Alien skrev:(Projekt Tryggsäcken)

Visserligen handlar det mycket om barn och ungdomar, men det är väl inget fel i det.

Jag ser inte Attention som OA:s "fiende" heller. Men iom att fler har ADHD-diagnos än AS, så blir det mycket fokus på ADHD där. Attention och OA har helt enkelt olika målgrupper och inriktning.

Jag lyckades inte läsa nånting alls av ditt inlägg innan jag citerade det. Blev det rätt?

Lite längre var mitt inlägg. Jag kollade på förhandsgranskning och då var det ok. Sen la jag till länken och postade. Och då försvann texten utan att jag märkte det, eftersom det tydligen kom ett litet tomrum i slutet av url:en. Förargligt det där.

KrigarSjäl skrev:Och mot detta hjälper det som sagt inte att sitta och julfesta med glögg och pepparkakor tillsammans med 'förstående' autistföräldrar.

Minns en sak de berättade i radio, det var en chef som belönade det goda utförda jobbet senaste halvåret med en tvåveckors konferensresa, en datakille märkte hon att mest verkade tycka att det var jobbigt.

Hon pratade med honom om det hela och fick reda på att han vantrivdes på konferensen och tyckte att det mest handlade om o bada o spela golf eller något annat onyttigt.
Hon sade "ja det är ju själva poängen, att få slappna av och njuta".
Han såg mest att jobbet hemma inte blev gjort och att det var tråkigt på platsen samt att det bara var slöseri med pengar att skicka honom på en 40 000 kronors resa.

Hon undrade vad de skulle ha gjort istället och han sade att det vore bättre att ha givit honom ett par nya rejäla jobbdatorer.

Den chefen gjorde slag i saken och gav honom fritt spelrum att köpa vad han ville till jobbet upp till en viss summa och mer pengar lades till regelbundet.
Resultatet blev avsevärt bättre och snabbare utfört jobb och han lärde sig mängder.

Hon berättade att hon inte riktigt kunde förstå hur man kunde se jobbet som roligare än fritid men sålänge han var glad så tänkte hon låta honom få som han ville.

Klok chef imho
Dessbättre är det inte syrebrist på alla höga poster

Alien skrev:

KrigarSjäl skrev:

tvilling99 skrev:Har du någon aning om vad de verkar för?

Det här säger väl allt?
http://shop.autism.se/?contentpage=show ... ri=5&id=61

På vilket sätt säger det "allt"? Dessa kort kan vara bra för dem som är mer lågfungerande el som lider av selektiv mutism. Bara för att vi här på AF är mer högfungerade, betyder det inte att de andra inte också existerar.

Korten visar med all önskvärd tydlighet att det är en förening som inte för min talan. Jag är aspergare men inte någon lallande idiot, och de framställer aspergare som lallande idioter. Jag ställer därför inte upp på den vinklingen.

serpentin skrev:

Micke2 skrev:Det var väl du som häromåret skrev "aldrig mera RFA", har du ändrat uppfattning?

Jag är en levande varelse och som sådan är jag i en ständig rörelse, i förändring. Saker händer som får mig att tänka och att tänka om. Det borde alla prova på. Livet blir så mycket trevligare då.

Min "konflikt" rör sig för övrigt inom Riksföreningen i anslutning till Empowermentprojektet som fick ett bedrövligt slut. Den besvikelsen ligger kvar men är främst knuten till just den händelsen.

Jag har också tänkt om. Från våren 2002, då jag gick med i RFA och fram till 2006 var jag en övertygad anhängare till denna förening, men har därefter kommit till insikt om att det inte alls är något för mig.

nano skrev:Hon berättade att hon inte riktigt kunde förstå hur man kunde se jobbet som roligare än fritid [...]

Kan jag inte förstå hur hon inte kunde förstå det. Jag skulle lätt tycka att jobbet är roligare än fritid. Jag skulle kunna jobba riktigt mycket och länge också. Typiskt att det sitter massa NT:are och inte trivs med sina jobb och så finns det massa aspergare som vill jobba Jag blir så bitter.

serpentin skrev:

Micke2 skrev:Det var väl du som häromåret skrev "aldrig mera RFA", har du ändrat uppfattning?

Jag är en levande varelse och som sådan är jag i en ständig rörelse, i förändring. Saker händer som får mig att tänka och att tänka om. Det borde alla prova på. Livet blir så mycket trevligare då.

Min "konflikt" rör sig för övrigt inom Riksföreningen i anslutning till Empowermentprojektet som fick ett bedrövligt slut. Den besvikelsen ligger kvar men är främst knuten till just den händelsen.

Jag tycker det är positivt att personer kan tänka om och inte fastna i gamla tankemönster.föreningen förändras med tiden.

rdos skrev:Framförallt så blandar jag inte ihop nöjen med föreningars åsikter. Jag går ju inte på julfesten för att jag tycker RFA är världens bästa förening, utan för att den brukar vara givande rent nöjesmässigt.

Så kan man se det men går man på julfest eller annan aktivitet på något anses man nog stå "bakom dem" (även fast man själv inte tänkt så långt.) Står man helt eller så nemas problemas och står man delvis bakom det må det vara hänt någon gång men är man totalt anti något man går på deras aktiviteter tycker jag man är dum mot sig själv ger stöd till något man själv inte gillar och de som står bakom det tror att man gillar det om man inte sagt annat förstås. Fast då lär det vara pinsamt för en själv och vara med på aktiviteterna.

Jag anser det numera vara klarlagt att RFA outtalat har en politisk uppfattning som jag inte ställer upp på och som även riktar sina attacker mot mig i egenskap av AS-person.

Att delta i detta arrangemang vore för mig i princip samma sak som om en muslim skulle delta i SD:s julfest.

sommar skrev:Så kan man se det men går man på julfest eller annan aktivitet på något anses man nog stå "bakom dem" (även fast man själv inte tänkt så långt.) Står man helt eller så nemas problemas och står man delvis bakom det må det vara hänt någon gång men är man totalt anti något man går på deras aktiviteter tycker jag man är dum mot sig själv ger stöd till något man själv inte gillar och de som står bakom det tror att man gillar det om man inte sagt annat förstås. Fast då lär det vara pinsamt för en själv och vara med på aktiviteterna.

Håller inte med. Hade någon person ifrån föreningen föreläst om föreningens attityder till sin målgrupp, eller autismforskningen så skulle jag (möjligen) tänka två gånger innan jag gått dit, men som det nu är så är det en helt vanlig julfest, där dessutom personer med AS/autism medverkar, så då finns inga betänkligheter alls.

Micke2 skrev:Om jag däremot placeras i t.ex. en rörig miljö, för mycket folk, utsätts för stress, behandlas som en idiot etc., så klarar jag inte av situationen och det är i sådana fall som det riskerar att spåra ur totalt. Det är dock inte det lättaste att få ett lämpligt arbete när så mycket dessvärre gick galet när man var yngre och man därför sitter fast i en återvändsgränd.

Jo, jag håller med dig om det. Du borde fått hjälp på ett mycket tidigare stadium med att få din utbildning klar. Men kan du helt enkelt inte gå färdigt din gymnasieutbildning nu istället?

rdos skrev:

Micke2 skrev:Om jag däremot placeras i t.ex. en rörig miljö, för mycket folk, utsätts för stress, behandlas som en idiot etc., så klarar jag inte av situationen och det är i sådana fall som det riskerar att spåra ur totalt. Det är dock inte det lättaste att få ett lämpligt arbete när så mycket dessvärre gick galet när man var yngre och man därför sitter fast i en återvändsgränd.

Jo, jag håller med dig om det. Du borde fått hjälp på ett mycket tidigare stadium med att få din utbildning klar. Men kan du helt enkelt inte gå färdigt din gymnasieutbildning nu istället?

Nu, 30 år efter att jag gick på gymnasiet, så anser jag att den bästa lösningen hade varit att någon hade insett vad det var för svårigheter jag hade och att jag borde ha fått hjälp då, dels för att övertala mig till att fullfölja gymnasieutbildningen, då inte saknade begåvning, dels för att få mig till att fungera bättre grupp än vad jag gjorde då, eftersom jag onekligen låg efter vad gäller social utveckling. Jag är därför inte fientlig till diagnoser eftersom rätt utformade stödinsatser hade kunnat undvika att mitt liv blev som det blev.

Nu gick det dessvärre galet och att börja om från början är inte något realistiskt alternativ i min ålder. Jag skulle säkerligen kunna prestera en hel del inom arbetslivet om jag fick möjlighet till det, och det är inte alls så att mitt beteende skulle behöva vara ett problem, men alla vägar verkar stängda som det fungerar idag. Någon enkel lösning finns inte, det behövs både attitydförändringar hos arbetgivare och en vilja från samhällets sida. Om man kommit snett i livet, så borde det finnas några andra möjligheter än diskjobb hos Samhall eller, om man inte klarar av detta, sjukpension med daglig verksamhet. Detta skulle vara en stor vinst, inte bara för den enskilde utan även för hela samhället. Det fungerade uselt med sosseregeringen, men högern har då inte haft något annat att komma med än ännu mer piska. Om man misslyckats i unga år då skall det tydligen vara kört för resten av livet.

Micke2 skrev:
Varför är de då inte det allra minsta intresserade av hur den nuvarande politiken drabbar personer med eget funktionshinder? Jag ser ingen annan förklaring än att de välbeställda i RFA-ledningen lägger större vikt vid hur mycket de själva går plus då regeringen tar från de fattiga och ger till de rika.

Jag ser ingen skillnad. Som aspergare platsar man inte. Jag förlorade jobbet under förra regeringen, det var inte bättre då.

Egentligen är det diskriminering, men då vänder man sig till DO:

Diskriminering kan även vara indirekt. Ett exempel är när regler som verkar neutrala faktiskt missgynnar personer från en viss grupp, till exempel kvinnor. En arbetsgivare får inte heller beordra någon annan på jobbet att diskriminera dig.

http://www.do.se/Diskriminerad/Arbetsli ... jag-anmala

Alla gånger arbetsgivaren kräver att man är flexibel och utåtriktad, så är det indirekt diskriminering mot sådana som jag. Visst behövs det för vissa tjänster, men ofta krävs det för alla.

En intresseförening ska föra intressepolitiska frågor, inte partipolítiska.

Om en förening ska jobba för en viss grupps rättigheter och möjligheter måste den så klart bestå av företrädare för den gruppen, och den behöver gruppens stöd för att kunna orka arbeta.

RFA är grundat av och har så här långt drivits och dominerats av gruppen NT-anhöriga med barn med våra diagnoser. Som sett sina barn som just barn och jobbat för bästa möjliga hjälp från samhället till barnen.

Vuxna aspergare som vill försöka jobba och vill påverka arbetsmarknaden har inte varit föreningens målgrupp, och har inte själva tagit plats i föreningen för att använda den som bas för att påverka våra frågor.

Många i vår grupp har traditionellt uppfattat RFA som lika mycket vår förening och gått med, men alltså inte tagit plats i föreningen och försökt styra den. Så NT-föräldrarna med barn med diagnoser styr den till stor del än idag.

Och huruvida RFA egentligen har sagt sig företräda vår grupp, vuxna med diagnos, är väl tveksamt. Har man någonsin egentligen sagt det? Man har väl aldrig sagt något annat än att vi är välkomna att komma med, och många har gått med. Och många vuxna med diagnos har skött mötesverksamhet för vuxna med diagnos, och någon här och någon där har blivit invald i någon styrelse. Men fortfarande har vi varit en relativt sett liten och marginaliserad kategori inom RFA.

Nu är vi dock sedan några år tillbaka några stycken som tagit på oss att få igång en egen förening för gruppen vuxna med diagnos. Den kan givetvis inte vara "färdig" och ha en stor och stark röst i samhällsdebatten och vara i position att påverka från start, innan det finns mer än en handfull medlemmar. Men om alla vuxna med diagnos som önskar en förening som jobbar för våra frågor tar och kommer med oss så kan alla som så önskar också få en god chans att påverka vilka frågor vi ska driva.

För närvarande sitter enorma mängder som rimligen alla skulle vara ytterst betjänta av att vår grupp hade mer inflytande i samhället och har ingen känsla för att OA skulle vara någon väg att gå för att kunna nå dit. Nå, men så vad är bättre då?

Jag har startat trådar både nu och då om varför inte fler bryr sig om att åtminstone gå in med sin röst "jag är också med och stödjer att detta kan bli något genom att gå med". Inte ens innan vi hade infört medlemsavgift.

Nu har vi på två år kommit upp i så där 120 medlemmar, i varje fall. Bara här på forumet finns väl några gånger fler till, som alla skulle ha att vinna på att aspergare som grupp kan påverka mer, men som inte har intresse av att komma med och stödja att föreningen finns. Fixar vi det bättre var och en för sig, eller? Jag tror faktiskt inte det.

En av våra skånska medlemmar, också aktiv skribent här på forumet, har talat om att kunna stå som kontaktperson om vi ser till att sparka igång en lokalavdelning OA Skåne, åtminstone på papperet till att börja med. Och någonstans måste man ju liksom börja.... Riksstyrelsen kommer naturligtvis att stödja den/de som jobbar lokalt. OA kan komma igång i Skåne - om skåningar med intresse för en förening som OA är intresserade att ta plats!

carl skrev:Ni i skåne borde starta en diskussionsgrupp.

Bra idé!

Micke2 skrev:Vem är det som som skall påverka politikerna till att fatta lagar som förhindrar att bland annat personer med AS utsätts för rena övergrepp av myndigheterna för att de felaktigt stämplats som arbetsskygga.

Vi som har diagnosen. Genom att organisera oss kan vi skapa en gemensam stark och trovärdig röst. Då är OA (Organiserade Aspergare) en mycket bra idé. Ju större föreningen blir dvs ju fler medlemmar desto högre blir såväl vår röst som vår trovärdighet.

Min utopi är att OA ska bli något som media, s.k experter m fl vänder sig till för att ta reda på fakta och för att höra vår uppfattning och vår gemensamma åsikt i frågor som rör Aspergers syndrom.

Ja, det vore ju mumma!

Det är ju helt riktigt att vi har långt innan vi når dit, men det är inget skäl att vänta med att gå med *tills vi blir större*. Resonerar en så, gör fler det också. Och många verkar göra det för närvarande. Och på det viset blir inte en ny förening större...

Jag har varit med om samma effekt i flera andra försök att starta föreningar i mycket mindre viktiga sammanhang - särskilt en gång (projektet Mikael Persbrandt Fan Club) var det i princip hela den förväntade medlemskretsen som samfällt satt och väntade på att föreningen skulle bli fix och färdig och kunna erbjuda en massa medlemsförmåner, egna förhandsvisningar när det kom nya filmer, signerade foton och allt... innan någon tänkte behaga gå med i klubben.

Folk var dessutom alltid allmänt virriga och oemottagliga för saklig information på sidan. Stora disclaimers att varken syrran eller jag själva hade någon kontakt med Mikael och än mindre kunde förmedla det till någon annan missades hela tiden. I ett läge, med en maillänk på sidan, "skicka ett mail till denna adress så får du mail när det är uppdateringar på sidan" så kom det ständiga mail till den adressen från folk som inte hade läst någonting innantill på sajten utan bara sett karlns namn och foto och en mailadress och trodde de skrev mail till honom själv.

(Bakgrunden var att syrran tog med en liten anspråkslös sida om idolen Persbrandt när jag upplät serverutrymme på pemer.net till en hemsida åt henne för bra många år sedan vid det här laget. Det visade sig bli den länge praktiskt taget enda svenska sida som fanns, och blev därmed klart mest besökt, så mycket att den mängden ökad trafik till mitt konto på webhotellet blev skillnaden som tvingade mig att öka till ett större konto på drygt en tusenlapp mer totalt per år. Därför valde jag att försöka steget att bilda en fanklubb där fansen fick bidra med en medlemsavgift så att utgifterna för att blotta sidan fanns på nätet kunde täckas upp av intäkter också.)

Synd att inte fler kan se tjusningen i "att vara med från början".

Kanske lite paradox i det... inte vilja vara med i något där man inte är säker på att man delar alla värderingar, men samtidigt vill man helst undvika en massa eget ansvar om man gått med i något under uppbyggnad...?

Pemer skrev:Kanske lite paradox i det... inte vilja vara med i något där man inte är säker på att man delar alla värderingar,

Det är ju en omöjlighet och det inser nog folk så det är inte där problemet ligger. Jag tror också att folk inser att man inte kommer någon vart med otydliga budskap eller för många samtidiga budskap.

Enligt min åsikt har så här långt OA varit allför otydliga. Jag kan inte sammanfatta OA på 30 sekunder i hissen.

En anledning är nog att en förening inte kan bli framgångsrik ifall medlemmarna och styrelsen inte har klart för sig vad man vill jobba med. Hittills tycker jag det har varit lite av varje.

Min egen åsikt är att det behövs en förening som jobbar specifikt med arbetsmarknadsfrågan för högfungerande aspergare.

Försöker man jaga flera kaniner fångar man ingen.

Pemer skrev:...men samtidigt vill man helst undvika en massa eget ansvar om man gått med i något under uppbyggnad...?

Ok att folk kan vara rädda för eget ansvar (jag lägger inget nedvärderande i det). Men det är ju därför man har en styrelse. Det enda ansvar medlemmarna har är att fundera på hur man vill ha det, vad man vill förändra och påverka och komma med motioner till styrelsen.

Har man bara målen klara för sig (eller som jag helst vill ha det: målet) tror jag engagemanget kommer av sig självt. Då kan man själv inse om någonting verkar realistiskt.

* gillar att en tråd om andra föreningar "tas över" av en diskussion om OA.... *

Nån som vet nåt om Attention Uppsala? Är deras onsdagsträffar vettiga?

Flia skrev:Nån som vet nåt om Attention Uppsala? Är deras onsdagsträffar vettiga?

Gå och kolla, då vet du själv. Attentions studiecirkel här i Karlstad är åtminstone vettig.

Flia skrev:Nån som vet nåt om Attention Uppsala? Är deras onsdagsträffar vettiga?

Ja, det tycker jag. Först fikar man med gemensamt (dvs i samma utrymme som övriga, dvs adhd:are och anhöriga). Sen går aspergarna in i eget rum för att snacka. Fast en aspergare föredrar att stanna och prata med de andra.

Vi har bl a diskuterat posítiva saker med diagnosen, som motvikt till allt negativt vi upplever och läser om. Den som är "studiecirkelsledare" har själv AS. Det finns alltså inga "tanter" som "klappar oss på huvudet".

Jag är själv medlem i Attention, även om jag inte är aktiv förutom att jag går på onsdagsträffarna. Men man kan gå på dem utan att vara medlem. Jag ser det inte som "förräderi" mot OA, utan att OA arbetar för just vuxna aspergare (inte för barn och inte för adhd:are).

Alien skrev:

Flia skrev:Nån som vet nåt om Attention Uppsala? Är deras onsdagsträffar vettiga?

Ja, det tycker jag. Först fikar man med gemensamt (dvs i samma utrymme som övriga, dvs adhd:are och anhöriga). Sen går aspergarna in i eget rum för att snacka. Fast en aspergare föredrar att stanna och prata med de andra.

Vi har bl a diskuterat posítiva saker med diagnosen, som motvikt till allt negativt vi upplever och läser om. Den som är "studiecirkelsledare" har själv AS. Det finns alltså inga "tanter" som "klappar oss på huvudet".

Jag är själv medlem i Attention, även om jag inte är aktiv förutom att jag går på onsdagsträffarna. Men man kan gå på dem utan att vara medlem. Jag ser det inte som "förräderi" mot OA, utan att OA arbetar för just vuxna aspergare (inte för barn och inte för adhd:are).

Hmm.... vet inte om jag orkar umgås med NT-anhöriga...
Tänkte nog ändå gå den 25:e, då det bara ska vara fika tydligen.
Tack för svar i alla fall.