Jag har ett problem: jag kan knappt få känslor. Ofta måste jag "fylla mig" med känslor, t.ex lyssna på deppiga låtar så att jag blir ledsen. Jag måste nästan inbilla mig. Jag kan knappt känna medkänsla med min egen mor.

En gång dog en släkting, och det enda jag kände inför begravningen var att jag längtade efter att få äta smörgåstårta. När jag var liten och min pappas katt dog "visste" jag att jag skulle gråta, så jag gick in i mitt rum, tryckte ansiktet i kudden, som jag "visste" att man skulle göra, och låtsasgrät för mig själv. Jag KAN dock känna känslor, jag hade en vän som var lika nära mig som mitt eget hjärta, då kunde jag känna medkänsla, men det kan ha varit för min egen skull jag kände... Näär t.ex tsunamin hände kunde jag inte känna något, och förut ville jag alltid att något hemskt skulle hända.

Är det så här för att jag har Asperger?

Känner delvis igen mig, fast det varierar för mig. En del aspergare är lågemotionella men andra väldigt känslosamma.

Tror vi diskuterat detta förut men minns inte i vilka trådar. Prova att söka på ordet "alexitymi" som nämndes i den senaste diskussionen.

Jag har väldigt mycket känslor inom mig men de kommer inte ut speciellt lätt, de liksom fastnar. "Låg" i ordet "lågemotionell" kanske syftar på detta.

Blir inte arg speciellt ofta. Förra året fick jag ett vredesutbrott mot min arbetsledare vilket ledde till att de sparkade mig senare. Jag tyckte jag hade rätt i sak och därmed anledning att bli arg. Men de tyckte jag blev omotiverat mycket arg.

EDIT:
Avvek en del från ämnet i förra stycket.
I första stycket lät jag litet desperat: JAG HAR VISST MYCKET KÄNSLOR!
Men det är ofta som jag känner mig märkvärdigt tom. Om det är AS eller normal nutidsskada vet jag inte. Exempel är känslor för närstående som har dött, min mamma, min familj.

Shit, vad seg jag blir av värmen..

kan kanske vara svårt att få kontakt med sina riktiga känslor ibland. En känsla av te.x ha blivit kränkt kan komma långt senare...Det är inte säkert att man ger uttryck för positiva känslor heller. Det kanske handlar om att de har svårt "att nå ytan". Jag kan inte riktigt finna mig i beskrivningen "brist på empati". Visst känner jag någon slags tydlig empati med människor som lider eller blir förtrampade. Men människor som jag har en sämre relation till tycker kanske annorlunda om mig...

Om jag kommer i ett "flow" om jag skapar något får jag närmare kontakt med emotionerna. I ett samtal, kanske terapeutiskt samtal, kan dett också hända.

Det finns bara två känslor. Rädsla och kärlek. Begravningar är ett jävla påhitt. Är någon slags masspsykos som gör att folk samlas där.
De borde bannlysas, tycker jag.

saltgurkan skrev:En gång dog en släkting, och det enda jag kände inför begravningen var att jag längtade efter att få äta smörgåstårta.

Begravningar är ett oskick. Om man blir ledsen eller ej beror ju på vem som dött. Om narcissistiska tant Agda trillat av pinn skulle man ju främst tänka på smörgåstårta. Om ens stora kärlek och livskamrat sedan 20 år dör är man nog inte intresserad av smörgåstårta.

saltgurkan skrev:När jag var liten och min pappas katt dog "visste" jag att jag skulle gråta, så jag gick in i mitt rum, tryckte ansiktet i kudden, som jag "visste" att man skulle göra, och låtsasgrät för mig själv.

Men det var ju hans katt, det behöver inte du vara ledsen för. Att man beklagar sorgen är mer en artighetsgrej. Betyder inte att man känner samma sorg eller ens är ledsen.

Själv har jag en del djur, och jag tycker olika om dem allihopa. Älskar mina två hundar och skulle bli förkrossad om de dog. Älskar Ragdollkatten och är rätt förtjust i en av bondkatterna. Men det vore 100 gånger värre om Ragdollen dog.

En annan bondkatt tänker jag åka och avliva, han har blivit så jävla dum i huvudet. Typ rädd och aggressiv. Traumatiserad efter att vi under en tid i vår ägo haft en jobbig hund som skällde mycket och inte respekterade katterna. För mig är han redan "död". blir bara irriterad när jag ser honom.

saltgurkan skrev:Näär t.ex tsunamin hände kunde jag inte känna något, och förut ville jag alltid att något hemskt skulle hända.

Tsunamin var ju bara ett jippo för media. Där är det fullständigt normalt att vara helt oberörd. Själv skrattade jag åt bilder med döda som blivit så där luftfyllda och blå.
- Kolla en floater!!!! Tänkte jag och flinade.

Jag tycker inte att det du beskriver låter onormalt. Tror inte man behöver ha AS för att känna liknande.

Men kanske att man har lite mer begränsad inlevelseförmåga pga AS och mest blir ledsen när det berör en själv väldigt nära.

Jag blir tex berörd när mamma pratar om sin nyligen avlidna katt. Blir lite ledsen för att hon saknar sin katt. Det var jag som dödade den åt henne för att hon skulle slippa vara med när den dog. Den var sjuk nämligen. Jag brukar ombesörja avlivningar åt anhöriga för det är en ganska jobbig grej att se ett djur man älskar dö.

Jag känner igen mig mycket i beskrivninget "når inte ytan".

Det som jag ofta tänkt skulle vara en "orsak" är att jag tidigare faktiskt försökte träna bort mina känslor. Anledningen var att känslouttryck oftare orsakade pinsamma situationer än faktiskt fyllde sitt syfte. Det tog fart på allvar när jag insåg att känslor var orsak till en del av mobbningen jag fick utstå.

I nuläget försöker jag dock hålla ett öppet sinne och istället hantera känslorna förnuftigt istället för att förtrycka allting.

Jag blir mest förbannad och upprörd när det inte blir som jag trodde det skulle bli. Oavsett var det oberäkneliga än händer, men mest hemma (sambo, två tonåringar.) Om tex nån är sjuk, nåt jag vill ha är slut, det inte går att springa när jag tänkt mig det... Det blir liksom kaos i huvudet. Inte alls rimliga proportioner, full stress för allt. Känns som det bara funkar när det är precis som vanligt och vardag, men det är det ju nästan aldrig. Ledighet och semester är en tid av förtvivlan.

Begravningar är jag rätt bra på, för där vet jag hur andra kommer agera. Själv har jag inte gråtit på någon. Jag vet vad som förväntas av mig, då är det enkelt. Sitta och spontanprata med arbetskamrater eller bli utfrågad av sambon är en rysare, då vet jag inte hur nästa minut kommer att bli. Jag brukar gå så fort som möjligt. Stanna för länge och försöka vara närvarande har jag ingen bra erfarenhet av.

Känner: Ilska, rädsla, åtrå, stor öppenhet, ärlighet, frustration, hopplöshet, självcentrering, avskildhet, oro och panik. Uppgivenhet sedan någon månad.

Avsaknad av: Sorg, kärlek, flexibilitet, inlevelse, frihet, omtanke, spontanitet, tillit, skuld, otillräcklighet, samhörighet, delaktighet, inre lugn.

Usch vad negativt det blev, jag känner absolut att jag är känslomässigt deformerad. Jag upplevs ofta som rätt glad och en som säger lite lustiga saker hursomhelst, men känner mig rätt uppgiven och rent av ledsen (ny känsla) nuförtiden. Folk talar med mig om vad som helst för jag pratar själv om vad som faller mig in och svarar för det mesta ärligt på frågan: "Hur är det?" och annat. (Har uppmärksammat att det inte alltid är lämpligt att säga precis som det är.)

Har för mig jag redan skrivit nåt i en liknande tråd tidigare. Nåvel..

Håller med sugrövmanövern angående begravningar. Beror ju helt och hållet på vem det är som har dött. Kan inte säga att jag kände speciellt mycket sorg när min morfar avled. Lite omskakad av omställningen att inte längre ha någon men kan inte säga att jag saknar honom något mycket idag. Däremot blev jag jätteledsen när katten blev överkörd där hemma. Grät en massa och tyckte hela situationen var fruktansvärt lidsam och världen var bra orättvis. Tror inte jag hade gråtit över något eller någon sådär på flera år sen min barndom och skämdes nästan lite över mig själv som reagerade så kraftigt över en sådan småsak. (Kan hända det är en sån där aspie grej, som andra skrivit; att jag många gånger kan känna större empati för djur än människor) The point is: det beror helt på vilken relation man tidigare haft med personen/varelsen/tinget. Och vissa känner i allmänhet mer än andra, andra mindre (aspies som normala så vitt jag vet). Det är dock inget man ska skämmas för.

sugrövmanövern skrev:

saltgurkan skrev:Näär t.ex tsunamin hände kunde jag inte känna något, och förut ville jag alltid att något hemskt skulle hända.

Tsunamin var ju bara ett jippo för media. Där är det fullständigt normalt att vara helt oberörd. Själv skrattade jag åt bilder med döda som blivit så där luftfyllda och blå.
- Kolla en floater!!!! Tänkte jag och flinade.

Haha! Sådär tänkte nog allt också jag ett par gånger för mycket. Är nog sådant där få vågar erkänna öppet. Själv är jag rätt så begeistrad (för att uttrycka mig lite vitsigt i sammanhanget) i skräckfilmer, inte minst med levande döda i. Blir sällan rädd eller mår illa av otäcka scener utan tycker mest det är spännande, och, lite komiskt på samma gång. Men beror säkert en del på att jag blivit avtrubbad med åren. Inte så trevligt, förstås, att beskåda drunknade/sönderslitna/lemlästade kroppar i verkligheten men har svårt att låta bli känna som en skräckblandad förtjusning. Att det här är på RIKTIGT! Däremot kunde jag känna mig ledsen av att höra om splittrade familjer där barn förlorat en eller båda sina föräldrar eller något syskon. Inte så man går och ältar i det precis, men, kan på ett sätt föreställa mig situationen. Anna Lindh mordet är ett annat bra exempel på hur media över en natt kan skapa landssorg och massempati från miljoner människor, vilka dagen innan knappast ens kände till namnet.

Vägen till "positiva känslor" är att hitta mening, mål i sin egen tillvaro. Samtidigt med detta inse att "vägen är målet", varje stund är den egentliga meningen, målet. Just nu är den enda verklighet som kan finnas.

Jag har heller inte mycket känslor ens inom mig - kan dock få raseriutbrott, då blixtrar det till på en sekund. Hade mycket ångest som yngre.

Känslor som jag inte har upplevt - och heller inte kan få grepp om hur de kan tänkas kännas - är sorg och förälskelse.

Jag kan upplevas som mycket hårdhjärtad ibland, har jag fått höra. Tycker dock alltid att jag har rätt att få vara kall i vissa situationer.
Jag har svårt att ens skriva om detta. Har först nu på senare år fattat hur mycket som rör sig på insidan av andra personer. Detta har lett till flera, djupa konflikter i min närhet, där jag står oförstående och någon annan känner sig kränkt och sårad.

Jag har ett överflöd av känslor. Men sånt som inte berör en personligen är normalt att inte gråta för. Vissa saker som man förväntas vara kollektivt upprörd över är mest mediaporr. Det vägrar jag delta i. Mordet på Engla är typexemplet. Det är rena beräkningen. Självklar pervers förbrytare som får symbolisera den rena ondskan förgriper sig mot oskyldigt barn. Tydlig skurk, inga komplikationer. Folks hat mot den här knäppe galningen äcklar mig.

Blir hellre upprörd över alla de lemlästade barnen vid bombningarna i Palestina. Men det är inte lika lätt att göra mediaporr av. Det finns ju också palestinska terrorister och sen blir det ju politik för tusan.


Har lätt att bli förälskad och har lätt att bli arg. Mina känslor sätter ofta krokben för mig när jag ska sortera ut dem och använda dem som beslutsunderlag. Jag fattar alltid beslut efter hur saker och ting känns och det skiftar väldigt ofta.

Jag blir illa berörd eller något oavsett vem som dör i princip, och är det någon orättvisa med i samanhanget så mår jag illa av att jag inte ser till att det går rätt till.
Om det är min granne eller någon i djupaste djunglerna spelar mig inte särskilt stor roll.

Fast visst blir jag ledssen när någon närstående dör.
Har blivit lite olika, har försökt att INTE gråta när jag varit på begravning, det har blivit en ofrivillig störtflod av tårar varje gång hittils.

Vet inte helt säkert hur jag ses av mina släktingar i normalfallet men jag tror de har blivit förvånade av mängden tårar under mitt gråtande.
Det som är bra är att ögonen är väldigt rena efteråt
Det känns inte det minsta av motstånd av någon sorts ögonsmet (genomskinligt såklart, konsistens av glycerol tror jag men helt genomskinligt)

Här känner jag också igen mej. Har svårt att visa känslor. Har svårt att visa tacksamhet när jag får presenter..jag vet inte hur jag ska bära mej åt. Har svårt för att gråta.
Har ångest och deppresion.

Jag är också lågemotionell. Om sakerna inte direkt rör mitt liv så brukar jag sällan känna något. Tsunami och sånt är alldeles för långt bort för att det ska beröra mer än att man tänker "oj, vilken sjuk händelse".
Annars så brukar jag mest låtsas, eller anstränga mig att tänka på saken extremt mycket och försöka låtsas att det är mig som olyckan drabbat, så att jag ska kunna ge lite mer genuina medlidande kommentarer när jag pratar med folk som jag står närmare.

Mördarsnigel skrev:Jag är också lågemotionell. Om sakerna inte direkt rör mitt liv så brukar jag sällan känna något. Tsunami och sånt är alldeles för långt bort för att det ska beröra mer än att man tänker "oj, vilken sjuk händelse".
Annars så brukar jag mest låtsas, eller anstränga mig att tänka på saken extremt mycket och försöka låtsas att det är mig som olyckan drabbat, så att jag ska kunna ge lite mer genuina medlidande kommentarer när jag pratar med folk som jag står närmare.

Ja, det är lite åt det här hållet för mej också.
Jag var "inblandad" i tsunami grejen pga/tack vare mitt arbete.
Tyckte väl mest synd om dom anhöriga men mer var det inte..hm..är jag grymt känslokall.?? (som min sambo säger)

Jag har också svårt för känslor.
*förälskelse,kärlek
Man kan säga stor tillgivenhet är det starkaste känslan som jag känner till partners, föräldrar
*hat,ilska
Möjligt vis till människor i allmännhet. Då kanske mer irretation.
*åtrå,njutning
Skulle vilja men kan inte. Har bara sex för den andra personens skull

Jag har däremot stark vilja att binda folk till mej som jag blir tillgiven till.
Vill känna men går det?

Jag vill också känna men kan/bör nog inte. Allt är över i mitt liv. Så fort jag visar nåt jag inte håller med om så är jag sjuk och behöver vård. Så jag har stängt av, kanske permanent? Skit i det. Du har iaf chans kvar, saltgurkan.
Jag kan inte göra så mkt med ögonen heller då de blivit helt stela av datorn. Jag måste stänga av alla känslor inför nyår också. Det blandat med den ångesten är inte så trevligt.

sugrövmanövern skrev:

saltgurkan skrev:Näär t.ex tsunamin hände kunde jag inte känna något, och förut ville jag alltid att något hemskt skulle hända.

Tsunamin var ju bara ett jippo för media.

Jag blev äcklad av allt hyckleri kring tsunamin, det var uppenbart att man gjorde skillnad på turisterna och lokalbefolkningen. Men ingen vågade säga rakt ut att man tyckte de senare var mindre värda.

Kom ihåg att jag tittade på nyheterna nån dag innan tsunamin, var ett reportage om en pojke som blivit våldtagen. För att skydda honom mot fortsatta övergrepp hade mamman skickat honom till en avlägsen släkting i Sverige. Men eftersom de inte var tillräckligt nära släkt fick han inte stanna, utan var på barnpsyk i väntan på utvisning.

Sen när tsunamin väl ägt rum var TV:n full av psykologer och terapeuter som pratade om hur viktigt det var att barn fick stöd så snabbt som möjligt efter traumatiska upplevelser.

Åk till en flyktingförläggning istället för att sitta i TV-soffan liksom...

Bjäbbmonstret skrev:Vissa saker som man förväntas vara kollektivt upprörd över är mest mediaporr. Det vägrar jag delta i. Mordet på Engla är typexemplet. Det är rena beräkningen. Självklar pervers förbrytare som får symbolisera den rena ondskan förgriper sig mot oskyldigt barn. Tydlig skurk, inga komplikationer. Folks hat mot den här knäppe galningen äcklar mig.

Jag håller med, det känns som att folk hatar Anders Eklund mer än Christine Schürrer eftersom han passar bättre in i mediabilden av hur en barnamördare skall vara.

Ja, jag har nog också lite för lite empati för allmänhetens syn på det hela, för sånt där. Klart att det är jättetråkigt, men det är som att man är nåt konstigt så fort man inte orkar ta del av allt och visa att man lider med, som man förväntas. Lite konstigt är att man måste lida med när det är i tv, inte annars nästan. Det känns så.

Jag grät nästan så att jag spydde när noshörningen nelson dog. Klarar inte av att se djur kämpa för överlevnad, det går inte. Är det något som kommer åt mig är det just precis det. Våra granndjurs läten, deras uppspärrade ögon och hastiga rörelser får hela min kropp att vibrera av hjälplöshet.

Naturligt sett är jag mycket positiv och är mycket bra på att slå av mörka känslor. Ibland kan det bli för mycket, men vad ska jag göra åt det kemiska?

Vrede ser jag som min största svaghet och är därför det jag har kämpa mest med. Oj, något mer värdelöst får man leta efter.

En av mina bröder och min moder säger dock att jag fungerar mer som ett annat djur. Kommer de i närheten av mig rycker jag bort mig först, innan jag vet vad de ska göra. Jag är ängslig och folk uppfattar mig nog som rädd, jag ser det mer ett beteende vars grundidé är "säkerhet först".

My only hatred is toward human beings. Men så länge folk lämnar mig i fred är jag nöjd och kan leva i harmoni med resten av världen.

Jag är känslig, och det är jag glad för!

Jag har mest känslor när det gäller djur, jag kan inte heller stå ut med att se djur lida, känns fruktansvärt!!

Mina barn beskyddar, jag dom är ju mitt eget blod!! Är det det som kallas för överbeskyddande?

Antigen är det för lite av nåt eller för mycket av nåt..aldrig lagom!

Jag trodde man skyddade sina barn för att de behöver skydd.

nano skrev:Jag trodde man skyddade sina barn för att de behöver skydd.

JAAAA, naturligtvis så menade jag ju så!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Klant att inte FÖRHANDSGRANSKA innan utskick!!!!!!!!!!!!!!!