Albulena skrev:

Inger skrev:OK, då stämmer väl teorin så långt...

Haha vilken teori då?? *nyfiken*

Den om introverta och extroverta som jag beskrev ovan.

jag vill vara med människor men blir både trött och får ökan ångest (går igenom vad jag sagt/gjort/inte sagt/inte gjort) tusen gåger i huvudet och får ångest av det som inte är "bra"

sen kan det helt plötsligt poppa upp i huvudet flera år senare och jag får fortfarande ångest... så jag vet inte om det är bra eller inte.

detta har till största delen kommit till efetr jag fick diagnosen antagligen för att tidigare visste jag inte att jag gjorde så många sociala fel

Jag mår bättre av vissa, sämre av andra. Håller mig till de personer som har en lugnande inverkan på mig, och de mår jag mycket bättre av att träffa. Personer som gör mig rastlös finns det gott om men dem försöker jag undvika.

Om det var nån som ville/borde umgås med en längre osv.
Men jag vet inte om jag kan ha kul med andra längre, vet inte.

Det beror på dagsläge och vilken person jag träffar. Ofta tar det energi även om det ger mig något också men sen finns det tillfällen då det bara ger energi.

Jag kan inte träffa andra människor för ofta, om jag tvingats träffa andra människor under en längre period så måste jag isolera mig helt i någon/några veckor för att återhämta mig.

Alien skrev:Jag tror att man som aspergare är mer lättstressad, har perceptionsstörningar, svårare med automatisering i det sociala etc, och därför blir tröttare/måste vila längre än NTV.

Det tror jag också, man måste anstränga sig för att hålla koncentrationen uppe, analysera vad som kan vara den adres avsikt, vakta tungan så att det inte hoppar ut grodor och vara observant på att se till att lyssna lika mycket som man pratar samt på att se till att hålla sig till samtalsämnen som båda är intresserade av.

Av ovan nämnd skäl kan jag vara helt slut, när jag haft för mycket med folk att göra.

De aspergare jag träffat, som påstår sig inte bli trötta av socialt umgänge verkar vara de som inte fattat det här med ömsesidighet, utan bara babblar på om sitt, utan att försöka ta reda på om motparten verkligen är intresserad.

Att den "umgängesstilen" inte känns tröttande för en själv är fullt förståeligt

Det ger mig också uppfattningen att någorlunda socialt kompetenta aspergare är de som blir tröttast av att umgås med folk.

Ingen dum analys. Kan nog ligga något i den hypotesen.

"Vakta tungan", lol! Det är då verkligen inte lätt! När man skriver kan man ju fundera lite över vad man vill säga men IRL så babblar tungan liksom på av sig själv och då kan det ju bli hur bra eller hur fel som helst. Känns alltid lite som rysk roulette - har man tur går det bra, har man otur skjuter man sig själv i foten och grodorna hoppar ut på löpande band.

Fast så är det väl inte om man umgås med roliga människor där man känner sig trygg och kan vara sig själv?

Som hon jag umgicks med igår känner jag väl sen innan, och vi kunde tramsa och snacka om allt möjligt. Det gav mycket mer energi än att sitta själv hemma.

Albulena skrev:Fast så är det väl inte om man umgås med roliga människor där man känner sig trygg och kan vara sig själv?

Som hon jag umgicks med igår känner jag väl sen innan, och vi kunde tramsa och snacka om allt möjligt. Det gav mycket mer energi än att sitta själv hemma.

Helt riktigt. Grodfrekvensen ökar exponentiellt i takt med hur obekväm man känner sig. Med folk jag känner väl, känner mig accepterad av och avslappnad med tar grodorna närmast semester.

Inger skrev:Ingen dum analys. Kan nog ligga något i den hypotesen.

"Vakta tungan", lol! Det är då verkligen inte lätt! När man skriver kan man ju fundera lite över vad man vill säga men IRL så babblar tungan liksom på av sig själv och då kan det ju bli hur bra eller hur fel som helst. Känns alltid lite som rysk roulette - har man tur går det bra, har man otur skjuter man sig själv i foten och grodorna hoppar ut på löpande band.

Det viktigaste jag lärt mig på senaste är att hålla käft, så händer inget ont.

Men Inger, när jag träffar nytt folk tex på en arbetsplats, då känns det lite som social fobi. Alltså jag är rädd och spänd. Fast bara tills jag blir trygg, då kan jag tramsa mig och göra ljud igen.

ling0n skrev:Det viktigaste jag lärt mig på senaste är att hålla käft, så händer inget ont.

Påminner om den där snubben i Stranger than fiction som träffade tjejen han var intresserad av på bussen och gjorde ett snabbt överslag i huvudet av hur mycket risken att säga något dumt skulle öka i förhållande till tiden han satt kvar. (Han gick av vid nästa hållplats...)

Tyvärr är jag inte särskilt bra på att hålla käften i sociala sammanhang. Eftersom jag lever väldigt stillsamt och tillbakadraget och knappt pratar veckovis i sträck så blir jag ibland förvånad själv över hur pratglad jag kan bli när jag väl träffar folk.

Inger haha du är rolig

Ibland gör jag likadant. Jag har mycket som behöver komma ut som jag inte visste. Speciellt när jag inte haft med folk att göra så mycket.

Vet du, jag skulle träffa en chef idag som visste att jag varit "sjuk" och nu fick han reda på diagnosen i och med utredningen som jag gjorde. Fy fan så bortgjort och idiot jag känner mig. Dom tror inte på mig eftersom jag har en diagnos. Jag önskar att jag aldrig fått diagnosen nu. Vill så gärna jobba med det jag tycker om istället för att fokusera på en diagnos.

Albulena skrev:Men Inger, när jag träffar nytt folk tex på en arbetsplats, då känns det lite som social fobi. Alltså jag är rädd och spänd. Fast bara tills jag blir trygg, då kan jag tramsa mig och göra ljud igen.

Ja, huga för att träffa folk man inte lärt känna än! Visst, alla är nog lite nervösa i början när de träffar nya men jag undrar om det inte är värre för många av oss? En högre tröskel att ta sig över liksom?

Sen när man väl känner sig trygg så kanske man slappnar av t o m lite för mycket och tar sig friheter som andra tycker är opassande så pass tidigt i bekantskapen?

Inget mellanläge liksom, ingen gradvis inskolning i gemeskapen över flera år, utan antingen av eller på, ibland nästan från ena dan till den andra.

Svårt att man ska behöva tygla sig själv så förbaskat. Tänker på tok för mycket, det blir lite stelt.

Inger skrev:Sen när man väl känner sig trygg så kanske man slappnar av t o m lite för mycket och tar sig friheter som andra tycker är opassande så pass tidigt i bekantskapen?

Inget mellanläge liksom, ingen gradvis inskolning i gemeskapen över flera år, utan antingen av eller på, ibland nästan från ena dan till den andra.

Hur gör ni när ni möter folk ni inte träffat på jättelänge? Ibland glömmer jag bort mig och tar vid där vi slutade sist, istället för att gå igenom en massa 'catching up' som förväntas. Det brukar bli lite opassande.

Denper skrev:Hur gör ni när ni möter folk ni inte träffat på jättelänge? Ibland glömmer jag bort mig och tar vid där vi slutade sist, istället för att gå igenom en massa 'catching up' som förväntas. Det brukar bli lite opassande.

Ja brukar ofta få panik och fundera för fullt på vad vi pratade om sist. Men det har hänt att jag dykt rätt in och det kan bli ganska så förvirrande. Har märkt att det funkar bäst om man tar det lite coolt och hellre drar på pauserna lite, vilket ibland kan vara lite jobbigt beroende på personkemin.

Jag kan även hoppa friskt mellan associationerna - jag är ganska snabb i tanken ibland - och det kan andra uppleva som förvirrande.

Känner inget större behov att träffa folk , kan vara kul om det är någon som har liknande intresse . Men visst kan väl spela social , men det tar mycket på krafterna . Tycker heller inte om när det kommer kompisar från förr och ska tjata om hur roligt det var på den tiden . Tycker det mesta är överdrivet , så himla roligt upplevde inte jag det . Kanske finns en del som man kan skratta åt i efterhand , men för det mesta var det ångest efteråt i verkligheten .

earlydayminer skrev:Svårt att man ska behöva tygla sig själv så förbaskat. Tänker på tok för mycket, det blir lite stelt.

Känner igen mig i det. Mitt mål när jag är i sociala situationer är först och främst att bevara min värdighet.

Jag får energi av att träffa andra som jag trivs med och tycker det är tråkigt med för mycket ensamtid.

mnordgren skrev:

earlydayminer skrev:Svårt att man ska behöva tygla sig själv så förbaskat. Tänker på tok för mycket, det blir lite stelt.

Känner igen mig i det. Mitt mål när jag är i sociala situationer är först och främst att bevara min värdighet.

Jepp!

För mig är det ett ekorrhjul på sätt och vis. First off: Jo, jag glömmer att umgänge med andra människor kan få mig att må bra. Jag glömmer det konstant, faktum är att jag glömmer det 10 minuter efter jag träffat folk.

Ekorrhjul då? Jo, jag kan må bra av att träffa folk, men om jag ger mig på det regelbundet får det mig att må dåligt istället. Om jag däremot låter bli att träffa folk, well, då mår jag också dåligt. Hittills har jag valt det senare alternativet, helt enkelt för att det är en bra mycket enklare väg till samma slutmål.

Jag MÅSTE träffa folk relativt ofta eller så glider jag in i depressioner. Däremot blir jag samtidigt trött av för mycket kontakt med folk (med undantag av en handfull människor).

Albulena skrev:Fattar inte varför jag inte kan lära mig att jag behöver träffa folk för att må bra och inte bara sitta själv. Hur är det för er? Glömmer ni också bort hur kul man kan ha med andra?

Ett problem som många med AS ofta har är ju att uppfatta helhet. Därför händer det väl ofta att vi totalt missar det faktum att vi har lika stora sociala behov som andra. Att vara social innebär dessutom att man måste anpassa sig efter andras rutiner, vilket kan upplevas både svårt och jobbigt för någon med AS.

Sen är det ju en fullkomligt naturlig reaktion att undvika sådant som är jobbigt, vilket gör att man lätt isolerar sig.

Jag minns att jag alltid hörde när jag växte upp att jag "måste sluta isolera mig". Eller att jag "måste träffa mer folk". Men jag blev mest bara irriterad när folk sa så till mig och förstod inte varför alla skulle tjata hela tiden. Nu när jag tänker tillbaka undrar jag hur det skulle varit om någon kom fram till mig och verkligen förklarade VARFÖR jag skulle vara mer social, på ett sätt som jag skulle förstå.

Men, men, den hårda vägen är väl den enda vägen där man verkligen lär sig något