Hej. Jag har känt mej som ett ufo i hela mitt liv, är 40 år ung idag.
Är det bra eller dåligt med en diagnos?
Hur går man till väga?
Jag trivs i min bubbla, men andra ser mej som konstig.
Min sambo har just blivit klar med sin adhd utredning, väntar på slutresultatet nu.

Känner mej så hemma med er alla här.

Det är faktiskt lite jobbigt att leva med min sambo men har inga planer på att gå isär.

Han pratar nästan oavbrutet, han slamrar, pratar högt, slår i händerna. Får sina raseriutbrott.
Visst HAN själv är ju snabb som kvicksilver medans en annan är som en snigel, och just lever i min bubbla..och gissa om man fått höra det ett antal ggr!? Jag har aldrig lärt mej att argumentera, är för det mesta bara tyst och när vi pratar med varan så blir det mest mmm, ja,hmm,mmm,jaa, joo, osv..

Det blir jobbigt i längden..att bara han är "speciell" alla andra är normala o ska anpassa sej efter honom för det är ju han som har problem..och det är ju hur han som ser på saker o ting som gäller..
Inte min mening att vara taskig men jag finns ju också..eller?
Känner mej lite ledsen o ensam i tvåsamhet..jag har ju mina problem fast jag inte kör reklam på/med dom.
Skulle jag också få en "identitet" med en diagnos??
Skulle jag också "finnas" med en diagnos??

För egen del måste jag säga att jag är väldigt glad att jag blivit utredd och fått en förklaring till många av de problem jag brottats med i livet. (Har inte AS-diagnos men, som det står i papperen, "autistiska drag".) Nu efter utredningen är jag betydligt snällare mot mig själv. Dessutom har min familj börjat bemöta mig med betydligt större förståelse. Återstår att se hur det blir med övriga mänskligheten.

Du finns redan och har också rätt att tas hänsyn till, diagnos eller ej!

Ja visst är det så..
Min sambo blir sur om man pratar om diagnoser för han tycker att folk får diagnoser alltför lätt..?

Pja, han får förstås tycka vad han vill... men han har fel...

Jag är 40 och gick till min vanliga läkare på hälsocentralen bad henne skriva en remiss till vuxenhabb

hemulen skrev:Skulle jag också få en "identitet" med en diagnos??
Skulle jag också "finnas" med en diagnos??

Sökande efter "identitet" tror jag är väldigt vanligt i vår grupp. Ofta inser man det inte själv efter ett liv av anpassning och kompenserande. Jag fick denna tanke så sent som i förrgår och den vill inte släppa.

Jag ser inte diagnosen som det viktiga utan utredningen.

Utredningen är det som förhoppningsvis ska ge mig självinsikt och självkännedom, kanske t.o.m. identitet, vilket känns angeläget för mig.

Skulle det visa sig att jag inte får diagnos, so be it. Det är ändå bara vad det teamet kommer fram till, inte nödvändigtvis vad ett annat team skulle komma fram till. Men då har jag åtminstone gjort en utredning. Och inget säger att man inte kan göra fler utredningar längre fram.

Tack för alla intressanta inlägg

barracuber:det är nog så att det är utredningen som man vill ha, diagnosen är mindre viktig.

Trixy: ok, jag har ju tid hos kuratorn så jag tar upp det med henne.

Pemer: jag håller med dej!

Att hitta sig själv efter 40 år skulle ju inte sitta fel!!?

För uppenbarligen så finns det ju såna som mej