Om vi tar ett fiktivt scenario:

Person A: - Hej! Det var länge sen! Hur mår du?
Person B: - Inte så bra.

Där förväntar jag mig att person A ska fråga nåt som:

Person A: - Det var ju tråkigt, finns det något jag kan hjälpa dig med?

Eller något liknande. Men det är väldigt sällsynt i det här samhället. I det här fallet anser jag att felet helt och hållet är samhällets och borde inte drabba person B på något sätt.

I det verkliga livet(tm) är det dock oftast person B som drabbas bara för att den personen är ärlig och säger som den känner.

Tyvärr så förväntar sig folk inte ett ärligt svar på frågan "Hur är det?/Hur mår du?"
Du förväntas svara något stil med att det är bra även om det inte är det.
Tror det är endast om du står en person jättenära och om det har hänt något jätteallvarligt som du har rätt att svara som det är.... Knepigt jag vet.

En dum fråga kanske som jag desperat måste få svar på om någon möjligtvis kan tänkas veta något. Men är mobbing och oschysst behandling okej av en person om den personen inte hälsar?

OBS.Skriver detta med risk för eventuell upprepning men känner att jag håller på att bli tokig och eventuellt gjort något dumt.

Jag har börjat säga: "Vill du verkligen veta?".
En del säger "javisst" och vill faktiskt lyssna, andra fnissar och säger "nej, inte egentligen".

Jag brukar i regel undvika att hälsa på folk om jag inte känner dem väl, eller såvida jag inte känner dem alls. Hälsar alltså gärna på expediter i affärer och dylikt, för de förväntar sig knappast att man skall börja småprata efter man har sagt hej. Det jag undviker är alltså att hälsa på folk som jag varken känner eller inte känner, alltså såna människor man blir "ihoptvingad" med i skolan, på fester etc. Vet inte riktigt varför, förutom att jag är vansinnigt mån om att behålla min integritet och således inte vill berätta hur jag mår, vad jag gör etc. för folk jag inte känner väl. Plus att jag har noll intresse av att veta hur de mår, vad de gör etc. Och tyvärr räcker det sällan med ett "hej". Folk man halvkänner/halvokänner brukar alltid vilja ha något mer än så.

Nuförtiden brukar jag i princip alltid hälsa tillbaka om någon säger hej eller hälsar på mig. Men det är något jag i det närmaste har tvingat fram genom åren, efter diverse tillsägelser m.m. Men att ta ögonkontakt eller inleda en hälsning, det går inte för mig än!

Kanske låter lite knasigt men hur ska man kunna hälsa på folk som man inte ens känner igen ? Alltså jag har svårt att bedömma om jag t ex skulle träffa en lärare eller liknande i någon annan situation. Om jag inte träffar personen på daglig basis under långt tid så känner jag inte igen denna... Summa sumarum jag hälsar alltså inte ofta på människor som jag har svårt att placera.

En fras..
hej hur mår du...
har blivit en vänlighetens fras i vårat samhälle...den sägs utan tyngd och förståälse..
Vad man ska tänka på när man frågar detta...
är att man ska inte fråga om man INTE har tid att lyssna

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Kanske låter lite knasigt men hur ska man kunna hälsa på folk som man inte ens känner igen ? Alltså jag har svårt att bedömma om jag t ex skulle träffa en lärare eller liknande i någon annan situation.

Jag har också det problemet och löser det genom att hälsa på dem som hälsar på mig. Om de inte hälsar själva kan de ju inte gärna förebrå mig för att inte hälsa, resonerar jag.

Jag märker att jag inte är diagnostiserad utan bara "wannabe" eftersom jag inte har några större problem att hälsa på folk. Däremot har jag svårt att komma in i en diskussion om jag inte är ensam motpart eller direkt tilltalad. Då håller jag mig oftast på min kant med mina egna tankar (som alltid är mer intressanta).

Vad som jag däremot inte klarar av och inte förstår mig på är småprat. Om jag ringer någon i ett ärende på jobbet så hälsar de alltid med "Hej, hur är läget" (och liknande uttryck) och jag klarar banne mig aldrig av detsamma. Oftast blir det "Bra. Har du...." Eller: Om jag ringer "Jag vill veta..."/"Har du gjort..."/"När får jag.." etc. Det är inget jag väljer att göra medvetet för att vara otrevlig - särskilt eftersom man alltid vinner mer på att ha "goda kontakter", men jag blir liksom obekväm när man hamnar i den situationen.

Är detta typsikt AS anser ni - eller är jag bara omedvetet dryg?