Psykologproblem (syns inte hur dåligt jag mår)
22 inlägg
• Sida 1 av 1
Psykologproblem (syns inte hur dåligt jag mår)
Min psykolog tror att jag har AS men menar att det kan bli svårt att få mig i kö till en utredning eftersom mina problem inte upplevs som "akuta". Anledningen till detta är tydligen (som jag förstod det) i huvudsak två grejer:
1. Jag har till synes ett ordnat liv, eftersom jag går i skolan och har egen lägenhet.
2. Min ångest och min ledsenhet syns inte på mig eftersom jag har ett sjujävlars poker face och inte visar "negativa" känslor inför andra. Framförallt inte för folk jag inte känner, som i det här fallet min psykolog. Detta verkar leda till att han tror mer på vad han ser än vad jag säger. Alltså, att jag kan sitta och säga att jag mår bajsdåligt och känner att hela mitt liv rasar samman, men att det inte gills eftersom jag inte gråter samtidigt.
Grejen är dock att jag varje dag känner att jag vill hoppa av skolan och fly från min lägenhet, men samtidigt är skolan en livsviktig källa till rutin och stabilitet och jag tror det skulle bli ännu, ännu sämre om jag hoppade av, så därför vågar jag inte. Och jag kan inte sitta och gråta framför min psykolog, för att liksom ge "giltighet" åt det jag säger. Varje dag när jag kommer hem är jag dock totalt och fullkomligt utmattad och vill bara stänga in mig i mitt rum och försvinna ner i ett hål. Jag känner mig grymt uppgiven över att han inte tar mig på allvar, som jag ser det, och det känns som om jag blir straffad för att jag har ett "ordnat liv" och inte visar vad jag känner öppet. What to do? Någon som har några tips?
1. Jag har till synes ett ordnat liv, eftersom jag går i skolan och har egen lägenhet.
2. Min ångest och min ledsenhet syns inte på mig eftersom jag har ett sjujävlars poker face och inte visar "negativa" känslor inför andra. Framförallt inte för folk jag inte känner, som i det här fallet min psykolog. Detta verkar leda till att han tror mer på vad han ser än vad jag säger. Alltså, att jag kan sitta och säga att jag mår bajsdåligt och känner att hela mitt liv rasar samman, men att det inte gills eftersom jag inte gråter samtidigt.
Grejen är dock att jag varje dag känner att jag vill hoppa av skolan och fly från min lägenhet, men samtidigt är skolan en livsviktig källa till rutin och stabilitet och jag tror det skulle bli ännu, ännu sämre om jag hoppade av, så därför vågar jag inte. Och jag kan inte sitta och gråta framför min psykolog, för att liksom ge "giltighet" åt det jag säger. Varje dag när jag kommer hem är jag dock totalt och fullkomligt utmattad och vill bara stänga in mig i mitt rum och försvinna ner i ett hål. Jag känner mig grymt uppgiven över att han inte tar mig på allvar, som jag ser det, och det känns som om jag blir straffad för att jag har ett "ordnat liv" och inte visar vad jag känner öppet. What to do? Någon som har några tips?
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Känner igen mig mycket hur detta året varit för mig. Har gått hos en läkare som dels tycker jag verkar må för bra, dels har en väldans massa fördomar om asperger vilket han inte tycker jag uppfyller.
När jag efter ett halvår insåg att han dessutom inte är kompetent nog att göra en riktig NPF-utredning - exempelvis får han inte göra WAIS - så sa jag rätt ut att:
"Jag vill göra WAIS och resten av testerna. Jag vill ha en riktig utredning."
Jag försökte undvika att såra hans stolthet och det lyckades jag med, tror jag.
Så lyckades jag "få" min riktiga utredning. Börjar i januari.
FWIW.
Lycka till!
När jag efter ett halvår insåg att han dessutom inte är kompetent nog att göra en riktig NPF-utredning - exempelvis får han inte göra WAIS - så sa jag rätt ut att:
"Jag vill göra WAIS och resten av testerna. Jag vill ha en riktig utredning."
Jag försökte undvika att såra hans stolthet och det lyckades jag med, tror jag.
Så lyckades jag "få" min riktiga utredning. Börjar i januari.
FWIW.
Lycka till!
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Jag begriper inte vad som kan få en läkare att tro att han/hon vet mer om hur patienten mår, än patienten själv. Jag har sagt rakt ut till honom att det är viktigt för mig att få en utredning så att jag kan börja förstå var min livslånga ångest kommer ifrån och varför vissa saker är så svåra för mig, för att sen kunna arbeta med det jag faktiskt kan förändra, istället för att slösa energi på att förändra det som inte går att ändra på. Senast vi sågs sa han att han skulle försöka remittera mig, och jag får nog reda på svaret vid mitt nästa besök. Vad händer om han säger nej? Kan man typ överklaga på något sätt då eller hur gör man?
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Det tog som sagt flera månader innan jag lyckades börja omvända honom (Lite aspigt envis är han allt ) För att förklara något för någon annan måste man förstå det själv först och det var det jag också fick kämpa med - att börja förstå mera själv. Ju mer jag själv fick ihop pusslet desto lättare kunde jag börja påverka hans syn.
Det var jättesvårt eftersom han utnyttjade det faktum att allt var en enda röra för mig. Han kommenterade flera gånger att han tycker jag var oklar, diffus och svårfångad. Han sade också "jag vet inte vad som finns att utreda, jag vet inte ens om det finns något att utreda".
Det var jättesvårt eftersom han utnyttjade det faktum att allt var en enda röra för mig. Han kommenterade flera gånger att han tycker jag var oklar, diffus och svårfångad. Han sade också "jag vet inte vad som finns att utreda, jag vet inte ens om det finns något att utreda".
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
barracuber skrev:För att förklara något för någon annan måste man förstå det själv först och det var det jag också fick kämpa med - att börja förstå mera själv. Ju mer jag själv fick ihop pusslet desto lättare kunde jag börja påverka hans syn.
Det ligger nog mycket i det du säger. Människor har de senaste åren beskrivit mig som väldigt lugn och stabil, vilket jag inte alls kan förstå eftersom det är tvärtemot vad jag oftast känner mig som. Jag har dock börjat fatta nu de senaste veckorna att kaoset bara känns på insidan, medan jag ser lugn som en filbunke ut på utsidan.
barracuber skrev:Det var jättesvårt eftersom han utnyttjade det faktum att allt var en enda röra för mig. Han kommenterade flera gånger att han tycker jag var oklar, diffus och svårfångad. Han sade också "jag vet inte vad som finns att utreda, jag vet inte ens om det finns något att utreda".
Ja oklar, diffus och svårfångad är förmodligen jag med.. Jag kommer ofta på mig själv med att vara helt osammanhängande, då jag är extremt ovan vid att sätta ord på mina känslor inför en annan människa. Om allt är en enda röra inuti så är det ju liksom inte så lätt att få ut det på ett sammanhängande sätt.. särskilt inte när man hör klockan ticka i bakgrunden hela tiden..
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
beek skrev:Jag tycker du verkar klar och tydlig i tråden. Har du beskrivit det på samma tydliga sätt för psykologen? Hur jobbigt det är och att du inte kan visa det.
Jo jag har försökt göra det. Men det är först den senaste tiden som jag har fattat att mitt psykiska tillstånd faktiskt inte syns utanpå. Så först blev jag mest förvirrad när han beskrev mig som lugn och stabil och ganska välmående. Nu har jag dessutom insett att jag har/har haft exakt samma problem med vänner och familj. En mycket nära familjemedlem reagerade jättestarkt när jag sa att jag alltid har mått såhär, och alltid haft den här ångesten, ända sedan jag var en litet barn. "Nej det har väl inte alls alltid varit såhär" svarade personen ifråga. Förmodligen eftersom det inte har synts utanpå mig. Själv kan jag inte begripa hur det inte har synts utanpå när det har känts så starkt inuti.
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Pemer skrev:Fasen, sådant här måste vi i OA komma åt.
Vilket, och hur då? Att psykologer bedömer patienter som mer välmående än de är, eftersom de har svårt att visa känslor utåt?
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
känner igen...
Känner igen det där, jag blev kallad för dockan eller isprinsessan när jag var yngre, för jag visade inga känslor på utsidan, varken positiva eller negativa. Känslokall tyckte de omkring mig, men jag har massor av känslor, det bara syns inte utanpå.
De enda jag kan visa mina känslor för är mina barn.
Jag är ny här på forumet, men vi har haft diagnoser i familjen i 4 år nu och fler blir det allt eftersom alla utreds, en efter en. Det är ju så typiska det autistiska spektrat, att både prata om och visa känslor är svårt och att det ofta misstolkas av omgivningen som att vi inga känslor har....fast vi oftare har mycket mer känslor än andra. Vad jag har märkt hos oss, så är vi känsligare än andra och oroas tex mycket lättare än andra, men vi visar det inte förren det blir så mycket att reaktionerna blir explosiva. Vi stänger av oss utåt, tills det brister.
MVH
De enda jag kan visa mina känslor för är mina barn.
Jag är ny här på forumet, men vi har haft diagnoser i familjen i 4 år nu och fler blir det allt eftersom alla utreds, en efter en. Det är ju så typiska det autistiska spektrat, att både prata om och visa känslor är svårt och att det ofta misstolkas av omgivningen som att vi inga känslor har....fast vi oftare har mycket mer känslor än andra. Vad jag har märkt hos oss, så är vi känsligare än andra och oroas tex mycket lättare än andra, men vi visar det inte förren det blir så mycket att reaktionerna blir explosiva. Vi stänger av oss utåt, tills det brister.
MVH
Senast redigerad av aspiemamman 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- aspiemamman
- Inlägg: 56
- Anslöt: 2009-11-13
svarabhaktivokal skrev:Pemer skrev:Fasen, sådant här måste vi i OA komma åt.
Vilket, och hur då? Att psykologer bedömer patienter som mer välmående än de är, eftersom de har svårt att visa känslor utåt?
Att öka kunskapen kring att aspergare inte alltid mår som de ser ut pga stel mimik och kroppsspråk. Jag har friskförklarats (nja typ iaf) för jag såg för neutral ut "man kan inte bota asperger" när jag ville ha nått mot depressionen.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs skrev:Jag har friskförklarats (nja typ iaf) för jag såg för neutral ut "man kan inte bota asperger" när jag ville ha nått mot depressionen.
SUCK
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Re: känner igen...
aspiemamman skrev:Vad jag har märkt hos oss, så är vi känsligare än andra och oroas tex mycket lättare än andra, men vi visar det inte förren det blir så mycket att reaktionerna blir explosiva. Vi stänger av oss utåt, tills det brister.
MVH
Hm, jo det där känner jag igen. Jag har ofta haft till synes oförklarliga vredesutbrott, gråtattacker och panikångest. Allt kan verka helt kolugnt utåt hur länge som helst och sen kommer det bara som en blixt från klar himmel så att säga, och ingen fattar någonting.
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
MsTibbs skrev:svarabhaktivokal skrev:Pemer skrev:Fasen, sådant här måste vi i OA komma åt.
Vilket, och hur då? Att psykologer bedömer patienter som mer välmående än de är, eftersom de har svårt att visa känslor utåt?
Att öka kunskapen kring att aspergare inte alltid mår som de ser ut pga stel mimik och kroppsspråk. Jag har friskförklarats (nja typ iaf) för jag såg för neutral ut "man kan inte bota asperger" när jag ville ha nått mot depressionen.
Jo det känns ju som att många människor går mer på vad de ser än på vad man säger. "Lustigt nog" är mitt ansikte oftast neutralast när jag mår som sämst. Om jag t.ex. är skitledsen så får jag ofta världens stenansikte, vilket gjort att jag blivit anklagad för att vara känslokall osv.
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
svarabhaktivokal skrev:MsTibbs skrev:svarabhaktivokal skrev:
Vilket, och hur då? Att psykologer bedömer patienter som mer välmående än de är, eftersom de har svårt att visa känslor utåt?
Att öka kunskapen kring att aspergare inte alltid mår som de ser ut pga stel mimik och kroppsspråk. Jag har friskförklarats (nja typ iaf) för jag såg för neutral ut "man kan inte bota asperger" när jag ville ha nått mot depressionen.
Jo det känns ju som att många människor går mer på vad de ser än på vad man säger. "Lustigt nog" är mitt ansikte oftast neutralast när jag mår som sämst. Om jag t.ex. är skitledsen så får jag ofta världens stenansikte, vilket gjort att jag blivit anklagad för att vara känslokall osv.
Samma här, på samma sätt som jag inte flippade när jag blev felaktigt anklagad för misshandel, det tyckte vissa var skumt, att jag resonerade sakligt kring hur situationen kunde ha uppstått. Nu har jag dock fått hjälp från psykiatrin som tur är.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
Samma här, om man jobbar och står i så kan det ju inte vara ngra problem. Att det enda jag kan eller orkar är att jobba och inte har ngnting annat, tvärtom tycker illa om mig själv och är totalt utmattad efter jobbet, ja du kan väl äta lyckopiller och prata med en mentalvårdare. *Ridå*
Jag vägrar lyckopiller efter att ha bränt på i 10år till med dem i fel spår. Mår hellre dåligt än bedövad för då har jag en chans att förändra. På måndag ska jag börja med Abilify som är ett milt neuroleptikum och ska stabilisera dopaminet. Många på forumet här har skrivit hur de stått och hoppat på stället av den medicinen som kan ge rastlöshet. På nätet skrev en att hon svälte 24/7 av Abilify och gick upp mkt i vikt, så massa spännande saker kan hända men skulle den ge livslust så är jag beredd att testa. Kan ta upp till 2 mån innan resultat dock.
Jag vägrar lyckopiller efter att ha bränt på i 10år till med dem i fel spår. Mår hellre dåligt än bedövad för då har jag en chans att förändra. På måndag ska jag börja med Abilify som är ett milt neuroleptikum och ska stabilisera dopaminet. Många på forumet här har skrivit hur de stått och hoppat på stället av den medicinen som kan ge rastlöshet. På nätet skrev en att hon svälte 24/7 av Abilify och gick upp mkt i vikt, så massa spännande saker kan hända men skulle den ge livslust så är jag beredd att testa. Kan ta upp till 2 mån innan resultat dock.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 22:40:59, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Min (habiliterings)psykolog är den enda som egentligen förstår mig. Synd är dock att det inte är hon som skriver ut preparat.
Jag har med andra ord samma problem som du, även om jag fått höra att jag är väldigt bra på att förklara vad jag känner. Jag tror dock att jag är för rationell för att jag ska framstå som att må sämre.
Jag har med andra ord samma problem som du, även om jag fått höra att jag är väldigt bra på att förklara vad jag känner. Jag tror dock att jag är för rationell för att jag ska framstå som att må sämre.
Senast redigerad av Liljencroowna 2011-05-04 22:41:00, redigerad totalt 1 gång.
- Liljencroowna
- Inlägg: 4412
- Anslöt: 2009-02-28
mondo beyondo skrev:Samma här, om man jobbar och står i så kan det ju inte vara ngra problem.
Jag undrar om det här är en vanlig inställning hos psykologer och psykvården i allmänhet.. att man inte bedöms må "tillräckligt" dåligt förrän man låtit hela sitt liv braka ihop och lämnat jobb, studier m.m. I så fall är det bedrövligt. Jag själv är helt beroende av de ramar och rutiner som skolan/jobbet ger, utan dem skulle jag nog inte orka leva överhuvudtaget just nu. Mår jag inte bra så gömmer jag mig gärna i studier och arbete också för att slippa tänka/känna. Och då misstolkas man för att vara välfungerande och ambitiös och nekas den hjälp man behöver..
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:41:00, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Liljencroowna skrev:Jag har med andra ord samma problem som du, även om jag fått höra att jag är väldigt bra på att förklara vad jag känner.
Hur gör man? Lär mig! Jag är helt värdelös på att förklara vad jag känner. Blir oftast bara helt tyst och slutar svara.
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 22:41:00, redigerad totalt 1 gång.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
mondo beyondo skrev: På måndag ska jag börja med Abilify som är ett milt neuroleptikum och ska stabilisera dopaminet. Många på forumet här har skrivit hur de stått och hoppat på stället av den medicinen som kan ge rastlöshet. På nätet skrev en att hon svälte 24/7 av Abilify och gick upp mkt i vikt, så massa spännande saker kan hända men skulle den ge livslust så är jag beredd att testa. Kan ta upp till 2 mån innan resultat dock.
Ofta är det ett insättningsproblem som går över, vad jag förstår från Viska schizofreniforum. Förhoppningsvis gör det det för dig också.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 22:41:00, redigerad totalt 1 gång.
@svarabhaktivokal
Om jag läser dina inlägg här rätt, så är det en läkare, alltså en psykiater du går hos.
Ibland skriver du psykolog men det är ju ett helt annat yrke.
Att din läkare inte förstår ditt problem är inte konstigt, det är så vanligt att man inom vården tror just detta, visar man inget så känner man inget.
Och det är ju många gånger helt fel just när det gäller AS.
Har du försökt att skriva ner hur du känner dig och ta med det till din läkare? Och tala om för honom att det han ser bara är ett yttre, att det inte alls stämmer med hur du känner dig, men att du inte kan visa det i ditt kroppspråk och ansiktsuttryck?
Försök hitta något i böcker eller på nätet om detta och ta med och visa!
Och kräv att du får möjlighet att träffa någoin som kan mer om autistiska funktionshinder!
Om jag läser dina inlägg här rätt, så är det en läkare, alltså en psykiater du går hos.
Ibland skriver du psykolog men det är ju ett helt annat yrke.
Att din läkare inte förstår ditt problem är inte konstigt, det är så vanligt att man inom vården tror just detta, visar man inget så känner man inget.
Och det är ju många gånger helt fel just när det gäller AS.
Har du försökt att skriva ner hur du känner dig och ta med det till din läkare? Och tala om för honom att det han ser bara är ett yttre, att det inte alls stämmer med hur du känner dig, men att du inte kan visa det i ditt kroppspråk och ansiktsuttryck?
Försök hitta något i böcker eller på nätet om detta och ta med och visa!
Och kräv att du får möjlighet att träffa någoin som kan mer om autistiska funktionshinder!
Senast redigerad av A 2011-05-04 22:41:00, redigerad totalt 1 gång.
A skrev:@svarabhaktivokal
Om jag läser dina inlägg här rätt, så är det en läkare, alltså en psykiater du går hos.
Ibland skriver du psykolog men det är ju ett helt annat yrke.
Att din läkare inte förstår ditt problem är inte konstigt, det är så vanligt att man inom vården tror just detta, visar man inget så känner man inget.
Och det är ju många gånger helt fel just när det gäller AS.
Har du försökt att skriva ner hur du känner dig och ta med det till din läkare? Och tala om för honom att det han ser bara är ett yttre, att det inte alls stämmer med hur du känner dig, men att du inte kan visa det i ditt kroppspråk och ansiktsuttryck?
Försök hitta något i böcker eller på nätet om detta och ta med och visa!
Och kräv att du får möjlighet att träffa någoin som kan mer om autistiska funktionshinder!
Jo jag råkade skriva "läkare" en gång, eftersom personen som skrev innan talade om en läkare och inte en psykolog, så jag skrev nog "läkare" av bara farten den gången. Men det är alltså en psykolog och inte en psykiatriker.
Från början trodde jag att han hade rätt bra koll på AS eftersom han nämnde det som en trolig förklaring redan vid mitt första besök. Alla andra jag har träffat har försökt skylla mina problem på min familj, vilket i mitt fall är helt absurt. Men jag börjar väl misstänka nu att han inte har så stor koll som jag först trodde.
Att skriva ner det kan vara en bra idé, eftersom jag har mycket lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal. Tack för tipset. Jag har efter lite funderande dessutom kommit fram till att det kanske inte är så konstigt att han bedömt mig som mer välmående och välfungerande än jag faktiskt är, eftersom vi oftast talar om rätt banala vardagsbekymmer när vi träffas. Min ångest, som jag egentligen skulle behöva tala om, har jag inget språk för, och då kan jag ju inte heller tala om den.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Återgå till Aspergare och vården