Jaha, det här var en känslig fråga..skulle helst av allt vilja glömma den här tiden, från lågstadiet till gymnasiet.
Psykisk o fysisk misshandel.
Blev alltid vald sist i lagsporter.
Klumpig på redskapsgymnastik. Fick vara ensam på rasterna.

Jag minns så väl en händelse..jag tror att jag gick i 5 klass och det var 2 tjejer som gick i 4 klass. Dom 2 skulle berätta en hemlis för mej, och jag trodde på dom..och det gick till så att dom ville att jag skulle följa med dom till gympasalen (som var i en annan byggnad ute på skolgården) och hemlisen skulle dom berätta utanför tjejernas omklädningsrum, som låg längst ner i korridoren bakom ett hörn. Jag trodde ju på dom, och följde med. Men det visade sej att det inte alls var nån hemlis som jag skulle få ta del av utan slutresultatet blev att jag fick vänta en stund innan jag fick komma o så ropade dom på mej och så går jag dit dom är och mittemot omklädningsrummet så finns det en hatthylla och dit upp hade en av tjejerna klättrat och den andra säger -nu kan du komma..jag tycker att det är jättespännande går dit dom är och precis ihörnet när jag ska svänga så säger en av dom -NU (till den andra), och jag känner hur nåt som är jättetungt faller ner på mitt huvud, jag håller på att svimma av men får tillbaks medvetandet, tar tag i väggen för att inte ramla..dom kollar på mej och frågar om jag tyckte det var spännande..dom fnittrar och sticker iväg..där står jag kvar med en omtumlande känlsa av obehag och huvudvärk..jag ser att jag har fått en stor boll nersläppt i huvudet på mej, den är större än en basketboll, den är gjord av mocca den är hård och tung..

Jag går på högstadiet, den går en kille i en parallell klass, varje gång han går förbi mej så får jag ett knytnävs slag på min axel, det gör ont o jag klagar hos min lärare, -nej men han är säkert kär idej...

En kille iklassen, har fått för sej att han ska sparka in mitt skåp varje gång jag får det lagat..

Vilka obehagliga minnen.

Men jag tog studenten, med usla betyg.

Snorungar . Det var en medicinboll du fick i huvudet. Den hade ju kunnat skada nacken på dig allvarligt! Dessutom var det ett hemskt och illvilligt hyss du utsattes för. Det andra du nämnde var inte mycket bättre.

Kram

Jag var väldigt isolerad. Oftast var jag helt ensam på rasterna. På låg och mellanstadiet var min klass tvungen att sitta vid samma bord som mig på lunchen, men på högstadiet blev det minsann ändring på det.
Det blev så att jag satte mig vid ett bord, och min klass som kom efter mig satte sig någon annanstans, ibland i andra änden av matsalen. På 3 års högstadium åt jag lunch med någon ur min klass 2 eller max 3 gånger.
Jag blev nästan aldrig mobbad, dock retad och jag fick höra glåpord under hela grundskolan. Det värsta mobbningsmässigt var en gång i mellanstadiet då en kille knuffade ner mig på marken, satte sig grensle över mig och spottade mig in ansiktet upprepade gånger.

Under gymnasiet fortsatte utfrysningen. Jag satt vid ett bord, och min klass gick och satte sig vid ett annat, inte bara under lunchen. Det snackades också en hel del skit om mig bakom min rygg.

En tragikomisk sak var att en av tjejerna i min klass (för övrigt en av de vidrigaste personerna jag någonsin träffat) på fullt allvar en gång frågade varför JAG inte ville sitta med DEM. Ridå.

Jag hatade Likriktningsinstitutet från dag ett. Det är inte för inte jag kallar mig KrigarSjäl...en del av oss var tvungna att bli krigare för att överleva. Strategier och motstånd var det jag lärde mig för att inte gå under.

Jag känner på det hela taget precis som den förfärlige snömannen när det gäller skolan. Jag har inte tagit strid mot den på samma sätt utan mer undvikit den, men...

Den förfärliga snömannen skrev:Jag anser att existensen av skolan befriar mig från allt moraliskt ansvar gentemot samhällets institutioner för resten av mitt liv. Alltså, det vore inte fel av mig att begå "oprovocerat" våld mot valfri myndighet, företag eller annan organisation som kan ses som en del av samhällsordningen.

Varje försök att övertala mig att acceptera samhället faller på att jag omöjligen kan acceptera skolan. Psykiatrin, socialen, polisen, och kriminalvården har samma syfte som skolan och används mot de individer som skolan inte klarar av att förstöra, därför hatar jag dem också.

...sammanfattar min syn på skolan och samhällets övriga institutioner ganska bra.

Om man jämför med många på detta forumet så har jag haft det ganska bra. Jag har blivit lite retad ibland, men aldrig mobbad. Jag har nästan aldrig varit ensam. Har haft en kompis åt gången typ hela tiden. Sen när den tröttnade på mig så hittade jag en annan (eller den hittade mig, jag tog aldrig kontakt själv).

Jag har alltid haft en oroskänsla när jag tänker på skolan. Har alltid hatat allt som har med det att göra. Idrotten har varit en pest under hela skoltiden. Lärarna har missförstått mig, varit sura på mig, sagt att jag har för lite kompisar och att jag låtsas att jag missförstår mm.
Jag har alltid varit väldigt ljudkänslig så den stökiga klassrumsmiljön har varit hemsk. Har känt det som att sitta i ett rum med 30 högljudda apor ungefär.

Gymnasiet var första gången jag blev riktigt utstött. En helt ny klass där jag inte kände en enda människa och så kom jag dessutom 4 veckor senare än alla andra. Jag var inte med på idrotten en enda gång, åt i matsalen typ 4 gånger på ett år. Nu skulle jag egentligen gått i 2:an, men jag pallade inte mer. Urusla betyg och en extremt stökig klass. Jag ska börja på nån specialskola snart. Hoppas det blir bättre iaf.

Juddy skrev:

MsTibbs skrev:Jag var alltid lite för mig själv, både självvalt och ovalt. Funkade inte så bra i fotboll vem som var i mitt lag, så stod i mål, det funkade. Jag var av de bättre i klassen förutom i matte och idrott. Jag tyckte om böcker och att skriva berättelser med bilder till, samt teckna, oftast hästar. Jag hade specialintressen som skiftade efter ett par år och var med en och en kompis, sedan skiftade jag kompis.

Jag blev alltid vald sist och sånt. Till slut gav jag nog upp. Jag valde i tonåren att vara för mig själv och mest sluta bry sig om vad andra tyckte. Inte för att det var ju enkelt i sig. Ju äldre man blir så blir det aningen enklare.

Samma här. Jag slutade i högstadiet med modekläder, började svartsminka mig (pga Michael Jackson), såg nog mest ut som en punkare med massa knappar och ketchuprött hår och umgicks med de som respekterade min person i stället för "de populära" som aldrig gjort mig annat än ont, bland annat valdes värsta mobbaren till kamratstödjare i bästa demokratiska anda och lärarna kunde inte se nått fel i det...

barracuber skrev:Är det från Ondskan, Trampe? Har inte läst den.

Nä, det är inte från Ondskan utan det är jag själv som skrivit novellen som tyvärr är allt för egenupplevd.

Skolan var gräslig, i alla fall grundskolan. De första två åren var nästan allt innehåll i undervisningen sådant som jag redan kunde, eller som jag förstod snabbare än de flesta andra. Det gällde t.ex. läsning, skrivning och de fyra räknesätten. Min lärare visade ingen som helst förståelse för andra än för dem som hade svårt att lära sig detta. Att jag, och vissa andra, hade svårigheter på det socialas område i stället, var dock inget hon tycktes bry sig om.

Att jag således var mycket uttråkad gjorde, i kombination med mina sociala svårigheter, att jag försökte skämta hela tiden och fastnade i en clownroll som jag haft mycket svårt att ta mig ur. Denna roll, i kombination med udda intressen, avvikande kroppsspråk och usel talang för bollekar m.m., gjorde att jag under större delen av skoltiden var ett självklart offer för skolans allmänt "mobbiga" elever, hamnade utanför gemenskaperna i klassen och inte blev tagen på allvar när jag menade allvar. Jag tänkte inför varje nytt läsår att jag skulle sluta skämta så mycket etc, men det var nästan omöjligt, eftersom alla förväntade sig att jag skulle vara på det sättet och jag inte lyckades hitta något annat sätt att få positiv uppmärksamhet - för då och då skrattade man ju faktiskt åt mina skämtsamheter och det var ju det som fick mig att fortsätta, då alternativet, att jag höll tyst, innebar att jag inte blev sedd alls.

På högstadiet var jag nog inte extremt clownig längre, men hölls utanför pga av min uddahet. Alla ville väl komma upp sig i de sociala hierarkierna och jag var någon man såg att man lätt kunna lägga under sig, varpå de flesta ville utnyttja denna möjlighet. I gymnasiet blev det bättre, i alla fall efter grenvalet till andra årskursen, då jag hamnade i en klass där man delvis delade samma intressen och där vi endast var två killar.

Jag lyckades ha en och annan kompis under hela skoltiden. Under grundskolan rörde det sig om andra töntstämplade personer. Sedan gymnasiet har jag oftast haft fler tjejkompisar än killkompisar. Och hur många gånger har jag inte önskat att de ville vara mer än kompisar...

Gymnastiken var inget man såg fram emot, men det blev bättre från och med högstadiet, då vi fick några alternativ att välja mellan på dessa lektioner, varpå jag kunde välja att ta en joggingrunda i stället för att försöka hantera bollar eller sikta.

Det blev för övrigt något av en chock när undervisningsnivån på mellanstadiet kom ikapp mina kunskaper i många ämnen, eftersom jag inte var van att anstränga mig. Jag fick problem med vissa delområden, men lyckades till slut ta mig ur skolan med rätt så skapliga betyg.

kakmonstret skrev:Snorungar . Det var en medicinboll du fick i huvudet. Den hade ju kunnat skada nacken på dig allvarligt! Dessutom var det ett hemskt och illvilligt hyss du utsattes för. Det andra du nämnde var inte mycket bättre.

Kram

Tack och KRAM till dej, kakmonstret för omtanken!!

Jaha, det var en sån boll!! tyckte ju att den var tung!!

Ja, vad ska jag säga..känner mej fortfarande sorgsen över den händelsen o dom andra

Hej!

Jag hade några kompisar, men inte så många. Jag hade gärna haft fler kompisar än jag hade.

Jag var väldigt styrd hemifrån också, vilket var en begränsning. I låg- och mellanstadiet åt vi middag klockan 17 när pappa kom hem från jobbet, och därefter var det barnprogram. Efter det skulle jag lägga mig. På helger fick jag lägga mig omkring klockan 20, och någon enstaka gång satt jag och somnade i mormors knä senare än det. På högstadiet och gymnasiet skulle jag lägga mig klockan 20 på vardagar och 21 på helger.

Det fanns inga fritidsaktivkteter som mina föräldrar ansågs lämpliga, men i sjätte klass gick jag på Kyrkans Juniorer. I sjunde klass gick jag på konfirmationsläsning och konfirmerade mig, mest för att få hålla på med något på fritiden.

I skolan fick jag nästan alltid vara med de andra barnen och leka på rasterna. I högstadiet och på gymnasiet spelade vi kort. Men jag tyckte mycket om att läsa och satt lika gärna och läste på rasten.

Skolarbetet gick sådär. Det som inte intresserade mig hade jag svårt att lära in. Habiliteringen var inblandad rätt mycket redan från det jag var liten. Jag läste tvåårig social linje på gymnasiet därför att Habiliteringen ansåg att det var lämpligast, vad jag själv tyckte spelade ingen roll.

I ett papper daterat då jag gick i gymnasiet har Habiliteringen skrivit något i stil med att eftersom jag får lägga ned sådan energi på skolan orkar jag inte ha någon fritidsaktivitet.

På Habiliteringens inrådan sökte jag till två handikappläger på sommaren mellan nian och gymnasiet. Två veckors friluftsliv i Åre, och fem dagars handikappidrott i Nässjö. Under första och andra gymnasieåret blev det en veckas handikappskidläger, och på sommaren emellan återkom jag till handikappidrottslägret i Nässjö.

Högskolestudier kunde inte komma ifråga, för det skulle jag inte klara av. Var väldigt styrd, och klassad som arbetshandikappad samma dag jag slutade gymnasiet.

Till slut lyckades jag bryta mig loss och började forma mitt eget liv.

Hälsningar

Lilla Gumman

För mig skiftade det ganska mycket genom åren. Vissa perioder blev jag mobbad, medan jag i andra perioder var populär och omtyckt för att jag var annorlunda.

Jag är bara glad att jag alltid varit lång och fysiskt stark, så jag alltid kunnat försvara mig på det sättet åtminstone.

Jag kan dock tänka mig att det måste vara svårare för en flicka i det anseendet, då flickor oftast mobbar på en psykologisk nivå (rätta mig om jag har fel).

Jag var ganska ensam i skolan. Önskade mig en bästa vän mest i hela världen. I 4:e klass fick jag en kompis, men jag var nog ingen bra kompis tillbaka. Jag var inte systematiskt mobbad, men blev definitivt hackad på i perioder.

Har ändå anpassat mig tillräckligt bra för att få bli lämnad i fred.

I gymnasiet drog jag mig undan. Var sedd som vild, oberäknelig och kaxig. Drog till mig mycket killar (något som jag i dag ångrar). De gillade mitt annorlunda och egensinniga beteende. Jag hade dock ingen koll på om de ville vara vän eller om de hade baktankar, jag var lättledd och "blåögd"... I dag är jag extremt misstänksam av mig, speciellt mot killar/män. Har väldigt svårt och avgöra om de flirtar eller bara är trevliga. Har hamnat i svåra situationer, då jag inte förstått vad deras vänlighet i bland går ut på.

temporary21 skrev:Jag kan dock tänka mig att det måste vara svårare för en flicka i det anseendet, då flickor oftast mobbar på en psykologisk nivå (rätta mig om jag har fel).

Jag tror du har väldigt rätt!

MickhaelaAngelino skrev:Har väldigt svårt och avgöra om de flirtar eller bara är trevliga. Har hamnat i svåra situationer, då jag inte förstått vad deras vänlighet i bland går ut på.

Jamen precis, det känns lite som att man ibland blir en försökskanin till folk som bara vill testa om de har förmågan att charma en eller inte.

Hade tänkt skriva både det ena och det andra, även i berättelseform, men inser att det mesta redan är skrivet. Dessutom kan jag känna en så djup sorg över Trampes berättelse att jag blir alldeles stum.
Ens egna problem blir så futtiga...

Trots att jag ofta inte är en värst empatisk person känner jag ett enormt medlidande med dig, Trampe. Men även en oresonlig vrede mot dina mobbare, kan inte skriva i detalj vad jag känner men det är de mest bestialiska saker.

Skulle vilja att alla som läser detta än en gång läser hans berättelse och ägnar en tyst minut åt begrundan. Än idag lever många barn och ungdomar på det här viset, och vissa tar sitt liv.

Kram till dig,Trampe, för ditt mod att berätta vad du upplevt.

Windfarne skrev:Kram till dig,Trampe, för ditt mod att berätta vad du upplevt.

Ja, verkligen! Stor kram, livet kan vara bra... Författare?

Låg- och mellanstadiet var helt åt skogen. Jag hatade varenda sekund. Högstadiet blev min räddning.

Jag fick ett diplom som "skolans entertainer" på nians avslutningsmiddag, hehe. Jag var kompis med alla utom sportnissarna som hatade mig. Jag var bekant med skejtare, musikerna, nördarna, raggarna, bråkstakarna osv. Men det var inte förrän i högstadiet folk började "tycka om" mig. Musikläraren i mellanstadiet hatade mig, musikläraren i högstadiet älskade mig. Hans fru var dramalärare och hon älskade mig också. SO-läraren, lärarinnan i engelska och den sista läraren jag hade i NO/Matte tyckte bra om mig.

Jag har egentligen aldrig brytt mig om att vara en del av grupperingarna. Jag minns många som var påtagligt utstötta som jag ofta pratade med. Jag hade aldrig preferenser. Men jag var automatiskt en av skejtarna. Det fanns en kille som var extremt fattig och från en stor familj, jag minns honom så väl. Han hade samma kompis igenom hela högstadiet. De två pratade jag med en del, och de pratade i princip bara med ett fåtal.

Jag gick och sjöng öppet när det var fullt med folk i centralhallen. Satt och spelade gitarr, improviserade texter och åkte skateboard inomhus.

Men jag kan inte påstå att allting var frid och fröjd. Ibland var det riktigt jobbigt och jag fick tantrum inför hela skolan. En gång blev det kolsvart för mig och jag flög på en som inte borde ha pillat på mig när jag upprepade gånger sade "NEJ".

Sen hamnade jag i bråk med en av bönderna som skulle skjuta ihjäl mig med ett hagelgevär på orienteringen. Men det problemet löste sig när jag hade fem förbannade skejtare bakom mig. Det är inte roligt när det ska behöva gå så långt. Det blev aldrig fysiskt som tur är. På tal om det stoppade jag faktiskt en del bråk. Fick t o m en spark och en smäll på huvudet när jag hukandes skyddade en kille som fick tre stycken på sig.

Mina byxor och boxershorts blev neddragna mitt framför hela skallen, och där hängde Jürgen och hans två syskon. Det var aningen jobbigt.

Jag har alltid kommit bra överens med vuxna i min skola och de har alltid varit mycket snälla mot mig. Jag var frånvarande över 75% i nian, men fick ändå VG i en del ämnen. Kunde inte få MVG eftersom jag hade så hög frånvaro. Men att jag ens fick bra betyg i en del ämnen trots min frånvaro är bara det helt otroligt.

I övrigt blev jag ibland påhoppad av de äldre eleverna för att jag var ganska spydig.

I gymnasiet drog jag mig undan och blev introvert. Konstig transformation. Hoppade av tre gånger, tro mig. Det skulle många av er också göra om ni hamnade i samma klass som de jag hamnade med.

Jag tror en tjej där hade Aspergers. Hon sa nästan aldrig något och sneglade oftast bara när jag pratade med henne, pratade extremt tyst, var väldigt lugn och propert klädd. Gick med raska steg och böckerna mot bröstet. Men jag fick henne att skratta ofta! Hehe, minns hur hon blev illröd i ansiktet och fnissade till.

Det är så sjukt när jag tänker tillbaks. Jag tänkte aldrig "oj vad konstig han/hon är". Aldrig någonsin, medan de jag ofta hängde med började prata så fort något avvikande dök upp. Men jag är uppvuxen med att acceptera alla, trots att de inte är som jag.

När jag var liten var den enda kompisen jag hade en kille med en CP-skada och Autism (tror jag). Han slog mig ibland, men jag fick förklarat för mig att han inte förstod att det var fel.

Jag blev en ganska bra person till slut, tycker jag. Men det är mycket arbete kvar, en utbildning vore fint i bagaget.

Hade faktiskt inga problem alls med mobbing.

Låg och mellanstadiet: Var väl helt "normalt" tror jag. Började dock undvika att besöka kompisar nån gång i mitten under mellanstadiet. Jag föredrog att vara ensam med mina datorspel och mitt lego helt enkelt. Tyckte det dessutom var jobbigt att umgås med andra allt för mycket.

Några "problemscener" jag kommer ihåg från denna period: I första klass så skulle alla dansa. Och fast jag blev assignad flickan jag var lite småkär i och hade umgåts med tidigare så vägrade jag gå med på lärarens påhitt. Hon försökte tvinga mig och det slutade med att jag började gråta.
När jag retades med folk (på skämt givetvis) så fattade jag sällan vart gränsen gick. Något jag minns väldigt bra var den gången jag i femteklass - på skojj givetvis - limmade en ovetandes klasskamrat i håret. Han blev rasande, började gråta och jag fattade inte varför han blev "sådär" upprörd. Blev utskälld av läraren, hatad av alla tjejer i klassen men mina kompisar tyckte jag var cool (fast även lite mongo också).

Högstadiet: Hängde väl med "nördarna" antar jag. Datorer, datorspel, rollspel etc. Det var väl nån som var inne på modellflygplan också men han hade vi inte så mycket gemensamt med. Högstadiet kommer jag ihåg som perioden då jag försökte göra mig av med mina "gamla kompisar" som inte bestod utav denna "nördgrupp". Men när jag tänker efter så umgicks jag inte med de senare heller - enda undantaget var sk LAN's då vi alla spelade datorspel tillsammans. Det var också här i livet som jag verkligen började känna mig annorlunda. Andra var intresserade av att festa, fixa flickvänner, köra moped, etc. Allt det där normala beteende var aldrig något jag brydde mig om alls.

Gymnasiet: Hade inga kompisar alls utanför skolan. Umgicks dock med några under skoltid - personer jag gått i grundskolan med samt några andra som var lite sådär halvmongo som jag eller nått. Gick aldrig på fest - aldrig. Även fast jag blev tillfrågad flera gånger. En person i klassen hade som vana att fråga mig varje vecka att fråga varför jag inte ville följa med dom. Det var uppenbart att han fann något slags nöje i att se mig i obehag. Mina föräldrar klagade hela tiden på att jag aldrig umgicks med folk. Jag visste vid denna tidpunkt att "nått" var fel med mig - jag betedde mig och utvecklades ju inte som alla andra, inte på långa vägar.

Universitet: Inga vänner alls. Sågs väl som den konstiga lonern eller nått. Hälsade inte ens på klasskamrater, umgicks aldrig med dessa etc. Tyckte att nollnings-fest-grejjen mest var en skrämmande, ytlig och korkad grej. En barndomskompis flyttade till min stad och försökte dra med mig på diverse ställen men jag tackade nej till allt givetvis.

När jag tänker tillbaka så inser jag att jag faktiskt haft en väldigt bra och lycklig barndom - iaf fram tills högstadiet nångång. Tror jag hade rätt tur som hela tiden (eller nästan hela tiden) var bekanta med folk som accepterade mig. Folk tyckte visserligen jag var udda och så men det var väl mera åt det humoristiska hållet. Jag var en kul och skum typ helt enkelt.

Fungerade rätt bra, även fast jag nu i efterhand kan se att jag inte kanske hade samma "bredd" på min kompisskara då jag faktiskt umgicks relativt lite med folk, kanske spec. högstadie, då det mesta av mina motivation för plugg osv försvann totalt, och den lilla vända jag pallade med gymnasiet. Men var i princip aldrig mobbad, antagligen för att jag nog ibland sågs lite som en "hårding" av folk.

Ogillade nog som flera här skolan mestadels av tiden men det var först i 5-6 som jag verkligen upptäckte att jag avskydde den. Vanlig skola är ingen för mig. Och tycker att skolan skulle varit mer tillmötesgående på de flesta sätt.

I låg och mellanstadiet var vi ett gäng som brukade vara med varandra på rasterna, ingen av dom brydde sig om att jag var lite udda ibland.
Det fanns någon där som försökte mobba mig, eller om det ens hann bli mobbning. Efter ett par tantrum såg dom till att inte reta mig mer.

Dom första två åren på högstadiet var pest och pina, mest för att mina vänner från låg och mellanstadiet var ett år yngre än mig så jag träffade dom aldrig. Men det blev mycket bättre när jag gick om 8:an på min egen begäran, med uttryckt önskemål till en och annan förstående lärare lyckades jag tom hamna i mina vänners klass, och fick faktiskt ett par vänner till på köpet.
Det fanns någon här också som försökte göra mig till hackkyckling. Vid något tillfälle slutade dom för att mina klasskamrater från låg och mellanstadiet varnade dom innan det gick för långt, någon gång gick det för långt och det blev ett slagsmål eller två innan dom gav sig, men en enda gång (som jag kommer ihåg) lyckades jag lösa det med ord.

Det där med slagsmål verkar fan funka för vissa. Känner verkligen igen mig. Har aldrig blivit "mobbad" i ordets klassiskar betydelse utan att det har väl börjat med att nån retat mig och sedan har man blivit arg. Sen har det gett sig, för vissa verkar det inte funka riktigt så dock. Undrar lite varför. Kanske för att vissa har nån slags pondus och vissa inte? Har inget bra svar på saken.

Trampe skrev:

barracuber skrev:Är det från Ondskan, Trampe? Har inte läst den.

Nä, det är inte från Ondskan utan det är jag själv som skrivit novellen som tyvärr är allt för egenupplevd.

Jag läste hela, vidrigt gjort av de som gjorde det.

Jag är glad att jag hamnade i en skola där mobbing diskuterades, personligen såg jag aldrig någon mobbing i min första skola vad jag minns men det var nog för att det togs upp emellanåt, antagligen när något hänt.

Jag skulle vilja kunna ta mig till din skola och rädda dig genom någon tidsmaskin och beordra dem till något liknande ett besöksförbud och minst 100 meters avstånd från dig oavsett var du befinner dig, om de så behöver hoppa i sjön för o uppfylla det.
Om de råkar vara i en korridor så får de helt enkelt vända sig mot väggen och trycka sig mot den för att ge dig utrymme.

Skulle gärna hjälpa till om någon skulle behöva motsvarande hjälp idag och jag förstod att hjälpen behövdes.
Att gå in o avbryta de skyldigas lektion och stanna kvar där så länge som behövs även om det blir att rektor, föräldrar och jag vet inte vad kommer men löst ska det tamejfan bli, alla inklusive du ska kunna gå i skolan och vara fredad.

Jag har alltid haft vänner i skolan, dock kanske inte de bästa. Jag hittade ofta på djävulskap eller umgicks med suspekta typer. Hamnade ofta i bråk då jag hade väldigt svårt att inte säga precis vad jag tyckte om saker och ting.