Det gäller att inte försöka vara perfekt och bli jagad av sitt kontrollbehov. Nej, man måste lära sig smita. Det är inte slarv utan smart. Det står i DN 8 november:

Det finns inga måsten mer än att välja, hävdar experterna. Du väljer vad du ska göra och inte göra och hur du förhåller dig till det.
– Det är lika viktigt att berömma dig själv för det du struntat i somför det du gjort under dagen, säger utvecklingskonsulten Nina Norén.
---
- Vi är så duktiga på att addera arbetsuppgifter och måsten. Men vi är betydligt sämre på att lyfta bort något, säger Nina Norén.

En som vet av egen erfarenhet är chefscoachen Elizabeth Gummesson.
– Plötsligt låg jag där med syrgas i näsan i en ambulans med blåljus, bara några minuter från döden. Känslan av att vara perfekt var inte mycket värd då.
För henne blev smitartekniken en bokstavig överlevnadsstrategi, efter att ha jobbat som en galning och ignorerat sina magsmärtor.

https://www.dn.se/livsstil/det-racker-a ... od-enough/

Elizabeth Gummessons recept heter ”good enough”. (varför duger inte “god nog”?)

Det som måste till är insikten om att inte hela tiden liggga på en femma på skalan 1-5. Just för att kunna vara en femma ibland måste du i andra fall nöja dig med en trea, en tvåa osv. Det handlar inte om att bli sämre, snarare att kunna vara bäst när det gäller.

Rent instinktivt värjer jag mig för att det skulle vara bra att smita. Smita är fusk, smita är att låta andra bära bördan, smita är fegt. Men Gummesson säger: ”När du väl smiter, stå rakryggad för ditt argument. Välj en orsak. Sluta ta ansvar för andras känslor.”

Så här berättar Linda, som driver en frisörsalong med två anställda:

Det är mer privat som jag smiter från vänner och sociala åtaganden. Jag tittar alltid bort när man ska anmäla sig som föräldrarepresentant eller ta på sig uppdrag i bostadsrättsföreningen.
---
På något sätt tror jag att män generellt är duktigare än kvinnor på att smita med gott samvete. Jag upplever också att jag blir mer ifrågasatt av kvinnor när jag prioriterar jobbet.
---
När det gäller att smita på jobbet gjorde hon nyligen ett drastiskt bortval. Hon skrotade sin mejladress och slapp i ett svep hela mejlhysterin.
– Mejlen stressade mig så oerhört och gav en känsla att inte ha kontroll. Jag gillade inte att människor kunde nå mig i tid och otid.

Det låter bestickande. Men det gäller naturligtvis bara chefer och andra som kan bestämma över sitt arbete. När jag tvingades smita från vissa uppgifter för att jag bara inte hann, så väntade förr el senare kritik eller rent av utskällning. Nej, behöver man som underlydande/s k medarbetare smita, så måste man fråga sin chef först. Och då blir man (om man inte har en verkligt bra chef/är mycket uppskattad av chefen) ansedd som svag/inkompetent, som inte klarar av sitt jobb.

Kanske är inte det där med att "smita" så illa menat, men även jag värjer mig mot uttrycket. För mig har det en starkt negativ konnotation.

Jag undrar varför man inte bara kan konstatera - och handla därefter - att vi människor inte mår bra av att stressa ihjäl oss? Men det är väl inte "good enough"; för att dessa amerikanistiska "utvecklingskonsulter" och "chefscoacher" ska kunna sälja sina böcker och kurser verkar det som att de då och då måste döpa om sina koncept, som ju vid det här laget börjar bli slitna. (Alla dessa självhjälpsböcker har ju en benägenhet att likna varandra...)

Alien skrev:Elizabeth Gummessons recept heter ”good enough”. (varför duger inte “god nog”?)

Det som måste till är insikten om att inte hela tiden liggga på en femma på skalan 1-5. Just för att kunna vara en femma ibland måste du i andra fall nöja dig med en trea, en tvåa osv. Det handlar inte om att bli sämre, snarare att kunna vara bäst när det gäller.

Det där tycker jag faktiskt sorterar in (eller bör göra det) under sunt bondförnuft.

Jag är av princip tveksam till "coacher" som talar om för oss hur vi ska leva, äta, tänka, göka & skita.

Det här tror jag är extra viktigt för oss aspergare att försöka ta lärdom av. Vi är ofta perfektionister, vilket förmodligen är en av flera orsaker till att vi oftare än andra tycks bli utbrända. NT "fuskar" och "slarvar" väldigt mycket, sett ur ett AS-perspektiv.

Många utvecklar också olika sådana strategier för att överleva. På jobbet hade vi t.ex. en professor som aldrig läste någon epost förrän den var minst en vecka gammal, för då hade det mesta hunnit bli inaktuellt.

När jag första gången hade budgetansvar för en forskningsgrupp så blev jag väldigt stressad av deadlines för att lämna in olika redovisningar och underlag. En gång när jag var ute i sista minuten med att lämna in någon sådan redovisning, så kommer en vecka senare ett mail som påminner om att lämna in detta papper. Det var fortfarande inte ens hälften av alla som hade lämnat in sina redovisningar. Och jag som hade stressat och mått dåligt för att vara duktig och hinna i tid.

Man skall inte ta på sig mer än vad man klarar av, men som jag ser det är det inte att smita, däremot måste man ibland anstränga sig till sitt yttersta, under förutsättning att de man anstränger sig för gör det samma för en själv.

Mitt måtto är:

Ställ upp för folk i samma grad som de ställer upp för dig.
Dv.s. lär dig säga nej till kravmaskiner som bara skall ha och ha, utan att själva bjuda till i någon större utsträckning, men kom samtidigt ihåg att ställa upp för de som brukar ställa upp för dig, även om det känns skitjobbigt.

-En balans mellan att ha en god moral och att inte låta sig utnyttjas, med andra ord.

fotnot: om det mer eller mindre gäller liv eller död måste man givetvis även ställa upp för skitstövlar, men då skall man bara göra det allra mest livsviktiga och de skall samtidigt få höra att de skall vara jävligt tacksamma för att man inte bara lämnar dem i sticket

Hej Alien m.fl.
Det var intressant att läsa delar ur attikeln men du glömde lägga ut länken så att jag kan läsa artikeln i helhet.

mvh Noli

Det där är typiskt äckligt NT-beteende, ställa orimliga krav och sen fuska med dem. Är kraven för höga är den enda acceptabla lösningen att sänka dem, inte att smita från dem. Antingen lever man upp till alla krav perfekt, eller så tar man avstånd från dem helt och hållet. Så gör jag, och om det inte fungerar är det knappast mitt fel. Jag kan omöjligen avgöra vad man "får"" och "inte får" fuska med. Allt eller inget, säger jag. Det fungerar inte men jag kan inte, vill inte, och tänker inte göra på något annat sätt.

Den förfärlige snömannen skrev:Det där är typiskt äckligt NT-beteende, ställa orimliga krav och sen fuska med dem.

Instämmer helt och fullt.

Det är precis som med många jobb. I början när man lär sig jobbet, så får man lära sig var ribban ska ligga på kvaliteten/kvantiteten.
Sedan när man jobbat ett tag så ökar ordrarna/kraven och då ska man "fuska" med kvaliteten för att hinna med.

Så funkar INTE jag. Jag vägrar göra ett halvdant jobb, bara för någon arbetsledare är penningkåt tidsoptimist och inte fattar att det man vinner i kvantitet förlorar man oftast i kvalitet.
Kvalitet lönar sig nästan alltid i längden, och det är tröttsamt att NT's måste påminnas om att följa sina egna regler, och uppfylla sina egna krav.

Kan ju avslöja att jag alltid fått bästa betyg från mina arbetsgivare, den dagen jag slutat. Då uppskattas minsann kvaliteten.

Deta är en av anledningarna att jag påstår att AS är mer logik-styrda än NT. Vi måste lära oss "spelreglerna" i varje situation för att fungera, konflikten består inte i att vi inte förstår reglerna, utan den uppstår bara när NT vill bända/tänja på reglerna allteftersom spelet fortlöper, för att det ska bli enklare för dom själva.
Det är inte AS som är "osmidiga", det är NT som är inkonsekventa.

OBS! Det är min åsikt/teori, och jag generaliserar för att göra en poäng.

Alien skrev:...
När jag tvingades smita från vissa uppgifter för att jag bara inte hann, så väntade förr el senare kritik eller rent av utskällning. Nej, behöver man som underlydande/s k medarbetare smita, så måste man fråga sin chef först. Och då blir man (om man inte har en verkligt bra chef/är mycket uppskattad av chefen) ansedd som svag/inkompetent, som inte klarar av sitt jobb.

Felet man som aspergare gör att är att man smiter och inte kommunicerar om det. men hallå? Man kan väl inte först smita och sedan tala om att man har smitit? Nä, det är därför jag vänder mig emot ordet smita. Det ger intrycket av slarv, latmask, oansvar, likgiltighet, olojalitet, anarki.

Att smita är den enkla kortsiktiga vägen ut ur ett genomstressat samhälle men det är en återvändsgränd. Varje gång man smiter ökar man på det dåliga samvetet. Aspergare får nog dåligt samvete i högre grad än NT.

EDIT: Tänker på den där fjantiga Lättja-boken (nån fransk författarinna) som blivit sån succé.

Alien, du skulle inte sett det som att smita. Iom att du tänkte på det som att "smita" så skämdes du för att berätta det för chefen. Det var den skammen, snarare än chefens kritik, som gjorde att du inte fungerade. Du hade säkert kunna bemöta kritiken om du inte hade haft skam- och skuldkänslorna. Jag har själv varit i liknande situationer på mina arbetsplatser.

Tror aspergare tjänar på att undvika den enkla vägarna ut. Skaffa sådan självinsikt att man vet vad man tycker och vill. Då undviker man smittendenser med efterföljande skuldkänslor. Smittendenser kan "de andra" hålla på med. Hellre se lugnt och logiskt på situationen, bygga upp sina argument - "Vi har för mycket att göra! Fatta!" - och ta konfrontationen med chefen. Då har man större chans att stå på sig.

Danne skrev:

Den förfärlige snömannen skrev:Det där är typiskt äckligt NT-beteende, ställa orimliga krav och sen fuska med dem.

Instämmer helt och fullt.

Det är precis som med många jobb. I början när man lär sig jobbet, så får man lära sig var ribban ska ligga på kvaliteten/kvantiteten.
Sedan när man jobbat ett tag så ökar ordrarna/kraven och då ska man "fuska" med kvaliteten för att hinna med.

Så funkar INTE jag. Jag vägrar göra ett halvdant jobb, bara för någon arbetsledare är penningkåt tidsoptimist och inte fattar att det man vinner i kvantitet förlorar man oftast i kvalitet.
Kvalitet lönar sig nästan alltid i längden, och det är tröttsamt att NT's måste påminnas om att följa sina egna regler, och uppfylla sina egna krav.

Kan ju avslöja att jag alltid fått bästa betyg från mina arbetsgivare, den dagen jag slutat. Då uppskattas minsann kvaliteten.

Deta är en av anledningarna att jag påstår att AS är mer logik-styrda än NT. Vi måste lära oss "spelreglerna" i varje situation för att fungera, konflikten består inte i att vi inte förstår reglerna, utan den uppstår bara när NT vill bända/tänja på reglerna allteftersom spelet fortlöper, för att det ska bli enklare för dom själva.
Det är inte AS som är "osmidiga", det är NT som är inkonsekventa.

OBS! Det är min åsikt/teori, och jag generaliserar för att göra en poäng.

Precis så är det! Känner igen mig totalt från mina gamla jobb!

Har också haft turen att få bra betyg från mina ag.

Detta tål att diskuteras!!

Danne skrev:

Den förfärlige snömannen skrev:Det där är typiskt äckligt NT-beteende, ställa orimliga krav och sen fuska med dem.

Instämmer helt och fullt.

Jag också.

Jag håller med den som skrev att "smita" nog är fel ord och att Alien inte borde ha bokstavligen "smitit".

Nej, det gäller snarare att se vad som är rimligt att göra och känner man att saker är för orimliga att hinna med så får man säga det till tjeeeefen. "Hörru, jag hinner inte A-F idag, men jag kan göra A,CD och E" så får jag göra resten sen."

Om man bara struntar i B och F är det nog inte så konstigt att man får bannor. Själv har jag inga problem att basunera ut vad jag tror att jag hinner och inte (märkligt att man ska behöva skriva böcker om något som jag anser som så självklart, men iofs, jag måste alltid påminna mej om att alla är OLIKA). Åas, precis som Danne och barracuber poängterade, brukar A,CD och E bli genuint bra gjorda.

Noli skrev:Hej Alien m.fl.
Det var intressant att läsa delar ur attikeln men du glömde lägga ut länken så att jag kan läsa artikeln i helhet.

mvh Noli

Jag citerade ur papperstidningen, jag har inte hittat artikeln på nätet.

Edit: Nu är länken med.

Den förfärlige snömannen skrev:Det där är typiskt äckligt NT-beteende, ställa orimliga krav och sen fuska med dem. Är kraven för höga är den enda acceptabla lösningen att sänka dem, inte att smita från dem. Antingen lever man upp till alla krav perfekt, eller så tar man avstånd från dem helt och hållet. Så gör jag, och om det inte fungerar är det knappast mitt fel. Jag kan omöjligen avgöra vad man "får"" och "inte får" fuska med. Allt eller inget, säger jag. Det fungerar inte men jag kan inte, vill inte, och tänker inte göra på något annat sätt.

Artikeln gällde främst chefer och egna företagare. Där kommer kraven inifrån dem själva, iaf när det gäller arbetet.

Annars håller jag med dig. Jag fick lära mig vissa regler men ibland skulle man tänja på/strunta i dem. Men när då? Ja, när någon med hög rang kunde bli besvärlig. Antingen gäller reglerna för alla eller ingen, tyckte jag. "Gäller inte regel X längre", undrade jag. "Jodå, den gällde men ..." Men vaddå?

barracuber skrev:

Alien skrev:...
När jag tvingades smita från vissa uppgifter för att jag bara inte hann, så väntade förr el senare kritik eller rent av utskällning. Nej, behöver man som underlydande/s k medarbetare smita, så måste man fråga sin chef först. Och då blir man (om man inte har en verkligt bra chef/är mycket uppskattad av chefen) ansedd som svag/inkompetent, som inte klarar av sitt jobb.

Felet man som aspergare gör att är att man smiter och inte kommunicerar om det. men hallå? Man kan väl inte först smita och sedan tala om att man har smitit? Nä, det är därför jag vänder mig emot ordet smita. Det ger intrycket av slarv, latmask, oansvar, likgiltighet, olojalitet, anarki.

Att smita är den enkla kortsiktiga vägen ut ur ett genomstressat samhälle men det är en återvändsgränd. Varje gång man smiter ökar man på det dåliga samvetet. Aspergare får nog dåligt samvete i högre grad än NT.

EDIT: Tänker på den där fjantiga Lättja-boken (nån fransk författarinna) som blivit sån succé.

Alien, du skulle inte sett det som att smita. Iom att du tänkte på det som att "smita" så skämdes du för att berätta det för chefen. Det var den skammen, snarare än chefens kritik, som gjorde att du inte fungerade. Du hade säkert kunna bemöta kritiken om du inte hade haft skam- och skuldkänslorna. Jag har själv varit i likande situationer på mina arbetsplatser.

Tror aspergare tjänar på att undvika den enkla vägarna ut. Skaffa sådan självinsikt att man vet vad man tycker och vill. Då undviker man smittendenser med efterföljande skuldkänslor. Smittendenser kan "de andra" hålla på med. Hellre se lugnt och logiskt på situationen, bygga upp sina argument - "Vi har för mycket att göra! Fatta!" - och ta konfrontationen med chefen. Då har man större chans att stå på sig.

Nej, jag såg inte på det som "smita" då, utan bara som att jag inte hann med. Jag tyckte jag gjorde så gott jag kunde, men det struntade kunderna i, de ville få snabba besked/beslut. Och chefen ville inte bli störd av arga kunder.

Det var mycket rangordningen som ställde till det. Ofta behövde jag få tag i folk med högre rangordning för att kunna göra mitt jobb. Fick jag inte tag i dem, blev ärendet liggande. Och vem fick då utskällningen, inte de "ranghöga" utan jag.

Men att säga att jag inte hann mötte ingen förståelse. Min företrädare hann ju. Hur jag än vände mig, så var det mig det var fel på.

På ett ställe påpekade jag inför en förändring att vi redan hade för mycket att göra och att denna förändring skulle ge oss ännu mer jobb. Senare fick jag höra av ledningen "jag såg problem i stället för lösningar" och att jag var "förändringsobenägen". Så att säga ifrån var heller ingen lösning.

Jag gillar inte att orden smita och fuska används i sammanhanget, det känns så fel. Jag tycker att ett sätt att inte ta på sig för mycket (så som att inte bli vald i ideella sammanhang) ska kallas välja bort, vilket visar på en aktiv handling som gör att man orkar med de åtaganden som man redan har.

Om man ser problem istället för lösningar så kan ett alternativ vara Ok, jag gör det med, men det kommer att innebära kvaliteten på det andra sjunker för att tiden inte räcker till.

Har man ingen anledning till att smita så ska man inte smita. Det är vad jag lärt mig genom att leva mitt liv.

weasley skrev:(märkligt att man ska behöva skriva böcker om något som jag anser som så självklart, ...")

+1

Hon har rätt coachen i min mening. De som klarar sig bäst i det långa loppet är nog de som inser att bra är nog och kan släppa och backa tillbaka om det behövs. Jag tolkar inte det där att "smita" som något negativt när hon använder uttrycket. Det handlar om att inte ta sig vatten över huvudet och inse sina begränsningar, se efter sig själv. Man ser ju hur det går för dem som försöker bolla med för mycket samtidigt, är engagerade och samvetsgranna och plikttrogna. De får möta den berömda väggen många av dem.

Jag tolkar det inte som att smita i ordets rena bemärkelse eller att lämna ett större lass till andra. Det handlar inte om egoism utan självbevarelsedrift. "Smiter" man och drabbas av dåligt samvete så finns det sätt att kompensera det på. Ingen behöver bli lidande och arbetet kan flyta på. Ofta sitter ingen i sjön över huvud taget. Så sa vi ofta på mitt förra jobb när man kände hur stressen grep tag om en - Men, det är väl ingen som sitter i sjön direkt va? Efter det konstaterandet gick det att ta det lugnare.

Spontant säger jag; spucatum tauri!
Är något värt att göras över huvud taget så ska det fan göras perfekt, annars ska man inte ens försöka.

Jag känner mig så smutsig när jag struntar i saker. Som att jag sabbat ett system. Som att jag likt en sinnessjuk Lucia går först i ett tåg, som störtar likt ett lämmeltåg nerför närmsta stup.

Inte en bra känsla för den som har ett sinne för ordning och ett behov av struktur och ett behov av att folk följer regler.

Miche skrev: Jag gillar inte att orden smita och fuska används i sammanhanget, det känns så fel. Jag tycker att ett sätt att inte ta på sig för mycket (så som att inte bli vald i ideella sammanhang) ska kallas välja bort, vilket visar på en aktiv handling som gör att man orkar med de åtaganden som man redan har.

Ja, det är nog viktigt att lära sig att prioritera. Gör man det inte medvetet, så gör man det omedvetet, och då kan det bli fel. Men i arbetslivet var det inte jag som prioriterade, utan de över mig, och de ville att jag skulle göra allt.

Miche skrev: Om man ser problem istället för lösningar så kan ett alternativ vara Ok, jag gör det med, men det kommer att innebära kvaliteten på det andra sjunker för att tiden inte räcker till.

Nej, inställningen var att ständigt öka servicen (till minskade kostnader), ett sånt svar skulle inte accepterats.

Jag blev för chockad för att säga någonting då. Men min inställning är att det är cheferna som ska lösa problemen, de har lön för det. Jag som vanlig kugge ska inte behöva komma med en fix lösning, däremot är det min rätt och skyldighet att berätta om problemen. (Vilket inte hindrade att jag och andra hade lösningar ibland, men de dög inte, chefens egen idé var förstås bäst och skulle genomföras till varje pris.)

Berättar man att något kommer att medföra problem så är man negativ. Blir det problem sen, så beror det på att man var negativt inställd från början och förändringsobenägen.

Säger man ingenting och det blir problem sen, så är det ens eget fel för att man inte sa något tidigare.

Jag har nog blivit rätt negativ till slut.

När de uslaste ledarna är chefer....

Tyvärr på tok för vanligt, antar jag...

Pemer skrev:När de uslaste ledarna är chefer....

Ja, alla ledare är väl chefer (på en arbetsplats)?

Tyvärr på tok för vanligt, antar jag...

Att chefer ofta är inkompetenta finns intressanta teorier om. Det finns en lag som säger att personer befordras tills de når sin inkompetensnivå. Där blir de kvar för att de inte kan sparkas neråt igen. Ursprunget till den observationen var brittiska flottan, men det ligger nog en hel del i det i de flesta organisationer.