Har man inte ganska grov autism eller As om man har så pass stora sociala svårigheter?

Nej, det tror jag inte. Jag vet inte ens vad du menar med grov autism.

Asperger utan sociala svårigheter existerar ju inte, du behöver ha sociala svårigheter för att bli diagnosticerad.

Alltså barracuber och sommar och pemer och carl och säkert fler som jag glömt nu, har inte såna svårigheter alls. Jag har redan börjat tvivla jättemycket på psykiatriska diagnoser faktiskt. Jag skulle inte bli förvånad om nån kunde bevisa att NPF och andra diagnoser bara är en bluff.

För jag ser ett mönster i psykiatrin som jag blir misstänksam mot.

Jag kan börja med manodepressiva, det var från början ganska normala människor som blev helt galna av sin mani, alla visste att dom var sjuka. Ibland var dom också mycket deppiga.

Sen bytte diagnosen namn från manodepressivitet till bipolär sjukdom, och man gjorde flera grupper så att nästan vem som helst med humörsvängningar kunde stämplas som bipolära.

Samma sak händer nu med As. För inte så länge sen var det dom som var väldigt udda och alla människor märkte att dom inte kunde uppföra sig typ. Dom kunde inte sociala regler alls (som mina exempel) men nu kan vem som helst ha As nästan. Det märks inte, man kan tyda kroppsspråk, man kan det sociala spelet osv...

Fast det finns ju en skillnad i att faktiskt automatiskt kunna hantera sociala situationer, och att genom livslång anpassnig ha lärt sig att göra det, till priset av stor utmattning efteråt.

Det är en förklaring.

Sen ser problemen givetvis olika ut för olika individer, och de exempel som du gav är det säkert flera som hanterar galant. Jag gör det dock inte, och tyckte att det var viktigt att påpeka.
Sen är det ju så att diagnoskriterierna är väldigt konkreta vad gäller sociala problem.

Jag tror att du har fel i din analys av bipolaritet och AS. Jag tycker att det är bra om man låter människor som behöver hjälp få anpassad hjälp. Sen vore det allra bästa om vi slapp diagnoser öht, och man kunde få den hjälp man behövde ändå, men där är vi ju inte. Och då är det bra om de som mår dåligt kan få hjälp tack vare diagnosticering.

Sen är väl du inte psykiater eller psykolog, så din bedömning är lekmannamässig. De individer du beskriver kanske har enorma problem, men de är duktiga på att mörka dem.

Albulena skrev:För jag ser ett mönster i psykiatrin som jag blir misstänksam mot.

Jag ser ett allt otrevligare mönster i samhället. Mönstret gör att fler och fler hamnar i problem just för att den generella attityden mot udda blir allt sämre. Skillnaden mellan udda och normal blir allt suddigare.

IckyFlix skrev:Fast det finns ju en skillnad i att faktiskt automatiskt kunna hantera sociala situationer, och att genom livslång anpassnig ha lärt sig att göra det, till priset av stor utmattning efteråt.

Det är en förklaring.

Precis. En väldigt vanlig utveckling här verkar vara att man började jobba i unga år, sedan jobbade ett tag, kanske t.o.m. 5-10-15 år men med ökande problem både socialt och kognitivt. För vissa fungerade det säkert rätt hyfsat i början, andra märkte redan tidigt att de var mer känsliga för stress och förändringar än kollegorna.

Med tiden kom fler och fler förändringar på de personella och organisatoriska planen - nya chefer, nya kollegor, nya konsulter, nya kunder, nya samarbetspartners, sammanslagningar, uppköp, fusioner, rationaliseringar, bantningar, nedläggningar, nya företagskulturer, nya marknader, globalisering, ökad konkurrens - allt sådant som vi är mer omtåliga inför.

Eftersom vi ofta är mer lojala och noggranna än flyktiga chefer, konsulter och kollegor försöker vi möta förändringarna genom att bjuda på mer kvalité och omsorg i arbetet. Då kommer våra utmattningssyndrom, våra mentala kriser, våra krascher, vi går in i väggen.

Vi blir sjukskrivna. Vi sparkas, sållas bort, köps ut, rationaliseras bort. Vii blir arbetslösa. Vi börjar allt mer fundera på vad det är för fel på oss. De andra - de som har gett oss fingret - har vi ingen kraft kvar att försöka påverka.

Vi blir inåtvända och vi tappar den sociala anpassningsförmågan vi lyckats bygga upp).

Vi läser böcker om utmattningssyndrom, depression, livskriser, npf, asperger, adhd, bibolär, självhjälp, new age. Vissa hittar rätt, andra famlar vidare. Många står idag i en situation när de har 10-15 år på pappret kvar att jobba men med minimala chanser att lyckas med detta. (Går inte in på olika former av följer detta får med sig.)

Det här scenariot kanske inte talar direkt till Albelena eftersom du är ganska ung, och det kanske inte ens är relevant för tråden, jag kommenterar det som IckyFlix skrev. Men den är en sann beskrivning över mig själv och, tror jag, flera andra här - de flesta idag i säg 30-60 årsåldern. Och, tror jag, även folk yngre än 30.

Det är många olika parallella utvecklingsspår under de senaste 30-40 åren, många fler än de jag nämnt. Det som imperativ skrev - generella attityden mot udda blir allt sämre - stämmer ju uppenbarligen. Och en sådan attitydförändring kommer inte ur ingenting.

barracuber skrev:en massa kloka saker.

Ja, precis så menar jag. Det är en samverkan av många olika saker. Kanske hade man klarat att jobba hela livet om inte förutsättningarna på arbetsmarknaden förändrats så radikalt.

IckyFlix skrev:

barracuber skrev:en massa kloka saker.

Ja, precis så menar jag. Det är en samverkan av många olika saker. Kanske hade man klarat att jobba hela livet om inte förutsättningarna på arbetsmarknaden förändrats så radikalt.

Tack! Jag gör en egen tråd av det.

Nya tråden heter <a href="http://www.aspergerforum.se/kord-pa-arbetsmarknaden-varfor-t13328.html">Körd på arbetsmarknaden? Varför?</a> och ligger i PA pga ämnets känsliga natur.

För mig är det jobbigaste att prata i telefon. Eller i alla fall när kompisar ringer. Jag vet aldrig om jag ska svara eller inte. Om jag inte svarar så kanske de tar illa upp, men samtidigt vill jag inte svara om jag inte redan vet vad de vill.

Men folk har börjat lära sig att sms funkar bäst om man ska nå mig

Albulena skrev:För jag ser ett mönster i psykiatrin som jag blir misstänksam mot.

Huvudsyftet för de flesta (förhoppningsvis) som jobbar inom psykiatrin är nog att hjälpa folk. Men det finns ju alltid utrymme för "felsteg", vilket i vissa fall kan skapa mer problem än det löser. Det hela är ju en ständigt utvecklande process, precis som samhället och människorna ständigt utvecklas. Men jag tycker du gör rätt i att ifrågasätta, det ska man alltid göra

har svåra problem att veta när jag ska prata iallafall om det är fler än 1 person jag pratar med. Jag brukar räcka upp handen, på allvar för mig men alla tror att jag skämtar.

jag är dålig på mindre ansiktsuttryck eller ansiktsuttryck som är lika varandra (tex arg och irriterad). missar därför en del av samtalet.

förstår oftast inte ironi, pikar, vissa skämt, lögner m.m.
vissa saker tex ironi kan jag själv använda men jag gillar inte att ljuga.
däremot om någon frågar om dom ser tjock ut i ett visst klädesplagg, säger jag inte tex "du ser ut som en fet kossa" utan "du såg bättre ut i den förra" eller liknande

förstår inte det underförstådda, och efetrsom ajg missar stora delar av ett samtal så svarar jag ofta så att den jag pratar med missförstår mig.

tycker inte om småprat el liknande heller

är osäker på vad jag ska svara i telefon (fått skäll när jag avr yngre för att jag bara sa "hallå" och inte mitt namn.

säkert mer med men minns inte

Men skicka upp vem som helst till psykiatrin och dom kommer ganska säkert få minst en diagnos. Eller gå runt till 4 olika läkare och du kommer säkert få 4 olika diagnoser. Nån svär heligt att du har bipolär sjukdom, nån annan är övertygad om att du istället har ADHD och en tredje vet att du inte har något av det utan är personlighetsstörd istället. Fy fan vad oseriöst alltså.

För att få fram fler aspergare, så har man på förslag att dela in As diagnosen (precis som bipolär sjukdom) i undergrupper. As typ I och typ II. Snart blir det kanske typ III också. På det viset kan "äkta" aspergare få diagnos (As typ I) och sen alla andra (typ II och III) också.

Jag gillar inte dom scientologerna ett dugg, fast dom har rätt på en punkt och det är psykiatrin. Väldigt mycket av det stämmer faktiskt. Det var dom som avslöjade medicinen Strattera som används vid ADHD.

Dom tog fram en medicin mot depression som visade sig vara helt värdelös. Den blev inte släppt utan fick ligga på hyllan tills dom kom på att man kan lura folk att den har god effekt mot ADHD.

Albulena skrev:Alltså barracuber och sommar och pemer och carl och säkert fler som jag glömt nu, har inte såna svårigheter alls. Jag har redan börjat tvivla jättemycket på psykiatriska diagnoser faktiskt. Jag skulle inte bli förvånad om nån kunde bevisa att NPF och andra diagnoser bara är en bluff.

För jag ser ett mönster i psykiatrin som jag blir misstänksam mot.

Jag kan börja med manodepressiva, det var från början ganska normala människor som blev helt galna av sin mani, alla visste att dom var sjuka. Ibland var dom också mycket deppiga.

Sen bytte diagnosen namn från manodepressivitet till bipolär sjukdom, och man gjorde flera grupper så att nästan vem som helst med humörsvängningar kunde stämplas som bipolära.

Samma sak händer nu med As. För inte så länge sen var det dom som var väldigt udda och alla människor märkte att dom inte kunde uppföra sig typ. Dom kunde inte sociala regler alls (som mina exempel) men nu kan vem som helst ha As nästan. Det märks inte, man kan tyda kroppsspråk, man kan det sociala spelet osv...

Jag tror inte att Npf. och psykiska diagnoser är en bluffar men det kan hända att det tyvärr blir mer och mer så att så fort någon beter sig lite udda, så ska den ha en diagnos - "måste" in i ett fack enligt vissa inom vården. Helt sjukt. Jag tror det var det Gert Åkesson i Vellinge menade och han har en poäng men uttryckte sig vääldigt klumpigt och dumt, särskilt med tanke på att han är rektor. Nu skrev han det inte i yrkesrollen men han borde ändå akta sig för att låta det hoppa grodor ur munnen.

Så är det så också att en del får för sig att de har tex. As, biopolär, whatever fast de inte har det och vill få diagnos för att höra till någonstans och för att kunna skylla sina brister på något och vissa av dem får diagnos efter en tids tjat, vilket är minst sagt galet.

Tyvärr sker det ju feldiagnostiseringar också men förhoppningsvis och troligen är de färre nuförtiden.

Sedan finns det ju de som verkligen uppfyller kriterierna för en diagnos tex. As men får ingen och det är också sjukt.

Albulena skrev:Jag gillar inte dom scientologerna ett dugg, fast dom har rätt på en punkt och det är psykiatrin. Väldigt mycket av det stämmer faktiskt. Det var dom som avslöjade medicinen Strattera som används vid ADHD.

Dom tog fram en medicin mot depression som visade sig vara helt värdelös. Den blev inte släppt utan fick ligga på hyllan tills dom kom på att man kan lura folk att den har god effekt mot ADHD.

De flesta mediciner blir faktiskt till på det sättet. Man utvecklar av en slump ett ämne från provrör eller natur för att sen se vad det gör. Sen modifierar man det utefter de aktiva funktionerna..

Det är inget konspiratoriskt bakom det..

rapchic skrev:är osäker på vad jag ska svara i telefon

Jamen precis. En period testade jag att svara med frasen "vad vill du?". Jag menade liksom inget illa med det, utan jag tyckte det var "smart" att låta den som ringde få komma till punkt direkt. Men jag insåg rätt fort att det inte funkade så bra

carl skrev:

Albulena skrev:Jag gillar inte dom scientologerna ett dugg, fast dom har rätt på en punkt och det är psykiatrin. Väldigt mycket av det stämmer faktiskt. Det var dom som avslöjade medicinen Strattera som används vid ADHD.

Dom tog fram en medicin mot depression som visade sig vara helt värdelös. Den blev inte släppt utan fick ligga på hyllan tills dom kom på att man kan lura folk att den har god effekt mot ADHD.

De flesta mediciner blir faktiskt till på det sättet. Man utvecklar av en slump ett ämne från provrör eller natur för att sen se vad det gör. Sen modifierar man det utefter de aktiva funktionerna..

Det är inget konspiratoriskt bakom det..

Håller med carl här. Jag tog Strattera under en kort period, kan vittna om att jag mådde tjyvtjockt av den, liksom många andra människor har gjort. Men...det finns de som har stor nytta av denna medicin - och framförallt - man behöver EJ vara scientolog för att lista ut att Strattera inte fungerar för vissa.

Scientologerna är för övrigt en sekt, som förnekar att NPF och psykiska sjukdomar överhuvudtaget existerar, och som uppenbarligen har som yttersta mål att pumpa sina medlemmar på pengar. I Frankrike har det tom varit på tapeten att förbjuda scientologerna.

Vill man vara kritisk mot psykiatrin (vilket jag själv ofta varit) så tycker jag att man gott kan vara det utan att blanda in scientologerna, som uppenbarligen ej vill oss väl.

temporary21 skrev:

rapchic skrev:är osäker på vad jag ska svara i telefon

Jamen precis. En period testade jag att svara med frasen "vad vill du?". Jag menade liksom inget illa med det, utan jag tyckte det var "smart" att låta den som ringde få komma till punkt direkt. Men jag insåg rätt fort att det inte funkade så bra

tror jag tidigare hade en liknande... bara ett "ja" uppskatats inte heller

För att få fram fler aspergare, så har man på förslag att dela in As diagnosen (precis som bipolär sjukdom) i undergrupper. As typ I och typ II. Snart blir det kanske typ III också. På det viset kan "äkta" aspergare få diagnos (As typ I) och sen alla andra (typ II och III) också.

Människor har ju alltid tyckt om att kategorisera varandra. Det har ju både positiva och negativa konsekvenser. Exempel på positiva exempel är färre missförstånd och bättre kommunikation. Exempel på negativa är fördomar.
Men i slutändan är det ju ändå alltid bara du själv som verkligen kan veta vem du är. Och när man väl vet vem man själv är så behöver andras kategoriseringar inte påverka en så mycket

temporary21 skrev:Men i slutändan är det ju ändå alltid bara du själv som verkligen kan veta vem du är.

Jo men Albulena diskuterar ju diagnossättning. Du som lekman har ju ingen rättighet att fastställa en diagnos på dig själv - det finns förhoppningsvis experter för det.

temporary21 skrev:Och när man väl vet vem man själv är så behöver andras kategoriseringar inte påverka en så mycket

Många aspergare (och även många andra men speciellt aspergare) har svårt att veta vem de själva är, efter livslång anpassning och urvattning mot normaliteter.

Albulena skrev:Men skicka upp vem som helst till psykiatrin och dom kommer ganska säkert få minst en diagnos. Eller gå runt till 4 olika läkare och du kommer säkert få 4 olika diagnoser. Nån svär heligt att du har bipolär sjukdom, nån annan är övertygad om att du istället har ADHD och en tredje vet att du inte har något av det utan är personlighetsstörd istället. Fy fan vad oseriöst alltså.

För att få fram fler aspergare, så har man på förslag att dela in As diagnosen (precis som bipolär sjukdom) i undergrupper. As typ I och typ II. Snart blir det kanske typ III också. På det viset kan "äkta" aspergare få diagnos (As typ I) och sen alla andra (typ II och III) också.

Nej. Huvudfrågan innan man ställer diganoser är att patienten skall ha PROBLEM som härrör till diagnosen. Vem som helst kan inte vara bipolär eller ha AS eller whatnot, det krävs ju att man mår dåligt också.
Sen finns det, och kommer nog alltid finnas, läkare som har lättare att sätta diagnoser än vad som kanske vore bra, men man kan inte skylla hela psykiatrin för det.
Och de flesta härinne iaf är ju ordentligt utredda. Man har använt de diagnosverktyg som finns till hands.

Du menar att huvudskälet att dela in AS i klasser är "att få fram fler aspergare"? Inte att man ser ett behov av att bredda eller förändra eller förtydliga, utan just att man vill skapa fler AS-personer? Tveksamt, tycker jag. I övrigt inte insatt i de planerna, men kan se en poäng i att dela upp AS i underkategorier, eftersom det bevisligen finns olika grader av problematik, som troligen skapar olika hjälpbehov.

Scientologerna hör nog inte hemma i denna diskussion?

Sant, Barracuder och IckyFlix.

IckyFlix skrev:Du menar att huvudskälet att dela in AS i klasser är "att få fram fler aspergare"?

Dela in i AS-klasser tror jag blir nödvändigt. Idag buntas ju en lågfungerande lallande person på gruppboende ihop i samma diagnos som en högfungerande ingenjör som bränt ut sig på en turbulent arbetsplats? Hur smart är det??

Dessutom tror jag det finns ett visst mörkertal där ute. Den ingenjören jag pratade om skulle kunna tillhöra det mörkertalet - annars hade han antagligen klarat sig helskinnad genom turbulensen (= om han är NT).

Vissa av dem är unga, andra äldre. Några kanske finns inom exempelvis inom grupperna 50-plussare eller 40-plussare som halkat utanför arbetsmarknaden men ännu inte hunnit börja förstå sig själva eller startat upp samhällets utredningsmaskineri. (Här finns ju alltid en risk för en fixering vid s.k. modediagnoser men det ska psykiatrin lastas för och inte den enskilde individen).

IckyFlix skrev:Inte att man ser ett behov av att bredda eller förändra eller förtydliga, utan just att man vill skapa fler AS-personer?

Jag tror många inom mörkergruppen skulle må bättre om de inte bara blev stämplade som för gamla eller för dumma, utan möttes av en psykiatri värd namnet. Inte enbart psykiatri förresten utan ett samhälle värt namnet. Men idag dumpar vi många utslagna till psykiatrin (det ser bra ut på arbetslöshetssiffrorna!).

barracuber. Ja, jag håller med dig helt, tror jag. Jag kanske var otydlig? Det jag vände mig mot var Albulenas forumlering; att skapa underklasser för att få fram fler aspergare.

Jag tror att det skulle vara positivt med underklasser, för att kunna rikta hjälpen på ett bättre sätt, och göra det enklare att diagnosticera.
(Inte enklare som i att alla passar in i diagnosen, utan enklare som i att kriterierna är mer konkreta och tydliga)

barracuber skrev:

temporary21 skrev:Och när man väl vet vem man själv är så behöver andras kategoriseringar inte påverka en så mycket

Många aspergare (och även många andra men speciellt aspergare) har svårt att veta vem de själva är, efter livslång anpassning och urvattning mot normaliteter.

Ja, det säger jag inget emot. Jag själv har alltid haft extremt svårt att veta vem jag är, och kämpar fortfarande med det. Men det jag syftade på var NÄR man vet vem man är och hur man fungerar så blir man inte lika "sårbar" för andras negativa kategoriseringar (fördomar).

Nåja, det hela kanske blev lite OT i överlag hursomhelst