carl skrev:

regnif skrev:Jag? Nej, jag läste detta i en bok ute nånstans som jag lade ifrån mig sen. Sedan har jag ju i huvudet familjemedlemmar angående ämnet, men jag orkar inte riktigt gå in på vem här.

Jag vet t ex. inte kända politiker eller något sådant, vet ingenting om vad de hade, så har inget sådant som exempel.

Nä jag menade Albulena..

Ah, ok.

AS är ju klassat som en lättare störning inom autism spektrumet.
Men jag antar att TS undrade om en annan typ av störning (personlighetsstörning osv) skulle kunna ge AS-liknande symptom.

Svaret är ja, och som jag skrivit i en tidigare tråd gäller det ju att en utredning om AS hos en person verkligen kan slå fast att symptomen/utredningsresultatet inte enbart stämmer överens med AS utan också i första hand orsakas av AS.

Schizofreni och AS verkar kunna misstas för varandra ibland. Dels vet jag att det finns personer på forumet som först har fått schizofrenidiagnos som senare har ändrats till AS-diagnos, och dels står det explicit i diagnoskraven för AS att symptomen inte ska kunna förklaras av annan psykisk störning som t.ex. schizofreni. Sistnämnda tycks dock vara omstritt, och somliga menar att man kan ha både AS och schizofreni. Kopplingen till trådämnet är väl då att schizofrena ibland kan hamna i psykoser och "spåra ur".


Jag tror dock att man inte ska ignorera möjligheten att enstaka aspergare kan spåra ur heller. Generellt anses vi vara stillsammare och mindre våldsamma än genomsnittet. Dock mår många väldigt dåligt av ensamhet och isolering, och risken finns nog att det kan få det att slå slint i hjärnan i enstaka fall. Känner man sig ensam och oförstådd, och dessutom driven halvt till vansimme av alla störande ljud i samhället, så är det lätt hänt att tycka att det är samhället det är fel på. Många är nog de som i den situationen har känt en lust att ta hämnd på samhället. Men längre än så går det i allmänhet inte, för de allra flesta har någon spärr som sätter stopp för det. Oftast händer inget, och de gånger det händer något drastiskt så blir det ett självmord snarare än hämnd på samhället. Notera dock, att detta egentligen inte beror på asperger i sig. Samma risk skulle finnas med alla människor som av en eller annan anledning råkar ut för samma känsla av isolering och utanförskap.

carl skrev:Har du en riktig person som exempel?

Ja, mitt exempel är en riktig person. Om det var så du menade?

Jo en sak till kom jag på nu när jag stod i badrummet, och det är att psykopater är väl heller inte NT?

Dom har ofta brister i exekutiva funktioner som impulskontroll och planering om jag inte har helt fel

Kvasir skrev:Schizofreni och AS verkar kunna misstas för varandra ibland. Dels vet jag att det finns personer på forumet som först har fått schizofrenidiagnos som senare har ändrats till AS-diagnos, och dels står det explicit i diagnoskraven för AS att symptomen inte ska kunna förklaras av annan psykisk störning som t.ex. schizofreni. Sistnämnda tycks dock vara omstritt, och somliga menar att man kan ha både AS och schizofreni. Kopplingen till trådämnet är väl då att schizofrena ibland kan hamna i psykoser och "spåra ur".

Det är så kallad symtomfattig schizofreni som egentligen kan vara AS; alltså schizofreni utan positiva symtom som hallucinationer och vanföreställningar.

Grovt förenklat så är det ungefär så här:

Isolerad AS:are - Isolerad socialt inkompetent person
Isolerad NT - Isolerad socialt kompetent person

prntscr skrev:Grovt förenklat så är det ungefär så här:

Isolerad AS:are - Isolerad socialt inkompetent person
Isolerad NT - Isolerad socialt kompetent person

Bara hoppas in här även om jag har följt tråden hyfsat tidigare och även deltagit en del i den.

Tror egentligen inte att AS:are är socialt inkompetentare än NT i sig. Men eftersom vi har ett annat sätt att fungera - logikstyrt snarare än känslostyrt som ajg ser det - så märks skillnaderna - och känns för en aspergare - så tydligt. Det förstärks av att AS är i så försvinnande liten minoritet - vi är helt enkelt omringade av NT.

Om NT inte hade existerat utan bara aspergare, så hade ju aspergarna fått dra runt världen. Och jag tror då att vi hade klarat att funka ihop. Vi hade mao varit socialt kompetenta i den världen. Det är i den här världen - framför allt det nutida samhället - som vi ses som socialt inkompetenta.

Kanske självklarheter, jag vet inte.... Hoppas inte det blev alltför OT...

För mig är det precis som om jag inte kommer ut ur mig själv. Alltså det blir så att folk får ringa mig och ta kontakt, annars gör jag inte det.

Sen när man har sjukbidrag så blir man ännu mer isolerad från samhället tycker jag. Man har inga vänner, inga rutiner, inga pengar ingenting. Om jag varit på en arbetsplats som jag trivts med, så kanske jag haft bra vänner som jag velat umgås med på fritiden.

Om någon ringer och frågar mig om vi ska åka någonstans eller om jag ska följa med och fika osv, så brukar jag ofta känna mig fångad. Som om jag vill dra mig ur även om det hade varit skoj.

Albulena skrev:För mig är det precis som om jag inte kommer ut ur mig själv. Alltså det blir så att folk får ringa mig och ta kontakt, annars gör jag inte det.

...

Om någon ringer och frågar mig om vi ska åka någonstans eller om jag ska följa med och fika osv, så brukar jag ofta känna mig fångad. Som om jag vill dra mig ur även om det hade varit skoj.

Det här är nog väldigt vanligt bland aspergare, misstänker jag. Viktigt att fundera på är då varför man beter sig på detta sätt. Är det för att man känner sig mentalt trött och inte orkar umgås med andra? Är det för att man känner sig socialt osäker, och inte vågar eller är rädd att göra bort sig? Eller är det så att man helt enkelt inte vill och inte känner något behov av andra människor?

Kvasir skrev:

Albulena skrev:För mig är det precis som om jag inte kommer ut ur mig själv. Alltså det blir så att folk får ringa mig och ta kontakt, annars gör jag inte det.

...

Om någon ringer och frågar mig om vi ska åka någonstans eller om jag ska följa med och fika osv, så brukar jag ofta känna mig fångad. Som om jag vill dra mig ur även om det hade varit skoj.

Det här är nog väldigt vanligt bland aspergare, misstänker jag. Viktigt att fundera på är då varför man beter sig på detta sätt. Är det för att man känner sig mentalt trött och inte orkar umgås med andra? Är det för att man känner sig socialt osäker, och inte vågar eller är rädd att göra bort sig? Eller är det så att man helt enkelt inte vill och inte känner något behov av andra människor?

Om jag ska vara ärlig, så är det nog för att jag är så ego så jag skiter i andra o det märker dom så till slut hör ingen av sig längre. Eller om nån ringer o frågar om vi ska åka ut o handla för hon ska kolla på nånting, så tänker jag typ: "vad fan ska jag följa med henne o kolla på hennes skit för". Det är ju inte kul för mig. Sen vill jag gärna veta var vi ska, vem vi ska träffa, när jag kommer hem osv.

Rädd att göra bort mig är jag inte så mycket, för jag tänker att jag inte bryr mig om andra ändå. Många är såna som jag stör mig på. Typ i ett varuhus så stör jag mig på alla människor som går omkring där o så blir jag arg o tänker typ "jävla idioter".

Om man tar de tre alternativ som Kvasir gav:

1) Är det för att man känner sig mentalt trött och inte orkar umgås med andra?
2) Är det för att man känner sig socialt osäker, och inte vågar eller är rädd att göra bort sig?
3) Eller är det så att man helt enkelt inte vill och inte känner något behov av andra människor?

tenderar jag själv till 1) och 2).

3) stämmer inte på mig men visst vill jag kunna påverka sällskap och umgängesformer.

Jag undvek många samtal i mina tonår. Det mesta handlade om att dra ut och träffa folk jag hade träffat, men det vågade jag inte. Jag är känd som personen det är svårt att få tag i, även bland mina närmsta. Gör jag något så har jag liksom inte tid. Men är det någon speciell så gör jag undantag för att om jag inte gör det så ångrar jag mig.

earlydayminer skrev:Jag undvek många samtal i mina tonår. Det mesta handlade om att dra ut och träffa folk jag hade träffat, men det vågade jag inte. Jag är känd som personen det är svårt att få tag i, även bland mina närmsta. Gör jag något så har jag liksom inte tid. Men är det någon speciell så gör jag undantag för att om jag inte gör det så ångrar jag mig.

Låter som jag.

barracuber skrev:

earlydayminer skrev:Jag undvek många samtal i mina tonår. Det mesta handlade om att dra ut och träffa folk jag hade träffat, men det vågade jag inte. Jag är känd som personen det är svårt att få tag i, även bland mina närmsta. Gör jag något så har jag liksom inte tid. Men är det någon speciell så gör jag undantag för att om jag inte gör det så ångrar jag mig.

Låter som jag.

Hehe. Det verkar som vi har en del liknande beteenden. Kanske är jag på väg att bli en barracuber jr.

Albulena skrev:Om jag ska vara ärlig, så är det nog för att jag är så ego så jag skiter i andra o det märker dom så till slut hör ingen av sig längre. Eller om nån ringer o frågar om vi ska åka ut o handla för hon ska kolla på nånting, så tänker jag typ: "vad fan ska jag följa med henne o kolla på hennes skit för". Det är ju inte kul för mig. Sen vill jag gärna veta var vi ska, vem vi ska träffa, när jag kommer hem osv.

Rädd att göra bort mig är jag inte så mycket, för jag tänker att jag inte bryr mig om andra ändå. Många är såna som jag stör mig på. Typ i ett varuhus så stör jag mig på alla människor som går omkring där o så blir jag arg o tänker typ "jävla idioter".

Det låter mest som att du tycker att de människor du känner är ointressanta. Det är nog också typiskt aspergare. Om jag ser till mig själv i vuxen ålder så har jag sällan haft många vänner, för de flesta har varit för ointressanta för att orka hålla kontakten med. De få vänner jag har haft har däremot ofta varit väldigt viktiga och nära vänner för mig, och de har samtliga varit lite udda, på ett eller annat sätt. De har nog alla haft lite aspergska drag, även om kanske ingen skulle få diagnos. Vissa har varit genuint trevliga och lätta att ha och göra med. Andra har varit knepigare, och känts tröttsamma ibland. Men ingen av dem har varit någon typisk NT, utan de har alla haft något som gjort dem intressanta för mig.

Men kvasir, om dom inte varit typiska NT, vad var dom då?

Aspergare eller udda NT?

Förklara gärna skillnaden mellan AS och udda/speciella NT för jag har några i min omgivning som verkar vara som dina vänner. Alltså antingen är dom udda NT eller AS. Ingen av dom har bra kognitiva funktioner (planering, organisering osv)

barracuber skrev:Tror egentligen inte att AS:are är socialt inkompetentare än NT i sig. Men eftersom vi har ett annat sätt att fungera - logikstyrt snarare än känslostyrt som ajg ser det - så märks skillnaderna - och känns för en aspergare - så tydligt. Det förstärks av att AS är i så försvinnande liten minoritet - vi är helt enkelt omringade av NT.

Ja, men det logikstyrda tänkandet kompenserar ju för en social brist. Det är ju knappast så att AS:are är mer logiska i sitt tänk från dag 1. Det är snarare så att AS:are oftare måste tillgripa logiken för att förstå sig på omvärlden. Detta eftersom man kan ha svårt att identifiera känslor osv.

Logiktänket leder inte till social inkompetens. Det är den sociala inkompetensen som leder till logiktänket.

prntscr skrev:Ja, men det logikstyrda tänkandet kompenserar ju för en social brist. Det är ju knappast så att AS:are är mer logiska i sitt tänk från dag 1.

Jo det tror jag. För vi blir inte lika översvallade av våra känslor som NT. Och de känslor vi blir översvallade av är oftast rationella känslor medan NT desto oftare har irrationella känslor med kända följder.

Men det händer att även vi får irrationella känslor pga vi blir stressade av omvärlden. Men inte lika ofta som NT. Vi har s.a.s. längre stubin.

prntscr skrev:Det är snarare så att AS:are oftare måste tillgripa logiken för att förstå sig på omvärlden.

Det är väl tur att vi finns då! Så att någon förmår vara logisk här i världen!

Vad är irrationella känslor

Bra fråga.

Alla får irrationella känslor eller tankar. Alla har säkert upplevt att nan inte kan sluta tänka en viss tanke. Exempelvis jag älskar min mor men undrar hur det skulle vara atr mörda henne med en yxa (ok lite extremt exempel medges). l de allra flesta fall stannar det ju där tack o lov. Men det är ett exempel på en irrationell tanke. Snacka om amatörpsykologi

Oftast kommer känslan först och ger input till tanken. Tanken leder till beslutsfattande och handling. Om känslan var irrationell riskerar handlingen också att bli det.

Okej, fast jag är nog ganska dum på det sättet att om jag mår dåligt, så får jag utbrott och tycker allt är skit. Jag blir desperat typ eller impulsiv och vill komma ur måendet snabbt.

Albulena skrev:Okej, fast jag är nog ganska dum på det sättet att om jag mår dåligt, så får jag utbrott och tycker allt är skit. Jag blir desperat typ eller impulsiv och vill komma ur måendet snabbt.

Det är nyttigt och säkert livsavgörande att ha en ventil och få ur sig frustrationer, det gäller alla. Vissa aspergare, som jag själv i viss mån, saknar dock en sådan ventil, och går och bär allting inom sig. Det ska iofs mycket till för att man ska genomföra irrationella tankar.

barracuber skrev:

Albulena skrev:Okej, fast jag är nog ganska dum på det sättet att om jag mår dåligt, så får jag utbrott och tycker allt är skit. Jag blir desperat typ eller impulsiv och vill komma ur måendet snabbt.

Det är nyttigt och säkert livsavgörande att ha en ventil och få ur sig frustrationer, det gäller alla. Vissa aspergare, som jag själv i viss mån, saknar dock en sådan ventil, och går och bär allting inom sig. Det ska iofs mycket till för att man ska genomföra irrationella tankar.

Jo, om du menar spärr mot att göra ett vansinnesdåd så tänker jag när jag är jättearg eller nåt att jag ska göra så, men jag kommer aldrig vara en sån person.

Fast agera ut gör jag jättemycket, speciellt på andra människor på stan som jag inte känner, för dom ser så dumma ut och vissa ÄR dumma också. Speciellt såna white trash tanter som pratar sånt skånska bara "för jääävuulen asså" dom tycker jag om att reta. Fast om jag mår bra och saker verkar ordna sig och jag är på glatt humör, då gör jag inte sånt. Det kommer bara när jag isolerat mig, ingen ringer, inga pengar, massa bekymmer och allt känns skit. Typ såna dagar när allt bara faller, man har inte tvättat o städat, man har ingen koll på ekonomin och man känner sig trött och allt är skit