Jag har jättestora svårigheter med det. Speciellt när det gäller att prata, det är lättare i skrift men även där uppstår det problem ibland.

Om jag ska förklara nåt för nån annan så kan det först låta jättebra och smart inne i mitt huvud, men sen när jag ska säga det så låter jag som en idiot, blandar ihop saker och det uppstår pauser när jag måste tänka, vilket är pinsamt. Ibland får jag helt blackout, glömmer allt jag tänkte säga och får inte fram nåt alls.

Jag har också fått för mig att folk aldrig tar det jag säger riktigt på allvar, vilket gör mig väldigt arg och frustrerad. Det är kanske sättet jag säger det på, att jag inte använder ansiktsuttryck/gester för att förtydliga och bristen på ögonkontakt som gör att människor (NTs i alla fall) inte bryr sig om det jag säger.

Även skrift är jobbigt ibland. Det har tagit mig väldigt lång tid att skriva det här inlägget t.ex. Det har orsakat massor med förseningar i skolarbeten (tillsammans med mina igångsättningssvårigheter). Men i skrift kan man i alla fall ta mer tid på sig och slipper bli så stressad.

Det som är allra svårast för mig är att beskriva hur jag känner. Vilket har gjort att jag känt det ganska jobbigt att gå till psykologen där allting kretsar kring mig och hur jag känner. Det har uppstått en hel del långa pauser där.

Puh, det blev ett ganska långt inlägg. Ni som orkar läsa, känner ni igen er i något?

Så långt var det väl inte?
Lite liknande här. Men just nu känner jag mig så psykiskt tärd att jag inte ens egentligen orkar tänka så långt, men jag håller med. Just nu är jag inte alltid så lycklig så det får vara med ansiktsuttryck

Jag vet inte vad skall man med en psykolog till egentligen? Höra massa tips man kunde fått höra utifrån istället, och man tvingas dit av andra även om man inte själv vill (för att annars skulle familjen krascha utan, tydligen)? Sorry, mitt lilla agg. Jag bara undrar. Tycker det är ganska nedvärderande och löjligt att gå dit, personligen. Fast det kan avlasta men det kan bli för mycket. Är som att psykologen skall vara ens vän på nåt sätt? är det menat så? Alltså, min undring.
Men annars känner jag igen mig..

Ja.

Språkbegåvad och därför dubbelt språkhandikappad. Själva språket behärskar jag såpass att det inte märks hur jag får kämpa för varje tumsbredd kontakt mellan det och mig själv eller det jag vill säga och ofta förlorar den kampen och får hålla tyst eller slänga iväg något på ett ungefär som ofta blir missförstått.

Och dålig helhetssyn och koncentrationsförmåga som ställer till det i skrift.

regnif:

Nej, det kändes som ett mycket längre inlägg än vad det var eftersom det tog så lång tid för mig att skriva det.

Vad man ska med en psykolog till undrar jag också ibland. Det känns totalt meningslöst vissa gånger, men ibland känns det också bra efteråt. Det känns som om hon förstår lite mer om mig, än mina nära och "kära". Skulle aldrig se en psykolog som en kompis dock.

Zombie:

Jag är också språkbegåvad. Låg långt före i språkämnena ett tag, men det som sänkte mina betyg var att jag pratade för lite på lektionerna och inte gärna deltog i diskussioner i grupper. Lite koncentrationssvårigheter har jag också.

Nä, precis. Man skall inte se dem som vänner/kompisar på nåt sätt.
Samma här. Utbytet blir lite annorlunda än tex. hemifrån kan jag hålla med om..så därför så skulle det kännas jobbigt att slänga bort det, då man typ har en diskussion på lite annan nivå kvar, helt plötsligt. Då skulle jag nog göra som så om det hände just nu att jag hamnar på psyk.

Det är synd att AS-forum är så mkt på nätet också. Man kan inte stirra på det i all evighet. Umgänget kan man ha på i flera timmar liksom, men det är inte så fasligt bra efter ett tag. Annars ett bra alternativ till psykolog också

@Peace:

Jag vet inte din ålder, kanske är mitt tips matnyttigare för en någorlunda ung person. Nå;

TRÄNA, TRÄNA, TRÄNA!!!

Att gå hos psykolog kan vara mycket frustrerande och jag kan också undra över vitsen med det. Men att så sakteliga lära sig att klä sina känslor och tankar i ord, gör att man erövrar dem. Motsatsen kallas alexitymi och kan jämföras med en slags emotionell-verbal afasi med den gräsliga effekten att man inte ens själv vet vad man känner, då det ej finns ord för det. "Djurisk ångest"

Jag vet hur det känns när allas intresse tvärdör så fort man öppnar munnen, det är nedbrytande. Men den tiden är förbi för min del.
Jättebra att du känner att du behärskar det skrivna ordet lite bättre. Det är en god hjälp för dig, läs och skriv massor så kan du lära dig att tala med sälta.
Kanske skulle du ha glädje av en kurs i retorik lite längre fram?
Avslutningsvis kan jag säga att jag har gjort resan jag talar om här.
Håller tummarna för dig!

Windfarne:

Jag tillhör nog den yngre åldersgruppen här.

Träna, ja det är nog det enda att göra om jag vill bli bättre på sånt här. Känns som om det skulle bli väldigt svårt dock. Har ingen ork eller lust med nånting just nu. Känner mig väldigt nedstämd.

Det där med "djurisk ångest" låter hemskt. Känner igen mig ibland då jag är extremt deprimerad utan att veta varför.

En kurs i retorik skulle nog vara användbar, nån gång i framtiden när jag förhoppningsvis mår lite bättre. Men frågan är om jag skulle klara av det. Har liksom alltid haft svårt för att prata och förklara. "Det går inte lära gamla hundar sitta"? Kom och tänka på det uttrycket nu.

Peace skrev:Jag har jättestora svårigheter med det. Speciellt när det gäller att prata, det är lättare i skrift men även där uppstår det problem ibland.

Samma svårighet har jag.

Saker som kan begränsa denna svårighet jag har:

- tid ... men många orkar inte vänta.

- planering ... men många håller sig gärna till fler än 1 ämne per minut och vill inte gå in på detaljnivå.

- situationsanpassning ... men det är en enorm energitjuv och det tar tid för skallen att gå in i det extraläget (ca 2 timmar). Väldigt sällan det är värt besväret att anpassa sig till den sociala omgivningen. Exempel, hur skulle det se ut om jag var tvungen att vara borta från jobbet/skolan varannan vardag eller prestera enormt dåligt alla dagar?
Då är jag hellre en osocial och kufisk typ med talsvårigheter som arbetsmässigt presterar 100% hela arbetsdagen. Det finns inget annat alternativ på just arbetsplatserna för mig.

Det försätter mig i en prekär valsituation. Vara socialt gångbar eller prestera bättre än de flesta. I dagens samhälle ska man tyvärr vara båda om man vill vara med i arbetsmarknaden fullt ut.

Peace skrev:Om jag ska förklara nåt för nån annan så kan det först låta jättebra och smart inne i mitt huvud, men sen när jag ska säga det så låter jag som en idiot, blandar ihop saker och det uppstår pauser när jag måste tänka, vilket är pinsamt. Ibland får jag helt blackout, glömmer allt jag tänkte säga och får inte fram nåt alls.

Det händer mig med. Särskilt när det uppkommer en ny social situation jag aldrig reflekterat över.

Peace skrev:Jag har också fått för mig att folk aldrig tar det jag säger riktigt på allvar, vilket gör mig väldigt arg och frustrerad.

Märker också det ibland. Jag vill ha och förväntar en bekräftelse som aldrig kommer. Men samtidigt är jag inte riktigt medveten om hur den där bekräftelsen ska se ut. Det är logiskt helsjukt att bli frustrerad över det. Frustrationen finns i bakgrunden i vilket fall. Bara välja om jag ska lyssna på den eller ignorera den.

Peace skrev:Det som är allra svårast för mig är att beskriva hur jag känner.

Den där biten. Man måste väl inte känna efter? För om man nu inte kan ta tag i en känsla när någon frågar efter det. Ta tag i en tanke istället och förklara att det är en tanke.

Peace skrev:Puh, det blev ett ganska långt inlägg.

Det kändes långt för att du tänkte, skrev och läste omlott, i slumpmässig ordning väldigt många gånger. Eller hur? ^^

Jag känner igen mig till 100% i alla sakerna du tar upp! Välkommen Peace!

imperativ skrev:

Peace skrev:Det som är allra svårast för mig är att beskriva hur jag känner.

Den där biten. Man måste väl inte känna efter? För om man nu inte kan ta tag i en känsla när någon frågar efter det. Ta tag i en tanke istället och förklara att det är en tanke.

Både ja och nej. I en situation där man antas kunna svara på en direkt fråga om sina känslor, men inte har resurser till det, så är det bättre att som imperativ säger redogöra för sina tankar.
Däremot, som jag tidigare skrev, så är det träning, träning och träning som är den långsiktiga vägen för att komma ur alexitymi. Har man möjligheten att berätta i en miljö där man känner sig trygg och kanske t o m älskad, så är det något som kan få mycket goda resultat.

(Resultat i form av att man är medveten om vad man känner, negativa känslors makt över en bryts delvis om man kan etikettera och sortera dem, och då kan ensamheten brytas eftersom man kan få andra att förstå hur man upplever tillvaron)

Peace skrev:Windfarne:

Jag tillhör nog den yngre åldersgruppen här.

Träna, ja det är nog det enda att göra om jag vill bli bättre på sånt här. Känns som om det skulle bli väldigt svårt dock. Har ingen ork eller lust med nånting just nu. Känner mig väldigt nedstämd.

Det där med "djurisk ångest" låter hemskt. Känner igen mig ibland då jag är extremt deprimerad utan att veta varför.

En kurs i retorik skulle nog vara användbar, nån gång i framtiden när jag förhoppningsvis mår lite bättre. Men frågan är om jag skulle klara av det. Har liksom alltid haft svårt för att prata och förklara. "Det går inte lära gamla hundar sitta"? Kom och tänka på det uttrycket nu.

Kanske generaliserar jag, men en del dåligt mående hör mer till ungdomen, så jag lider med dig då jag vet hur det är. Men det fina med att du är ung är att du har gott om tid och möjligheter att växa och stabiliseras.
"Djurisk ångest" var menat som dels "överdjävlig ångest" men också "ångest liknande den ett djur kan känna men inte förstå".
Ångest per definition innehåller ju ett moment av att inte ha ett objekt att vara relevant gentemot, och har då en viss alexitymisk koppling.
Men kan en dold orsak till ångesten destilleras fram under samtal så upphör den att vara ångest, och övergår till fruktan, vilken har ett objekt.
Då är det lättare att förhålla sig till om denna fruktan är relevant eller ej.

Lider också med dig i din depression. Halvgammal som jag är och livserfaren så vet jag att sådana tillstånd ej varar för evigt. Men hittar du något sätt att påverka depressionen så ta den chansen.
Du får gärna skicka PM om du tror att jag kan tillföra något. (jag talar för övrigt mindre skriftspråk än jag skriver det)

Windfarne skrev:Lider också med dig i din depression. Halvgammal som jag är och livserfaren så vet jag att sådana tillstånd ej varar för evigt. Men hittar du något sätt att påverka depressionen så ta den chansen.
Du får gärna skicka PM om du tror att jag kan tillföra något. (jag talar för övrigt mindre skriftspråk än jag skriver det)

Förhoppningsvis gör det inte det. Just nu känns det inte som det finns nån utväg. Känner mig antingen väldigt nedstämd eller likgiltig inför allting.
Jag har hittat ett sätt, inte det bästa alternativet dock. Hjälper bara för stunden.

Flinta: Tack för välkomnandet! Känns skönt att inte vara ensam om det här.