Ja men med underklasser så blir det ju fler aspergare. Utan underklasser så försvinner alla wannabe As eftersom dom inte kvalar in.

Psykiatrins lösning på många problem (kanske inte As) är att sätta en diagnos och ge piller utan att man egentligen vet. Varför tror du att du får olika diagnoser om du går till olika läkare? Jo, för ingen vet ett skit dom bara gissar. Sen ger dom mediciner som dom egentligen inte vet fungerar, bara att det har en viss påverkan på depression, adhd, ångest, bla bla skit mög.

Dom har gjort min utredning mycket dåligt har jag kommit på nu och jag orkar inte bråka med dom. Fan jag pallar inte mer o hålla på med deras skit längre. Jag ska skärpa mig nu o skaffa ett jobb o pengar sen får jag gå dit o jobba även om jag tycker det känns skit. Jag måste leva nu o ta tag i mitt liv annars kommer det bli skit. Titta på alla andra blattar här i Malmö som mår dåligt o i mitt område röker brass o sånt. Jag känner mig utanför samhället o har inte många vänner o inga pengar bara sjukpengar snart flippar jag ut också. Jag är nära hela tiden att skita i allting men jag måste tänka att jag är smartare än så och gå den rätta vägen.

Mingel förekommer ju lite då och då, inte minst på fester. Jag hatar liksom Albulena och Krigarsjäl nämnt att de gör. För övrigt har jag sällan svårt med socialt samspel men mingel fixar jag inte. Hade jag övat hade det gått bättre men jag har inte fått chansen så ofta och vill inte heller. Om jag någon gång måste brukar jag stå i ett hörn, bita på naglarna, gå en stund på toaletten och längta tills det är över. Om jag hittar någon att prata med en stund är mingelstunden okej men det sker sällan.

Albulena skrev:Ja men med underklasser så blir det ju fler aspergare. Utan underklasser så försvinner alla wannabe As eftersom dom inte kvalar in.

Psykiatrins lösning på många problem (kanske inte As) är att sätta en diagnos och ge piller utan att man egentligen vet. Varför tror du att du får olika diagnoser om du går till olika läkare? Jo, för ingen vet ett skit dom bara gissar. Sen ger dom mediciner som dom egentligen inte vet fungerar, bara att det har en viss påverkan på depression, adhd, ångest, bla bla skit mög.

Dom har gjort min utredning mycket dåligt har jag kommit på nu och jag orkar inte bråka med dom. Fan jag pallar inte mer o hålla på med deras skit längre. Jag ska skärpa mig nu o skaffa ett jobb o pengar sen får jag gå dit o jobba även om jag tycker det känns skit. Jag måste leva nu o ta tag i mitt liv annars kommer det bli skit. Titta på alla andra blattar här i Malmö som mår dåligt o i mitt område röker brass o sånt. Jag känner mig utanför samhället o har inte många vänner o inga pengar bara sjukpengar snart flippar jag ut också. Jag är nära hela tiden att skita i allting men jag måste tänka att jag är smartare än så och gå den rätta vägen.

1. Det finns ju inget som säger att det måste bli så, eller att det är själva syftet med att ändra. Det kan också vara ett sätt att dela upp de med aspergerproblematik för att, som sagt, lättare kunna hjälpa. AS-wannabes känns främmande för mig, som jag ser det handlar det snarare om att det finns en skarp gräns mellan AS och inte AS, den som kriterierna utgör, men att det kan vara svårare för en som precis missar att kvala in, än för en som kvalar in, pga yttre omständigheter.
Om man kan sortera ut de drag som utgör aspergerpersonligheten och skapa passande subkategorier för dessa människor som, får jag återigen poängtera, MÅR DÅLIGT, så är det säkert av godo.

2. Ja, det är ett problem att man dels saknar resurser och dessutom har en mycket hög tilltro till medicinering.

3. Om du inte känner igen dig i diagnosen (? Det är så jag tolkar dig?) så läs igenom kriterierna punkt för punkt och känn efter om det stämmer. Det är ju tyvärr så att alla gör fel, ibland.
I övrigt så, ja, det är jättebra att ta tag i sitt liv och göra det bästa man kan. Det tycker jag är allas skyldighet att göra.

Albulena skrev:Jag är nära hela tiden att skita i allting men jag måste tänka att jag är smartare än så och gå den rätta vägen.

Jag brukar tänka så att så länge man har fått ut mer än 50% lycka av livet så har det varit värt det. Och så länge man är ung så finns det alltid goda möjligheter till att uppnå det. Så kämpa på, du lyckas säkert!

barracuber skrev:Dessutom tror jag det finns ett visst mörkertal där ute. Den ingenjären jag pratade om skulle kunna tillhöra det mörkertalet - annars hade han antagligen klarat sig helskinnad genom turbulensen (= om han är NT).

Var själv sjukskriven ingenjör under 2 år var omkring 55 då. Enligt Psykiater som gjorde personlighetsbedömning hade jag ingen typ av asperger problematik, vilket jag redan då misstänkte, om man lusläser den psykiatriska bedömningen, så finner man flera saker som tyder på AS . Hade jag sluppit hans bedömning hade jag nog insett min problematik tidigare. Har upplevt det som mycket positivt att ta del av dikusionerna här. Har troligen någon form av lättare AS eller ADHD. Därför kanske en typ II diagnos hade underlättat min rehabilitering.

Angå att titta ner i golvet. Jag gick under de två åren på besök hos en läkare en gång i månaden. Besöken bestod i diskussioner om mitt tillstånd,själv ägnsde jag hela den tid jag lyssnade eller talade, åt att ingående studera konstruktionen på en sjukhusbrits. Hade jag ägnat doktorn lite ögonkontakt, kanske jag upptäckt att jag kände henne sedan tidigare. Ser för övrigt ofta ner i bordet ellet på golvet när jag talar med folk.

Albulena skrev:---klipp---

Psykiatrins lösning på många problem (kanske inte As) är att sätta en diagnos och ge piller utan att man egentligen vet. Varför tror du att du får olika diagnoser om du går till olika läkare? Jo, för ingen vet ett skit dom bara gissar. Sen ger dom mediciner som dom egentligen inte vet fungerar, bara att det har en viss påverkan på depression, adhd, ångest, bla bla skit mög.

---klipp---.

nog för alla som har AS går inte på piller (går på tillfällig sömnpiller men snart har jag bara P-pillerna jag tar). så det är inte bara för att få skriva ut piller m.m. dom diagnotiserar

rapchic skrev:

Albulena skrev:---klipp---

Psykiatrins lösning på många problem (kanske inte As) är att sätta en diagnos och ge piller utan att man egentligen vet. Varför tror du att du får olika diagnoser om du går till olika läkare? Jo, för ingen vet ett skit dom bara gissar. Sen ger dom mediciner som dom egentligen inte vet fungerar, bara att det har en viss påverkan på depression, adhd, ångest, bla bla skit mög.

---klipp---.

nog för alla som har AS går inte på piller (går på tillfällig sömnpiller men snart har jag bara P-pillerna jag tar). så det är inte bara för att få skriva ut piller m.m. dom diagnotiserar

Men jag skrev "kanske inte As". Dom kan inte ge piller mot As än. Men dom är glada att ge piller för nedstämdhet, oro, sömnen, ekonomiska besvär och snart slår jag sönder hela lägenheten så arg jag är på allting. Fy fan vad jag är arg nu. Jag är så nära att göra något riktigt stort typ slå sönder eller kasta ut min tv på en bil utanför eller nåt sånt. Jag är inte arg på er, utan allting bara retar mig just nu. Det är fel på alla o allting nu.

Ursäkta Albulena men om jag frågar så här.. Du har ju startat flera olika trådar som utvecklats till många väldigt intressanta trådar). Men jag har hittills inte lyckats få ihop en helhetsbild av dig: du vet, jag är "left brain-typ" så jag ser detaljerna först och behöver tid för att se helheten.

Vad tror du att du har? Eller inte har? Dina trådar har glidit in i AS, ADHD, bipolär, borderline,...

Missförstå mig inte. Du får starta hur många trådar du vill. Jag har bara själv att få ihop en helhetsbild, men det ligger lite i den logiska As-typ jag är. (Om man nu tror på left brain-right brain-teorin. Läste förra veckan att inte ens den teorin har riktigt stöd av vetenskapen!)

Jag vet att det inte är lätta frågor. Vem av oss vet vad vi har? Blir det någonsin mer än teorier?

barracuber hur menar du nu med helhetsbild av mig? Menar du vilken diagnos jag har?

Jag litar inte ett dugg på utredningen så därför försöker jag hitta svaren själv som det heter. Fast det går inte så bra. Jag vet inte vad jag "har" av dom diagnoserna du skrev - vad tror du?

Albulena skrev:barracuber hur menar du nu med helhetsbild av mig? Menar du vilken diagnos jag har?

Ja eller "fick" men det är ju nämnast samma sak har vi ju alla insett.

Albulena skrev:Jag litar inte ett dugg på utredningen så därför försöker jag hitta svaren själv som det heter. Fast det går inte så bra.

Många som gjort utredning har nog inte alltid den energin du har just nu. Min egen utredning börjar nästa år nån gång så jag vet inte. Men lite har man ju lärt sig av att hänga här. Flera har sagt att en utredning är en väldigt utmattande period, liksom ett enskild samtal kan vara utmattande också - det känner jag själv igen. När man är utmattad orkar man inte alltid tänka kritiskt och ifrågasättnade men det är skönt att du kan det. Aspergare behöver ofta långa perioder av återhämtning.

Albulena skrev:Jag vet inte vad jag "har" av dom diagnoserna du skrev - vad tror du?

Har ingen klar bild. Om jag gissar på ADHD?

barracuber det där med att bli utmattad av utredning förstår jag inte. Tvärtom så gav det mig energi. Dels för att jag hade något att göra (skitliv eftersom jag har sjukbidrag), dels var det intressant och kul och jag fick träffa människor (man blir ensam av att sitta hemma med sjukbidrag) plus att jag hade en tid att passa och någonstans att gå. Bara bra saker och jag kände mycket mindre meningslöshetskänsla när jag hade något att göra.

Hur kan man bli utmattad av utredningen fattar jag inte. Jag har bara tvångsfokuserat på As och NPF och teamet och min utredningen som jag gjort i 3 veckor snart. Hoppas att jag tröttnar snart så jag kan göra viktigare saker men jag måste vänta tills hjärnan inte längre är intresserad.

ADHD kanske inte är så dumt ändå, men när jag var liten så var jag motsats till ADHD. Blyg och för mig själv. Kanske är jag bara efterbliven dum i huvudet. Jag tror det snart för jag fixar inte mitt liv på ett bra sätt, utan det blir skit bara.

Albulena skrev:Hur kan man bli utmattad av utredningen fattar jag inte.

Nä jag vet inte heller för min "riktiga" utredning börjar nästa år. Men jag har ibland blivit rätt utmattad av enskilda samtal med psykolog och psykiater. Men inte alltid. Andra gånger har jag blivit närmast upprymd. De utmattade tillfällena var när det blev väldigt utlämnande och personligt och psykologen ställde "bra frågor" vilket händer att de gör - då känns det nästan pinsamt och man känner sig som ett kräk, trots att det inte finns någon anledning. Ofta var mina samtal lite väl "artiga" och "präktiga" och det blir jag närmast deppig av, men inte direkt utmattad.

En gång hade jag en psykolog som var klart psykodynamisk i sin inriktning. men det insåg jag först långt efteråt. Hon inte hade en susning om vad biologiska medfödda diagnoser är, det var bara miljö för hela slanten.

En NPF-utredning som helhet kan jag tänka mig inte är utmattande för man hinner återhämta sig. Men varje samtal kan nog vara rätt jobbigt.

Får jag fråga vilken diagnos du "fick"? Du får gärna PM:a.

Albulena skrev:Har man inte ganska grov autism eller As om man har så pass stora sociala svårigheter?

Menar du Kanners syndrom (autistiskt syndrom el "klassisk autism"):
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/autisktiskt_syndrom/

De som har det brukar kallas för "lågfungerande autister". Men jag tror inte de skriver här på forumet.

Men nu är det också skillnad på vilken social träning man har, vilket kön man har och vilken ålder. Jag har haft ett långt liv på mig att träna in "rätt" socialt beteende, men när jag var barn och tonåring var jag "mer autistisk" (dvs avvikande), men AS fanns inte då.

Dessutom brukar AS inte synas lika tydligt/på samma sätt hos flickor som hos pojkar. Däremot märks det senare, i längre relationer och på arbetet.

Albulena skrev:

rapchic skrev:

Albulena skrev:---klipp---

Psykiatrins lösning på många problem (kanske inte As) är att sätta en diagnos och ge piller utan att man egentligen vet. Varför tror du att du får olika diagnoser om du går till olika läkare? Jo, för ingen vet ett skit dom bara gissar. Sen ger dom mediciner som dom egentligen inte vet fungerar, bara att det har en viss påverkan på depression, adhd, ångest, bla bla skit mög.

---klipp---.

nog för alla som har AS går inte på piller (går på tillfällig sömnpiller men snart har jag bara P-pillerna jag tar). så det är inte bara för att få skriva ut piller m.m. dom diagnotiserar

Men jag skrev "kanske inte As". Dom kan inte ge piller mot As än. Men dom är glada att ge piller för nedstämdhet, oro, sömnen, ekonomiska besvär och snart slår jag sönder hela lägenheten så arg jag är på allting. Fy fan vad jag är arg nu. Jag är så nära att göra något riktigt stort typ slå sönder eller kasta ut min tv på en bil utanför eller nåt sånt. Jag är inte arg på er, utan allting bara retar mig just nu. Det är fel på alla o allting nu.

såklart vet jag att man inte kan ge piller mot AS men mot vissa symtom som du syftar på och jag menar att bara för att man har AS behöver man inte få piller utskrivna mot vissa "symtom skapade av AS" eller vad man nu kan kalla det.

Albulena skrev:barracuber det där med att bli utmattad av utredning förstår jag inte. Tvärtom så gav det mig energi. Dels för att jag hade något att göra (skitliv eftersom jag har sjukbidrag), dels var det intressant och kul och jag fick träffa människor (man blir ensam av att sitta hemma med sjukbidrag) plus att jag hade en tid att passa och någonstans att gå. Bara bra saker och jag kände mycket mindre meningslöshetskänsla när jag hade något att göra.

Mycket träffande. Matt blev jag först när allt återgick till det vanliga. Med diagnos avfärdad som bortom behandling.

Mina problem med socialt samspel kan innebära bland annat:

* Vet inte vem man ska ta i hand, krama eller bara heja på till exempel vid släktträffar.

* Orkar inte prata med folk för länge, utan "stänger av hjärnan".

* Tittar sällan på folk när jag är ute i affärer osv, vilket gör att jag kanske inte hälsar på folk jag känner.

* Klarar inte att bli kramad vid "fel tillfälle" av min man, som när jag håller på och städar. Just idag fick jag faktiskt ett mindre sammanbrott bara av en sådan sak. Vid "rätt" tillfälle kan jag vara hur kramig som helst, så det beror inte på att jag inte gillar honom.

* Missar underförstådda budskap ibland, så jag inte gör det folk förväntar sig av mig.

* Vid stress, utmattning osv kan jag få ett sammanbrott och kasta saker i golvet, skrika (ungarna blir rädda och hoppar högt), eller säga åt chefen att stoppa upp det j**la skitjobbet i häcken. Eller så rymmer jag hemifrån och säger att jag vill skiljas. I ett sådant läge har jag noll förmåga till socialt samspel. Det är ingen idé att ens prata med mig förrän jag lugnat mig. Då skäms jag nästan ihjäl.

svartamolnet skrev:Mina problem med socialt samspel kan innebära bland annat:

* Vet inte vem man ska ta i hand, krama eller bara heja på till exempel vid släktträffar.

* Orkar inte prata med folk för länge, utan "stänger av hjärnan".

* Tittar sällan på folk när jag är ute i affärer osv, vilket gör att jag kanske inte hälsar på folk jag känner.

* Klarar inte att bli kramad vid "fel tillfälle" av min man, som när jag håller på och städar. Just idag fick jag faktiskt ett mindre sammanbrott bara av en sådan sak. Vid "rätt" tillfälle kan jag vara hur kramig som helst, så det beror inte på att jag inte gillar honom.

* Missar underförstådda budskap ibland, så jag inte gör det folk förväntar sig av mig.

* Vid stress, utmattning osv kan jag få ett sammanbrott och kasta saker i golvet, skrika (ungarna blir rädda och hoppar högt), eller säga åt chefen att stoppa upp det j**la skitjobbet i häcken. Eller så rymmer jag hemifrån och säger att jag vill skiljas. I ett sådant läge har jag noll förmåga till socialt samspel. Det är ingen idé att ens prata med mig förrän jag lugnat mig. Då skäms jag nästan ihjäl.

Känner igen mig så väl i din beskrivning att jag struntar i att skriva en egen. Jag bara konstaterar att jag fungerar precis likadant som dig, svartamolnet.

jag har inte förstot mig på att göra något just för sakens skull om de inte är kul eller nödvändigt varför ska man då göra det. som en av personalen på stödboendet tjatar om att de kan va en bra ide att gå på dansbands ställen för att de kan va "kul" och jag kan träffa någon för de ska tydligen va populärt men tjejer fins de på andra ställen också och jag gillar INTE dansband har inget i mot det så set men finner det inte underhållande så varför gå på något sådant? de tråkiga är att hon vägrar att lega ner det.....!!

Mina problem med socialt samspel består av:

*Brist på ögonkontakt. Jag kan ha ögonkontakt om någon är tillräckligt ointressant. Ju intressantare någon är i det de pratar om desto mindre ögonkontakt har jag med dem. Då går all koncentration åt till att höra vad de säger. Tittar nästan alltid ut genom något fönster, på någon intressant detalj i rummet eller liknande när jag pratar med någon.

*Glömmer ofta bort mig och pratar på om mig och mitt. Blir lika besviken varje gång jag har umgåtts med någon jag tycker om och inser att jag inte fått veta så mycket om dem den här gången heller

*Har svårt att läsa av kroppspråk och mimik på ett korrekt sätt. När jag gjort tester som finns på nätet där man får se bilder av folk och ska tala om vad de känner så tror jag t ex ofta att de visar intresse när de är irriterade Det är ju samtidigt lite komiskt också.

*Skämtar mycket och gärna själv men har svårt att förstå när andra skämtar med mig. När jag skämtar så är det många som tror att jag är allvarlig...

*Ogillar kramar (cyberkramar går bra och att kramas med någon jag är intresserad av som partner). Kan bli aggressiv om jag tycker att någon är för närgången. Har en stor, personlig sfär som jag ogillar om folk beträder.

*Råkar ofta avbryta folk när de pratar, har svårt för turordningen i samtal. Svårt att veta vad jag ska säga och hur närgången man kan vara i sina frågor till andra.

Har säkert glömt en massa men det här är några av mina problem med det sociala.

Så här kan det funka för mej......
Jag går ut ur ett rum med folk för att röka sen när jag kommer tillbaks har personerna vid dom olika borden flyttat sej mina tankar blir direkt varför har dom gjort detta är tanken att jag ska göra något nu eller om jag sätter mej där hur tolkar dom det då gör jag fel om jag står här tror dom att jag lyssnar eller vill umgås då? så jag för att inte göra något konstigt eller fel går till ett annat rum.

eller jag kommer till min plats där jag alltid brukar sitta i "allrumet" då ligger det en kortlek och ett kort är uppvänt med siffran sju.....
vad menar man med detta vill man säga nått med det här eller vad menas ?
Det blir automatiska tankar som bara snurrar på och jag fattar ju att konstigt eller som jag förut såg det sjukihuvettankar som jag försöker i dagens läge att lägga undan inte snurra in i för då blir det för jobbigt.

ett annat exempel är att jag alltid upplever att jag gör fel eller försöker hela tiden analysera vad som förväntas igår var det möte och jag blev insläppt i rummet där står det massor av stolar runt ett bord och jag börjar genast fundera o försöka läsa av var vill hon att jag ska sitta hur tolkar hon om jag sätter mej där var ska hon sitta då borde jag sätta mej där eller blir det fel då
jag har fattat att jag upplevt mej själv som fel hela livet och hur jag än har gjort har det blivit fel och jag måste försöka bättre annars blir jag straffad eller få höra att jag inte kan bete mej Idagens läge fösöker jag bryta detta genom försöka fråga....exempelvis i räddslan att jag har blivit feltolkad när jag gjort något då försöker jag fråga detta ifall mina tankar sätter igång det är inte alltid det går och då får jag arbeta med att försöka sluta överanalysera mina fel eller hur den andre kanske tolkat in mej och det jag gjort.
Vissa perioder får jag helt enkelt hålla mej för mej själv för jag orkar inte med all energiu det tar att känna o försöka och uppleva att det kanske blir fel tills jag känner att energin kommer tillbaks och jag kan utsätta mej för mina snurrigheter.

Mikko

Jag undrar på vilket eller vilka sätt svårigheter med socialt samspel visar sig hos er?

Ingen jag känner personligen har större problem med småprat än jag. Om jag blir tillfrågad något direkt så måste jag be om frågan igen eftersom jag aldrig lyssnar. Jag börjar automatiskt tänka på något annat utan att veta av det. Jag uppfattar det nästan som om folk blir tysta, skvaller, väder, prata om vänner eller familj i generellt utan något specifikt, beskriva semestrar o.s.v. är allt som automatisk får mig att tänka på något annat och jag kan inte hjälpa det.

Om jag måste prata med någon som är dryg och inte vet om det eller gör sig till (försäljare, äldre människor som automatiskt tror de vet allt pga sin ålder, barn i 10-15 års åldern, m.m) så blir jag fruktansvärt irriterad, har varit tvungen att säga till folk att vara tysta flera gånger.

Svarar ”Aha?” i telefonen, om någon frågar ”Va?” istället för att säga vad de vill så lägger jag bara på. Jag var tvungen att komma på något eftersom jag under flera år inte svara i telefonen (jag hade alltid ljudet avstängt). Nu kan åtminstone de som jag vill prata med nå mig.

Hade problem med viss sarkasm även som vuxen. Insåg inte detta tills jag var runt 22.

Har en väldigt annorlunda humor, och även om jag skrattar av ett skämt så är det oftast av en annan anledning. Alla är olika såklart men oftast börjar jag skratta av något jag tycker är roligt på en biograf utan att någon annan gör det, och de största skratten sitter jag tyst igenom. Jag förstår skämten men finner de inte roliga. Som tur är så blir jag aldrig generad, tror det var något jag utvecklade eftersom jag brukade bli väldigt generad av allt när jag var i tidiga tonåren. Det betyder ju även att jag aldrig känner mig dum hur dum min fråga än är.

Om jag överhör ett samtal ute på stan var det än är så har jag aldrig problem att hoppa in i diskussionen om den låter intressant eller om jag kan svaret på en fråga ställd. Tror inte detta är något som beror på AS dock, jag brukade vara väldigt blyg när jag var yngre och tror jag bara överkompenserar nu eftersom min genans har försvunnit.

Jag vet aldrig när någon har ”fått nog” av mig i min umgänges krets. Det känns alltid som om jag överstannar mitt välkomnande, inte fallet då dock.

Jag har sagt till min Mormor att ”dra åt helvete”, har sagt till mina föräldrar ”ni passar inte ihop” m.m. Istället för att må dåligt av att varit elak så känns det bättre att jag sagt det. Igen kanske inte det beror direkt på AS, kanske det gör.

mikkorothrissne skrev:Så här kan det funka för mej........................

jag har fattat att jag upplevt mej själv som fel hela livet och hur jag än har gjort har det blivit fel och jag måste försöka bättre annars blir jag straffad eller få höra att jag inte kan bete mej Idagens läge fösöker jag bryta detta genom försöka fråga....exempelvis i räddslan att jag har blivit feltolkad när jag gjort något då försöker jag fråga detta ifall mina tankar sätter igång det är inte alltid det går och då får jag arbeta med att försöka sluta överanalysera mina fel eller hur den andre kanske tolkat in mej och det jag gjort.
Vissa perioder får jag helt enkelt hålla mej för mej själv för jag orkar inte med all energiu det tar att känna o försöka och uppleva att det kanske blir fel tills jag känner att energin kommer tillbaks och jag kan utsätta mej för mina snurrigheter.

Mikko

Precis så känner jag ofta, dessutom har jag oftast en känsla av att jag är orsak till många andra människors lidande.

En sak jag har noterat att folk stör på när det gäller mig är att jag inte kan blinka som vanliga människor. Jag måste tänka det för att kunna blinka annars så blinkar jag alltså inte. Detta är alltså något folk kan störa sig framförallt de som inte känner till att jag her ett funktionshinder. Jag inser att det finns många NT personer som tycker det är obehagligt, det tycker jag själv också att det är om någon skulle gåra så mot mig. Men saken är den att jag vet när jag gör det och när det händer men jag kan liksom inte styra det, när jag slutar koncentera mig så flyger tankarna iväg och då sjunker jag in i mig själv...
Annat som jag ständigt strävar efter att förbättra är att när någon ställer mig frågor inte enbart svara på frågor utan även försöka ställa någon typ av motfråga för att visa att jag iaf bryr mig lite.

Jag pratar rätt lite. På jobbet pratar jag aldrig om mig själv. Pratar bara om allmänna saker som sport och nyheter och väder och vind. Är det fler i ett samtal är jag den som pratar minst. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka hur innehållslösa alla fikasnack är. Hur kan personer med hyfsade utbildningar sitta och babbla om Lets dance? Eller hålla halvtimmes långa monologer om köket de ska bygga om? Jag går dock aldrig och gömmer mig eller försöker dra mig undan. Står gärna i mitten.

Får ofta höra att jag borde ta för mig mera. Ovanstående beteende har orsakat problem för mig på olika arbeten. Ändå har jag aldrig bråkat med någon. Ändå gör jag mina arbetsuppgifter som jag ska. Ändå finns det personer som har så mycket större problem med socialt samspel än jag.......