Skriver med anledning av ett inlägg jag gjorde i min tråd om sjukersättning etcetera.

Jag har aldrig riktigt känt av mina små känslor. Bara de stora. Det har liksom blivit normalt för mig, varför jag haft svårt att "tro på riktigt" att jag faktiskt har stora känslostormar inom mig och att vissa av dem kan man kalla för depression. Hur känner ni? Har ni gått och trott att ni har fullständigt "vanliga" känslor, mått dåligt och inte förstått att det beror på känslorna? Att inte riktigt ha en bra definition på vad en känsla är, har också varit problem. Känslor betyder inte alltid att de känns rent konkret i kroppen (som med panik - en känsla jag fokuserat mycket på), utan styr ofta hur man handlar och ser sig själv.

Det kan bli problem när man sitter på psyk och inte kommer på hur man ska uttrycka sig...

Det blev lite konstigt inlägg, men jag är lite på lyran (1 liter 0,7 % cider + använder Sertralin = mer fylla än vanligt ) och är trött.

Liljencroowna skrev:Jag har aldrig riktigt känt av mina små känslor. Bara de stora. Det har liksom blivit normalt för mig, varför jag haft svårt att "tro på riktigt" att jag faktiskt har stora känslostormar inom mig och att vissa av dem kan man kalla för depression.

Ordet depression ser man användas på rätt många olika sätt.

Depression för mig är ingen känsla. Depression är ett kliniskt sjukdomstillstånd, en kemisk obalans i hjärnan/kroppen. "Tillstånd" markerar att det inte är livslångt. Däremot kan ju risken för återfall (kommer inte på det fina ordet) vara livslång och är det ofta.

Mahaaa... den första tanken som kom i samband med läsande av rubriken blev nädu, känslor små som elektroner! ^^

barracuber skrev:Depression för mig är ingen känsla.

Deppighet är ingen känsla för mig heller. Det mest konkreta uttrycksättet jag finner är: sinnet och medvetandet var så svart, mörkt och kallt att jag nästan slutade fungera.

barracuber skrev:

Liljencroowna skrev:Jag har aldrig riktigt känt av mina små känslor. Bara de stora. Det har liksom blivit normalt för mig, varför jag haft svårt att "tro på riktigt" att jag faktiskt har stora känslostormar inom mig och att vissa av dem kan man kalla för depression.

Ordet depression ser man användas på rätt många olika sätt.

Depression för mig är ingen känsla. Depression är ett kliniskt sjukdomstillstånd, en kemisk obalans i hjärnan/kroppen. "Tillstånd" markerar att det inte är livslångt. Däremot kan ju risken för återfall (kommer inte på det fina ordet) vara livslång och är det ofta.

Nej, precis. De känslor som jag känner ibland kommer ju med energilöshet, hopplöshet etcetera. Jag har dock "bara" varit irriterad och ilsken, inte "deprimerad" - fram tills nu, när jag lärt mig mer.