Min son har aspberger innan han fått diagnosen så hade jag misstänkt det i flera år. Jag såg till att få honom utredd för att han skulle få bättre hjälp i skolan, men tyvärr har det inte blivit så. Skolsituationen har havererat totalt. Min sons personlighet stämmer nästan till 100% in på en aspie förutom när det gäller den sociala tillbakadragenheten. Min son har lätt för att få kompisar och är väldigt social. tyvärr är de specialgrupper de har i skolan anpassade efter de tillbakadragna aspis barnen så min son vägrar helt enkelt att gå till skolan om han inte får gå i en normal klass vilket rektorn vägrar honom. Jag har överklagat det beslutet från rektorn men förlorat.
Det finns nog inget som jag ångrar så som att jag fick min son utredd det har förstört betydligt mer än vad det har hjälpt honom.
Nån här som har ett råd om vad man ska göra?

Rekotrn vill tvinga fram en tvångsflytt till ett behandlinghem viklet jag är övertygad om riskerar att utlösa en så svår depprission hos min son att han riskerar att ta livet av sig.

Som vuxen har man väl rätt att tacka nej, varför får då inte målsman göra det åt en?

Sorgligt.

Men KAN verkligen en REKTOR tvinga fram något sådant?

Det låter horribelt. Verkar som att rektorsmakten tror att alla aspergare fungerar likadant, vilket knappast är fallet. Hur ni ska komma till rätta med problemet vet jag dock inte, annat än att det på något vis måste sättas press på rektorn, om inte dialogen funkar. Att kontakta massmedia, eller hota med det kanske kan vara något? I och för sig en sista utväg, men ingen rektor gillar att figurera i negativa sammanhang.

Hej!

Jag vill bara säga att jag tänker på er. Att din son inte får välja klass låter ju horribelt.

En del med Asperger syndrom kan mycket väl gå i en vanlig klass. Andra behöver gå i en klass med bara aspies eller t.o.m. i särskolan. Det varierar väldigt mycket och jag tycker det är fel att dra alla över en kam.

Hälsningar

Lilla Gumman

Den här rektorn bör få höra lite synpunkter från lite mer expertis om hur individuellt Asperger yttrar sig, och hur viktigt det därför är att bedöma varje aspergare individuellt, och inte tro att det som passar en aspie eller många nödvändigtvis passar alla...

rektorn är ju korkad!

anmäl idioten! om inte annat så för... ja vafan som helst... ärekränkning eller nåt!

du som målsman borde ju för sjutton veta vad ditt barn vill och behöver! anordna en träff med rektorn, låt grabben tala för sin sak och lyder inte rektorn sen så är det bara ta ifrån honom skolpengen och gå till en skola som lyssnar på er... om det är möjligt.

Vad innerst in i helvete gjorde rektorsfanskapet, sa du? Min verbala förmåga ryker all världens väg inför såna här fall.

Innan jag tänker efter skulle jag råda dig att sjukanmäla dig så ofta du någonsin kan och ägna de dagarna åt att stå och snörvla på rektorsexpeditionen utan vidare kommentarer. Ifall du inte blir insläppt där finns det ingen lag mot att stå och knacka på någons dörr i oregelbundet förekommmande evigheter. Svårare att nonchalera än mejlbombning. Mot byråkrater finns kanske bara dylikt beteende att ta till.

Din son skulle jag råda att gå till skolan, till den klass han "inte får" gå till. Det skulle kanske inte leda någon vart studiemässigt men det skulle förklara för rektorn varför du stod och knackade på dörren en dag i veckan eller så.

Jag ska springa av mig litet adrenalin. Kanske blir jag ännu mer konstruktiv efteråt.

/ j

Krigarsjäl skrev:Att kontakta massmedia, eller hota med det kanske kan vara något?

En bra idé! Det var det jag tänkte på också.

Finns det förresten någon lag som säger att en person utan mental underutveckling, som kan klara av socialt "klimat" ska bli tvångsplacerad p g a Asperger?
Det har jag aldrig hört talas om.
Är det någon som ska förflyttas så är det rektor (-jäveln).

Jag blir så förbannad!!
-Grilla fanskapet!!!!!

narran skrev:Min son har aspberger innan han fått diagnosen så hade jag misstänkt det i flera år. Jag såg till att få honom utredd för att han skulle få bättre hjälp i skolan, men tyvärr har det inte blivit så. Skolsituationen har havererat totalt. Min sons personlighet stämmer nästan till 100% in på en aspie förutom när det gäller den sociala tillbakadragenheten. Min son har lätt för att få kompisar och är väldigt social. tyvärr är de specialgrupper de har i skolan anpassade efter de tillbakadragna aspis barnen så min son vägrar helt enkelt att gå till skolan om han inte får gå i en normal klass vilket rektorn vägrar honom. Jag har överklagat det beslutet från rektorn men förlorat.
Det finns nog inget som jag ångrar så som att jag fick min son utredd det har förstört betydligt mer än vad det har hjälpt honom.
Nån här som har ett råd om vad man ska göra?

Rekotrn vill tvinga fram en tvångsflytt till ett behandlinghem viklet jag är övertygad om riskerar att utlösa en så svår depprission hos min son att han riskerar att ta livet av sig.

Behandlingshem nej fy fan akta dig för detta...!!!!
har stjälv varit på ett sådan från 19-20 års åldern och det är skit där..
hur gammal är grabben då..??
Hota rektorn och skicka folk som kan trakasera honom..
skriv klagomål till socialen anmäl honom för Jo mannen mm...
skriv också till Media...!!!
gör allt för att jävlas med honom..ta till undre-världen om det behövs..??

Klarar han vanlig klass då?
Om han inte klarar att gå i asp klass eller vanlig klass vilka alternativ finns det då?

Vilka problem hade han som fick dig att fixa en utredning?

Har du pratat med hans gamla klass och lärare? Vad säger dem?

Varför vil rektorn tvinga fram en flytt till behandlingshem? Är det för att din son inte vill gå i asp-klass eller ville rektorn göra detta även innan din son vägrade gå i asp-klass?

narran skrev:Min son har aspberger innan han fått diagnosen så hade jag misstänkt det i flera år. Jag såg till att få honom utredd för att han skulle få bättre hjälp i skolan, men tyvärr har det inte blivit så. Skolsituationen har havererat totalt. Min sons personlighet stämmer nästan till 100% in på en aspie förutom när det gäller den sociala tillbakadragenheten. Min son har lätt för att få kompisar och är väldigt social. tyvärr är de specialgrupper de har i skolan anpassade efter de tillbakadragna aspis barnen så min son vägrar helt enkelt att gå till skolan om han inte får gå i en normal klass vilket rektorn vägrar honom. Jag har överklagat det beslutet från rektorn men förlorat.
Det finns nog inget som jag ångrar så som att jag fick min son utredd det har förstört betydligt mer än vad det har hjälpt honom.
Nån här som har ett råd om vad man ska göra?

Till vilken instans har du överklagat?
Vad behöver sonen hjälp med i skolan?

Det enda som funkar med oförstående "makthavare", enligt min erfarenhet, är att bli RIKTIGT JÄVLA förbannad
och tala om EXAKT hur man anser att ens barn ska ha det ordnat i skolan.

Man har ju även rätt att byta skola (och det har alla).

narran skrev: Rekotrn vill tvinga fram en tvångsflytt till ett behandlinghem viklet jag är övertygad om riskerar att utlösa en så svår depprission hos min son att han riskerar att ta livet av sig.

Jag tror knappast att rektorn kan "tvångsflytta" din son. Möjligtvis kan socialen det, men inte bara för att han vägrar gå i en specialgrupp.

Men om din son vägrar gå till skolan överhuvudtaget kan det förstås bli problem, han har ju skolplikt (om det är grundskolan vi pratar om).
Vill han inte gå där måste ni försöka få till en annan lösning.

Finns det ingen vettigare person på skolan som du kan prata med?
Studierektor, kurator, psykolog (vettig?), skolsköterska etc?

Jag flyttade min son från en klass till en annan klass bara genom att prata med läraren i den tilltänkta klassen och förklara det ohållbara i situationen som den var. Visserligen försökte jag få tag i rektorn för att få godkännande men han var aldrig anträffbar.

När han sen fick vetskap om det blev han NÅGOT sur, men det är hans problem. Sonen trivdes bättre i alla fall.

Trampendal

Litet mer konstruktivt, nu, kanske:

Den unge mannen behöver litet ljus i tillvaron, helt klart. Han har ju mer eller mindre hamnat i mardrömmen från filmerna, att med sinnet i behåll spärras in på mentalsjukhus. Jag känner igen känslan om än inte situationen. En magisk månstråle vore fint, för att citera Hola bandola band.

Din son är ung. Skolgång går att ta igen. Lägg koncentrationen på kampen och på något roligt (ryggsäcksluffa efter att ha knegat i kassan på ICA ett tag? Volontärjobba?) ett tag.

För min del har tiden "ordnat" saker och ting. Många förlorade år men har man turen att ha ett positivt sinne så blir det ett gott liv av det mesta.

Alternativen är alltså att deppa och vänta eller
att göra något roligt medan man kämpar (eller medan man låter dig kämpa) eller
att tjata, knacka kknogarna blå, fylla i blanketter etc. dagarna i ända och söka hjälp och stöd just som du gör nu, tills något tar skruv. detta ingår naturligtvis delvis också i mittenalternativet.

Sammanfattningar är en aspig specialitet jag har, det är kanske uppenbart. Lycka till!
Och återkom gärna!

-Borttaget-

Min son har alsrig trivits i skolan har periodvis varit mobbad. Det var många orsaker till att jag begärde att han sulle bli utred framför allt att han ofta hamnade i konflikter pga att han missuppfattade saker och ting. Men tyvärr har hans situation förvärrats mer och mer sen jag tog hjälp av så kallade experter. I nuläget vägdrar han gå till skolan och faktum är att han vantrivs så i den här specialklassen så att om jag tvingar honom dit är det lika med psykisk barnmisshandel, dessutom funkar inte personkemin mellan honom och elevassistenten i den gruppen och när inte det funkar är det uteslutet att han kommer att få nått skolarbete utfört.

narran skrev:Min son har alsrig trivits i skolan har periodvis varit mobbad. Det var många orsaker till att jag begärde att han sulle bli utred framför allt att han ofta hamnade i konflikter pga att han missuppfattade saker och ting. Men tyvärr har hans situation förvärrats mer och mer sen jag tog hjälp av så kallade experter. I nuläget vägdrar han gå till skolan och faktum är att han vantrivs så i den här specialklassen så att om jag tvingar honom dit är det lika med psykisk barnmisshandel, dessutom funkar inte personkemin mellan honom och elevassistenten i den gruppen och när inte det funkar är det uteslutet att han kommer att få nått skolarbete utfört.

För det första, ring Skolverket och kolla om rektorn verkligen har rätt att tvinga din son gå i en specialklass. Det tror jag inte han har. Däremot kan han säga att det inte finns pengar till extra stöd för din son i vanlig klass, kolla med Skolverket om han har rätt till det.

Har ni ingen kontaktperson på habiliteringen som din son kan prata med? Nåt stöd behöver han ju.

Det verkar som om din son antingen måste gå i specialklass, där han vantrivs, eller i vanlig klass, där han blir mobbad. Men han föredrar ändå att gå i vanlig klass?

Går han i grundskolan måste ju skolan se till att han får undervisning, även om han är hemma. Gör lärarna det, dvs har de kontakt med honom, säger vad han ska läsa etc?

Vi var på möte i går och nu ska rektorn i varje fall försöka hjälpa till med ett skolbyte, fast sonen fick ju klart oh tydligt höra från rektor och elevassistent att ingen på skolan tror att han kommer att klara det bra uppmuntran va

De skyfflar "problemet" vidare m.a.o., med försäkringar om att det är så olösligt att de själva absolut inte kunnat hantera det. Trevligt folk.

Ring skolverket som du råtts till. Mina dörrknackningsråd verkar överspelade nu men försök ge din son något vid sidan av skoleländet att glädja sig åt. Helst något hyfsat socialt, mitt egna filosoferande på kammaren är inget som lyfter upp. Någon som har något bättre råd här på forumet, kanske?

Få hur som helst gärna din son att känna att det händer något konkret just nu, som syftar till att ge förändring i hans liv. Jag tror han skulle må bra av en kontrast till det något detaljlösa och numera förmodligen negativt laddade projektet "skolbyte, så småningom".

I eftermiddag ska jag i väg på ett möte på en ny skola, men det är inte helt klart att han kan börja där. Sonen är dock mycket motiverad för att börja på den skolan. håll tummarna för att det går bra

Tyvärr verkar det inte lösa sig här heller. Han får börja på den här skolan men tyvärr blir han återigen tvingad att gå i specialklass dvs sånt vi har testat enda sen femman utan att det har funkat utan bara blivit värre och värre. Sonens reaktion blev ett tvär nej, om det inte går att få honom possitiv så kommer det givetvis inte att funka. Edna sättet att få dit honom är att bakbinda honom och bära dit honom och då lär han ju inte tegodogöra sig nån undervinsing. Vad ska man göra för att få skolfolket att lyssna på vad som passar min son. Nån här som har ett tipps?

narran skrev:Tyvärr verkar det inte lösa sig här heller. Han får börja på den här skolan men tyvärr blir han återigen tvingad att gå i specialklass dvs sånt vi har testat enda sen femman utan att det har funkat utan bara blivit värre och värre. Sonens reaktion blev ett tvär nej om det inte går att få honom possitiv så kommer det givetvis inte att funka. Edna sättet att få dit honom är att bakbinda honom och bäradit honom och dålär han ju inte tegodogöra sig nån undervinsing. Vad ska man göra för att få skolfolket att lyssna på vad som passar min son. Nån här som har ett tipps?

Mitt tips är att vara byråkratisk. Kräv skriftligt beslut med motivering till att din son måste gå i specialklass. Kolla sen med Skolverket. Har de rätt att tvinga in nån i specialklass? Jag vet att det är frivilligt att sätta barn i särskolan, vill inte föräldrarna så kan inte skolan tvinga till det. Det borde ju vara likadant för specialklasser? Ev kan du överklaga beslutet.

Sen brukar ju aspergare tyvärr vara rätt envisa. Annars kan du föreslå sonen att han bara hälsa på i specialklassen. Det är ju andra barn och framförallt andra lärare där. Säg att han borde kolla innan han dissar. Det behöver inte alls bli lika illa där som i förra klassen.

Reglerna verkar vara lika i alla skolor där du bor. Vem har bestämt dem, är det skolnämnden i kommunen? Du skulle också kunna prata med nån politiker i nämnden.

Slutligen, är du med i nån förening för föräldrar med AS-barn? Du kanske får bästa tipsen där.

Jag kan väldigt väl känna igen mig i det här. Blir upprörd när jag läser det. Av flera anledningar.
Dels en mor som faktiskt verkar förstå och ha inblick i sin sons personlighet/mentala förmågor och som ifrågasätter systemet, men även samma brutala, nonchalanta, okunniga övergreppsliknande attityd från samhället som jag själv blev offer för under min uppväxt.

Jag hade alltid kompisar fram till att jag blev diagnostiserad vid 12 års ålder, även om jag också stämde in på en asperger. Andra barn hade inga problem att umgås med mig och skrämdes inte av mig märkbart trots att jag var annorlunda.
Jag har alltid haft ett rätt utåtriktat sätt, rätt dramatisk, bossig, högljudd. Aldrig tystlåten och tillbakadragen.

Min egen mor kommer från en mycket strikt konservativ bakgrund, en missbrukande advokatfamilj där hennes egen överklassmamma flera gånger försökte ta livet av sig. Min mamma har alltid varit väldigt pryd, strikt, generat fördomsfull och otroligt mycket en fasadmänniska som ser att passa in, i grannskapet/det sociala umgänget/omgivningen etc som viktigare än att visa känslor.
Jakten på en diagnos blev en nitisk besatthet för henne och hon ifrågasatte sällan eller aldrig beslut som togs.
Ibland fick jag t.o.m intryck av att hennes egen känslolösa uppfostran i ett kärlekslöst överklasshem där hon som äldsta barnet fick ta hand om sina tre yngre syskon medans pappan arbetade eller var otrogen och mamman söp, knaprade valium eller hotade familjen med självmord, bidragit till att hon utvecklat ett slags münchhausenliknande beteende där hon använt sitt barns problem för att själv söka uppmärksamhet och bekräftelse från auktoriteter, såsom läkare och rektorer.

Ibland var min mamma bara en mamma, men ofta var hon en bekräftelsesökande, kall person som svalde aspergerskiten med hull och hår.
Jag fick diagnosen som 12-åring, fick särskild undervisning som 13-åring, var fortfarande med på en del lektioner med de andra men började redan nu förlora vänner, bli tyst mobbad bakom ryggen etc. Innan lärarna gått ut i klassrummen för att "förklara" för de andra eleverna vad som var "fel" på mig respekterades mina åsikter av jämngamla men lärarna ville få folk att dels se mig som "ofarlig" och dels som "någon det är synd om som man ska hjälpa och förstå". Det innebar att folk utvecklade en föraktfull attityd mot mig.
Det enda skydd jag haft mot detta var tidigare min egen auktoritära och rätt flamboyanta personlighet samt mitt kyliga, genomborrande intellekt som också kunde få även de riktiga aporna att lämna mig ifred. Lärarna försökte dock förvandla mig till någon slags "slyna" genom att förklara hur "svag och handikappad" jag var. Något jag aldrig accepterade.
De sociala konflikterna eskalerade som en följd av detta.

Kommun, läkare, landsting, lärare, experter, rektorer etc. En enda stor förtryckarorganism jag fick emot mig.
Under dessa år härdades jag mentalt, väldigt mycket, och utvecklade en stark misstänksamhet och avsky inför samhället och den genomsnittliga människans "förståelse" och "godhet".

Jag upplevde mig kränkt varje dag och som 14-åring, efter ett år av skolk i en aspergerklass med tillbakadragna, tystlåtna aspergers jag inte hade någonting gemensamt med, hoppade jag av skolan och bad på ett mycket vuxet och självständigt sätt myndigheterna att ge fan i mig, de lyssnade konstigt nog också.
Jag fick vara ifred trots att det är olagligt att hoppa av skolan. De såg mig som ett hopplöst fall bara för att allt gick fel, precis allt. Hade också gått på fem-sex olika mediciner som alla slagit fel, vissa rätt kraftigt.

för att återgå till den bekymrade mamman, jag tror, att om din son är som jag var, någonstans, har han en naturlig integritet och stolthet de "lugna" aspergerbarnen saknar. Att tvångsförlytta honom är ett slags övergrepp som psykiskt skulle lämna samma spår som en våldtäkt. Är helt övertygad om att en sån person skulle bli självmordsbenägen och deprimerad.

Samhället missbedömer dessa personer, speciellt rektorer som den du beskriver och andra personer i maktpositioner är farliga eftersom de inte ser att det finns en mycket utvecklad, självständig individ bakom de sociala problemen. De lyssnar inte, de generaliserar och drar alla över samma kam.
Rektorer, specialpedagoger, lärare och läkare kan i många fall skada mer än de hjälper.
Jag tror att merparten av de aspergers som tar livet av sig eller hamnar helt utanför är offer för samhällets påtvingade hjälpapparat, inte såna som aldrig fått hjälp.
De som arbetar med att sprida aspergerevangeliet och rider på massdiagnostiseringarna vill självklart inte kännas vid den verkligheten, att 25 åringar tar livet av sig för att de krossades som barn, av skolan och läkarna, kränktes och fick hela sin tillvaro sönderslagen.


Din son behöver respekt och frihet att få vara sig själv, inte barmhärtighet. Han kan aldrig få den respekten genom specialpedagogik och tvångsförflyttningar.
Jag vill inte att någon ska gå igenom det jag upplevt. Det skulle ha kunnat vara jag, när en utåtriktad, intelligent person tar livet av sig.

Som andra sagt: Skolverket! Kontakta Skolverket!

Av alla myndigheter och liknande som finns, så är Skolverket det minst dåliga. Ibland är de t.o.m. riktigt bra!

Fråga dem och läs in dig själv på lagarna som styr skolans verksamhet. Det finns erfarenheter och undersökningar som klart och tydligt visar att varken rektorer, lärare eller andra inblandade (politiker m.fl.) kan lagarna som de arbetar under. "Den maktgalne rektorn" är ingen ovanlig figur i den svenska skolan, tyvärr.

Har du riktig tur, så finns det kanske en lokalavdelning av Föreningen Autism där du bor med ett duktigt skolombud som kan hjälpa dig.