xlnt skrev:Ofta när jag tänker så känner jag mig tvungen att formulera mina tankar i ord inne i huvudet. Typ som att prata med sig själv fast utan att prata utåt.

Förmodligen för att jag är i stort behov utav klarhet och inte nöjer mig med att förstå något på 'ett ungefär', utan vill veta exakt hur något ligger till.

Jag gör likadant, men av anledningen att jag helt enkelt gillar språk och försöker hitta bra sätt att formulera så att andra förstår. Det är av ren nödvändighet också, otaliga gånger har jag inte kunnat förklara någonting. Jag har blivit bättre på det med tiden. Innan hade jag svårt att skriva kortfattat och mindre likt spindelkonversatören. Svårare för mig men då blir jag förstådd i alla fall.

Skolan hjälpte även till. Jag kunde ju inte få betyg trots att jag behärskade ämnet utan och innan om jag inte kunde formulera på ett sätt dom accepterar, vilket tyvärr ofta innebar att använda samma uttryck som den tvådimensionella läroboken. *suckar*

Jag läste om en personlighetstyp som ständigt försöker få nya insikter men har svårt att förmedla dessa.

weasley:

Jag brukar må bäst när jag har fyra-fem parallellspår pågående samtidigt.

Så brukade jag fungera förr och alla var dödligt imponerade för jag fick massor gjort på det sättet. Men det blev allt svårare att göra/tänka mer än en sak åt gången varefter jag blev äldre, eller om det berodde på kringorsaker, vet ej. Men numera tycker jag det är dödsjobbigt med detta tankemyller och har svårt att bena upp det hela tillräckligt för att få någon ordning på det.
Skall väl sägas att det blev bättre för mig med CS, men vissa dagar hjälper inte ens det, tyvärr

lillsanna skrev:

weasley:

Jag brukar må bäst när jag har fyra-fem parallellspår pågående samtidigt.

Så brukade jag fungera förr och alla var dödligt imponerade för jag fick massor gjort på det sättet. Men det blev allt svårare att göra/tänka mer än en sak åt gången varefter jag blev äldre, eller om det berodde på kringorsaker, vet ej. Men numera tycker jag det är dödsjobbigt med detta tankemyller och har svårt att bena upp det hela tillräckligt för att få någon ordning på det.
Skall väl sägas att det blev bättre för mig med CS, men vissa dagar hjälper inte ens det, tyvärr

Ska väl förtydliga lite.... Det är alltså så att jag har liksom fyra-fem spår i huvudet där det kan gå ett "tanketåg" per spår. Spåren kan korsa varandra eller gå parallellt, det beror på.

Det är när det är fler än ett "tanketåg" per spår som det inte blir bra. Eller när det är ett enda spår med ALLA tanketåg på.

lillsanna skrev:

weasley:

Jag brukar må bäst när jag har fyra-fem parallellspår pågående samtidigt.

Så brukade jag fungera förr och alla var dödligt imponerade för jag fick massor gjort på det sättet. Men det blev allt svårare att göra/tänka mer än en sak åt gången varefter jag blev äldre, eller om det berodde på kringorsaker, vet ej. Men numera tycker jag det är dödsjobbigt med detta tankemyller och har svårt att bena upp det hela tillräckligt för att få någon ordning på det.
Skall väl sägas att det blev bättre för mig med CS, men vissa dagar hjälper inte ens det, tyvärr

Jag stördes inte heller lika mycket av det här förr, när jag var ung, stark och frisk...

Då kunde jag också hålla nästan hur mycket som helst i huvudet samtidigt, fixade allt åt alla ständigt, sov mycket lite och uträttade mer än de flesta runt mig kunde ens drömma om att göra på många olika sätt.

Dessvärre misstänker jag att det är en bidragande orsak till att orken tog slut för snart tio år sen och jag har aldrig riktigt hämtat mig från det. På något sätt tror jag att jag tagit ut för mycket av för mycket under de år då allt hände samtidigt. Det är inte direkt lätt att acceptera, varken för mig själv eller för min omgivning.

För mig blir det bara mycket snurrande av tankar i huvudet ibland, om jag är väldigt engagerad i något nytt ämne eller så, men det visar sig mest genom att jag inte kan stänga av dem och slappna av och somna på kvällen. Flera tankar i huvudet parallellt känner jag inte igen mig i.

Otroligt lättande att läsa denna tråd

Jag har alltid fört diskussioner med mig själv inne i skallen. Jag började tro att jag var ensam om det.

Jag kan resonera med mig själv (eller rättare sagt, jag gör det hela tiden) och löser problem på det sättet men det värsta är när jag har två åsikter och börjar säga emot mig själv och ibland till och med blir förbannad. Det fungerar på samma sätt när jag pratar högt för mig själv vilket några har vågat kommentera.. "vem pratar du med?" Jag brukar ha headset på jobbet för att dölja mitt självprat nu för tiden Jag är dock fullt medveten om att jag diskuterar med mig själv och jag hör inte 'röster'.

Haha, jag pratade om det här med en jag känner och enligt honom funkade hans tankevärld som en betongblandare! LOL!

Dvs det rullade runt massa dumheter i huvet och sen helt plötsligt ploppade det ut en cykel! (Bildligt talat...)

Det tyckte jag var en väldigt rolig beskrivning!