Det ringde en tjej idag och undrade vad utredningen skulle inrikta sig på.
Sade asperger men gärna adhd med.

Däremot hade de svårt få ut journalen från där jag går nu hos psykiatrin. Kanske för att De tror mitt mellannamn är mitt tilltalsnamn, hoppas att inte det ställer till det.

Vore skönt få utredningen gjord. Få reda på varför man känner sig så värdelös, svårt tänka, fokusera, komma ihåg saker. trött och ensam jämt samt energilös. Huvudvärk.

Numret som ringde tillhör streamtel. Så jag hoppas jag hörde rätt så det inte var en jobbintervju via telefon

Hon sa att de snart ska skicka info om tid. 'kan man då hamna i ett annat område i Stockholm än där man bor?, bor i Kista.

/
Marcus

Har äntligen fått tid för utredning i början av december. Neuropsykiatrsk utredning. Ska enligt dem ta med anhörig men känner att det inte går.

Båda föräldrarna har gått bort, min bror förnekar mina problem, jag är bara lat enligt honom, så han kan jag inte ta med heller. Andra släktingar har jag inte umgåtts så nära med, bara kring jul, nyår och midsommar och de vill inte kännas vid att man kan ha psykiska problem.

Ska man ringa och meddela dem att man kommer själv eller bara gå dit som det är?

Fick en bunt papper, 1000 tals frågor.

Tacksam för åsikter.
Mvh:
Marcus

marcus1979 skrev:Har äntligen fått tid för utredning i början av december. Neuropsykiatrsk utredning. Ska enligt dem ta med anhörig men känner att det inte går.

Båda föräldrarna har gått bort, min bror förnekar mina problem, jag är bara lat enligt honom, så han kan jag inte ta med heller. Andra släktingar har jag inte umgåtts så nära med, bara kring jul, nyår och midsommar och de vill inte kännas vid att man kan ha psykiska problem.

Ska man ringa och meddela dem att man kommer själv eller bara gå dit som det är?

Fick en bunt papper, 1000 tals frågor.

Tacksam för åsikter.
Mvh:
Marcus

Jag står i kö för utredning. Vid bedömningssamtalet frågade psykologen om anhöriga, men mina föräldrar finns inte heller kvar och jag har ingen annan lämplig som vet hur jag var som barn. Psykologen sa att "vi ska nog kunna locka fram det ändå" varpå jag frågade "blir det hypnos?" och psykologen svarade "Nej, det ska nog gå bra ändå".

Alltså: det är bra om man har nån anhörig men inget krav (som jag uppfattar det).

Tack Duras. mm, Vissa saker kommer man ju ihåg från när man var barn. Att man hamnade hos en kvinna, fick sitta slå näven i bordet löst för att vad de menar träna motorik.

Hamnade hos talpedagog där man fick räcka ut tungan så den skulle nå nässpetsen, träna uttal, stammning och sådant. Sådant ska man säkert berätta antar jag.

Hamnade på högstadiet där man fick läsa från en dator, göra lite uppgifter. På den tiden visste jag inte varför jag skulle dit. Det sa de inte. Lärarna såg väl problem med en fast de sa det inte till mig direkt, förmodligen till föräldrarna.

Har svårt med koncentrationen, svårt förstå abstrakt teori. Matematik, och saker det pratas bara om i teori som är svåra att visa på riktigt. Idag kan man säkert med datorer visa det som var svårt för 23 år sedan. Deta gör det svårt med andra ämnen då dessa kunskaper krävs.

Duras, hur länge har du stått i kö?
Jag kom in till psyk via remiss från vårdcentral. Sedan fick jag hjälp med remiss till utredning nu.

Ska bli skönt få reda på sina svårigheter.
skönt man slipper ha det där med anhöriga med. Jag gör det här med utredning för min egen skull.

Tråkigt bara man förlorar rätten att skaffa livförsäkring mm.

marcus1979 skrev: skönt man slipper ha det där med anhöriga med.

Alltså, dom VILL nog prata med nån anhörig. Jag hade det ganska lätt att "komma undan", men kanske är det bra om du tänker igenom argumenten mot att inte ha nån anhörig med i utredningen. Och att skriva ner några nyckelord på en lapp som stöd för minnet.

Jag blev inplacerad i kö för några få veckor sen, men formellt har jag stått i kö sen i våras, dvs från den dag jag första gången bad om utredning.

tycker jag med borde komma undan det då situationen är som den är.
Du kanske också använder vårdgarantin?. då händer det saker, känner jag nu. det har gått snabbt ändå. har stått i kör sedan mars månad.

Ska skriva ned, annars lätt jag i all hast glömmer som du säger.
bäst för en själv man får ur sig det man vill ha hjälp med.

Tar circadin varje kväll, 2 tabletter, men ändå somnar jag sällan bra. sover typ 4 timmar per natt, vaknar flera gånger.

Det går ju även ut över vad man orkar med. Nog en del av allt som surrar i ens processor inne i huvudet.

tänker börja med formulären till helgen, tar sin tid med de tusentals frågor de är. läste lite i dem, frågor om droger , snatteri, slåss fast man aldrig gör det.

Har väl varit i slagsmål när jag var liten men fick en tand avslagen genom att en kastade en sten så tanden gick av på mitten. Fick åka till tandläkaren fylla den med plast eller vad det var. Vad jag minns startade jag inte bråket men det handlade om en grävskopa som jag och en annan ville leka med .

Ju mer man tänker på saker i ens liv, desto mer förstår man att det hör ihop med asperger. Önskar jag bara kunde vakna upp och vara som normal. Känns inte kul se hur alla har det bra, de har jobb, kan göra saker hur de vill medan man själv har mycket motgångar. Tankar om att inte komma in på arbetsmarknaden igen.

Finns det fler på forumet som har svårt med gransen mellan liv och fritid?
Utan en rik fritid där man gör något man mår bra av blir man bara deppad, energilös, känner jag. Kanske har med prestation, belöningssituation eller bara ren energidränering.

Inga vänner, bara tystnaden, ensamheten, en saknad efter något mer.
Har alltid varit så här. Har märkt av fördomarna där ute, nämner man Asperger drar folk för öronen och vill inte ha med en att göra. .

Håller på och går in i väggen. För mycket stress på en gång.

Tänker genomföra den utredning jag är i startsträckan på. Har gått igenom det första samtalet med psykolog så ska börja med tester i januari.

Efter det tänker jag nog ta sabbatsår från studierna, åka till Israel, leva på kibbutz i 6 månader. Visserligen får man jobba i 6 dagar per vecka men skönt komma bort från vårt stressiga samhälle, träffa nya människor, se fantastiska vyer från bibeln etc. Uppleva varmt skönt klimat. klappa giftiga ormar . Får bli mitt nya intresse

Tror mycket av de blockeringar jag har just nu beror på allt som hänt och bara stressat vidare.

Har några andra här på forumet gjort någon resa när ni bränt ut er som gjort er starkare? Fått er må bättre?

Nu har man genomgått utredningstesterna.
Tog 1 heldag och 2 timmar dagen efter. Har även gett dem min dyslexidiagnos och betyg genom åren.

Kan man utifrån det avgöra om man har asperger?
Tester var wais, mm. Man fick rita av en klurig bild. Testet efter var att rita av det ifrån minnet, gick inte bra, har värdelöst minne, därför jag har svårt med tentor.

Koncentrationstest där man klickar på en knapp när samma symbol o färg dyker upp 2 ggr.

Ett av många andra test jag gjorde var bygga en historia genom att lägga kort i rätt ordning.

Ett annat där han läste upp 10 ord o då skulle jag upprepa dem efter en stund. sedan göra nåt annat emellan och sedan samma sak fast du utan att han sa dem, dvs skulle komma ihåg orden.

Duras skrev: Psykologen sa att "vi ska nog kunna locka fram det ändå" varpå jag frågade "blir det hypnos?" och psykologen svarade "Nej, det ska nog gå bra ändå".

Används hypnos vid en utredning?

Oskar skrev:

Duras skrev: Psykologen sa att "vi ska nog kunna locka fram det ändå" varpå jag frågade "blir det hypnos?" och psykologen svarade "Nej, det ska nog gå bra ändå".

Används hypnos vid en utredning?

Inte vid min utredning i alla fall. Fungerar hypnos ens på riktigt?

marcus1979 skrev:Fungerar hypnos ens på riktigt?

I tecknade filmer fungerar det i alla fall.

Fick reda på idag att jag har asperger. Många svårigheter
Problem förstå andra, problem med mentalisering, minne, etc. Problem exekutiva funktioner. Dvs vi gick igenom testerna jag gjorde förra gången. Nästa gång får man diagnosen, utlåtandet.

Känner mig less. Varför har jag dessa svårigheter?. Asperger är ju inte lika allvarlig som cancer men jobbig ändå. Har en kompis som genomgått cancerbehandling och fått svar att cancern spridit sig till skelettet mm. 30 år gammal. inte kul.

När samma sak hände pappa tog det inte lång tid innan han gick bort tyvärr så tror inte hon lever länge till hon heller tyvärr.

Jag har också fått göra ett waistest men det är länge sedan. Långt därefter fick jag utredning som visade att jag har Asperger. Men jag känner igen din beskrivning av wais, det har jag gjort. Hur går det nu? Ska du få stöd av LSS? Jag har ansökt om det.

Hej Vallesmamma.

Hur upplever du din diagnos, o saker som skett efter det?

Jag vill nog inte ha lss, kommer nog försöka på arbetsmarknaden ändå. Gäller bara försöka ha tur. Vill jobba med datorer, installera, byta hårddiskar, ge support även om det kanske inte är passande för mig men ska man ge upp sina drömmar?

I morgon ska jag sitta med han som utredde mig och hans läkarkollega, få sammanställningen av utredningen.

Varför känner man sig så handikappad?, det här med diagnosen ger en många tankar, negativa tankar. Som att bli sjukskriven, att andra ser ned på en?

Vill hellre veta vad jag har men tiga om det utåt. Vill kunna jobba, få hjälp jobba med mig själv. typ jobba bort dyslexin då den förstör så mycket för mig. Att sakna tankar när alla andra har det.

Ska bli skönt komma bort ett tag några månader.
Har ingen inkomst alls just nu från någonstans så jag säger upp abonnemang etc för att framöver ha typ 3000 kr i räkningar totalt varje månad. Ska åka till Egypten, jordanien, libanon, isarel från o med slutet av nästa månad, längtar ut.

Tror kibbutz kan vara skönt lite. Leva ett mindre stressigt liv några månader.

Jag upplever min diagnos positivt nu. I början tänkte jag mest negativt, undrade hur det skulle gå med allt. Nu känns det bättre, jag vet ju varför jag är annorlunda, trodde inte det fanns någon orsak.

Diagnosen är skit fatta som dom kränkt mig nu. Dom vill att jag ska ta lss och gå på sån dagvård för efterblivna som sitter där o kan inte vara med människor. Det tycker dom passar mig o ingen annan hjälp får jag. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Igår dom behandla mig som en efterbliven på psyket när jag var där. Jag hade högre mål typ riktigt jobb o allting men jag får ingen hjälp med det för försäkringskassan o psyket o alla tänker sånt "jaja hon har aspergers hon ska vara på dagcentral o inget mer" det märks så tydligt att dom har den atityden mot mig. Snälla vad ska jag göra?

Albulena, har du tagit kontakt med AF Rehab? De ska väl ordna praktik enligt ens förutsättningar (och inte berätta för arbetsgivaren vilken diagnos man har).

man bör nog själv säga till vad man känner och vill. När jag läser delar här på forumet och andra forum blir man lite rädd. Vill inte att någon ska säga något nedvärderande. försöka styra i ens liv.

Alien skrev:Albulena, har du tagit kontakt med AF Rehab? De ska väl ordna praktik enligt ens förutsättningar (och inte berätta för arbetsgivaren vilken diagnos man har).

AF Rehab ordnar knappast några vanliga jobb, som ju Albulena skrev att hon ville ha. Jag skulle snarare rekommendera vanliga arbetsförmedlingen och inte säga ett ord om någon diagnos.

Jag rekommenderar även marcus1979 att inte gå ut med diagnosen om du vill ha ett riktigt jobb. Sina tillkortakommanden gör man bäst i att tiga om.

Heliora skrev:AF Rehab ordnar knappast några vanliga jobb, som ju Albulena skrev att hon ville ha. Jag skulle snarare rekommendera vanliga arbetsförmedlingen och inte säga ett ord om någon diagnos.

mm, det sista jag vill är att leva på bidrag, har redan 190 000 i studieskuld. Slösat bort 10 år i ett arbetsliv man tröttnade på. När man studerar vill man jobba med det man studerat till.

Tråkigt att behöva leva ett 1/4 liv mot alla andra. Att tvingas leva ett dubbelliv för att komma framåt. Ena sidan att ha ett yrkesliv som ger lön att leva på. Det andra där man aldrig känner sig glad, bara anorlunda.

Jag kommer hålla tyst om min diagnos. Tråkigt att folk inte har bättre kunskap, attityd i samhället idag tycker de borde gallra ut den personal som inte bör jobba inom vården. (.

Bra skrivet Heliora och marcus.

Jag är nästan i samma sits och skulle själv må bäst av ett vanligt jobb istället för lönebidrag, daglig verksamhet, LSS och allt det där.

Tonic skrev:Bra skrivet Heliora och marcus. Jag är nästan i samma sits och skulle själv må bäst av ett vanligt jobb istället för lönebidrag, daglig verksamhet, LSS och allt det där.

mm, ett jobb fyller en social funktion och möjliggör att man kan göra saker. Att kunna spara pengar till o nå mål. typ en resa eller att investera i nåt man vill ha.

Existensminimum är ett moment 22 och leder i bland till katastrofala följder för individer. Hamnar i skuldfällor, anmärkningar och noll motivaton. En medborgarlön där alla har rätt till att ha 10000 i månaden efter skatt vore bättre. oavsett om man jobbar eller inte.

Ja, visst är det bästa att få ett vanligt jobb med vanlig lön.

Men ett jobb med lönebidrag är bättre än daglig verksamhet (som inte ger någon lön alls, bara "flitpeng").

Ska man ha ett vanligt jobb så måste man jobba vanligt, dvs heltid (trots att det egentligen kan vara för mycket), man måste klara av vanligt tempo, flexibilitet och ha (el låtsas ha) "normal social kompetens".