Det går ofta att läsa att barn med As har stora problem med social förmåga och kommunikation, och är därför isolerade under förskolan och skolan.

Hur hade ni det i skolan? Hade ni kompisar som ni gillade att umgås med? Kanske hitta på bus tillsammans?

Jag hade kompisar som jag umgicks med, helst en och en i taget, men ibland var vi tre stycken. Ofta var det de "utstötta" udda typerna, de som var mobbade för stora öron eller vad som helst.

Bus var inte min grej och inte mina kompisars heller. Men därmed inte sagt att vi hade tråkigt. Vi lekte indianer och vita, vi hoppade höjdhopp i trädgården, vi lyssnade på musik, vi bara hängde.

Jag var mobbad periodvis men inte av alla utan bara av de som hade "sociala problem" - de bråkiga. Så det var inget personligt mot mig - de var likadana mot de flesta, speciellt "duktiga" elever, plugghästar och ordningsvakter, pga att de kände sig underlägsna. Så det var inget personligt mot mig, jag var nog redan då ganska smidig på att anpassa mig (får mig att undra över om jag överhuvudtaget har NPF).

Hur menar du med anpassa sig? Kan man inte det med NPF?

Albulena skrev:Hur menar du med anpassa sig? Kan man inte det med NPF?

Jo men kanske inte så tidigt i livet. Fast jag vet inte. Att anpassa sig är väl nästan ett automatiskt beteende av kulturella orsaker, bland vissa (de milda kanske)

Jag menar, i uppväxten är man så känslig och det sista man vill är att vara utanför. Om man själv känner att man har en chans att passa in så tar man den (vilket jag kanske gjorde). Andra aspergare kanske känner att de är så annorlunda att det är ingen idé att försöka.

barracuber skrev:Jag hade kompisar som jag umgicks med, helst en och en i taget, men ibland var vi tre stycken.

Samma här.
Isolerad kanske jag var ibland, men då var det självvalt.

Jag var rädd för saker som ingen annan var rädd för.
Tex en teaterföreställning för barn när jag var liten. Började gråta och var livrädd, men det gjorde inte dom andra barnen.

Albulena skrev:Jag var rädd för saker som ingen annan var rädd för.
Tex en teaterföreställning för barn när jag var liten. Började gråta och var livrädd, men det gjorde inte dom andra barnen.

Med risk för att jag börjar "psykologisera" (vilket vissa här inte brukar uppskatta) så tror jag det där beror på vilken trygghet man känner i livet - vilken trygghet man fått hemifrån. En förälder som inte ger någon trygghet till sitt barn skapar ett osäkert barn. Det kan vara att föräldrarna mår dåligt - sociala problem osv - det ser man dagligen i nyheterna.

(Men det är ingen naturlag. Att föräldrarna mår dåligt måste inte betyda att barnet blir osäkert - många blir ändå friska som vuxna trots osäker uppväxten. Liksom människor med trygg uppväxt ändå kan sluta som problematiska vuxna.)

Mina egna föräldrar var dels en aspergare med epilepsi (mamma) och dels en varm och social NT (pappa). Jag fick aspigheten från mamma och tryggheten från pappa. Han lyckades skapa en värme och trygghet under uppväxten trots de psykiska problem som min mor led av. Detta gynnade mig. Hans inverkan gav mig trygghet. Hennes inverkan gav mig lugn och eftertänksamhet - min pappa kunde aldrig riktigt koppla av.

Men barracuber..

Då kan man se andra saker som tex intensiva intressen för udda grejor och tvång o allting som en otrygghet också. Alltså att man har såna saker för sig om man är otrygg i livet.

hade väl inte riktigt några kompisar fram tills 9:an
blev vald som "kompis" då den ordinarie kompisen var sjuk, tillfälligt ovän, borta av andra orsaker. sist av alla såklart, missförstod vad folk menade vid tex bollsport. den enda vännerna jag hade var lärarna och min syster (byaskola så sammanslagna klasser tex 1-2:an så oftast gick jag i samma klass som henne) försökte plugga upp mig till hennes klass, det gick bra i tex matte men dåligt i tex skrivstil och jympa.

vissa kallar det mobbing tex utfrysning, jag brykar kalla det att dom retade mig då mobbing för mig betyder mer fysiskt (tex misshandel, stoppa huvudet i toan m.m.) och det hände aldrig mig.

min syrra fick också hålla reda på när vi hade jympa, skolutflykter m.m. då jag (har jag fått berättat för mig) aldrig kom ihåg det.
hon ska även (har dom berättat för mig) ha vägrat gå på en av hennes kompisars kalas då den kompisen hade jag som "kompis" då men bjöd inte mig.

m.m.

det låter värre än vad det är... tror jag jag minns inte så mkt.

Albulena skrev:Men barracuber..

Då kan man se andra saker som tex intensiva intressen för udda grejor och tvång o allting som en otrygghet också. Alltså att man har såna saker för sig om man är otrygg i livet.

Jo men vissa aspergare kan ju tidigt känna en stolthet mitt i utanförskapet över att de är annorlunda. De ser redan tidigt igenom de sociala ytorna som genomsyrar vårt samhälle. Glöm inte att aspergare ofta har högre IQ än genomsnittet.

Jag tror inte någon håller på med specialintressen om man märker att man inte mår bra. Då försöker man på något sätt söka hjälp (om den finns att tillgå).

Intressena kan bli en räddningsplanka, en mening i tillvaron. Han man två aspiga föräldrar blir man väl tyvärr extremt osäker i värsta fall. I mitt fall hade jag en NT-förälder och då blev jag hyfsat mild asperger.

Ursäkta Albulena, men jag minns inte vad du skrivit i tidigare trådar om dig själv så jag kan inte riktigt svara dig som jag skulle vilja. Jag ska läsa om trådarna.

barracuber skrev:

Albulena skrev:Men barracuber..

Då kan man se andra saker som tex intensiva intressen för udda grejor och tvång o allting som en otrygghet också. Alltså att man har såna saker för sig om man är otrygg i livet.

Ursäkta Albulena, men jag minns inte vad du skrivit i tidigare trådar om dig själv så jag kan inte riktigt svara dig som jag skulle vilja. Jag ska läsa om trådarna.

Ja snälla läs om du pallar för nu förstår jag inte

Albulena skrev:

barracuber skrev:

Albulena skrev:Men barracuber..

Då kan man se andra saker som tex intensiva intressen för udda grejor och tvång o allting som en otrygghet också. Alltså att man har såna saker för sig om man är otrygg i livet.

Ursäkta Albulena, men jag minns inte vad du skrivit i tidigare trådar om dig själv så jag kan inte riktigt svara dig som jag skulle vilja. Jag ska läsa om trådarna.

Ja snälla läs om du pallar för nu förstår jag inte

Dina trådar är väldans långa - tyder på stort intresse från forumet! Ikväll hinner jag inte mer - snart läggdags -men om du hittar inlägg där du berättar om dig själv får du gärna länka här i tråden. Det tar tyvärr lång tid att gå igenom femsidors trådar!

Hade kompisar kanske de första 3-4 åren, sen började alla märka att jag var 'konstig'. Efter det hade jag kanske några enstaka lekkamrater lite då och då, och någon bästis på mellanstadiet som kanske också var lite udda.

honeysquid skrev:Hade kompisar kanske de första 3-4 åren, sen började alla märka att jag var 'konstig'. Efter det hade jag kanske några enstaka lekkamrater lite då och då, och någon bästis på mellanstadiet som kanske också var lite udda.

Ok att de tyckte du var 'konstig', men lät de dig vara ifred, så att de inte höll på att mobba dig? Om de lät dig vara ifred tyder det på att de iaf respekterade dig.

En NPF-are från födseln som slipper bli mobbad tror jag kan bli ganska lycklig som vuxen.

Jag betraktades som väldigt udda. Jag uteslöts tidigt från gemenskapen, särskilt från flickorna. Det var mycket med de små grejerna som man skulle göra som jag aldrig begrep poängen med.

Jag var alltid lite för mig själv, både självvalt och ovalt. Funkade inte så bra i fotboll vem som var i mitt lag, så stod i mål, det funkade. Jag var av de bättre i klassen förutom i matte och idrott. Jag tyckte om böcker och att skriva berättelser med bilder till, samt teckna, oftast hästar. Jag hade specialintressen som skiftade efter ett par år och var med en och en kompis, sedan skiftade jag kompis.

barracuber skrev:Dina trådar är väldans långa - tyder på stort intresse från forumet! Ikväll hinner jag inte mer - snart läggdags -men om du hittar inlägg där du berättar om dig själv får du gärna länka här i tråden. Det tar tyvärr lång tid att gå igenom femsidors trådar!

Okej jag länkar nu om jag kan:

http://www.aspergerforum.se/biologisk-eller-psykologisk-forklaring-t13143.html?highlight=albulena

http://www.aspergerforum.se/kan-ni-hamna-i-konstiga-kanslolagen-t12237.html?highlight=albulena

MsTibbs skrev:Jag var alltid lite för mig själv, både självvalt och ovalt. Funkade inte så bra i fotboll vem som var i mitt lag, så stod i mål, det funkade. Jag var av de bättre i klassen förutom i matte och idrott. Jag tyckte om böcker och att skriva berättelser med bilder till, samt teckna, oftast hästar. Jag hade specialintressen som skiftade efter ett par år och var med en och en kompis, sedan skiftade jag kompis.

Jag blev alltid vald sist och sånt. Till slut gav jag nog upp. Jag valde i tonåren att vara för mig själv och mest sluta bry sig om vad andra tyckte. Inte för att det var ju enkelt i sig. Ju äldre man blir så blir det aningen enklare.

barracuber skrev:

honeysquid skrev:Hade kompisar kanske de första 3-4 åren, sen började alla märka att jag var 'konstig'. Efter det hade jag kanske några enstaka lekkamrater lite då och då, och någon bästis på mellanstadiet som kanske också var lite udda.

Ok att de tyckte du var 'konstig', men lät de dig vara ifred, så att de inte höll på att mobba dig? Om de lät dig vara ifred tyder det på att de iaf respekterade dig.

En NPF-are från födseln som slipper bli mobbad tror jag kan bli ganska lycklig som vuxen.

De fryste ut mig/hackade på mig. Men att bli utfryst är ta mig tusan värre än att få glåpord...

Dom hackade på mig också o höll på hela tiden o retade mig. Jag skulle kunna döda dom faktiskt om jag fått chansen för jag är arg för att dom behandlade mig så. Till o med lärarna var mobbare (vissa av dom).

Jag hatade skolan hela vägen från grundskolan till gymnasiet. Visst blev jag mobbad men jag slog andra lika hårt som de slog mig så det bekymrar mig inte så mycket nu längre. Däremot hatar jag fortfarande de vuxna som betedde sig mycket värre än ungarna. Själva utbildningen tyckte jag var onödig, och det gör jag fortfarande. Jag har till och med blivit mer hatisk mot skolan efter att jag slutade när jag upptäcker mer och mer hur hjärntvättad jag blivit.

Hatet mot skolan är ett problem för mig i min vardag än idag eftersom jag tänker så mycket på det. Det hade dock kunnat vara ännu värre om inte min mamma varit en extrem rättshaverist som bråkade med skolan genom hela skoltiden, detta har räddat mig från både särskoleplacering och polisanmälningar för skadegörelse...

Jag anser att existensen av skolan befriar mig från allt moraliskt ansvar gentemot samhällets institutioner för resten av mitt liv. Alltså, det vore inte fel av mig att begå "oprovocerat" våld mot valfri myndighet, företag eller annan organisation som kan ses som en del av samhällsordningen.

Varje försök att övertala mig att acceptera samhället faller på att jag omöjligen kan acceptera skolan. Psykiatrin, socialen, polisen, och kriminalvården har samma syfte som skolan och används mot de individer som skolan inte klarar av att förstöra, därför hatar jag dem också.

Skolan för mig kan bara beskrivas på ett sätt.. helvetet förflyttat till jorden. Grov fysisk och psykisk mobbning.
Hade jag inte varit så förbannat envis hade jag inte suttit här idag utan varit nergrävd tre meter under jord.

Det här kan beskriva min skolgång.

Offer

Än en gång gick han den där vägen, klumpen i magen bara växte för varje steg han tog. Närmare och närmare kom han, till slut såg han den. Den röda stora och fula byggnaden. Den som var så väl förknippad med smärta, så mycket smärta. Så många minnen han hade av den byggnaden nu, skolan som han nu gått i två och ett halvt år. Inte många av de minnena var glada minnen. Så mycket skräck.

Moderator: Resten är flyttat till denna artikel: offer-t28229.html

Är det från Ondskan, Trampe? Har inte läst den.