Det här kan ju bara vara jag men jag har alltid hatat att bli fotograferad. Jag fotograferar själv mest bara blommor och sånt. Folk blir sådär, varför då?
Och när jag ska bli fotograferad så blir jag sådär att nähä!
Någon annan eller bara jag och en fixering?

Känner igen mig, jag ogillar skarpt att vara med på bild. Men det finns ett undantag, om jag själv håller i kameran. Tar en del kort på mig själv, men det är de enda korten som jag vill bara med på. Det beror på att jag inte tycker om mitt utseende. Mina ögon går an, resten går bort. Sedan kan jag inte se "naturligt glad" ut på kort. Jag kan inte posera och se glad ut heller. Antingen ser jag ful/sur ut, eller så måste andra ta när jag inte vet om det. Och då står jag ju inte stilla, så då blir det ofta blider på min rygg eller så. Tackar vet jag kameror, så länge man får stå bakom dem.

Jag skulle vilja ha en studio, där jag skulle kunna ta massor av bilder professionellt, tar man hundra bilder blir tio bra. Jag gillar att själv ta bilder (på mig) i syfte att få retuschera dem.

Känner igen mig. Jag hatar att vara med på bild. Skolfoto var bland det värsta jag visste. När man vet att alla kan se också. Jag kan inte heller se naturligt glad ut. Jag kan inte le på beställning liksom. Ser alltid helt fucked up ut. Ska man ta bild på mig ska jag inte veta om det.

Jag känner också igen mej..hatar att va med på bild. Men tycker att det är kul att fota..

Känner igen mig också

Jag tror att det handlar lite om en prestationsångest. Man vet ju liksom att ett enda ögonblick kommer att fastna på ett foto permanent. Då kanske man känner att om man inte är förberedd så kanske man avger en bild av sig själv som man inte vill ska synas för en massa andra människor.
Sen blir det kanske speciellt jobbigt om man har AS och inte alltid förmår sig att spontant kunna avge ett ansiktsuttryck som representerar det avtryck man vill ge

Känns som om den här tråden är relevant i sammanhanget

http://www.aspergerforum.se/hur-gor-ni-for-att-se-bra-ut-pa-kort-t13205.html

Det är inte så mycket hur jag ser ut som är grejen - eller det är inte grejen - utan jag gillar inte fotografier. Det är knappt jag fotar alls annat än blommor, då. Men det här och nu har vi kalas och nu tar vi kort, och jul och påsk och helger och när man är ute och promenerar och gud och förbarme. Jag vill bara inte och ingen fattar varför.
Jag började tänka på det här sedan en person från det förflutna dök upp och vill gärna ha ett foto. Det har gått 20 år sen vi sågs så det är väl okej. Men foton, inte riktigt.

Det är inte så mycket hur jag ser ut som är grejen - eller det är inte grejen - utan jag gillar inte fotografier. Det är knappt jag fotar alls annat än blommor, då. Men det här och nu har vi kalas och nu tar vi kort, och jul och påsk och helger och när man är ute och promenerar och gud och förbarme. Jag vill bara inte och ingen fattar varför.
Jag började tänka på det här sedan en person från det förflutna dök upp och vill gärna ha ett foto. Det har gått 20 år sen vi sågs så det är väl okej. Men foton, inte riktigt.

När jag börjar tänka efter så inser jag att jag nog också har en viss fobi för foton. Jag har inte ett enda foto hemma, och att kolla på foton ger mig en olustig känsla. På något sätt känns det dock lättare med foton i digital form. Kanske för att de inte känns riktigt lika "verkliga" som ett fysiskt fotografi.

Jag har en liten teori om varför, som jag bara måste uttrycka =)
Kan det kanske vara så att själva tanken på att fånga en hel verklighet på ett enda ögonblick är en skrämmande tanke?
I mina ögon är livet en ständigt pågående process. Och ett fotografi på ett sätt stannar upp denna process, och gör det till ett enda ögonblick. Det känns varken realistiskt eller rättvist. Kanske är det just därför det blir skrämmande?

Gillar inte heller att bli fotograferad av någon förutom mig själv.