Jag mår bättre av att träffa folk, känner att jag har gjort något speciellt och tänker på detta efteråt, men drar mig ( eller får känslan av att jag drar mig ur ) för att inte alla förstår mig ( oxå en känsla ), och för jag blir så trött av mycket folk omkring mig.


Det som räddat mina kvällar är nätet flera gånger, där jag hamnat i nån intressant tråd . Sen brukar jag spontant åka in till stan för att kolla lite om det skulle bli för jobbigt hemma med ångest och så. Hittar oftast intressant folk där, nån speleman i tunnelbanan som jag lyssnar på ( d lever livet , fast mera om jag själv sjöng där..igen..hehe )



Mvh Christer

ford skrev:

Alien skrev:Jag tror att man som aspergare är mer lättstressad, har perceptionsstörningar, svårare med automatisering i det sociala etc, och därför blir tröttare/måste vila längre än NTV.

Det tror jag också, man måste anstränga sig för att hålla koncentrationen uppe, analysera vad som kan vara den adres avsikt, vakta tungan så att det inte hoppar ut grodor och vara observant på att se till att lyssna lika mycket som man pratar samt på att se till att hålla sig till samtalsämnen som båda är intresserade av.

Av ovan nämnd skäl kan jag vara helt slut, när jag haft för mycket med folk att göra.

De aspergare jag träffat, som påstår sig inte bli trötta av socialt umgänge verkar vara de som inte fattat det här med ömsesidighet, utan bara babblar på om sitt, utan att försöka ta reda på om motparten verkligen är intresserad.

Att den "umgängesstilen" inte känns tröttande för en själv är fullt förståeligt

Det ger mig också uppfattningen att någorlunda socialt kompetenta aspergare är de som blir tröttast av att umgås med folk.

Jag håller med nästan helt men vill påpeka att jag (och troligen några till) med As. inte blir trötta i umgänget med andra pga. de anledningar som nämndes. Jag kan det som Nt:s kan vad gäller saker som går per automatik, sociala koder och icke-verbala gester. Dock blir jag trött i umgänge med andra jag inte känner så väl för att min förbannade icke-adekvata ögonkontakt bland folk jag inte känner ställer till det + att jag till en början är osäker på hur jag ska uppträda på tex. ett nytt jobb. Å andra sidan blir de flesta det. Lättstressad är jag också men mer över saker som sk görs än att vara bland andra (likt en duracellkanin - troligen Adhd-drag.) Det är ofta bara i inledningsskedet i nya miljöer tex. på ett nytt jobb och det är längre för mig än för många andra och/eller om någon snackar sk*t om mig och jag får reda på det men det blir ju många stressade över.

Jag har också stött på denna typen: som påstår sig inte bli trötta av socialt umgänge verkar vara de som inte fattat det här med ömsesidighet, utan bara babblar på om sitt, utan att försöka ta reda på om motparten verkligen är intresserad.
Det är pinsamt att gå med dem på stan ibland och när jag en gång sa att jag är social för att ha As, sa h*n "det är jag också". I själva verket har den personen inte så stor koll på sitt beteende i umgänget med andra (tex. pratar väldigt högt på stan). *suck*

Vilken underbar tråd, det är så mycket hos er andra som jag känner igen i mig själv.

Jag behöver socialt umgänge, speciellt när jag mår dåligt men det är då jag glömmer bort att jag behöver det, men samtidigt kan för mycket socialt umgänge göra mig så trött att jag inte vet vart jag ska vägen...

Miche skrev:Vilken underbar tråd, det är så mycket hos er andra som jag känner igen i mig själv.

Jag behöver socialt umgänge, speciellt när jag mår dåligt.

Liksom många andra, även de med avsaknad av npf-diagnos (helt avsaknad av diagnos för den delen.) Jag har märkt att de som är nere eller har riktigt depression behöver detta men tänker inte på det då de behöver det som bäst. Å andra sidan orkar sällan riktigt deprimerad person med att träffa folk när den mår som sämst men har den kommit upp en bit kan ibland en fika med en vän göra susen och då är det viktigt att vännen vågar fråga försiktigt.

Känner också igen mig mycket i era berättelser.

Jag tycker ofta att tiden alldeles efter att man har träffat någon är roligare än tiden då man träffar någon (det är ofta den bästa tiden i överhuvudtaget faktiskt).

sommar skrev:(tex. pratar väldigt högt på stan). *suck*

Det här har jag väldigt svårt för, folk som omedvetet utmärker sig på det viset är otroligt pinsamma.

sommar skrev:Det är pinsamt att gå med dem på stan ibland och när jag en gång sa att jag är social för att ha As, sa h*n "det är jag också". I själva verket har den personen inte så stor koll på sitt beteende i umgänget med andra (tex. pratar väldigt högt på stan). *suck*

Men det är väl inget motsatsförhållande, att vara högljudd och att vara social ? Jag är nog rätt social för att ha AS (tycker jag iallafalll...), men jag råkar tyvärr ha en hög röst ibland. Jag har svårt att modulera min röstvolym. Vad har det med att vara social att göra?

Jag vet en tjej som så gärna ville ha borderline diagnos. När hon gjorde så att hon fick diagnosen, så började hon med saker som hon inte gjorde innan. Tex skära sig.

Sen var det inte kul längre, och hon skämdes över diagnosen. Då såg hon till att få bipolär sjukdom. Efter det så gick hon helt upp i bipolär sjd och blev hypoman och ibland deppig.

Sen var det lugnt ett tag, och nu har hon lyckats få AS. Plötsligt har hon specialintressen och svårt att göra sig förstådd.

KrigarSjäl skrev:

sommar skrev:(tex. pratar väldigt högt på stan). *suck*

Det här har jag väldigt svårt för, folk som omedvetet utmärker sig på det viset är otroligt pinsamma.

Jag är säkert också pinsam då, men det skiter jag i. Jag bryr mig inte om att vara så himla socialt korrekt och perfekt.

Det är inte alltid jag mår bättre och det är inte alltid jag mår sämre av att träffa folk.

Jag blir trött av att upprätthålla en acceptabel social mask. Exempel på sådana tillfällen är hos frisören, släktträffar, teknikmässor, arbetsintervju, prat med enskild person, middag med familjen, övernattning hos någon syster, fest... och massor av andra tillfällen. När jag är i detta läge blir jag mycket initiativrik, trevlig, snäll och lite klumpig. Detta slutar alltid med att jag inte kommer orka med ett skit dagen efter.

Sen finns det tillfällen då jag märker att jag inte vill prata och märker att det kravet från omgivningen inte finns i stämningen. Då är jag så att säga i faktasamlarläget och är en utomstående observatör som ska bedömma och fundera över det som pågår i omgivningen. I detta läge är jag inte beredd på att någon vill mig något. Det är då jag är verbalt handlingsförlamad. Allt socialt i detta läge känns som en enorm mur jag inte kan komma över.

När jag märker att den där låtsasmasken inte behövs försvinner en regulator och ett stressmoment. Det bidrar till att utmattningen försvinner. Jag blir något oeftertänksam och okänslig. Hårda ord bl.a.
Jag blir jag, på riktigt helt enkelt. Då kan jag bli glad av det faktum att jag slipper reglera mitt ordflöde och ordval samt beteende.

(Sen har jag två jobblägen också. Varav det ena läget har konstaterats vara otillräckligt.)

Först när jag går till en ny frisör så är jag nervös och mår dåligt. För alla ska vara såna innefolk o prata och bete sig helt korrekt som om man är en huvudrollsinnehavare i en metropol som Paris, New York eller Los Angeles. Fast egentligen är man bara i en liten skithåla i Sverige som knappt finns på kartan.

Iallafall så blir jag varm i kläderna som det kallas, och då kan jag prata om allt möjligt. Jag kan bli gränslös och ställa frågor osv. Vissa dagar är jag snackig och uppåt nästan maniskt jobbig, andra dagar tyst och säger inte så mycket.

Så egentligen svänger mitt mående o humör som en med borderline eller kanske bipolär? Svänger ert humör också? Jag är aldrig konstant nere eller uppe eller lugn eller nånting. Jag är arg, sur, trött, glad, barnslig, hoppfull, energisk, bitter, tråkig osv..

Albulena skrev:Så egentligen svänger mitt mående o humör som en med borderline eller kanske bipolär? Svänger ert humör också? Jag är aldrig konstant nere eller uppe eller lugn eller nånting. Jag är arg, sur, trött, glad, barnslig, hoppfull, energisk, bitter, tråkig osv..

Jag tror att det är väldigt vanligt att humöret svänger på det sättet, det gör det nog för de flesta. Men man brukar ju säga att personer med AS har svårt att se sambanden mellan sitt inre känsloliv och yttre omständigheter. Kanske är det så att ditt humör påverkas av omständigheter i ditt liv som du inte riktigt är medveten om?

För mig är det t.ex. så att jag ofta inte har en aning om varför jag är glad, ledsen, energiskt etc. Men med tiden så blir jag bättre och bättre på att förstå varför.

temporary21 skrev:

Albulena skrev:Så egentligen svänger mitt mående o humör som en med borderline eller kanske bipolär? Svänger ert humör också? Jag är aldrig konstant nere eller uppe eller lugn eller nånting. Jag är arg, sur, trött, glad, barnslig, hoppfull, energisk, bitter, tråkig osv..

Jag tror att det är väldigt vanligt att humöret svänger på det sättet, det gör det nog för de flesta. Men man brukar ju säga att personer med AS har svårt att se sambanden mellan sitt inre känsloliv och yttre omständigheter. Kanske är det så att ditt humör påverkas av omständigheter i ditt liv som du inte riktigt är medveten om?

För mig är det t.ex. så att jag ofta inte har en aning om varför jag är glad, ledsen, energiskt etc. Men med tiden så blir jag bättre och bättre på att förstå varför.

Vet du, jag kom på att jag nog är utvecklingsstörd. För jag ser inte saker som är självklara för alla.

Nu ska jag ta ett exempel:

Om någon försöker ge en skuld, tex en förälder på middag stressar omkring och pratar allvarligt om hur jobbigt det är med allting, då kan man hålla avstånd och säga lugnt "morsan, ska du inte sätta dig och äta?" Det gör att man liksom visar att man inte tar henne på allvar riktigt, man påverkas inte.

Men se sånt fattar inte jag! Jag hade bara suttit och inte vetat vad jag skulle säga. Tänk så avväpnande man kan vara och hur man kan göra folk löjliga genom att säga rätt ord med rätt tonfall. När någon gapar på en, så kan man bara säga lugnt "har du en dålig dag?" Men varför fattar jag inte sånt? Jag får härma andra för att få in såna ordträffar.

temporary21 skrev:Men man brukar ju säga att personer med AS har svårt att se sambanden mellan sitt inre känsloliv och yttre omständigheter.

Det har jag aldrig hört och det låter konstigt. Är det inte tvärtom, att man ser sina egna tillkortakommanden och mår dåligt över dem? Så är det iallafall definitivt för mig. Jag mår skit just pga mina yttre omständigheter.

Albulena skrev:Vet du, jag kom på att jag nog är utvecklingsstörd. För jag ser inte saker som är självklara för alla.

Nu ska jag ta ett exempel:

Om någon försöker ge en skuld, tex en förälder på middag stressar omkring och pratar allvarligt om hur jobbigt det är med allting, då kan man hålla avstånd och säga lugnt "morsan, ska du inte sätta dig och äta?" Det gör att man liksom visar att man inte tar henne på allvar riktigt, man påverkas inte.

Men se sånt fattar inte jag! Jag hade bara suttit och inte vetat vad jag skulle säga. Tänk så avväpnande man kan vara och hur man kan göra folk löjliga genom att säga rätt ord med rätt tonfall. När någon gapar på en, så kan man bara säga lugnt "har du en dålig dag?" Men varför fattar jag inte sånt? Jag får härma andra för att få in såna ordträffar.

Haha, ja, det är väl just det vi är, "utvecklingsstörda"
Saker som är ganska självklara och kommer automatiskt för andra, som att veta vad man ska säga och hur man ska säga det för att det ska bli "rätt", är väldigt svårt för oss med denna neurologiska störning (a.k.a. aspergers syndrom)

Heliora skrev:Det har jag aldrig hört och det låter konstigt. Är det inte tvärtom, att man ser sina egna tillkortakommanden och mår dåligt över dem? Så är det iallafall definitivt för mig. Jag mår skit just pga mina yttre omständigheter.

Nu vet jag inte hur det ser ut i ditt fall, men för mig är det i alla fall så att jag ofta fokuserar på helt fel yttre omständigheter, och kopplar det till mitt inre känsloliv. För att ge ett exempel:
Jag mår skit för att jag upplever att ingen i min omgivning förstår mig. Fast i själva verket är det kanske så att jag helt enkelt umgås med "fel" omgivning. Eller vice versa

Heliora skrev:

KrigarSjäl skrev:

sommar skrev:(tex. pratar väldigt högt på stan). *suck*

Det här har jag väldigt svårt för, folk som omedvetet utmärker sig på det viset är otroligt pinsamma.

Jag är säkert också pinsam då, men det skiter jag i. Jag bryr mig inte om att vara så himla socialt korrekt och perfekt.

Man ska inte behöva vara så himla socialt korrekt och perfekt hela tiden men samtidigt är många rädda för att avvika för "normen"/gemene man genom att tex. ha lite speciell klädsel för att blir klassade som udda. Det är trist att det är så.

Dock finns det vissa gränser man inte bör träda över - vett & etikett och det var det jag syftade på. En del med As. går över dessa gränserna för att de inte förstår bättre och en del överseende är då på sin plats men allt har sin gräns och det blir pinsamt med folk i umgängeskretsen som "skriker" istället för att prata i normal samtalston, har dåligt bordskick, mm.

Heliora skrev:

sommar skrev:Det är pinsamt att gå med dem på stan ibland och när jag en gång sa att jag är social för att ha As, sa h*n "det är jag också". I själva verket har den personen inte så stor koll på sitt beteende i umgänget med andra (tex. pratar väldigt högt på stan). *suck*

Men det är väl inget motsatsförhållande, att vara högljudd och att vara social ? Jag är nog rätt social för att ha AS (tycker jag iallafalll...), men jag råkar tyvärr ha en hög röst ibland. Jag har svårt att modulera min röstvolym. Vad har det med att vara social att göra?

Det har du rätt i. Hade jag tagit ett annat, bättre exempel hade du nog förstått vad jag menade. Ett annat exempel är att personen ifråga inte märker att andra reagerar på det och tom. nästan vänder sig om, ens när det de pratar om något som är mindre lämpligt. Sedan kan sådant klart förekomma även om man inte har As, men generellt i mindre omfattning tror jag om vi inte prata tonåringar förstås.

Albulena skrev:Jag vet en tjej som så gärna ville ha borderline diagnos. När hon gjorde så att hon fick diagnosen, så började hon med saker som hon inte gjorde innan. Tex skära sig.

Sen var det inte kul längre, och hon skämdes över diagnosen. Då såg hon till att få bipolär sjukdom. Efter det så gick hon helt upp i bipolär sjd och blev hypoman och ibland deppig.

Sen var det lugnt ett tag, och nu har hon lyckats få AS. Plötsligt har hon specialintressen och svårt att göra sig förstådd.

Helknasigt men det verkar som att den tjejen inte mår bra och har någon form av problem och terapi kunde ev. hjälpt . Jag tycker det verkar som att vissa som på forumet som fått As-diagnos gjort lite så, medvetet eller omedvetet.

KrigarSjäl skrev:

sommar skrev:(tex. pratar väldigt högt på stan). *suck*

folk som omedvetet utmärker sig på det viset är otroligt pinsamma.

Ja, verkligen. Jag skäms ibland på deras bekostnad. Fast jag inte borde men det får jag stå för. Önskar att jag vågat säga till.

sommar skrev:

Albulena skrev:Jag vet en tjej som så gärna ville ha borderline diagnos. När hon gjorde så att hon fick diagnosen, så började hon med saker som hon inte gjorde innan. Tex skära sig.

Sen var det inte kul längre, och hon skämdes över diagnosen. Då såg hon till att få bipolär sjukdom. Efter det så gick hon helt upp i bipolär sjd och blev hypoman och ibland deppig.

Sen var det lugnt ett tag, och nu har hon lyckats få AS. Plötsligt har hon specialintressen och svårt att göra sig förstådd.

Helknasigt men det verkar som att den tjejen inte mår bra och har någon form av problem och terapi kunde ev. hjälpt . Jag tycker det verkar som att vissa som på forumet som fått As-diagnos gjort lite så, medvetet eller omedvetet.

Shit det är helgalet ja..

Min amatördiagnos av såna människor är antingen Munchhausers eller histrionisk personlighetsstörning.

Nej , det tar på krafterna att träffa folk. Har slutat försöka vara så socialt korrekt , det är ju bara ett spel.
Pinsamma människor finns det gott om. Skäms å deras vägnar.

Ja, om det är människor jag trivs ihop med och träffar i lagom doser så mår jag mycket bättre, det är som en vitamin injektion för själen..en riktigt boost.

BMW skrev:Ja, om det är människor jag trivs ihop med och träffar i lagom doser så mår jag mycket bättre, det är som en vitamin injektion för själen..en riktigt boost.

Samma här! Ja, det är en riktig vitamininjektion. Min fetmarkering.

Om jag mår dåligt och har ångest kan det hjälpa att träffa folk.
Mår jag bra har jag lite, knappt något, behov av det och det får mig inte att må bättre, tvärtom blir jag bara trött i huvudet av att umgås med folk och blir matt rent fysiskt och när folk pratar för mycket skaver det i huvudet.
Jag är den som oartigt smiter iväg från släkten en gång i kvarten på julafton för att ge hjärnan en paus :p