När en föräljare ringer mig på en söndag brukar jag fråga efter deas hemnummer...
Dom frågar varför jag svarar...
Så jag kan diskutera denna affär på DIN lediga dag...hemma hos dig

Trixy skrev:När en föräljare ringer mig på en söndag brukar jag fråga efter deas hemnummer...
Dom frågar varför jag svarar...
Så jag kan diskutera denna affär på DIN lediga dag...hemma hos dig

Jag brukar språka med telefonförsäljare då jag gillar att känna mig behövd och traktad efter. Det är trevliga samtal som leder till att jag slutligen avböjer deras erbjudande. En del är så duktiga på sitt jobb att man nästan kan tro att situationen är genuint gemytlig.

kakmonstret skrev:Jag brukar språka med telefonförsäljare då jag gillar att känna mig behövd och traktad efter. Det är trevliga samtal som leder till att jag slutligen avböjer deras erbjudande. En del är så duktiga på sitt jobb att man nästan kan tro att situationen är genuint gemytlig.

Var jävligt försiktig med det, de spelar in alla samtal, men det förkommer även att de redigerar samtalen så plötsligt har du köpt något skit du definitivt inte vill ha...

OBS! Ej diagnostiserad, men tyckte frågan var spännande!

Mina sociala oskickligheter ger skepnad på många olika sätt. Bl a:

a) Jag fixar inte småprat om jag verkligen vill någonting
b) Jag säger alltid högt och tydligt om jag är missnöjd med någonting
c) Jag kan på intet sätt ta till mig när folk är ironiska
d) Jag kan vara hur sarkastisk som helst emot folk utan att förstå att de blir ledsen
e) Jag pikar gärna folk ofta och mycket för deras dåliga sidor, i efterhand får jag alltid höra att de blir ledsna
f) Jag har oerhört svårt för att inse när jag "trampat i klaveret"
g) Ögonkontakt i min värld är skitjobbigt, jag blir arg och "får ont i huvudet" om jag behöver titta folk för länge i ögonen
h) Säger alltid vad jag tänker utan att filtrera
i) Om jag är på dejt/bland folk så kan jag prata om mig själv i evigheter utan att ens fundera på om någon annan vill säga något - sen så frågar jag något av "artighet" när jag kommer på mig själv efter en halvtimme


Är detta något som är typiskt för AS eller är jag bara dryg?

Ibland har jag babblat på aldelles för mycket om mina specialintressen eller något annat jag är intresserad av, med dålig känsla för om mottagaren egentligen är lika intresserad som jag av ämnet.

Har väl samtidigt också ibland visat allt för litet intresse till personen jag pratar med; t.ex. efter att ha svarat på frågan om hur jag mår bara fortsatt babbla på om mig själv istället för att börja fråga den andre saker och därmed visa mitt intresse för dennes liv osv.

Har också haft dålig känsla ibland för hur mycket som är lagom att ge ifrån sig informationsmässigt i allmänhet. NT's är så känsliga för detta

Sedan har jag haft dålig "timing" ibland, avbrutit andra osv. samt alltid varit dålig på kallprat eller socialt prat man bara använder för att hålla samman en relation osv.
Totalt kass på att höra av mig och har fått höra det av både föräldrar och ex

Detta med att inte höra av sig har gjort att många både etablerade samt potentiella relationer runnit ut i sanden. Känns ibland som jag måste tvinga mig själv till att höra av mig, utan att ha något att prata om eller själv ens vilja det, för att relationen inte ska ebba ut totalt.

Något jag i övrigt tänkt på en del beträffande svårigheter med socialt samspel är att man ofta kan fråga sig vad som beror på AS och vad som beror på andra saker;
Alltså vad beror på bristande social träning/bristande självkänsla/social fobi och vad beror på AS i sig... det känns ofta som en knepig fråga att besvara!

xlnts senaste inlägg skrev:...

Mycket av det där känner jag igen!

Miche skrev:

kakmonstret skrev:Jag brukar språka med telefonförsäljare då jag gillar att känna mig behövd och traktad efter. Det är trevliga samtal som leder till att jag slutligen avböjer deras erbjudande. En del är så duktiga på sitt jobb att man nästan kan tro att situationen är genuint gemytlig.

Var jävligt försiktig med det, de spelar in alla samtal, men det förkommer även att de redigerar samtalen så plötsligt har du köpt något skit du definitivt inte vill ha...

Mm det ligger något i det du säger. En gång krokade de mig och jag fick foga mig i vad jag gått med på sen. Men det var inget fult utan de bandade och jag tänkte jaja men det var bindande. Men det var en vettig grej som jag har nytta av än idag. Men jag har hört om skräckexempel där folk har "gått med på" att betala för "tjänster" som kan röra sig om vad f*n som helst. Det finns många såna otyg kopplat till mobiltelefoni har jag förstått.

Jag hatar verkligen mingel. Sånt tycker jag modefjollor & överklasskärringar kan hålla på med på sina vernissager, inga genuina människor ägnar sig åt sånt.
Det handlar ju bara om att visa upp sig eller att sälja in sig och sånt kallar jag prostitution.

Jag har ofta svårt att tolka ansiktsuttryck, särskilt om det är folk jag inte känner och är van vid. Förstår inte sociala regler fullt ut. Har ofta svårt att förstå vad folk egentligen tycker. Och så avskyr jag att skaka hand... Ett av mina största problem är ögonkontakt, fast det har varit svårt för mig att erkänna det för mig själv.

Ja mingel hade jag inte heller orkat. Dom gånger som jag varit på mingel har jag betett mig omoget och tramsat mig. Ofta har jag förstått att folk retar sig på mitt beteende och att det inte passar in, men jag har inte brytt mig.

Alltså jag har inte så mycket problem med att jag inte förstår att jag beter mig avvikande, utan jag struntar i att jag sticker ut. Jag vill ändå inte vara som andra för det är inte "jag".

Att kramas gillar jag inte heller. Men jag gör det om nån tvunget ska krama mig på stan, annars blir det bara konstigt. Hellre att jag retar mig o ändå gör det, än att jag säger: "nä, jag vill inte kramas" för då blir det bara stelt och knepigt.

Oerhört dålig på att underhålla förhållanden från min sida. Jag ringer inte, kommer inte på besök och frågar inte hur det står till eller vad som händer i deras liv. Enda undantaget är familj. Dom besöker jag med jämna mellanrum men jag är oerhört dålig på att höra av mig. Jag visar nästan alltid ett ointresse för andra personer helt enkelt.
När det gäller familj så är detta ett problem då jag ofta mår dåligt över att jag inte kan vara fullständigt socialt funktionsduglig och leva upp till de krav som jag tror att dom ställer på mig. Jag känner mig taskig när jag kommer på att jag inte ringt en enda gång på 1,5-2 månader, eller medvetet ignorerat samtal.

Gällande telefoner så vägrar jag svara om jag är mitt uppe i något viktigt (dvs spelar datorspel, kollar film eller lyssnar på ny elektronisk musik (mina tre specialintressen)). Detta gäller även om det är familj som ringer och ofta så blir det att jag inte svarar, och senare kommer med en undanflykt/lögn till varför jag inte svarat. Även detta får mig att känna mig taskig. När jag väl pratar i telefon så känner jag mig oerhört klumpig eftersom jag ofta avbryter, inte vet när eller hur mycket jag ska prata. Ibland är jag t.o.m. så klumpig att jag avslutar samtalet (hejdå) för tidigt - vilket har hänt ett antal gånger. Efter en sådan situation så känner jag mig taskig och korkad.

När jag försöker mig på social interaktion så startar jag randomdiskussioner eftersom jag aldrig vet vad andra är intresserade att prata om. Oftast blir jag ignorerad eller så lyssnar folk bara. Jag bladdrar dock inte på om mina intressen om ingen ställer en direkt fråga om dessa. Dessutom kan jag rätt som det är, hoppa in på ett annat spår och diskutera något annat.

Eftersom jag är så oerhört uppriktig och rak-på-sak så tror folk oftast att jag försöker vara rolig när jag pratar om något jag är irriterad utav. Väldigt ofta blir jag missförstådd eller inte tagen på allvar vilket är väldigt frustrerande. Det här med att jag alltid säger vad som är på hjärtat får mig ofta att framstå som gnällig och cynisk.

Jag har svårigheter med att tacka och säga hej - jag "glömmer" helt enkelt bort sånt. Detta leder till att folk får intrycket att jag är otacksam och ohyffsad. Dessutom har jag oerhörda svårigheter med att säga förlåt/be om ursäkt.

Jag har problem med och ogillar situationer där det bara är meningen att man ska kallprata. Ser jag någon bekant på stan så låtsas jag om att jag inte ser denna så att jag kan undvika potentiell konfrontation och tråkig "vad gör du nu för tiden då?"-diskussioner och liknande som jag är oerhört dålig på.

Även jag, likt det någon annan tidigare skrev, misstolkar andras attityd till mig - givet åt det negativa hållet. Jag har aldrig upplevt att någon tjej varit intresserad utav mig och då det inte är något fel på mig - utseendemässigt - så har jag länge funderat på om detta beror på att jag helt enkelt inte uppmärksammar sådant.

Jag har en tendens att avbryta folk (i samtal), och får ofta lov att fokusera och analysera för att hitta bra ställen att avbryta folk på.

Jag har väldigt dålig ögonkontakt, även gentemot familj även fast det är mycket enklare att prata med folk jag känner. Jag tittar enbart folk i ögonen av ren och skär artighet och inte för att "läsa av" deras ansikte.

När jag diskuterar något så går jag ofta "waaaaay ahead of" andra och kommer med konstiga/udda idéer och argument. Exempel: "men om man klonar fram en miljard människor, vart kommer alla nya själar ifrån?" - från en diskussion om reinkarnation
"om aliens kom hit och visade upp sin religion och sin överlägsna teknik och tänkande, skulle du inte då överge din tro? dom är ju uppenbarligen smartare" - från en diskussion om religion. Jag tror att min debattglädje ofta ses som konfliktsökande och ofta när jag pratar om något (jag har alltid starka åsikter om ALLT) så blir folk bara tysta och hummar.

Jag är ofta sist med att fatta ironi och sarkasm

Jag hatar att umgås "bara för att" - dvs att vara i sociala situationer där det inte finns något konkret mål/någon konkret aktivitet att syssla med. Exempel: kompis från barndomen flyttade till min stad och ville ta med mig på massa fester och kårhusföreställningar och allt va det var. Allt detta tackade jag givetvis NEJ till. Detta har jag vid ett flertal tillfällen försökt förklara och folk tror då bara att jag kommer med massa lögner/undanflykter och efteråt så verkar dom besvikna/ledsna. Notera att jag dock inte har något emot att umgås så länge det är något vettigt som man faktiskt ska göra, t.ex se en film, spela spel eller göra någon annan aktivitet. Det ska vara på mina villkor helt enkelt.

Jag är dålig på att sätta ord på det jag har i skallen. Jag är dålig på att förklara saker verbalt och få andra att fatta vad jag menar. Jag är 10x bättre på att förklara saker i text.


Ovan text är enbart ett litet axplock av alla sociala saker jag har problem med. Jag har ingen diagnos ännu, men tycker själv att det är uppenbart att jag har AS.

Jag pratar vid fel tillfällen och är tyst vid fel tillfällen. Avbryter människor, kommer med olämpliga inlägg i diskussioner. När jag pratar med min vanliga röst låter jag tydligen dryg och otrevlig. Ser inte poängen i att hjälpa till med saker om jag helt enkelt inte känner för det.

hej jag har ett ganska konkret problem med en av personalen på stödboendet. hon har tjatat en del om dansband och att jag borde gå på sona klubbar för att jag vill träffa en tjej. men eftersom jag inte finner det intresant med dansbad på något set. lyssnar inte på det titar inte på danskampen på tv o jag går helst inte ut på sona ställen som spelar dansbandsmusik går helst inte ut på puben. de e så att de e många där som gillar dansband hon också och de respekterar jag för vi är alla olika o jag förväntar mig inte att någon av dom ska gilla de jag gillar som fiske hantverk o de olika musik typerna jag lyssnar på men varför e de så svårt för denna personal att acceptera att jag inte gillar det på något sätt och att jag inte vill läga ner tid och energi i det. de värkar som hon tar illa upp (är inte helt säker på att hon gör det men va jag kan se så verkar de som att så är fallet) fast jag har sakt att jag respekterar hennes och de andras intresse i dansband men jag inte är intresserad för fem öre. så fortsätter hon tjata om att de är en kul grej och man kan träffa folk och fä. jag säger nej tack inget för mig då tycker hon bara att jag är tråkig. nu vet jag inte riktit va jag ska säga.



kanse sätta ner foten och svära lite men stämningen ska väll va bra mellan oss tills des att jag flyttar. så jag vill inte va alt för taskig när jag säger ifrån dilemman dilemman

honeysquid skrev:Avbryter människor, kommer med olämpliga inlägg i diskussioner. det.

skäner igen mig i detta de brukar låta bättre i huvet än va de gör när jag seger det så att säga

Jag har svårt för att uppfatta eller förstå underförstådda saker. Sådant som inte sägs rent ut. Eller om jag fråga efter någons åsikt eller ärliga svar, tror jag ALLTID att de talar sanning. Nu för tiden förstår jag med mitt intellekt att folk inte talar sanning trots att man ber dem, men jag faller ändå för lögnen när jag väl är i situationen. Jag vill så gärna tro att folk är uppriktiga!

Jag pratar för mycket i sociala sammanhang och avslöjar oftast för mycket av mig själv eller mitt privatliv. Läser liksom inte av folk, så att jag uppfattar att jag har gått för långt i en diskussion mm. Detta har dock blivit lite bättre med medicinering (concerta för ADHD).

I vissa sammanhang skiter jag i om jag stöter mig med folk eller om jag inte blir omtyckt. I andra sammanhang kan jag lägga hur mycket energi som helst på att ge ett vänligt och "normalt" intryck. Jag blir då medveten på alla plan, läser av kroppsspråk, försöker avgöra om det som sägs är det som menas eller om det ligger något dolt budskap i det som sägs, om det som sägs är ironi eller allvar. Det innebär ju att jag faktiskt kan de här bitarna (mer eller mindre dåligt iaf), men de sker inte automatiskt. Jag måste tänka på det hela tiden, annars missar jag det! Jag blir snabbt utmattad och kan inte umgås på detta sätt mer än i några minuter.

När jag blir så där inställsam och vänlig, känner jag mig som världens största lögnare. Jag får alltid ångest efter det!!!! Men folk tycker om mig och jag blir accepterad

Albulena skrev:Socialt samspel är ju när man inte beter sig helt udda i situationer med andra.

Det säger fortfarande inget om vad socialt samspel är för något.

[liknelser]
Är lite som att förklara att man generellt får huvudvärk av att sova med stövlar på fötterna. Sen förklara för personen att inte sova med stövlarna på för att slippa huvudvärken. En lösning som baseras på ett felaktigt antagande.

Eller antal personer som dör i trafiken. Det propageras att det ALLTID är förarnas fel... men jag tror faktiskt att fotgängare och cyklister chansar och gör mer trafikfel än en förare och därmed bidrar kraftigt till dödsstatistiken. Inte helt ovanligt att alkoholpåverkade fotgängare blir påkörda.
[/liknelser]


Jag vill minst ha ett konkret exempel på s.k socialt samspel. ^^

Är det kanske att visa försiktig, tydlig och strukturerad hänsyn till allt och alla? (för det vet jag att jag sällan gör)

Men imperativ, det skrev jag ju innan

Här kommer några exempel:

* Att inte säga att någon är fet fast att man känner för det.

* Att säga hej tillbaka till någon som hälsar på dig.

* Att inte ringa på en annons efter kl 22.00

* Att se intresserad ut när någon berättar något för dig.

* Att inte bete sig knepigt eller udda när någon artigt växlar några ord med dig på busshållsplatsen, i matkön, på banken osv.

Albulena skrev:* Att inte bete sig knepigt eller udda när någon artigt växlar några ord med dig på busshållsplatsen, i matkön, på banken osv.

Det där är den jag har problem med.

Jag skulle sammanfatta mina sociala problem som att jag är trög som satan och kufisk. Jag fattar underförstådda sociala regler om hur man ska bete sig men har problem att krysta ur mig ord och stå och vara trevlig, jag kan inte heller låtsas vara intresserad av saker jag inte är intresserad av. Jag kan snacka lite väder för att vara artig men det blir inte så bra.

Jag kan snacka jättemycket o artigt

Albulena skrev:Men imperativ, det skrev jag ju innan

Här kommer några exempel:

* Att inte säga att någon är fet fast att man känner för det.

* Att säga hej tillbaka till någon som hälsar på dig.

* Att inte ringa på en annons efter kl 22.00

* Att se intresserad ut när någon berättar något för dig.

* Att inte bete sig knepigt eller udda när någon artigt växlar några ord med dig på busshållsplatsen, i matkön, på banken osv.

Om det är det som är samspel så har jag felat på alla punkter minst tre gånger i livet. Utom den tredje, det beror på att jag inte gillar prata i telefoner.

(Det är svårt att kanske tro detta, men vid tre tillfällen har feta personer frågat mig om de är feta. Likt en faktabaserad realist svarar jag givetvis ja på en sådan fråga om de passar min definition på fet, vilket alla tre gjorde.)


Oki, då vill jag gärna se ytterligare fem exempel på vad socialt samspel är. Detta kan bli en intressant fortsättning och en bedömning av mig själv baserat på andras sociala regler istället för mina regler.

Undring:
Socialt samspel bygger på en massa skyldigheter?

Nä men snälla säg att du skojar med mig?

Har ni andra också felat grovt på mina exempel?
Detta är ju så överdriva exempel kom jag på, typ inte en chans att en högfungerande med As skulle missförstå.

Okej, fler exempel på socialt samspel alltså:

* Att inte gå fram och tafsa på en främmande människa även om man har lust.

* Inte titta ner i golvet och mumla något obegripligt när en trevlig person ställer en fråga.

* Att inte stå som ett levande frågetecken om någon på ett jobb säger: "jag har satt på lite kaffe nu". (Givetvis fattar man då att h*n menar att vi kan dricka kaffe snart.)

* Att fatta att man måste låta den andra prata också, om man umgås med någon.

* Att inte vara påflugen som en desperat weirdo på en dejt.

Albulena skrev:Nä men snälla säg att du skojar med mig?

Har ni andra också felat grovt på mina exempel?
Detta är ju så överdriva exempel kom jag på, typ inte en chans att en högfungerande med As skulle missförstå.

Grovt och överdrivet? Ok... jag tyckte din första punktlista var ganska i underkant och tämligen milda exempel.

Jag har letat en stund på nätet efter en klar definition på socialt samspel. Letandet sammanfattar jag i meningen:
Förmåga att via ett gemensamt språk och social kognition förstå andra personers tanke- och känsloliv samt avsikter.

... och jag kan iaf inte greppa det. Jag misslyckas tolka människors tillstånd på nästan daglig basis och/eller så bara skiter jag i att tolka människor och/eller så är mitt ego tillräckligt stort för att klara putta över alla mina sociala missar på alla andra (exempelvis tar du nåt jag sa personligt så får du gott skylla dig själv). Jag är själv osäker på vilket det är som gäller för mig. Problemet är jag inte ser något problem med det? Måste spekulera lite till i skallen.

Uppfattas som oförskämd för jag ibland inte hälsar eller undviker blickar under samtal.
Har en förmåga att avbryta mitt i konversationer och börja prata om helt andra saker eller "fylla på" icke avslutade meningar när folk pratar.
Har lite udda humor som inte alla förstår.
Kan också ge ett "drömskt" och frånvarande inttryck, som att jag är helt inne i min egen värld.
Är väldigt stresskänslig och blir jag för stressad "låser" det sig och jag blir avstängd och "blockerad" från omgivningen, blir väldigt störd av för starka ljud och synintryck.
Haft starka tendenser att isolera mig när jag tycker att saker och ting blir för jobbiga..känner ibland att jag inte orkar med människorna omkring mig, det blir för mycket intryck, man måste spela sin roll i NT-spelet, hålla masken, det tar så mycket psykisk energi så jag känner mig helt utpumpad av alla dessa "känslotjyvar" som jag kallar en del människor omkring mig.

Albulena skrev:Här kommer några exempel:

* Att inte säga att någon är fet fast att man känner för det.

* Att säga hej tillbaka till någon som hälsar på dig.

* Att inte ringa på en annons efter kl 22.00

* Att se intresserad ut när någon berättar något för dig.

* Att inte bete sig knepigt eller udda när någon artigt växlar några ord med dig på busshållsplatsen, i matkön, på banken osv.

Tjock har jag absolut råkat kalla någon.

Säga hej missar jag ofta.

Ringa på annonser efter tio gör jag inte, å andra sidan ringer jag aldrig på annonser, så...

Se intresserad ut gör jag sällan. Även om jag tycker att det ÄR intressant.

Beter mig knepigt och kufiskt gör jag per automatik i de där situationerna och många fler. Fixar det helt enkelt inte.

Albulena skrev:Okej, fler exempel på socialt samspel alltså:

* Att inte gå fram och tafsa på en främmande människa även om man har lust.

* Inte titta ner i golvet och mumla något obegripligt när en trevlig person ställer en fråga.

* Att inte stå som ett levande frågetecken om någon på ett jobb säger: "jag har satt på lite kaffe nu". (Givetvis fattar man då att h*n menar att vi kan dricka kaffe snart.)

* Att fatta att man måste låta den andra prata också, om man umgås med någon.

* Att inte vara påflugen som en desperat weirdo på en dejt.

Nej, jag har nog aldrig tafsat på nån okänd.

Din andra punkt dock, det är en perfekt beskrivning av hur jag beter mig dagligen.

Jo, det händer att jag bara registrerar en sån fras som ren information eller kallprat. "Jag har satt på kaffe", kan betyda, för mig, att personen bara behövde berätta det (folk behöver berätta så jävla mycket ointressanta saker hela tiden att det är svårt att sålla). Oftast fattar jag givetvis vad de menar, men om jag är uppe i annat så tar jag det som rent kallprat och fattar inte att det är en invit.

Nej, jag fattar inte alltid att andra måste prata. Om jag kan säga det bättre och med mer kunskap så är det bättre jag pratar.

Haha, dejt har jag varit på typ en gång. Jag satt helt tyst i en timme och tittade på andra saker.

Kontentan: vad vill du ha sagt egentligen? Jag har inte ens någon AS-diagnos, men jag gör OFTA många av de där felen du listar. Jag fattar inte människors intentioner och avsikter. Jag lär mig aldrig de sociala koderna. Korkad - nej. Socialt korkad - oja!