Under min tid i grundskolan hade jag turen att hela tiden gå i mycket tollerant klass, så skolgången var i praktiken inget stort problem för mig.

Sedan i somras går jag på gymnasiet och där har det heller inte varit några problem hitills........

Jag hade svårt att hänga med när jag umgicks med andra elever i skolan, jag var ofta utanför, och blev kompis med dem udda eleverna.
Men så ska jag också nämna, att så var inte alltid fallet, ibland funkade det ganska bra faktiskt.

Men att jag hade svårt för den sociala delen i skolan mer än andra, är väl antagligen för mina Asperger-slängar. Men faktiskt så måste jag säga, även om det verkligen berodde på Asperger, så är det inte Aspergerns fel! Utan det är elevernas fel!

För alltid när man försökte umgås med "normala" elever, så skulle dem alltid hålla på komma upp med klockrena skämt hela tiden, och vara så hetsiga hela tiden. Liksom den där "tuffa" stilen.
Jag hängde inte med deras klockrena skämt och kunde sällan svara nått klockrent tillbaka på stört. Och det gjorde att dem tröttna på mig.

Eller vi kanske ska säga.. JAG tröttna på dem. Fattar inte varför man inte bara kan ta det lungt och vara sig själv, utan att behöva ha sitt jävla huvud på skaft hela tiden i detta hetsiga samhälle.

Jag minns min barndom och skoltid som överlag grymt ångestfylld. Själva lektionerna var helt ok eftersom jag älskar att plugga och på den tiden var det mest katederundervisning och fylla-i-övningar, vilket passar mig bra. Man slapp alltså vara social i grupparbeten och dylikt. Hade dock stora problem i de estetiskt kreativa ämnena eftersom man var tvungen att vara kreativ på frökens villkor, och inte tilläts några utsvävningar.

Jag var väldigt populär bland killarna ända upp till 7:an eftersom jag ansågs vara väldigt söt och dessutom fick bröst tidigt, men det ledde tyvärr till att jag blev utnyttjad ganska mycket. Jag lyckades hålla mig från att vara utstött bland tjejerna fram till 4:an ungefär och hade rätt många tjejer hängade efter mig i lågstadietiden eftersom jag hade extremt livlig fantasi och således uppfattades som rolig att leka med.

Men sen började tjejerna sminka sig och blev jävligt dryga, och utvecklade nått slags socialt spel på väldigt hög nivå, vilket jag inte alls lyckades hänga med i. Jag hade några år på mellanstadiet och upp till 7:an då jag ömsom var helt utanför och ömsom försökte ta mig in i gemenskapen igen, främst genom att låta killarna utnyttja mig (jag trodde nog att det var så det skulle vara..typ). Hade massa tvångstankar, ångest, ätstörningar och självmordstankar från när jag var ca 10 år, och kände mig allmänt socialt missanpassad. Inte en jättehärlig tid m.a.o.

Nånstans i 7:an-8:an gav jag dock upp och blev kuf på heltid.

Upp till klass 4 var jag våldsam för att jag var utstött och blev slagen mycket. Sedan var jag mest bara utstött men stötte själv ut världen också. I årskurs 7 slutade jag bry mig och hade mycket vänner även om många verkligen hatade mig. All in all var det en okay period.

Stort plåster höni,
Ingen kärleksförklaring men plåstraomförklaring

Lågstadiet var okej, fast jag kände mig lite utanför. Kunde bara vara med en åt gången.

Mellanstadiet, då började mobbingen så smått. Blev mer utanför och väldigt beroende av en kompis som var min granne. Men hon ville också leka med andra barn och då klarade jag inte av det, kände mig som femte hjulet under vagnen.

Högstadiet var en total katastrof. Min kompis från mellanstadiet och jag hade kommit ifrån varandra. Jag höll mig till en tjej som var utanför pga sitt utseende, men vi hade väl egentligen inte så mycket gemensamt. Mot slutet blev det samma problem där. Hon hittade fler kompisar och började passa in lite mer och jag kände mig överflödig igen och höll mig mest för mig själv. Jag var mobbad hela tiden.

Gymnasiet var okej, när jag väl börjat om efter ett misslyckat försök då jag mådde väldigt psykiskt dåligt. Jag höll mig för mig själv första året och intalade mig att jag inte behövde någon. "Hatade" alla jämnåriga. ¨

Men så kom en utbytesstudent som väckte något i mig. Hon var ensam och jag började vara med henne. När hon så småningom kom in i klassen lite mer och började vara med andra tog jag det inte lika hårt längre, även om det var lite jobbigt.

När hon åkt hem började jag vara lite mer med en annan klasskamrat. Det höll i sig resten av gymnasiet. Jag var inte mobbad under gymnasietiden, men kände ett utanförskap. Självförtroendet var mycket lågt.

Skolan var kort sagt ett helvete. Dock inte gymnasiet, där trivdes jag.

nano skrev:Stort plåster höni,
Ingen kärleksförklaring men plåstraomförklaring

Vad fint skrivet - jag känner likadant.

Isolerad under dörskola och senare år vet jag inte om jag kan hålla med om då jag fick min diagnos så pass sent. Tycker det personligen kan jämställas med som pest och kolera men ändå inte. Alltså min skolgång fram tills diagnosen var rörig men inte besvärlig, jag hade vänner men inte många. Efter diagnosen förändrades inte mkt till det bättre, började anpassad gymnasieutbildning vilken visade sig vara lite för mycket anpassad och vad gäller vänner så förändrades inte mkt där heller.

I och med att den här tråden kommit att handla mycket om mobbing så skickar jag in en del av ett större alster.
Var snäll och citera inte och sprid det inte vidare, tack.

Somliga var aktörer, andra var åskådare. Några var kritiker, några hade annat för sig.
Slutligen fanns vi, som tvingades utgöra viljelös rekvisita i aktörernas utstuderade spel med andras liv och framtid. Deras roll och scener var sinsemellan olika, men gemensamt hade de självförhärligandet och likgiltigheten för andras känslor.
En, som passande kallades Toker, fann särskilt nöje i att fånga in mig och utföra samlagsrörelser medan han höll mig i ett järnhårt grepp bakifrån. Skammen över den tilldelade rollen satt kvar som en känsla av smuts och besmittelse. Någon annan visade iskallt förakt och kunde möjligtvis nedlåta sig till att ge mig ett hårt rapp med sin nyckelkedja. Många roade sig med tillmälen och spydiga elakheter.
Varje ny dag bar samma fruktan som den föregående, men överraskade ändå alltid med nya uttryck för ondskan.

Men den tyngsta bördan var att aldrig toppa någons lista, utan alltid få befinna mig i marginalen. Att aldrig riktigt räknas med i de viktiga sammanhangen kväser och kväver ett litet hjärta.
När andra börjar definiera en, och man inte längre känner igen bilden av sig själv, eller ens tillåts att nyansera den, då uppstår en djup klyfta inom en. Man fjärmar sig då från sitt yttre skal och krymper ihop invändigt så att stötarna och orden inte skall nå in i själen.
Det uppstår en skilsmässa, en varaktig söndring mellan den yttre och den inre människan, och båda lider.
Den yttre lider av bristen på ledning inifrån, och blir passiverad.
Den inre tappar den feedback och kontaktyta med omvärlden som kroppen skall svara för, och blir förkrympt och förtorkad.
Tillvaron blir en fråga om överlevnadsstrategier och undvikande, snarare än tillväxt och blomstring.
Betraktandet övergår från att vara ett medel för inlärning till ett misstänksamhetens verktyg, och omvärldens obegriplighet tilltar. Min rygg började därför böjas framåt i fruktan, och min blick förlorade sitt fäste när jag inte tordes möta någons ögon längre, samtidigt som stressen skar av mitt synfält. Kanske ville jag vinna osynlighet genom att inte titta på den farliga omgivning mitt inre redan sagt farväl till.

Vilken otroligt bra text, Windfarne...

Tack, annorlunda

Med tanke på Trampes ohyggliga erfarenheter så känns det ändå lite futtigt att klaga. (se längre upp i tråden)

Åh...Har nu läst bland annat Trampes inlägg. Orkade inte läsa igenom alla inlägg..Det är hemskt att det får gå till på det här viset

För egen del kan jag väl sammanfatta det som att jag iaf alltid hade minst en kompis men ändå alltid var lite på sidan om. Gymnasiet var värst, då blev jag mobbad på riktigt och även lärarna ställde sig på mobbarnas sida. Vill inte skriva så mycket mer...

kanske kan tillägga till mitt tidigare inlägg att jag i 8:an vart anklagad att ensam mobba tre tjejer som var mina "kompisar" men som jag i 8:an insåg att dom inte var mina kompisar (säger saker som. nu går du klädd i svart igen, varför börjar du inte sminka dig, du kan inte ha sånadära kläder m.m inte så hemskt men inte så konstruktivt heller) och jag gick till skolkuratorn ang det (så hon gick till lärarna som gick till dom som kom med den absurda bortförklarigen att jag mobbade dom så lärarna gick till mig och sa att jag skulle sluta mobba dom )

men i nian vart jag kompis med några från sierra leone och liberia (dom visste ju inte vilka som var "loosers" och inte eftersom dom just kommit till svergie). och i 9:an träfafde jag två tjejer och vi startade ett band ihop och det var den bästa tiden i mitt liv, även fast det bara räkte i några månader (bandet altså, jag grät mer då bandet "gjorde slut" än jag någonsin gjort när det blivit slut med nån kille) men vi var kompisar ett tag efter det så vi alla gick estet efter 9:an

Jag går fortfarande i skolan, tredje och förmodligen sista året på gymnasiet.
Mina år i skolan har varit väldigt varierande. Jag har haft ganska få vänner, oftast en eller två i taget, inga stora bekantskapskretsar. Jag har nästan alltid varit ganska utanför, och ofta har mina kompisar inte tillhört "gruppen" heller, jag och vännerna har nog oftast varit "de", inte en del av det "vi" som funnits i klasserna. I sjuan var jag med i ett gäng på 6 personer, men snart delades gänget i två, vi blev två gäng med tre i varje. Mitt gäng var "de där", en egen klass i klassen kan man säga.

Jag har varit ganska mobbad, eftersom jag i princip alltid varit annorlunda.
Toleransen mot annorlunda är väldigt liten i "vanliga" skolor. Värst var det i sjuan och åttan, då jag blev retad i princip dagligen, till och med mitt i klassrummet när vi hade lektion. Men lärarna kan inte klandras, de försökte nog säga ifrån, men det hjälpte knappt. En sak som gjorde att folk ville retas var mina reaktioner, jag kunde på den tiden bli jättearg och kasta saker, en gång kastade jag en sax. De retade mig för vad som helst, minsta lilla annorlundahet. Men lite kunde jag nog hjälpa att jag blev retad, jag anpassade mig ju inte och blev ju så arg. I åttan, tror jag, började jag dock vända mig inåt istället och satt med hopknipt mun och tårar i ögonen när de retades. De fick inga mer skrik och hysteriska gråtatacker. I nian var det inte så farligt längre, en av mina forna mobbare hade slutat och blivit snäll. Han var inte längre en del av den "gruppering" som varit emot mig.
Första året av gymnasiet blev jag inte retad, kanske någon gång. Däremot hände det saker i andra året...

Jag tar en längre historia om andra året i gymnasiet, för det var då jag inte längre klarade av att gå i vanlig klass.
Så här var det: jag började få mer och mer tvångstankar, och mina tvångshandlingar syntes väldigt tydligt. Det var inga småsaker som kom ibland, utan det var saker som såg bisarra ut och som jag kanske gjorde varannan minut: 240 gånger per skoldag... Ni fattar, det var väldigt lätt att reta mig.
En bit in på terminen började de ropa saker efter mig och stå och titta på mig genom fönstren när jag var ute på skolgården.
Jag började även komma efter mycket i skolarbetet, jag hade ingen tid för det, jag gjorde bara tvångshandlingar hela tiden. Jag hade inget normalt liv över huvud taget.
Efter en termin och två sjukskrivningar såg lärarna ingen annan utväg än att jag måste byta skola. Skolan klarade inte av mig, de kunde inte ge mig den hjälp jag behövde. Vårterminen i år fick jag börja i en Aspergerklass, och där har jag hittills inte blivit mobbad, och jag klarar skolan.

Dock måste jag tillägga att intelligensmässigt har jag klarat skolan hela tiden. Jag har hittills nästan alltid varit ett av "klassens ljus", vilken klass jag än gått i. Så betygen har gått bra. Men betyg är inte allt. Jag har nyligen förstått att jag har blivit skadad av högstadiets mobbning. Det var i nian jag började få tvångstankar, precis när mobbningen börjat avta. Kanske bröt de ut på grund av mobbningen, men det var inte bara därför eftersom tvångstankar ligger i släkten. Men jag har blivit annorlunda efter åren av mobbning, jag kan inte stå för mina åsikter eller säga vad jag tycker så mycket, förutom på internet.
Jag har inte kunnat vara utåt på väldigt länge, men nu i min nya klass har jag börjat lite igen.

Den här tråden verkar ha två huvudtemata; skolgången per se och mobbningen.

Andra har berättat att jag redan i lekis fick högläsa för de andra barnen medan fröknarna fikade (How To: Create A Freak)
Hade så lätt för mig i skolan att jag inte riktigt kunde greppa att de andra barnen fick kämpa med det som slurpade rätt i i skallen på mig utan motstånd. På fritiden läste jag uppslagsverk, bland annat.
Gick ut nian med typ 4.5 i snitt, men jag vet inte om jag verkligen hade haft nytta av skolan, som inte var jätteduktig på att ta tillvara starkare elever. Tvärtom låg detta mig i fatet när jag började gymnasiet, där konkurrensen, tempot, ansvaret och nivån blev en chock. De två följande åren gick åt till att rädda det som räddas kunde. Hade alltså måttlig nytta även av gymnasiet.

Under grundskolan matades jag med motstridiga bilder, en orimligt hög bedömning ifrån lärarna och en annan från mina belackare (se mitt inlägg ovan).
Inser att jag var "mystisk" redan då. Jag hade haft nytta av att ha någon som såg mig som den jag var, och som hade kunnat förmedla den bilden till mig.

F-5 ok, högstadiet = helvete, Gymnasiet bra.
Kände mig nog alltid lite understimulerad i skolan. Jag kunde ta in allt utom matte hur lätt som helst. Jag blev under högstadiet utsatt för grova sexuella trakasserier på gränsen till övergrepp vilket orsakade mycket sår samt grov mobbing vilket ledde till skolverksanmälan med fällande som följd. Jag hade strul med assistenttjänst och alla turer.

I mitt fall fanns det förvisso vuxna som såg vad som hände men som tyvärr saknade kunskapen om hur man bekämpar mobbning. Men hade inte skolkuratorn existerat så hade jag inte suttit här idag.
Även om de metoder hon använde för att få slut på mobbningen var helt förkastliga så lyckades hon hålla mig uppe vid ytan.
Har efter detta själv forskat en hel del i just metoder att bekämpa mobbning och skrev bland annat min C-uppsats på högskolan om mobbning i grundskolan. Så idag är jag tämligen insatt i både "praktisk mobbning" och den teoretiska delen av det hela.

Trampe, jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska få använda den kunskapen till att få jobba med att förebygga mobbing. Du behövs!

Kanske är lite off topic men hade själv det rätt svårt i skolan med kompisar och sådant. Det som gjort mig förvirrad är dock att en lärare och även en annan person i min familj senare sagt :

"du var nog aldrig mobbad, de förstod dig nog bara inte"

Förhoppningsvis kan ni sätta er in i mitt dilemma. Vill inte gärna prata för mkt om detta. Men jag kan iaf notera att många av oss har upplevet en svår skoltid.

En sammanfattning av grundskolan: Mobbad/retad, tveksamt vilket. Vanligen ensam på rasterna. Passade ju inte in någonstans. Klumpig i gymnastiken, vilket var ett elände. Trivdes aldrig i skolan. Fick trots det hyfsade betyg.
I gymnasiet hade jag faktiskt några kamrater. En av dem umgicks jag en del med även utanför skoltid. Annars var det mest otrivsel och en vansinnig skolleda.
När skoldagen var slut så cyklade jag hem och grävde ner mig i böcker. Olika ämnen under olika perioder.

Högskoletiden (drygt två år) var betydligt bättre. Kan jag rent av tänka tillbaka på med glädje.

Jag har en tendens att glömma bort det dåliga, tack och lov att jag är människa på någon punkt!

Grundskolan var tråkig. Så jävla tråkig. Samtidigt älskade jag skolan. Jag har alltid gillat att lära mig saker. Men, varje dag blev jag besviken, för varje dag blev jag understimulerad. Jag sov mig igenom lektionerna och fick hyfsade betyg. Fick jämt skäll av lärarna för att, när jag väl var vaken, tjatade hål i huvet på min bänkkamrat (som tydligen behövde studiero) Hade en hel del vänner, men var rätt uttråkad av dom också, hängde mest med dom för att inte vara själv. Det var en bra uppväxt, känner jag nu. Några av de bästa människor jag mött har varit mina lärare, som har peppat mig och trott på mig in i det sista, oavsett om det rörde mina ätstörningar eller min övertygelse att rädda världen.

Gymnasiet blev roligare och värre på samma gång. Mina ätstörningar hade tagit fart och depressionen gick rakt ner, samtidigt kunde jag skolka och supa bort det mesta. Det var som ett vakum som var roligt när det hände, men jobbigt att ta sig ur och växa upp ifrån. Fick finare vänner, som satte sig i hjärtat. Jag älskar fortfarande skolan, och är fortfarande besviken på att jag aldrig blir stimulerad.

Jag gillar min historia, och därmed min skolgång. Den är knäpp och ganska underbar.

Tristess, ont i magen, ont i huvudet kan man sammanfatta min skolgång fram tills gymnasiet där jag började gilla skolan (men kom till insikt om att jag nog inte mådde så bra, och började min utredning och började ha tydliga depressioner etcetera).

Var mer eller mindre mobbad från första klass till de att jag tog studenten...

Vill ni veta mer detaljer så fråga.

Zirre skrev:Var mer eller mindre mobbad från första klass till de att jag tog studenten...

Vill ni veta mer detaljer så fråga.

Jag hade ändå en BRA vän och tog inte så stor skada av mobbningen förrän i gymnasiet. Utan kuratorn hade jag inte gått dit.