Hej

Skriver detta under Aspergare och vården, då jag inte vet annars vart det passar in!

Någon som vet vart vänder man sig för att få en utredning för att få veta om man har AS i vuxen ålder? Min son har blivit utredd och har diagnoserna Asperger, Adhd samt Dcd. Kan jag kanske vända mig till hans utredningsteam tro? (neuropsykiatriska enheten) Jag går hos en överläk på psyk sedan 10 år tillbaka men han är ovillig att tro att jag har AS. Han är helt inne på att det är social ångest jag har enbart, eftersom mina problem började i ca 25års ålder med "kaffekopps-darr" och problem med att rodna. Men egentligen är det mycket större än så känns det som....

Efter att ha läst fler och fler inlägg här på forumet så börjar jag inse att det måste nästan vara AS jag har, och det är säkert från mig som min son ärvt det...
Jag har gjort såna där självtester på nätet men jag har inte fått tillräckligt höga poäng för att klassas som AS där, men vad jag förstått så kan väl AS visa sig lite annorlunda på tjejer ???

Jag var alltid den duktiga, blyga tjejen i skolan som "följde med strömmen" och är än idag väldigt mån om att vara duktig, behandla alla väl och vara artig, hålla vad jag lovat, framför allt vara mjäkigt snäll mot allt o alla... Jag har extremt svårt för förändringar och jag är svår att komma in på livet. Därför har jag haft det svårt att komma in på nya arbeten bland arbetskamrater eftersom ingen vet "vart de har mig" och folk gillar ju som bekant att placera in en i fack. Har även haft STORA problem med nervositet och anställningsintervjuer, tala med chefen (utv.samtal) och se folk i ögonen etc. Jag har även haft problem med att orka jobba flera veckor i sträck eftersom jag blir totalt utpumpad av att vara social, det är en otrolig ansträngning för mig vilket har lett till en del sjukskrivande som naturligtvis inte varit populärt hos arb.givare. Har inte jobbat så mkt öht i mitt 36åriga liv pga allt detta... Har ätit antidepressiva i flera år och därför skriver jag "har haft problem" om mycket då det i nuläget funkar mycket bättre under medicinering!
Specialintressen har kommit och gått i livet och det har varit allt från smink, ett speciellt djur, inredning, datorn, chatt mm. Då existerar nästan ingenting annat!

Det jag tycker talar emot mig o en AS-diagnos är att det verkar som om många med AS struntar blankt i vad andra tycker utan "kör sitt race" (sån är min son) och han håller gärna föredrag om sina specialintressen utan att bry sig om andra tycker det är intressant eller inte. Sån är inte jag alls, jag har stor intuition och märker direkt om någon inte är intresserad....

MiKa

Oj, jag känner igen mig en del i dig.

Jag har också såna intressen där inget annat existerar (saker, datorn, spel, intressen, träning osv)

utredning i vuxen ålder..jag gick till en vanlig läkare och bad denne skriva ut en remiss till vuxenhabeliteringen i stan där jag bor. Trodde jag inte skulle få någon då reglerna var att ingen över 35 gjordes det utredning på i min stad men fann då att uppsala har riksintiag utan tak för ålder..men som sagt det gick bra i min stad... Var på första mötet i går och har 5 kvar under 2 veckor

Hej igen MiKa, kul att du kom tillbaka!

Jag känner också igen mig i en hel del och var också sådär blyg och skötsam när jag var yngre. Som du säger kan det vara svårare att diagnosticera hos kvinnor p g a man har större medfödd förmåga eller socialt tryck att anpassa sig (även om det kanske kräver större energiinsats än hos normalpersonen). Här är repris på en artikel om detta: http://www.fortunecity.com/meltingpot/b ... 4/id26.htm

Det finns också grader och typer av AS och alla är inte så rigida och okänsliga för omgivningen som den stereotype aspergaren. En del av oss är snarare överanpassningsbara intill dörrmattegränsen så att man behöver träna sig i att känna efter vad man vill och våga säga ifrån.

Att inte orka jobba heltid är också vanligt. Sån drastiskt mycket lägre tillgång till energi tror jag inte man får bara av social ångest, även om det förstås är ansträngande att ständigt försöka passa in. Men det är bara min privata gissning, om du gör en NPF-utredning så lär du väl få klarhet i vilket som beror på vad.

Det går säkert bra att fråga där sonen blev utredd. Om de inte tar emot vuxna så kan de nog tala om vart du ska vända dig och hur du bör gå tillväga. Antar att du redan är införstådd med att det kan vara väldigt långa köer?

Försök ta reda på vad som gäller i ditt landsting. I vissa kan man självremittera sig till NPF-utredning, i andra måste det gå via en remiss från läkare eller psykolog.

Ah tack för era svar. Och Inger, jag har fått ett barn, därför har jag haft litet att pyssla med Kolikbarn dessutom.. så det har varit "fullt ös, medvetslös"... bokstavligen. Jag har funderat, hur kan en del ha 5-6 barn, hur orkar de ??? Jag klarar knappt två känns det som ibland.

Ska kolla upp det hur det är inom mitt landsting.

MiKa

jag är 40 år. har 4 killar i åldern 11-11-15-16 som jag har haft boände hos mig och 11 åringarna fick jag till mig när de var 6 månader... och de äldre för 8 år sedan. (ja dom är helsyskon). Jag har alltså varit ensamståände far med 4 killar och det har gått bra. Nu har jag träffat en kvinna som har två killar hon med.. 1.5 år gammla och 5 år så nu är vi 6 barn i famoljen och det går bra

Jag känner igen mig.

Det där om att vara alla till lags och att nedtona sin egen person i relation till andra ser jag som ett inlärt beteende som beror på den familjemiljö man kommer ifrån. Jag förmodar att det finns en rädsla för konflikter och/eller en oförmåga att förstå eller hantera dem.

Jag tror att det leder till att man kapslar in vissa delar av sig själv som t.ex. ens intressen, drömmar, känslor, fantasier för att få ha något som är enbart ens eget; Därför berättar man inte om sina intressen för vem som helst.

Hej Mika

Är det Hans du går hos?
Isf borde han kunna bättre.

I V-land är det psyk som gör utredn så det finns inget annat val än att få dem att fatta. Såvitt du inte har råd att betala privat.

Du kan göra så att du skriver ner allt du berättat här om hur du fungerar, både som barn o som vuxen. Låt gärna nån anhörig också berätta om hur du var som barn.

Ta med så mycket du kan komma på från olika åldrar och sammanhang. T ex olika skolperioder, kompisar, intressen, hur var det att bli vuxen, kan nån berätta om dig som litet barn osv.

Ta sen detta med dig till din läkare o kräv än en gång att få bli utredd.
Tala om att ångestsyndrom är en vanlig "biverkan" till AS, särskilt social ångest. Dåligt av din läkare att inte vilja/kunna se bakom detta symtom.

Ska du inte dit på ett tag så kan du ju skicka det till honom.

Lycka till!