Usch, ljuga ja...
När jag var barn ljög jag jämt enl. min mor, men det var väl bara för att jag var så vild, och hade hittat på mycket sattyg som vanligt..

Nu har jag däremot väldigt svårt att ljuga. Om jag ska kommentera nåns hemska tröja/hårklippning, blir det mest frammumlat "ja, den är väl bra". Det är nog också lite för att jag är extremt motvillig till tomprat, som det inte finns nån substans i..

Gäller det en medveten lögn är det nästan omöjligt för mig att kläcka ur mig den. Jag mår tom. fysiskt illa om jag måste spotta ur mig lögnen, och får märkbar ångest efteråt.

Samma sak med överdrifter/frisering av en berättelse, jag är så exakt jag kan vara med mitt dåliga minne, och säger till om jag inte kommer ihåg exakt hur det var. Om nån sen skulle komma på mig med en felsägning som jag trodde var rätt, skäms jag som en hund.

Betyder det att jag är väldigt Aspig då??

FunLight skrev:Betyder det att jag är väldigt Aspig då??

Så klart Saftis, men det VET du ju redan att vi tycker (vi= vi som räknas )

alfapetsmamma skrev:

FunLight skrev:Betyder det att jag är väldigt Aspig då??

Så klart Saftis, men det VET du ju redan att vi tycker (vi= vi som räknas )

Definitivt är det ni som räknas. På sant..
Jag skriver och frågar er innan jag ska till nån psykodoktor, och sen presenterar jag för denne hur det är, och om han säger emot kollar jag med er, och nästa gång presenterar jag fakta på långa banor..

Undrar om dom ser mig som besvärlig??

MickhaelaAngelino skrev:Men ljuga, det kan jag!

Baron von Münchhausen?

svartamolnet skrev:Jag är bara "halv-aspie" (atypisk autism), men jag ljuger sällan. Jag kom på nu att jag inte gillar min diagnos. De flesta som får den är utvecklingsstörda. Det känns som jag måste förtydliga att jag har hög IQ. Irriterande....

Tråkigt att du känner så. Jag får absolut inga såna associationer till den diagnosen! Det betyder väl bara att du inte uppfyller alla kriterier för asperger eller annan autism?

(Atypisk autism var faktiskt den diagnos jag trodde jag skulle få när jag gjorde min utredning. Trodde inte de skulle tycka att jag uppfyllde alla Aspergerkriterier.)

Saga skrev:Atypisk autism var faktiskt den diagnos jag trodde jag skulle få när jag gjorde min utredning. Trodde inte de skulle tycka att jag uppfyllde alla Aspergerkriterier.

Jag trodde för egen del på ADHD med autistiska drag men fick dubbel full pott, AS och ADHD. Tror andra utredare hade gett mig nån annan diagnos, och med det vill jag säga att det handlar lika mycket om utredaren/utredningsteamet/ledningen/policyn i det länet osv som om klienten, vad diagnosen landar på.

Jag har ingen diagnos, men ofta blir mina ikke-lögner inte betrodda... bara för att jag gav ett sken av att ljuga ("tveksam" röst och inget kroppsspråk). Eller det faktum att sanningen kan överträffa dikten, som i många människors hjärnor sorteras ut som lögn.

Såna situationer kan leda till riktigt jobbig förtroendeproblematik. Problem med förtroende hos andra är nog mitt i särklass största problem.


Givetvis så ljuger jag ibland. Knepet ligger i hur man berättar "sanningar" och sen försöka härma det rakt av. När jag har riktigt tråkigt i NT-sällskap kan jag börja dra riktiga fiskehistorier för att se vilka som sväljer det och vilka som sätter sig på tvären. Ganska harmlöst beteende egentligen.

alfapetsmamma skrev:

Saga skrev:Atypisk autism var faktiskt den diagnos jag trodde jag skulle få när jag gjorde min utredning. Trodde inte de skulle tycka att jag uppfyllde alla Aspergerkriterier.

Jag trodde för egen del på ADHD med autistiska drag men fick dubbel full pott, AS och ADHD. Tror andra utredare hade gett mig nån annan diagnos, och med det vill jag säga att det handlar lika mycket om utredaren/utredningsteamet/ledningen/policyn i det länet osv som om klienten, vad diagnosen landar på.

Ja exakt. Har också tänkt på det.

Sen kan det ju vara väldigt glidande också vad gäller diagnoser, man ska nog ta det med åtminstone en liten nypa salt (borde jag nog med tänka på...)

Dessutom ser man ju också vad man vill se... Jag misstänker (men säker kan jag såklart inte vara) att en stor anledning till att jag fick aspergerdiagnosen är att jag har såpass stort handikapp av det, (vad gäller aktivitetsnivå etc.) Diagnosen Atypisk autism ger ju inte samma rättigheter som man kan få av en aspergerdiagnos.

Jag tänker faktiskt en del på det här med min diagnos, om det är rätt eller inte. Jag känner ju igen mig, till viss del men det känns inte riktigt hundra. Who knows?

Vad tror ni som kanske känner mig iaf lite här från forumet...?

(Medveten om att jag är lite motsägelsefull nu...)

Jag tror min signatur, som jag kommit på själv, säger det mesta:
"Jag är inte mytoman, jag är sjukligt ärlig istället".

Det är väldigt jobbigt faktiskt, att nästan inte kunna ljuga. Att det tar emot nästan fysiskt. Jag håller hellre tyst helt, än ljuger. Jag har också väldigt svårt att inte hålla inne med en del saker, utan vill gärna säga ALLT, fast man kanske av smidiga skäl borde hålla tillbaka på en del av informationen...

Och när jag försöker ljuga så försöker jag hitta en vinkel av situationen där lögnen helt enkelt blir sann på något sätt ändå, så att jag ska slippa ljuga...

Ljuga är det man måste göra för att komma fram i det här samhället. Det lönar sig nästan ALDRIG att tala sanning eller göra det som egentligen är "rätt" eller rättvist... Jag lider av det här så hårt att jag alltid förlorar i monopol.

Det är ju rätt trist att tänka sig att man måste ljuga för att komma någonstans, men faktum är att du nog har ganska rätt i det.

Jag hoppas fortfarande i min naivitet att sanningen vinner i slutändan, men det tar mycket längre tid att nå fram till målet om man kör ärligt, jämfört med om man förskönar, överdriver, och böjer sanningen till att passa ens egna behov.

Jag skrev tidigare att jag inte kan ljuga, men nu när jag tänker efter kommer jag på att det gäller i dom fall där jag känner, eller har en relation med kontraparten.
När det gäller myndigheter, läkare och andra anonyma människor, har jag nog skämmigt nog, lärt mig att böja sanningen för att få det resultat jag vill ha. Inte för att jag gillar det, utan för att öht komma någonstans i deras byråkratiska träsk.

Det känns nästan som dessa inte är människor, utan små anonyma delar i myndighetens maskineri. Jag känner ingen samhörighet med dessa personer som ju trots allt också är människor, utan ser dom som ett hinder som ska passeras på vägen till målet.
Så fort jag får en känslomässig kontakt med någon, slår lögnspärren till, och det blir skitjobbigt att ens tänka på att ljuga för dom.

Ja jag har också lärt mig att böja på sanningen. Men fan vad svårt det är. Man svettas nästan av ansträngningen. Det sker INTE lika lätt som för alla andra...

hej, jag har hört att det ska vara svårt för AS'are att ljuga, jag själv har inga problem med det, är detta bara rykten som inte stämmer?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Jag kan ljuga och manipulera de människor som jag inte tycker om eller inte har någon personlig relation till.
Jag får ingt dåligt samvete om jag tar till medel som får mig att nå ett visst mål och syfte. Men jag gör det inte för skojsskull.

Däremot är jag OTROLIGT dålig på att ljuga för nära och kära. Där skiner det igenom hur lätt som helst. Sen vill jag ju vara så ärlig och sann det bara går inför dem.

Så svaret på din fråga är att det är ganska svartvitt.

sussi83 skrev:Jag kan ljuga och manipulera de människor som jag inte tycker om eller inte har någon personlig relation till.
Jag får ingt dåligt samvete om jag tar till medel som får mig att nå ett visst mål och syfte. Men jag gör det inte för skojsskull.

Däremot är jag OTROLIGT dålig på att ljuga för nära och kära. Där skiner det igenom hur lätt som helst. Sen vill jag ju vara så ärlig och sann det bara går inför dem.

Så svaraet på din fråga är att det är ganska svartvitt.

jaa exakt samma för mig med´, jag försöker ljuga men det är jag inte bra på, det syns spesielt när det är mamma eller pappa det går aldrig

Min senaste lögn var till Tele2: "Jag kommer att välja annan bredbandsleverantör, eftersom ni vägrar flytta 165 kr från XXXs telefonkort till mitt, när det blev fel p.g.a. tekniskt fel på er sida."

Tyvärr är Tele2 minst dåliga av de jag har att välja på, varför jag kommer att välja dem, men det talade jag inte om.

Jag är bra på att upptäcka lögner så i teorin har jag iaf vetskapen om hur man gör. Tror knappast att jag når upp till medelsvenssons ljugeri vilken ska vara sju lögner om dagen.

Jag är ganska plain i mitt ansiktsuttryck så många köper det jag säger...."ofan det finns alltså rosa elefanter...". Sen kan jag vara expert på att spela oskyldig också...så att folk tycker lite synd om en. "Stackars dig fick du inte...bla bla bla...."
Vips så sitter resten i knipa och jag kan gotta mig, och ingen vet hur.

En NT, som jag känt i många år, förklarade för mig att människor alltid ljuger ihop något och de gör det konsekvent.

Ett exempel som han tog är att många går på restauranter och äter "delikatesser". De smakar egentligen äckligt, ibland hemskt äckligt, men eftersom det anses vara fint så säger de "hmm, fantastisk mat". Efter ett tag tror de på det själva.
Man kan lära sig att lura sig själv.

På så vis kan en NT:s liv vara totalt insärjd i lögner, tills de en dag faller pladask på sina egna lögner och sedan får göra dyra besök till en psykoanalytiker som talar om för dem vad de egentligen är bakom alla lögner.

Jag är bäst på och ljuga och kan vara sjukt manipulativ om jag vill de, fick folk att göra mkt som ja ville när jag var liten. Men som tur va växte man ju upp men ljuga gör jag fortfarande när det passar

sussi83 skrev:Sen kan jag vara expert på att spela oskyldig också...så att folk tycker lite synd om en. "Stackars dig fick du inte...bla bla bla...."
Vips så sitter resten i knipa och jag kan gotta mig, och ingen vet hur.

Känner igen detta i mig själv precis. Brukar även få folk att göra saker åt mig. Jag behöver inte ens be dem, så jag antar att jag ser hjälplös ut på något vis.

Jag har svårt att ljuga också - Ifall det är vänner eller på något sätt andra personer man värderar, är det riktigt svårt. Och ifall man ändå gör det, mår jag verkligen inte dåligt, en jävla ångest då.

Däremot kan man välja att inte berätta sanningen. Det är inte falsk eller påhittat eller liknande. Men man säger helt enkelt inte sanningen. D.v.s "jag förbehåller mig rätten att inte tala"
Eller åtminstånde att man inte säger HELA sanningen, men det man säger stämmer - På sätt och vis kommer man undan sin egen moral-piska, men ifall man gör det i fel läge, gräver man sig sin egen grav.

Arkimedes skrev:

sussi83 skrev:Sen kan jag vara expert på att spela oskyldig också...så att folk tycker lite synd om en. "Stackars dig fick du inte...bla bla bla...."
Vips så sitter resten i knipa och jag kan gotta mig, och ingen vet hur.

Känner igen detta i mig själv precis. Brukar även få folk att göra saker åt mig. Jag behöver inte ens be dem, så jag antar att jag ser hjälplös ut på något vis.

Ja, man får en uppsyn likt en gråtande hundvalp..då får man ALLT