).
Men för det mesta är jag oskärpt och kommer på först i efterhand att jag reagerat fel IGEN !

Ja. Det är bäst att vara tydlig med mig, i värsta fall kan jag känna mig lurad och börja anta att personen ofta använder sig av sådana knep. Och då försöker jag börja tolka och vrida allt personen säger. Så tillslut leder det till att jag litar mindre på personen.

Starchild skrev:Jag har oftast inte problem att förstå tex att nån vill ha hjälp med nåt om dom säger så, men som mstibbs har jag blivit frågad, vill du ha kaffe eller te, då har jag svarat ja, men också, vill du gå ut eller vill du vara inne, så har jag svarat ja, det konstiga är att jag vet att jag har svarat fel när dom genast omformulerar sig, men ändå svarar jag likadant nästa gång det händer.

Ja precis, jag vet ju också att jag sagt fel, men impulsen blir att svara bokstavligt. Tänker jag efter så... som synd är tror vissa att jag bara vill jävlas, men så är det ju inte.

Eftersom jag levt odiagnosticerad hela livet så har jag lärt mig att alla ljuger och pratar runt och har ett socialt spel, och jag har försökt spela med.

När jag umgås med andra med npf måste jag tänka om, och ibland har jag svårt att tro att de menar vad de säger. Även med dem jag känner väl kan det ta några minuter att tänka om.

MickhaelaAngelino skrev:Nja... ibland. Om någon bara frågar "kan du hjälpa mig med...." så är det oftast inga problem, men när någon lindar in och liksom pratar en massa annat än att bara ställa en rak fråga, typ: "Jag tänkte att vi skulle åka till stan sedan och att jag måste bli färdig här innan så att vi kan sticka i tid om du ändå är klar kanske du kan komma hit här och..... bla bla bla" Fixar inte det.

Då brukar det bli såhär:

Irriterad jag: Ville du ha hjälp eller vad menar du!?
Den andra personen: Ja, det var ju det jag sa?
Irriterad jag: Nä, du pratade om en massa andra saker!!
Den andra personen: Nä, jag bad klart och tydligt om hjälp!
Irriterad jag: Du kanske bad om hjälp, men inte klart och tydligt....

...och så kan diskussionen fortsätt

Annars uppfattar jag oftast saker bokstavligt och konkret. Jag hinner dock oftast omtolka detta tankemässigt. Därför kan jag i bland uppfattas som långsam, behöver tex lite extra tid på mig att tänka genom det som sagts innan jag svarar.

Där känner även jag igen mig precis!

Jag ställde till det rejält en gång, kom att tänka på det nu. Springvickade inom vården, och en dag frågade min chef "kan du jobba den och den dagen?". Ja, det kunde jag ju, så jag sa ja.

Nån vecka senare ringde personalen på gruppbostaden och frågade var jag var, det stod i schemat att jag skulle jobba...
Jag hade verkligen inte fattat att hon menade att det var spikat att jag skulle komma, jag såg det bara som att hon sökte information.

Annars så, ja, det händer rätt ofta att jag inte fattar ordentligt, speciellt om jag är trött och inte orkar anstränga mig...

IckyFlix skrev:Jag ställde till det rejält en gång, kom att tänka på det nu. Springvickade inom vården, och en dag frågade min chef "kan du jobba den och den dagen?". Ja, det kunde jag ju, så jag sa ja.

Nån vecka senare ringde personalen på gruppbostaden och frågade var jag var, det stod i schemat att jag skulle jobba...
Jag hade verkligen inte fattat att hon menade att det var spikat att jag skulle komma, jag såg det bara som att hon sökte information.

Men, det var ju inte lätt att veta. Där tyckte jag hon gjorde fel. Till att börja med ska hon fråga dig om du kan eller inte men hon började kanske där. När hon ordnat att du ska jobba är hon som chef skyldig att informera dig att du ska jobba, var(vilken avdelning) samt vilken tid alt. be någon på den berörda avdelningen att göra det.

I ett sådant fall hade jag blivit tveksam och troligen gått och frågat henne; hur blir det? några dagar efter att hon frågat mig.

Några sådan här problem har jag nästintill aldrig.

Jag kan inte minnas att jag någonsin tolkat fel där felet varit hos mig. Misstag har jag gjort, men det har ofta konstaterats i efterhand att det var den som förklarade som brast i att berätta väsentliga och mindre självklara detaljer.

Tankemässigt funkar jag såhär:
Jag tar reda på var jag är, i vilket sammanhang jag är, vem det är som frågar och om vad den personen frågar. Sen plussar jag alla variabler och vet sekunder senare, med mycket stor sannolikhet, vad personen är ute efter. Kallprat är ett undantag då det knappast är en livsavgörande situation.

Det är mest efterblivna människor som leder mig in på villovägar. Situationen brukar vara sådan att jag inte har förstått att jag borde ha fiskat efter information som den efterblivne utelämnat pga att den är schizotyp eller helt off och inte vet vad fan den själv säger och inte säger när den pratar.

Människor som tror att de uttalat saker, men det har bara funnits som en tanke, de kan inte skilja på vad de tänkt och vad de uttalat.

Exempel:
Min efterblivna kompis:
- Vill du följa med mig hem till Korpilombolo?
Jag:
- Ja, det vore kul.

Sedan när vi möts i skolan säger hon:
- Du kom aldrig?!
Jag:
- Vart då?
Min efterblivna kompis:
- Ja men till busstationen, du skulle ju följa med mig hem till Korpilombolo.

Jag:
- Öh, va? Vi hade inte bestämt att träffas där, vi hade inte bestämt när jag skulle följa med hem till Korpilombolo, jag visste inte ens att du skulle dit i helgen... Och i så fall skulle vi ju ha måstat bestämma tid, plats och dag?

Aspergaren får ofta skulden för sådant här. För att den inte försäkrar sig om att inget informationsbortfall skett. För att den inte frågar och försäkrar sig om att allt är klart och tydligt mellan parterna.

Och det p g a folk antar att man genom sin bara existens intuitivt snappar upp konkret information.

Min son 5 år frågar på dagis (klockan är ca. 16):
-Var är alla barn?

Jag:
-Dom har gått hem, klockan är mycket.

Sonen:
-Men mamma dom åker ju bil.

Jag:
-Eh.....jovisst men det är så man brukar säga ändå.

Sonen tittar konstigt på mig.

sommar skrev:

IckyFlix skrev:Jag ställde till det rejält en gång, kom att tänka på det nu. Springvickade inom vården, och en dag frågade min chef "kan du jobba den och den dagen?". Ja, det kunde jag ju, så jag sa ja.

Nån vecka senare ringde personalen på gruppbostaden och frågade var jag var, det stod i schemat att jag skulle jobba...
Jag hade verkligen inte fattat att hon menade att det var spikat att jag skulle komma, jag såg det bara som att hon sökte information.

Men, det var ju inte lätt att veta. Där tyckte jag hon gjorde fel. Till att börja med ska hon fråga dig om du kan eller inte men hon började kanske där.

Det är vanligen underförstått att ett ja i en sådan situation leder att man blir uppsatt på schemat!

Ja, jag håller med Bjäbbmonstret, det var faktiskt ganska uppenbart att det var tänkt att jag skulle jobbat.

Bjäbbmonstret skrev:

sommar skrev:

IckyFlix skrev:Jag ställde till det rejält en gång, kom att tänka på det nu. Springvickade inom vården, och en dag frågade min chef "kan du jobba den och den dagen?". Ja, det kunde jag ju, så jag sa ja.

Nån vecka senare ringde personalen på gruppbostaden och frågade var jag var, det stod i schemat att jag skulle jobba...
Jag hade verkligen inte fattat att hon menade att det var spikat att jag skulle komma, jag såg det bara som att hon sökte information.

Men, det var ju inte lätt att veta. Där tyckte jag hon gjorde fel. Till att börja med ska hon fråga dig om du kan eller inte men hon började kanske där.

Det är vanligen underförstått att ett ja i en sådan situation leder att man blir uppsatt på schemat!

Jo, det är sant och vi närmare eftertanke skulle jag nog hajat en sådan grej men det är lite dålig stil att inte kunna informera personligen framförallt om man är ny/innan man lärt sig systemet och/eller de vet om att man har As. men det beror ju på hur många springvikarier det handlar om. Är det många hinner klart inte chefer meddela alla personligt.

Jag tror att mitt språkintresse har gjort att jag inte feltolkar idiomatiska uttryck och liknande, men jag älskar däremot att leka med ord och har alltid gjort det. Fast det brukar vara ganska kackiga skämt, typ:

Vad säger litauerna när man kommer till deras huvudstad?
"Vad vill-ni-uss?"

Om man ser en gubbe i rullstol: "Den gubben går inte!"

När jag var liten och min mamma hade gjort slut med en snubbe som hette Per: "Nu får du köpa anti-Per-spirant, mamma!"

"Följer du med mig till norra Japan?"
"Nä"
"Kom igen nu!"
"H'ok-kaj-då!"

sugrövmanövern skrev:Aspergaren får ofta skulden för sådant här. För att den inte försäkrar sig om att inget informationsbortfall skett. För att den inte frågar och försäkrar sig om att allt är klart och tydligt mellan parterna.

Jag har pga ett antal tusen sådana missförstånd blivit expert på att fråga och försäkra mig om att allt är klart och tydligt Frågar tills den andre blir nära på irriterad.

IckyFlix skrev:Ja, jag håller med Bjäbbmonstret, det var faktiskt ganska uppenbart att det var tänkt att jag skulle jobbat.

Den hade jag missat. Men jag hade nog frågat när dagen närmade sig vad som blev bestämt.