Hej alla!
Jag är ny här, hittade detta forum igår och blev så glad för här finns ju jättebra information.
Jag misstänker att min son har Aspergers. Skolan är inblandad och en utredning skall göras.
Vad jag undrar är om det missgynnar en person att få en diagnos?
Jag tänker på studier, arbetsliv osv.
Är man skyldig att informera när man tex söker jobb?
Känner ni att ni blir särbehandlade?
Tacksam för svar!
/Selwyn

Jag kan känna att jag blir särbehandlad när det gäller arbetslivet, människor som inte vet riktigt vad aspergers innebär tror många gånger att jag inte klarar av jobb som kräver social förmåga.

När det gäller studier ser jag det väldigt positivt att ha en diagnos, man har rätt till extra hjälp och får sitta längre tid på tentor osv.

Tycker absolut att man ska vara öppen med en ev diagnos, annars kan inte vanliga nts lära sig något och aspergers syndrom fortsätter att vara en diagnos som få vet vad den innebär.

12312qw skrev:Jag kan känna att jag blir särbehandlad när det gäller arbetslivet, människor som inte vet riktigt vad aspergers innebär tror många gånger att jag inte klarar av jobb som kräver social förmåga.

Har du jobb, 12312qw ?

Hade, jag jobbade på ett fritids/ korttidsboende för barn/ungdomar med npf. Nu är jag sjukskriven.

12312qw skrev:Jag kan känna att jag blir särbehandlad när det gäller arbetslivet, människor som inte vet riktigt vad aspergers innebär tror många gånger att jag inte klarar av jobb som kräver social förmåga.

När du säger "människor", kan det vara t ex arbetsgivare? I så fall, hur yttrar sig särbehandligen? Att de inte vill anställa dig eller att de vill placera dig på arbetsuppgifter som är mindre sociala?

barracuber skrev:

12312qw skrev:Jag kan känna att jag blir särbehandlad när det gäller arbetslivet, människor som inte vet riktigt vad aspergers innebär tror många gånger att jag inte klarar av jobb som kräver social förmåga.

När du säger "människor", kan det vara t ex arbetsgivare? I så fall, hur yttrar sig särbehandligen? Att de inte vill anställa dig eller att de vill placera dig på arbetsuppgifter som är mindre sociala?

Med människor menar jag främst okunniga kollegor. Jag har aldrig blivit särbehandlad av ngn arbetsgivare, de har snarare tyckt att jag varit bättre lämpad för jobbet i och med min aspergerdiagnos.

Däremot har folk ofta kollat snett på mig när jag berättat om min diagnos och att jag vill jobba inom psykiatrin. Jag tror det beror på okunnighet.

Men måste man gå ut med sin diagnos om man inte själv vill?
I skolan är det ju en klar fördel om lärarna vet om det eftersom den som har ex asperger ofta blir missförstådd, oskyldigt dömd för saker som han egentligen inte rår över, samt behöver extra hjälp med skolarbetet.
Jag tänker på min son som nyss har börjat 7.an...
Jag hade hoppats att all problematik skulle försvinna när han började i högstadiet, ny skola nya vänner nya förutsättningar att lyckas.
Men det dröjde inte många dagar förrän klagomålen började komma, okoncentrerad, spelar pajas, skrattar rakt ut, svårt med det sociala samspelet, läsa koder osv osv.Samma saker som vi har tampats med sen dagis, ja ännu tidigare kanske...
Jag blir så ledsen för hanns skull.Han har inga riktiga vänner, han är omtyckt i skolan, får vara med, men därutöver är det stopp.Han tar aldrig kontakt med någon, släpper aldrig någon inpå livet.Han föredrar att vara hemma, spela gitarr, lyssna på musik, rita och kolla på film.Och så har det alltid varit.
Kompisarna upplever honom som jobbig och konstig, han är för mycket..
Han är världens goaste kille och det gör så ont i mig varje gång han blir tillsagd för han kryper ihop mer och mer och jag märker hur ledsen han är, även om han inte vill prata om det.Han kommer sällan ihåg och har svårt att återberätta händelser.
nu har jag stått på mig i skolan och sagt att vi måste göra något och jag tycker att jag har fått bra respons.
Jag är rädd att han ska bli deppig och tycka att allt är meningslöst.

selwyn skrev:Hej alla!
Jag är ny här, hittade detta forum igår och blev så glad för här finns ju jättebra information.
Jag misstänker att min son har Aspergers.Skolan är inblandad och en utredning skall göras.
Vad jag undrar är om det missgynnar en person att få en diagnos?
Jag tänker på studier, arbetsliv osv.
Är man skyldig att informera när man tex söker jobb?
Känner ni att ni blir särbehandlade?
Tacksam för svar!
/Selwyn

Om det kommer att missgynna honom om han får en diagnos, har nog med hur hans problematik ser ut, mer än vad diagnosen heter.

Man är inte skyldig att uppge att man har en en diagnos inom npf för någon, om man inte själv vill. Men här handlar det också om hur synlig ens problematik/svårigheter är. Ibland kan det vara en vinst i att vara ärlig, men när och hur uppriktig man ska vara, får man nog ta ställning till för varje individuellt tillfälle.

Om man blir särbehandlad beror nog också på hur synliga "svårigheterna" är, men också hur gammal man är och i vilken miljö det handlar om.

Däremot så tror jag att man ska skilja på att vara särbehandlad och att uppleva sig särbehandlad. Ofta har vi nog en förmåga att känna oss annorlunda, och därmed felplacerade, när vi kan ha svårigheter med att få en mening och ett sammanhang i det vi utsätts för.

Sedan är min erfarenhet som vuxen att barn med en diagnos inom npf, tillskrivs svårigheter och beteenden som problematik/attitydproblem mm som om det alltid hör till funktionsnedsättningen, fast dessa beteenden finns lika ofta hos vanliga NT-barn, där man låter det passera.

Den största risken med att diagnosticera barn anser jag är att "strålkastarljuset" (fokuset) hamnar på att "leta" avvikelser, så att man blir blind på det som är vederbörandes styrkor och det som faktiskt fungerar.

Hanteras inte en diagnos på ett balanserat sätt, så tror och tänker jag att det finns en risk att man kan göra individen mer handikappad än vad de egentligen är .

En diagnos och utredning löser inte "problematiken", den talar bara om inom viket område, varför det ser ut som det gör, var och hur den yttrar sig för den enskilde individen.

selwyn skrev:Men måste man gå ut med sin diagnos om man inte själv vill?

Man måste aldrig gå ut med sin diagnos, det väljer man själv.

Det låter som att det är tufft för din son och ni runt omkring honom. På din beskrivning verkar han vara en väldigt fin kille.

Tips: Du känner till vårt underforum om <a href="http://www.aspergerforum.se/barn-och-foraldraskap-f13.html">Barn och föräldraskap</a>?

Tack!Ja han är en toppenkille, verkligen.
Men jag tycker så synd om honom och känner mig så maktlös.
De flest ämnen han har i skolan går bra, men det finns ett par som är närmare en katastrof, ex matte.
Han hänger inte med där och behöver extra undervisning.
Problemet är ju att när han inte hänger med eller tycker att något är tråkigt stör han sina klasskompisar genom att prata, springa runt och spela pajas.
Det är också ett stort problem som alltid har funnits där.Det ä precis som om han inte vet hur han ska vara med andra människor och då tar han pajjasrollen, han får kompisarna att skratta åt honom och då tror han att allt är bra, men han förstår inte att de skratta för att han gör/säger sådana saker som de andra inte skulle drömma om att säga/göra, för de vet att det inte passar sig eller att situationen/tillfället är fel.
Jag har så många ggr sagt till honom att han inte behöver förställa sig, han är perfekt som han är.Men han har aldrig lyssnat på det örat, trots klagomål och konsekvenser från både vuxna lärare och kompisar.
När han var mindre hade han massa tics för sig.Han harklade sig, hummade osv.Det är helt borta nu.
En sak till som han har svårt för är att sköta sin hygien, det måste alltid tjatas.Det är alltså inget som han självmant tar tag i.Det kan ju vara en tonårsgrej med...

barracuber skrev:

selwyn skrev:Men måste man gå ut med sin diagnos om man inte själv vill?

Man måste aldrig gå ut med sin diagnos, det väljer man själv.

Det låter som att det är tufft för din son och ni runt omkring honom. På din beskrivning verkar han vara en väldigt fin kille.

Tips: Du känner till vårt underforum om <a href="http://www.aspergerforum.se/barn-och-foraldraskap-f13.html">Barn och föräldraskap</a>?

@selwyn

Jag är ju moderator här. Om du vill kan jag kopiera över inläggen om din son härifrån till en ny tråd i Barn och föräldraskap, så är chansen större att fler föräldrar läser och svarar. Om du vill ha mer input vill säga?

Av erfarenhet vill jag nog säga att det smartaste är att till en början inte gå ut med det, annars finns det risk att folk förstorar upp ens funktionshinder p.g.a. förutfattade meningar, eller att de känner sig osäkra på hur de skall bete sig, och därför väljer att undvika en.

Har man svår as kan det nog vara bra att gå ut med det, men är man mera "gränsfall" så är min rekommendation att hålla tyst om det från början och ev. berätta det i efterhand om saker trasslar till sig och det behövs en godtagbar förklaring.

Dock är det viktigt att i sådana fall visa sig samarbetsvillig, om man vill bli accepterad av gruppen, efter att det kört ihop sig, så att man måste erkänna sin as. Säger folk då p.g.a. vad de själva sett och inte p.g.a. förutfattade meningar, att en viss uppgift inte passar en, så bör man lyssna och fråga vad man kan göra istället, eller vad man kan göra för att utvecklas, inte tjafsa emot.

-Och för vad du än gör, älta inte de fadäser som inträffat, om du inte vill bli garanterat utstött, utan gå vidare, dra ett streck över det som hänt och se framåt/gilla läget istället.

Är man bara positiv och samarbetsinriktad brukar man efterhand åter bli accepterad, när den värsta irritationen lagt sig, åtminstone är detta mina personliga erfarenheter.

Av erfarenhet vill jag nog säga att det smartaste är att till en början inte gå ut med det, annars finns det risk att folk förstorar upp ens funktionshinder p.g.a. förutfattade meningar, eller att de känner sig osäkra på hur de skall bete sig, och därför väljer att undvika en.

Har man svår as kan det nog vara bra att gå ut med det, men är man mera "gränsfall" så är min rekommendation att hålla tyst om det från början och ev. berätta det i efterhand om saker trasslar till sig och det behövs en godtagbar förklaring.

Dock är det viktigt att i sådana fall visa sig samarbetsvillig, om man vill bli accepterad av gruppen, efter att det kört ihop sig, så att man måste erkänna sin as. Säger folk då p.g.a. vad de själva sett och inte p.g.a. förutfattade meningar, att en viss uppgift inte passar en, så bör man lyssna och fråga vad man kan göra istället, eller vad man kan göra för att utvecklas, inte tjafsa emot.

-Och för vad du än gör, älta inte de fadäser som inträffat, om du inte vill bli garanterat utstött, utan gå vidare, dra ett streck över det som hänt och se framåt/gilla läget istället.

Är man bara positiv och samarbetsinriktad brukar man efterhand åter bli accepterad, när den värsta irritationen lagt sig, åtminstone är detta mina personliga erfarenheter.

Tack jättegärna!

barracuber skrev:@selwyn

Jag är ju moderator här. Om du vill kan jag kopiera över inläggen om din son härifrån till en ny tråd i Barn och föräldraskap, så är chansen större att fler föräldrar läser och svarar. Om du vill ha mer input vill säga?

selwyn skrev:Men måste man gå ut med sin diagnos om man inte själv vill?

Nej.

Sam skrev:Om det kommer att missgynna honom om han får en diagnos, har nog med hur hans problematik ser ut, mer än vad diagnosen heter.

Helt rätt.

ford skrev:Av erfarenhet vill jag nog säga att det smartaste är att till en början inte gå ut med det, annars finns det risk att folk förstorar upp ens funktionshinder p.g.a. förutfattade meningar, eller att de känner sig osäkra på hur de skall bete sig, och därför väljer att undvika en.

Har man svår as kan det nog vara bra att gå ut med det, men är man mera "gränsfall" så är min rekommendation att hålla tyst om det från början och ev. berätta det i efterhand om saker trasslar till sig och det behövs en godtagbar förklaring.

Instämmer helt och fullt. Klockrent skrivet, så slapp jag skriva det själv.

selwyn skrev:Men måste man gå ut med sin diagnos om man inte själv vill?

Nej.

Sam skrev:Om det kommer att missgynna honom om han får en diagnos, har nog med hur hans problematik ser ut, mer än vad diagnosen heter.

Helt rätt.

ford skrev:Av erfarenhet vill jag nog säga att det smartaste är att till en början inte gå ut med det, annars finns det risk att folk förstorar upp ens funktionshinder p.g.a. förutfattade meningar, eller att de känner sig osäkra på hur de skall bete sig, och därför väljer att undvika en.

Har man svår as kan det nog vara bra att gå ut med det, men är man mera "gränsfall" så är min rekommendation att hålla tyst om det från början och ev. berätta det i efterhand om saker trasslar till sig och det behövs en godtagbar förklaring.

Instämmer helt och fullt. Klockrent skrivet, så slapp jag skriva det själv.

Jag vill bara påpeka en sak i all vänlighet baserat på egen personlig erfarenhet. Jag skulle råda dig till att bara berätta för de allra närmaste, de som är absolut behov av denna information. Till stor del så kan det underlätta att offentligöra en eventuell diagnos. Tänker då i första hand på lärare och liknande myndighetspersoner. Men ma<n bör dock fundera på hur pass öppen man vill vara med etn sådan sak i t ex vänskapskretser med mera då det tyvärr fortfarande finns en allmän uppfattning om att Asberger är en form av intelligensnedsättning vilket det inte är. Det är nog inte lämpligt att börja en bekantskap med att informera om Asberger då detta ofta kan ses som en idiot förklaring. Man riskerar att bli sedd som en handikappad och även förståndshandikappad tyvärr.

Har hittills inte sökt fast jobb någonstans och inte heller behövt informera arbetsgivare om min diagnos. Vid högre studier finns det mycket fler rättigheter jämfört med den obligatoriska skolutbildningen.[/b]

Hej selwyn!
Jag har Asperger och går på gymnasiet i en specialklass för elever med Asperger. Många av de som går där har gått i Aspergerklass sedan de var små, så om man tidigt får en diagnos blir man ofta synnerligen särbehandlad, alltså i och med att man hamnar i en specialklass. Fast självklart får föräldrarna bestämma om barnet skall gå i vanlig klass eller specialklass.
Jag fick min diagnos när jag var 15 och började specialklass när jag var 17 och ett halvt, alltså efter halva gymnasiet. Jag upplever mig inte ha blivit så specialbehandlad på grund av min diagnos, jag har kanske fått jobba lite mindre i grupp och så än de andra(många med Asperger har svårigheter att jobba i grupp).
Man började fundera på specialklass för mig i och med att jag fick svåra tvångstankar och tvångshandlingar som påverkade skolan och hur andra elever uppfattade mig. Man hade också sett att jag var väldigt ensam(fast jag led inte av det), så det och mina tvångstankar gjorde att de tyckte synd om mig och insåg att jag kamnske inte passade i en vanlig skola.
I Aspergerklassen är det bra. Vi får arbeta helt i vår egen takt och efter våra förutsättningar. De som är på grundskolenivå får arbeta efter det, de som är på gymnasienivå får arbeta efter det, och de som vill praktisera får göra det.

Däremot blev jag lite särbehandlad när jag var liten. Man visste nästan att något var fel, men ingen ordentlig utredning gjordes.
På sexårsgruppen ville man att jag skulle börja i specialklass redan i ettan, eftersom jag var bråkig och annorlunda, men det visade sig att jag klarade av en vanlig klass.
I lågstadiet hade jag till exempel samma plats i klassrummet under samtliga tre år, eftersom man ville att jag skulle kunna se vad fröken gjorde(platsen var nära tavlan), och kanske för att hon skulle se mig.
På gymnastiken behövde jag inte göra kullerbyttor eftersom jag inte kunde. På grund av min dåliga motorik fick jag under flera år speciella skrivhäften med extra tjocka linjer så att jag skulle veta var jag skulle skriva, och jag hade flera andra hjälpmedel.


Den tråkiga delen av särbehandling är från de jämnårigas sida: mobbning. Jag har varit annorlunda i princip hela livet, och det har ju de jämnåriga märkt, så jag har blivit mobbad flera gånger, speciellt på högstadiet. I femman blev jag ganska retad, och jag hade bara en enda vän. Jag var ganska svårt mobbad i sjuan och åttan, men bara lite lätt i nian. Första året på gymnasiet gick bra, men när jag fick så där mycket tvångstankar i tvåan började de retas igen. Den här gången sade nästan ingen något direkt till mig, utan de ropade saker bakom mig. Det var ju inte så konstigt, jag betedde mig VÄLDIGT underligt.
Nu när jag går i specialklass är det ingen som mobbar mig. De flesta där är "annorlunda", så de är sig själva. Där finns inga regler för att vara "normal".

Angående jobb kan jag säga att vi med Asperger, vad jag har hört, ofta inte klarar att jobba heltid, och ibland klarar vi inte vanliga jobb över huvud taget.
Om din son skulle klara ett vanligt jobb tycker jag INTE ni skall säga något om Asperger, för det kan nog förstöra, de kan tro att han inte klarar saker han faktiskt klarar. Däremot, har han svårigheter skall ni berätta, annars kan de tro att han är oduglig eller lat när han i själva verket bara har svårigheter som kanske skulle kunna åtgärdas.

Slutligen vill jag sammanfatta: man särbehandlas när man har problem. När man inte har det behövs det inte. Jag har bara särbehandlats när jag haft problem. Nu är jag mycket särbehandlad, och när jag skaffar jobb kommer det troligen vara anpassat på något vis.

Hej selwyn!
Jag skrev detta meddelande i den andra tråden och såg sedan att den har typ flyttats.
Jag har Asperger och går på gymnasiet i en specialklass för elever med Asperger. Många av de som går där har gått i Aspergerklass sedan de var små, så om man tidigt får en diagnos blir man ofta synnerligen särbehandlad, alltså i och med att man hamnar i en specialklass. Fast självklart får föräldrarna bestämma om barnet skall gå i vanlig klass eller specialklass.

Jag fick min diagnos när jag var 15 och började specialklass när jag var 17 och ett halvt, alltså efter halva gymnasiet. Jag upplever mig inte ha blivit så specialbehandlad på grund av min diagnos, jag har kanske fått jobba lite mindre i grupp och så än de andra (många med Asperger har svårigheter att jobba i grupp).
Man började fundera på specialklass för mig i och med att jag fick svåra tvångstankar och tvångshandlingar som påverkade skolan och hur andra elever uppfattade mig. Man hade också sett att jag var väldigt ensam (fast jag led inte av det), så det och mina tvångstankar gjorde att de tyckte synd om mig och insåg att jag kanske inte passade i en vanlig skola.
I Aspergerklassen är det bra. Vi får arbeta helt i vår egen takt och efter våra förutsättningar. De som är på grundskolenivå får arbeta efter det, de som är på gymnasienivå får arbeta efter det, och de som vill praktisera får göra det.

Däremot blev jag lite särbehandlad när jag var liten. Man visste nästan att något var fel, men ingen ordentlig utredning gjordes.
På sexårsgruppen ville man att jag skulle börja i specialklass redan i ettan, eftersom jag var bråkig och annorlunda, men det visade sig att jag klarade av en vanlig klass.
I lågstadiet hade jag till exempel samma plats i klassrummet under samtliga tre år, eftersom man ville att jag skulle kunna se vad fröken gjorde (platsen var nära tavlan), och kanske för att hon skulle se mig.
På gymnastiken behövde jag inte göra kullerbyttor eftersom jag inte kunde. På grund av min dåliga motorik fick jag under flera år speciella skrivhäften med extra tjocka linjer så att jag skulle veta var jag skulle skriva, och jag hade flera andra hjälpmedel.


Den tråkiga delen av särbehandling är från de jämnårigas sida: mobbning. Jag har varit annorlunda i princip hela livet, och det har ju de jämnåriga märkt, så jag har blivit mobbad flera gånger, speciellt på högstadiet. I femman blev jag ganska retad, och jag hade bara en enda vän. Jag var ganska svårt mobbad i sjuan och åttan, men bara lite lätt i nian. Första året på gymnasiet gick bra, men när jag fick så där mycket tvångstankar i tvåan började de retas igen. Den här gången sade nästan ingen något direkt till mig, utan de ropade saker bakom mig. Det var ju inte så konstigt, jag betedde mig VÄLDIGT underligt.
Nu när jag går i specialklass är det ingen som mobbar mig. De flesta där är "annorlunda", så de är sig själva. Där finns inga regler för att vara "normal".

Angående jobb kan jag säga att vi med Asperger, vad jag har hört, ofta inte klarar att jobba heltid, och ibland klarar vi inte vanliga jobb över huvud taget.
Om din son skulle klara ett vanligt jobb tycker jag INTE ni skall säga något om Asperger, för det kan nog förstöra, de kan tro att han inte klarar saker han faktiskt klarar. Däremot, har han svårigheter skall ni berätta, annars kan de tro att han är oduglig eller lat när han i själva verket bara har svårigheter som kanske skulle kunna åtgärdas.

Slutligen vill jag sammanfatta: man särbehandlas när man har problem. När man inte har det behövs det inte. Jag har bara särbehandlats när jag haft problem. Nu är jag mycket särbehandlad, och när jag skaffar jobb kommer det troligen vara anpassat på något vis.

Så om han får diagnos och erbjuds plats i specialklass, tänk efter om han har problem elelr om han klarar vanlig klass. MAn måste inte gå i specialklass. Jag klarade 10 år i vanlig klass(detsista halvåret räknar jag inte som att jag kalrade. Men om det var Asperger eller tvångssyndrom som ställde till mest vet jag inte).

Börja bara prata om diagnosen om det blir problem, annars kan han kanske bli behandlad som sämre, men det är inte alls säkert.

Och jag vill tillägga: barn med Asperger går (oftast) INTE i särskola, utan i andra former av särklasser, specialiserad på Asperger. JAg kan intyga att utbildningen är i princip lika bra som på det vanliga gymnasiet! Man får lära sig PRECIS samma saker som i en vanlig klass, man håller INTE på med ett plus ett(bara om det behövs, som jag sagt anpassas undervisningen efter eleven).

Vi hade en lärare som hade personlig erfarenhet av just AS denne lärare påverkade andra lärare till att dalta med oss och vår undervisning blev alldeles för mkt anpassad efter vårat behov. Vilket nu på senare tid visat sig vara något som alltid kommer göra att jag börjar från underläge. Men vad trevligt att höra att andra haft en positivare erfarnhet av anpassad undervisning.